Warning: Undefined array key 4 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/html.php on line 1453 Warning: Undefined array key -1 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/html.php on line 1458

Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

Link to this comparison view

--- henri_simon:cellatex [Y-m-dH:i]
titorelli skapad
+++ henri_simon:cellatex [Y-m-dH:i] (current)
titorelli
@@ Line 35: / Line 35: @@
 ==== Landsbygden ger samma möjligheter som u-länderna ====
-Kapitalismens utveckling, som erbjöd lokalt arbete för de lantarbetare
+Kapitalismens utveckling, som erbjöd lokalt arbete för de lantarbetare som sparkats från de mekaniserade lantbruken i den omlokaliserade industrin, var redan den en konsekvens av världskonkurrensen. Samma möjligheter som erbjuds av de underutvecklade länderna, och de låga kostnaderna för alla typer av de utökade transportmedlen, tvingar samma företag att leta efter andra omlokaliseringar över hela världen. De kunde inte undkomma konsekvenserna av tredje världens industriella utveckling som kunde översvämma de mer utvecklade länderna med billiga varor: antingen måste de leta efter billigare arbetskraft utomlands eller så måste de göra stora investeringar i nya maskiner. För kapitalisterna var det ofta en omöjlig situation: de kunde inte påtvinga arbetarna de produktionsvillkor som användes i de fattiga länderna både på grund av arbetslagarna och på arbetarnas motstånd, det vore ofta svårt att investera i nya maskiner (och ibland omöjligt på grund av sina konkurrenskraftiga priser) eftersom de på grund av detta skulle hamna hos bankerna och/eller rikare företag. På det ena eller andra sättet betyder lösningarna i kapitalistiska termer vad som brukar kallas omstruktureringar, till exempel avskedanden och en stängning av de mindre produktiva eller förbättringsbara fabrikerna; detta kunde även innebära konkurs och en total stängning av alla fabrikerna. Arbetarna var alltså totalt underkastade de kapitalistiska imperativen. Ställda inför en sådan situation försöker arbetare allt mer våldsamt att försvara sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard. Det är ingen slump att alla hot om tillgripande av våld eller våldanvändning vid industrikonflikter har förekommit i avlägsna eller väldigt krisdrabbade industriregioner.
-som sparkats från de mekaniserade lantbruken i den omlokaliserade industrin,
-var redan den en konsekvens av världskonkurrensen. Samma möjligheter
-som erbjuds av de underutvecklade länderna, och de låga kostnaderna
-för alla typer av de utökade transportmedlen, tvingar samma företag
-att leta efter andra omlokaliseringar över hela världen. De kunde
-inte undkomma konsekvenserna av tredje världens industriella utveckling
-som kunde översvämma de mer utvecklade länderna med billiga varor:
-antingen måste de leta efter billigare arbetskraft utomlands eller så
-måste de göra stora investeringar i nya maskiner. För kapitalisterna
-var det ofta en omöjlig situation: de kunde inte påtvinga arbetarna
-de produktionsvillkor som användes i de fattiga länderna både
-på grund av arbetslagarna och på arbetarnas motstånd, det
-vore ofta svårt att investera i nya maskiner (och ibland omöjligt
-på grund av sina konkurrenskraftiga priser) eftersom de på grund
-av detta skulle hamna hos bankerna och/eller rikare företag. På det
-ena eller andra sättet betyder lösningarna i kapitalistiska termer
-vad som brukar kallas omstruktureringar, till exempel avskedanden och en stängning
-av de mindre produktiva eller förbättringsbara fabrikerna; detta kunde
-även innebära konkurs och en total stängning av alla fabrikerna.
-Arbetarna var alltså totalt underkastade de kapitalistiska imperativen.
-Ställda inför en sådan situation försöker arbetare
-allt mer våldsamt att försvara sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard.
-Det är ingen slump att alla hot om tillgripande av våld eller våldanvändning
-vid industrikonflikter har förekommit i avlägsna eller väldigt
-krisdrabbade industriregioner.
