Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- henri_simon:cellatex [Y-m-dH:i]
titorelli
+++ henri_simon:cellatex [Y-m-dH:i] (current)
titorelli
@@ Line 51: / Line 51: @@
 I Frankrike kan en uppsagd arbetare vanligtvis få ett skadestånd som regleras av »kollektivavtalet» från sin arbetsköpare. Dessa lagliga rättigheter kan summeras enligt följande:
-  * Inget alls för tillfälliga/bemannings-, deltids-, säsongs-
+  * Inget alls för tillfälliga/bemannings-, deltids-, säsongs- eller fastanställda arbetare med färre än två års tjänsteålder
-eller fastanställda arbetare med färre än två års tjänsteålder
   * 1/10 av månadslönen för varje arbetsår efter två års tjänsteålder
   * 1/15 av månadslönen utöver dessa 1/10 efter tio års tjänsteålder
@@ Line 65: / Line 64: @@
 Moulinex var inget litet företag, men inte heller multinationellt. Från början ett familjeföretag som startats för mer än 70 år sedan, som hade vuxit under de trettio år av kapitalistiskt välstånd efter 1950-talet till att bli ledande inom hushålls- och köksutrustning i Frankrike. Företaget använde sig av de möjligheter vi nämnde tidigare för att lokalisera sina fabriker på landsbygden och de flesta av dem i västra Frankrike, just i ett konservativt område med en historia av katolska influenser. Diskussionerna inom kapitalist- och fackföreningsmiljön anklagade familjeföretaget för att inte ha moderniserat sig tillräckligt tidigt för att kunna möta världskonkurrensen, huvudsakligen den asiatiska produktionen -- även om Moulinex under senare tid haft dotterbolag i USA (Krupps), Mexico (Vistar), Spanien och i Egypten, fanns i produktionstermer deras kärnverksamhet och dominerande marknad i Frankrike. Å andra sidan krävde konkurrensen mer kapital, vilket betydde ökade lån från bankerna, och innebar även att de motvilligt måste underordna sig finansmiljöns diktat. Till en början var det olika omstruktureringar och slutligen under år 2000 ett samgående med systerföretaget Brandt, ett dotterbolag till det italienska holdingbolaget El.FI, den fjärde största europeiska gruppen inom hushållsmaskiner (Novicelli-bröderna) vilka innehade 74 procent av kapitalet i Moulinex--Brandt-gruppen. Gruppens situation var alltså till synes inte katastrofal: från april till december 2000 ökade den totala omsättningen med 5,5 procent mot föregående år; men dessa siffror döljer en felaktig bild av omsättningen i Frankrike som minskade med 6,7 procent medan omsättningen utomlands ökade med 18 procent; under 2001 stärktes denna tendens då försäljningsutsikterna i USA den senaste tiden verkat tämligen luddiga; så aktieägarna som huvudsakligen är intresserade av globala profiter ansåg att Moulinex var världskoncernens svarta får och i behov av en drastisk omstrukturering.
-Moulinex-arbetarna, som redan var uppmärksamma efter tidigare »samhällsplaner»
+Moulinex-arbetarna, som redan var uppmärksamma efter tidigare »samhällsplaner» och efter sammangåendet med Brandt, befann sig under sju månader i den obekväma situationen av att veta att oundvikliga omstruktureringar skulle komma, men helt ovetande om i vilken skala. Den 25 april lade den nya Moulinex-Brandt-gruppen fram en total omgruppering bland de 16 franska fabrikerna (11 000 arbetare av totalt 22 000 arbetare i Europa) med en definitiv stängning av tre fabriker, de två viktigaste i Normandie och en i norra Frankrike:
-och efter sammangåendet med Brandt, befann sig under sju månader
-i den obekväma situationen av att veta att oundvikliga omstruktureringar
-skulle komma, men helt ovetande om i vilken skala. Den 25 april lade den nya
-Moulinex-Brandt-gruppen fram en total omgruppering bland de 16 franska fabrikerna
-(11 000 arbetare av totalt 22 000 arbetare i Europa) med en definitiv stängning
-av tre fabriker, de två viktigaste i Normandie och en i norra Frankrike:
   * Alencon (Orne), 1 100 arbetare som tillverkade mindre hushållsmaskiner, produktionen flyttades delvis till Mexico
@@ Line 77: / Line 70: @@
   * Lesquid (Nord), 700 arbetare som tillverkade kylskåp, produktionen flyttades till Polen.
+Arbetarna vid de fabriker som skulle läggas ner gick omedelbart ut i strejk och ockuperade fabrikerna, vilket inte gav facket något annat val än att vägra gå med på omstruktureringsplanen. Från och med semestern den 21 juli var produktionen på alla fabrikerna kaotisk och några av dem, Alencon, Bayeux, Cormelles och Falaise, alla i Normandie, var ofta helt stängda. Vid slutet av semestern den 22 augusti var situationen för företaget inte bättre även om facken försökte kontrollera kampen genom att till exempel utlysa en 2-timmars strejk den 25 augusti. Inom kort undkom rörelsen försöken att styra den: under natten den 29 augusti startade nattskiftet vid Alencon-fabriken en ockupation och reste barrikader vid grindarna. Ockupationer påbörjades återigen på