 En annan sak vi måste peka på för att kunna förklara detta nya fenomen med kampmetodernas utveckling i klasskampen är den avgörande mentalitet hos landsortsbefolkningen som traditionellt varit tämligen konservativ; det var en del av idén bakom omlokaliseringarna, att anställa fogliga och respektfulla arbetare med agrikulturella traditioner. Denna situation var särskilt tydlig i västra Frankrike där de flesta Moulinex-fabrikerna var lokaliserade. Som de nationella och lokala politikerna har påstått spelat en roll i dessa smidiga omflyttningar av de industriella och ekonomiska verksamheterna och i garantin för vissa sociala förmåner, huvudsakligen möjligheten att stanna kvar i sitt eget område, så fanns det en envis tro på det politiska och arbetsmarknadssystemets möjlighet att påverka på den ekonomiska utvecklingen.
@@ Line 76: / Line 51: @@
 I Frankrike kan en uppsagd arbetare vanligtvis få ett skadestånd som regleras av »kollektivavtalet» från sin arbetsköpare. Dessa lagliga rättigheter kan summeras enligt följande:
-  * Inget alls för tillfälliga/bemannings-, deltids-, säsongs-
+  * Inget alls för tillfälliga/bemannings-, deltids-, säsongs- eller fastanställda arbetare med färre än två års tjänsteålder
-eller fastanställda arbetare med färre än två års
+  * 1/10 av månadslönen för varje arbetsår efter två års tjänsteålder
-»tjänsteålder» (seniority)
+  * 1/15 av månadslönen utöver dessa 1/10 efter tio års tjänsteålder
-  * 1/10 av månadslönen för varje arbetsår efter två års »tjänsteålder»
-  * 1/15 av månadslönen utöver dessa 1/10 efter tio års »tjänsteålder»
   * En del kollektivavtal kan ge mer än dessa lagliga skadestånd
@@ Line 94: / Line 64: @@
 Moulinex var inget litet företag, men inte heller multinationellt. Från början ett familjeföretag som startats för mer än 70 år sedan, som hade vuxit under de trettio år av kapitalistiskt välstånd efter 1950-talet till att bli ledande inom hushålls- och köksutrustning i Frankrike. Företaget använde sig av de möjligheter vi nämnde tidigare för att lokalisera sina fabriker på landsbygden och de flesta av dem i västra Frankrike, just i ett konservativt område med en historia av katolska influenser. Diskussionerna inom kapitalist- och fackföreningsmiljön anklagade familjeföretaget för att inte ha moderniserat sig tillräckligt tidigt för att kunna möta världskonkurrensen, huvudsakligen den asiatiska produktionen -- även om Moulinex under senare tid haft dotterbolag i USA (Krupps), Mexico (Vistar), Spanien och i Egypten, fanns i produktionstermer deras kärnverksamhet och dominerande marknad i Frankrike. Å andra sidan krävde konkurrensen mer kapital, vilket betydde ökade lån från bankerna, och innebar även att de motvilligt måste underordna sig finansmiljöns diktat. Till en början var det olika omstruktureringar och slutligen under år 2000 ett samgående med systerföretaget Brandt, ett dotterbolag till det italienska holdingbolaget El.FI, den fjärde största europeiska gruppen inom hushållsmaskiner (Novicelli-bröderna) vilka innehade 74 procent av kapitalet i Moulinex--Brandt-gruppen. Gruppens situation var alltså till synes inte katastrofal: från april till december 2000 ökade den totala omsättningen med 5,5 procent mot föregående år; men dessa siffror döljer en felaktig bild av omsättningen i Frankrike som minskade med 6,7 procent medan omsättningen utomlands ökade med 18 procent; under 2001 stärktes denna tendens då försäljningsutsikterna i USA den senaste tiden verkat tämligen luddiga; så aktieägarna som huvudsakligen är intresserade av globala profiter ansåg att Moulinex var världskoncernens svarta får och i behov av en drastisk omstrukturering.
-Moulinex-arbetarna, som redan var uppmärksamma efter tidigare »samhällsplaner»
+Moulinex-arbetarna, som redan var uppmärksamma efter tidigare »samhällsplaner» och efter sammangåendet med Brandt, befann sig under sju månader i den obekväma situationen av att veta att oundvikliga omstruktureringar skulle komma, men helt ovetande om i vilken skala. Den 25 april lade den nya Moulinex-Brandt-gruppen fram en total omgruppering bland de 16 franska fabrikerna (11 000 arbetare av totalt 22 000 arbetare i Europa) med en definitiv stängning av tre fabriker, de två viktigaste i Normandie och en i norra Frankrike:
-och efter sammangåendet med Brandt, befann sig under sju månader
-i den obekväma situationen av att veta att oundvikliga omstruktureringar
-skulle komma, men helt ovetande om i vilken skala. Den 25 april lade den nya
-Moulinex-Brandt-gruppen fram en total omgruppering bland de 16 franska fabrikerna
-(11 000 arbetare av totalt 22 000 arbetare i Europa) med en definitiv stängning
-av tre fabriker, de två viktigaste i Normandie och en i norra Frankrike:
   * Alencon (Orne), 1 100 arbetare som tillverkade mindre hushållsmaskiner, produktionen flyttades delvis till Mexico
   * Cormelles le Royal (Calvados), 1 100 arbetare som tillverkade mikrovågsugnar, produktionen lades ner helt efter att ha anklagats för att förlora alldeles för mycket pengar
   * Lesquid (Nord), 700 arbetare som tillverkade kylskåp, produktionen flyttades till Polen.
+Arbetarna vid de fabriker som skulle läggas ner gick omedelbart ut i strejk och ockuperade fabrikerna, vilket inte gav facket något annat val än att vägra gå med på omstruktureringsplanen. Från och med semestern den 21 juli var produktionen på alla fabrikerna kaotisk och några av dem, Alencon, Bayeux, Cormelles och Falaise, alla i Normandie, var ofta helt stängda. Vid slutet av semestern den 22 augusti var situationen för företaget inte bättre även om facken försökte kontrollera kampen genom att till exempel utlysa en 2-timmars strejk den 25 augusti. Inom kort undkom rörelsen försöken att styra den: under natten den 29 augusti startade nattskiftet vid Alencon-fabriken en ockupation och reste barrikader vid grindarna. Ockupationer påbörjades återigen på de flesta fabrikerna, som blockerades till totalstopp.
-Arbetarna vid de fabriker som skulle läggas ner gick omedelbart ut i strejk
+Moulinex-Brandt-gruppens svar blev att ansöka om konkurs den 8 september efter ett rättsligt angivande från konkursförvaltaren, efter att de italienska ägarna vägrat skjuta till mer pengar till omstruktureringen. Somliga anklagar bankerna för att ha vägrat nya lån, men ansvaret delas bevisligen inte bara av de verkliga ägarna och finansmiljön utan i allra högsta grad även av andra som är intresserade av att gruppen upplöses i syfte att få en dominerande ställning i denna industri. Naturligtvis lämnades arbetarna ensamma med facken och de lokala myndigheterna som försökte presentera alternativa planer för att hålla igång alla fabrikerna, allihop mer eller mindre skakiga, huvudsakligen på grund av att de inte hade någon makt över huvud taget, främst därför att de inte kunde få fram pengar till att förverkliga planerna, och även de gick emot viktigare finansiella angelägenheter. Vilka möjligheter hade arbetarnas aktioner på fabrikerna som skulle stängas om konkursen blev definitiv? Den 10 september stoppades alla ockupationer sedan ryktet spridits om en försäljning av fabrikerna, helt eller i delar, bara arbetarna höll sig tysta för att inte avskräcka en eventuell ny ägare. Detta var naturligtvis målet för operationen, att stoppa ockupationerna och att få arbetarna att grubbla i hopplösa spekulationer eftersom de inte hade några medel att bedöma situationen (även facket fortsatte låtsas att de spelade en roll i denna tragikomedi).
-och ockuperade fabrikerna, vilket inte gav facket något annat val än
-att vägra gå med på omstruktureringsplanen. Från och
-med semestern den 21 juli var produktionen på alla fabrikerna kaotisk
-och några av dem, Alencon, Bayeux, Cormelles och Falaise, alla i Normandie,
-var ofta helt stängda. Vid slutet av semestern den 22 augusti var situationen
-för företaget inte bättre även om facken försökte
-kontrollera kampen genom att till exempel utlysa en 2-timmars strejk den 25
-augusti. Inom kort undkom rörelsen försöken att styra den: under
-natten den 29 augusti startade nattskiftet vid Alencon-fabriken en ockupation
-och reste barrikader vid grindarna. Ockupationer påbörjades återigen
-på de flesta fabrikerna, som blockerades till totalstopp.
-Moulinex-Brandt-gruppens svar blev att ansöka om konkurs den 8 september
+Så, från den 10 september och under sju månader skulle alla fabrikerna arbeta normalt, men under den mesta av tiden gick de antingen med återkommande stopp från cheferna eller med reducerad produktion; de arbetslösa arbetarna erbjöds pengar av arbetsköparna för »tekniskt lugn». De övertalades att stoppa alla störande aktioner bortsett från de traditionella demonstrationerna som utlystes och kontrollerades av facken. Och de »informerade» arbetarna regelbundet om förhandlingarnas upp- och nedgångar i att hitta en ny chef. Efter ett flertal förslag gick konkursförvaltaren med på att gruppens Moulinex-del togs över av SEB, deras huvudsakliga franska konkurrent, och en upplösning med Brandt, som stannade kvar i EI.Fi. Detta tillkännagivande den 23 oktober döljer att SEB var mer intresserade av Moulinex’ dotterbolag utomlands, först och främst för att kunna penetrera de Nord- och Sydamerikanska marknaderna, då de redan hade ett flertal fabriker i Frankrike som tillverkade samma produkter som Moulinex. För Moulinex-arbetarna blev omstruktureringsplanen, som hade provocerat fram den plötsliga strejken den 27 april, mer eller mindre den samma som genomfördes av den nya ägaren. De två huvudfabrikerna i Alencon och Cormelles le Royal skulle stängas definitivt och de andra skulle få personalnedskärningar.
-efter ett rättsligt angivande från konkursförvaltaren, efter
-att de italienska ägarna vägrat skjuta till mer pengar till omstruktureringen.
-Somliga anklagar bankerna för att ha vägrat nya lån, men ansvaret
-delas bevisligen inte bara av de verkliga ägarna och finansmiljön
-utan i allra högsta grad även av andra som är intresserade av
-att gruppen upplöses i syfte att få en dominerande ställning
-i denna industri. Naturligtvis lämnades arbetarna ensamma med facken och
-de lokala myndigheterna som försökte presentera alternativa planer
-för att hålla igång alla fabrikerna, allihop mer eller mindre
-skakiga, huvudsakligen på grund av att de inte hade någon makt över
-huvud taget, främst därför att de inte kunde få fram pengar
-till att förverkliga planerna, och även de gick emot viktigare finansiella
-angelägenheter. Vilka möjligheter hade arbetarnas aktioner på
-fabrikerna som skulle stängas om konkursen blev definitiv? Den 10 september
-stoppades alla ockupationer sedan ryktet spridits om en försäljning
-av fabrikerna, helt eller i delar, bara arbetarna höll sig tysta för
-att inte avskräcka en eventuell ny ägare. Detta var naturligtvis målet
-för operationen, att stoppa ockupationerna och att få arbetarna att
-grubbla i hopplösa spekulationer eftersom de inte hade några medel
-att bedöma situationen (även facket fortsatte låtsas att de
-spelade en roll i denna tragikomedi).
-Så, från den 10 september och under sju månader skulle alla
+==== Sex förlorade månader ====
-fabrikerna arbeta normalt, men under den mesta av tiden gick de antingen med
-återkommande stopp från cheferna eller med reducerad produktion;
-de arbetslösa arbetarna erbjöds pengar av arbetsköparna för
-»tekniskt lugn». De övertalades att stoppa alla störande
-aktioner bortsett från de traditionella demonstrationerna som utlystes
-och kontrollerades av facken. Och de »informerade» arbetarna regelbundet
-om förhandlingarnas upp- och nedgångar i att hitta en ny chef. Efter
-ett flertal förslag gick konkursförvaltaren med på att gruppens
-Moulinex-del togs över av SEB, deras huvudsakliga franska konkurrent, och
-en upplösning med Brandt, som stannade kvar i EI.Fi. Detta tillkännagivande
-den 23 oktober döljer att SEB var mer intresserade av Moulinex’ dotterbolag
-utomlands, först och främst för att kunna penetrera de Nord-
-och Sydamerikanska marknaderna, då de redan hade ett flertal fabriker
-i Frankrike som tillverkade samma produkter som Moulinex. För Moulinex-arbetarna
-blev omstruktureringsplanen, som hade provocerat fram den plötsliga strejken
-den 27 april, mer eller mindre den samma som genomfördes av den nya ägaren.
-De två huvudfabrikerna i Alencon och Cormelles le Royal skulle stängas
-definitivt och de andra skulle få personalnedskärningar.
-<h3>Sex förlorade månader</h3>
+Moulinex-arbetarna hade förlorat sex månader av kamp och de hade lurats i syfte att krossa deras stridbarhet. Nu hade de bara en möjlighet då de inte kunde hindra gruppens upplösning eller en stängning av fabrikerna. Så, i likhet med Cellatex, var de tvungna att kämpa för att få mer pengar vid uppsägning och bättre löften om omskolning och nyanställning. Omedelbart efter tillkännagivandet av överenskommelsen ockuperades de två fabrikerna i Cormelles och Alencon och blockerades totalt. Kravet var vad Cellatex-arbetarna hade fått: 80 000 utöver de lagliga rättigheterna som är lika för alla arbetare. Då diskussionerna och fackets aktioner inte ledde någonstans under 20 dagar började Cormelles le Royal-arbetarna spontant något som liknade Cellatex-kampen. Då CFDT-facket är starkt dominerande vid Alencon, kan vi anta att de behöll sin hårda kontroll så att ockupationen förblev innanför lagens ramar. Cormelles gick långt utöver dessa ramar. Den 13 november samlade den del av Cormelles le royal-arbetarna -- en av fabrikerna som definitivt skulle stängas (1 100 arbetare) -- som redan hade ockuperat fabriken, ihop mängder av brännbart material (gastuber, olja, andra kemikalier, etc.) till strategiska ställen inne på fabriken och ställde kravet vid huvudgrinden »Du fric ou Boum». Som ett bevis på sin goda vilja brände Moulinex-arbetarna ner en del av fabriksbyggnaden, precis som Cellatex-arbetarna hade gjort när de hällde svavelsyra i en å och som Mossley-arbetarna när de brände ner en del av sin fabrik. Naturligtvis fördömdes aktionen skarpt av den socialdemokratiske »affaires sociales»-ministern. Men samtidigt gav en opinionsundersökning bland befolkningen ett 90-procentigt stöd för Moulinex-arbetarnas aktion.
-Moulinex-arbetarna hade förlorat sex månader av kamp och de hade
+Ingen försökte stoppa dem under tiden diskussionen pågick med myndigheterna om att försöka lösa »problemet». Skillnaden i kampmetod kan ses i det faktum att polisen stod tysta framför Cormelles-fabriken, medan arbetarna vid Alencon-fabriken samtidigt hindrades att, efter uppmaning av det dominerande CFDT-facket, invadera chefsfacket MEDEF:s högkvarter i Paris av polisspecialsstyrkans repressiva aktion som skadade några av demonstranterna. Cormelles-aktionen accelererade i alla fall resultatet av dispyten. För att hindra en spridning till andra fabriker hittades en lösning efter en vecka. Men, som vanligt användes lösningen i syfte att splittra arbetarna på ett något annorlunda sätt än vid Cellatex. Den senaste »samhällsplanen» som godkänts av alla facken utom CFDT tillät SEB, Moulinex’ nya ägare, att göra sig av med 3 700 av 5 600 arbetare genom en definitiv stängning av Alencon och Cormelles och en drastisk personalnedskärning på de andra fabrikerna. Arbetarna var tvungna att evakuera alla de ockuperade fabrikerna och återgå till produktionen. Summan av de extra ersättningarna var inte lika för alla arbetare utan skiljde beroende på »tjänsteanställning» från 30 000 till 80 000 franc. Denna »samhällsplan» skulle arbetarna rösta om, och denna första splittring av arbetarna avslutades genom en omröstning som organiserades fabriksvis. Resultatet för omröstningen var alltså mer eller mindre känt i förväg. Eftersom CFDT-facket hade vägrat skriva under »samhällsplanen» på grund av sin dominerande ställning på Alencon-fabriken, hade arbetarna på fabriken också vägrat planen, men de kunde inte göra något, då de inte tänkte gå utöver lagens ramar och evakuera fabriken, i likhet med alla andra Molunex-fabriker som hade accepterat planen.
-lurats i syfte att krossa deras stridbarhet. Nu hade de bara en möjlighet
-då de inte kunde hindra gruppens upplösning eller en stängning
-av fabrikerna. Så, i likhet med Cellatex, var de tvungna att kämpa
-för att få mer pengar vid uppsägning och bättre löften
-om omskolning och nyanställning. Omedelbart efter tillkännagivandet
-av överenskommelsen ockuperades de två fabrikerna i Cormelles och
-Alencon och blockerades totalt. Kravet var vad Cellatex-arbetarna hade fått:
-000 utöver de lagliga rättigheterna som är lika för alla
-arbetare. Då diskussionerna och fackets aktioner inte ledde någonstans
-under 20 dagar började Cormelles le Royal-arbetarna spontant något
-som liknade Cellatex-kampen. Då CFDT-facket är starkt dominerande
-vid Alencon, kan vi anta att de behöll sin hårda kontroll så
-att ockupationen förblev innanför lagens ramar. Cormelles gick långt
-utöver dessa ramar. Den 13 november samlade den del av Cormelles le Royal-arbetarna
-- en av fabrikerna som definitivt skulle stängas (1 100 arbetare) -- som
-redan hade ockuperat fabriken, ihop mängder av brännbart material
-(gastuber, olja, andra kemikalier, etc.) till strategiska ställen inne
-på fabriken och ställde kravet vid huvudgrinden »Du fric ou
-Boum». Som ett bevis på sin goda vilja brände Moulinex-arbetarna
-ner en del av fabriksbyggnaden, precis som Cellatex-arbetarna hade gjort när
-de hällde svavelsyra i en å och som Mossley-arbetarna när de
-brände ner en del av sin fabrik. Naturligtvis fördömdes aktionen
-skarpt av den socialdemokratiske »affaires sociales»-ministern. Men
-samtidigt gav en opinionsundersökning bland befolkningen ett 90 procentigt
-stöd för Moulinex-arbetarnas aktion.
-Ingen försökte stoppa dem under tiden diskussionen pågick med
+Helt av en slump inträffade hoten från Moulinex samtidigt som terroraktionerna mot World trade center i New York. Men ingen talade om terrorism när det gällde de här arbetaraktionerna. Återigen, liksom om Cellatex, fälls kommentarer inom alla sorters miljöer om ludditer och luddism, som mer eller mindre hävdar att det är en kamp mot teknologin och teknikanvändandet. Ludditkampen var inte på något sätt ideologisk: det var klasskamp mot utsugarna, som valde sabotage av maskiner för att få bättre löner och arbetsförhållanden, och sabotaget riktades enbart mot chefer som vägrade införa de bättre förhållandena. Våldsvågen som dragit fram över Frankrike i mer än ett år nu är väldigt lik ludditernas tidigare kamp blott i det specifika fallet med fabriksstängningarna där de försökt få ut mer pengar, men hade inget att göra med den ideologi somliga försöker påklistra den. Det är, och är endast, en kampmetod, radikalare och naturligtvis effektivare än de vanliga lagliga metoderna, de enda som stöds av facken.
-myndigheterna om att försöka lösa »problemet». Skillnaden
-i kampmetod kan ses i det faktum att polisen stod tysta framför Cormelles-fabriken,
-medan arbetarna vid Alencon-fabriken samtidigt hindrades att, efter uppmaning
-av det dominerande CFDT-facket, invadera chefsfacket MEDEF:s högkvarter
-i Paris av polisspecialsstyrkans repressiva aktion som skadade några av
-demonstranterna. Cormelles-aktionen accelererade i alla fall resultatet av dispyten.
-För att hindra en spridning till andra fabriker hittades en lösning
-efter en vecka. Men, som vanligt användes lösningen i syfte att splittra
-arbetarna på ett något annorlunda sätt än vid Cellatex.
-Den senaste »samhällsplanen» som godkänts av alla facken
-utom CFDT tillät SEB, Moulinex’ nya ägare, att göra sig
-av med 3 700 av 5 600 arbetare genom en definitiv stängning av Alencon
-och Cormelles och en drastisk personalnedskärning på de andra fabrikerna.
-Arbetarna var tvungna att evakuera alla de ockuperade fabrikerna och återgå
-till produktionen. Summan av de extra ersättningarna var inte lika för
-alla arbetare utan skiljde beroende på »tjänsteanställning»
-från F30 000 till F80 000. Denna »samhällsplan» skulle
-arbetarna rösta om, och denna första splittring av arbetarna avslutades
-genom en omröstning som organiserades fabriksvis. Resultatet för omröstningen
-var alltså mer eller mindre känt i förväg. Eftersom CFDT-facket
-hade vägrat skriva under »samhällsplanen» på grund
-av sin dominerande ställning på Alencon-fabriken, hade arbetarna
-på fabriken också vägrat planen, men de kunde inte göra
-något, då de inte tänkte gå utöver lagens ramar
-och evakuera fabriken, i likhet med alla andra Molunex-fabriker som hade accepterat
-planen.
-Helt av en slump inträffade hoten från Moulinex samtidigt som terroraktionerna
+Naturligtvis vore det helt fel att se aktionerna som något slags revolutionärt drag. Naturligtvis har tilltaget av de våldsamma kampmetoderna ett syfte. Men även om de kliver över vissa medlare och bryter med det traditionella sätt som förespråkas av facken, så erkänner de ändå dessa medlare som diskuterbara och med möjlighet till att fixa villkoren för en lösning av konflikten; om dessa medlare vore tvungna att ta tillbaka den överenskommelse de slutit med alla kapitalistiska representanter och underkasta den en omröstning bland arbetarna har de ändå, som vi kan se hos Moulinex, fortfarande möjligheten till manipulation i syfte att förhindra all spridning av de radikala kampmetoderna. Orden från den kvinnliga Moulinex-arbetaren tidigare visar att denna spridningsmöjlighet inte är något felslut.
-mot World Trade Center i New York. Men ingen talade om terrorism när det
-gällde de här arbetaraktionerna. Återigen, liksom om Cellatex,
-fälls kommentarer inom alla sorters miljöer om ludditer och luddism,
-som mer eller mindre hävdar att det är en kamp mot teknologin och
-teknikanvändandet. Ludditkampen var inte på något sätt
-ideologisk: det var klasskamp mot utsugarna, som valde sabotage av maskiner
-för att få bättre löner och arbetsförhållanden,
-och sabotaget riktades enbart mot chefer som vägrade införa de bättre
-förhållandena. Våldsvågen som dragit fram över Frankrike
-i mer än ett år nu är väldigt lik ludditernas tidigare
-kamp blott i det specifika fallet med fabriksstängningarna där de
-försökt få ut mer pengar, men hade inget att göra med den
-ideologi somliga försöker påklistra den. Det är, och är
-endast, en kampmetod, radikalare och naturligtvis effektivare än de vanliga
-lagliga metoderna, de enda som stöds av facken.
-Naturligtvis vore det helt fel att se aktionerna som något slags revolutionärt
+Vi måste sätta in alla dessa händelser i en dialektisk process, speciellt i förhållandet mellan arbete och kapital. På den ekonomiska sidan av konflikten och med betänkande vad det kapitalistiska systemet (företag och regeringar) måste betala för en lösning av ett faktiskt problem bortom vad de anser tolererbart för profitkvoten, och det faktum att de av klasskampen tvingats ösa ut pengar för att kunna vidmakthålla samhällsfreden, måste det ses som ett brott med de ständiga försöken att hejda den fallande profitkvoten. Det ständiga och återkommande trycket att »få mer» innebär naturligtvis inte döden för det kapitalistiska systemet men understryker en del svagheter i dess fungerande. Klasskampen är fortfarande här och lika stark som någonsin.
-drag. Naturligtvis har tilltaget av de våldsamma kampmetoderna ett syfte.
-Men även om de kliver över vissa medlare och bryter med det traditionella
-sätt som förespråkas av facken, så erkänner de ändå
-dessa medlare som diskuterbara och med möjlighet till att fixa villkoren
-för en lösning av konflikten; om dessa medlare vore tvungna att ta
-tillbaka den överenskommelse de slutit med alla kapitalistiska representanter
-och underkasta den en omröstning bland arbetarna har de ändå,
-som vi kan se hos Moulinex, fortfarande möjligheten till manipulation i
-syfte att förhindra all spridning av de radikala kampmetoderna. Orden från
-den kvinnliga Moulinex-arbetaren tidigare visar att denna spridningsmöjlighet
-inte är något felslut.
-Vi måste sätta in alla dessa händelser i en dialektisk process,
+==== Autonomi – med klara begränsningar ====
-speciellt i förhållandet mellan arbete och kapital. På den
-ekonomiska sidan av konflikten och med betänkande vad det kapitalistiska
-systemet (företag och regeringar) måste betala för en lösning
-av ett faktiskt problem bortom vad de anser tolererbart för profitkvoten,
-och det faktum att de av klasskampen tvingats ösa ut pengar för att
-kunna vidmakthålla samhällsfreden, måste det ses som ett brott
-med de ständiga försöken att hejda den fallande profitkvoten.
-Det ständiga och återkommande trycket att »få mer»
-innebär naturligtvis inte döden för det kapitalistiska systemet
-men understryker en del svagheter i dess fungerande. Klasskampen är fortfarande
-här och lika stark som någonsin.
-<h3>Autonomi -- med klara begränsningar</h3>
+Det finns emellertid ingen anledning att skrika ut i glädje. Om detta våld utan tvekan kan anses vara ett uttryck för arbetarnas autonomi, med de begränsningar vi just talat om, är de, så länge det förblir innanför dessa gränser, en del av den dialektiska processen mellan arbetarnas aktioner och kapitalisternas ständiga repression. Denna repression kommer från facken som använder sin legala makt till manipulation. Om de ändå misslyckas att hålla kvar kampen innanför lagens ramar, så ingriper polisen med våld tills kampen åter är innanför ramarna och facken kan återgå till sin funktion. Denna repression används inte bara mot specifika aktioner utan är även organiserad på en mer allmän och mindre specifik nivå i syfte att ta itu med en global kamp. Å ena sidan, om aktionen hade tagit sig bortom hotet, även med några liknande exempel, och spridit sig lokalt, regionalt eller till andra fabriker eller till solidaritetsaktioner, skulle repressionen ha visat sitt fula tryne; naturligtvis med risk att den hade urartat till en större rörelse, men vad de repressiva krafterna bevisligen försökte undvika var en allt för hård repression. Å andra sidan, som en första repressionslinje mot de autonoma tendenserna kan facken, som de tidigare har gjort, »organisera» några påhittade autonoma aktioner för att behålla kontrollen över rörelsen (som de gjorde under strejkerna i Frankrike 1995). I detta avseende kan de »nya» fack som bildats i Frankrike, tillsynes »mot» de traditionella facken, spela en central roll i att kanalisera autonomin mot en annan sorts legitimitet. Det är emellertid svårt att i denna dialektiska process skilja på vad som är autonomi och vad som inte är det: vi måste bara inse att någonting rör sig under trycket från klasskampen och som undkommer de tidigare former genom vilka det kapitalistiska systemet försöker fastställa utsugningen av arbetet.
-Det är emellertid ingen orsak att skrika ut i glädje. Om detta våld
-utan tvekan kan anses vara ett uttryck för arbetarnas autonomi, med de
-begränsningar vi just talat om, är de, så länge det förblir
-innanför dessa gränser, en del av den dialektiska processen mellan
-arbetarnas aktioner och kapitalisternas ständiga repression. Denna repression
-kommer från facken som använder sin legala makt till manipulation.
-Om de ändå misslyckas att hålla kvar kampen innanför lagens
-ramar, så ingriper polisen med våld tills kampen åter är
-innanför ramarna och facken kan återgå till sin funktion. Denna
-repression används inte bara mot specifika aktioner utan är även
-organiserad på en mer allmän och mindre specifik nivå i syfte
-att ta itu med en global kamp. Å ena sidan, om aktionen hade tagit sig
-bortom hotet, även med några liknande exempel, och spridit sig lokalt,
-regionalt eller till andra fabriker eller till solidaritetsaktioner, skulle
-repressionen ha visat sitt fula tryne; naturligtvis med risk att den hade urartat
-till en större rörelse, men vad de repressiva krafterna bevisligen
-försökte undvika var en allt för hård repression. Å
-andra sidan, som en första repressionslinje mot de autonoma tendenserna
-kan facken, som de tidigare har gjort, »organisera» några påhittade
-autonoma aktioner för att behålla kontrollen över rörelsen
-(som de gjorde under strejkerna i Frankrike 1995). I detta avseende kan de »nya»
-fack som bildats i Frankrike, tillsynes »mot» de traditionella facken,
-spela en central roll i att kanalisera autonomin mot en annan sorts legitimitet.
-Det är emellertid svårt att i denna dialektiska process skilja på
-vad som är autonomi och vad som inte är det: vi måste bara inse
-att någonting rör sig under trycket från klasskampen och som
-undkommer de tidigare former genom vilka det kapitalistiska systemet försöker
-fastställa utsugningen av arbetet.
 :: november 2001
+:: Publicerad i //riff-raff// nr 2, 2002.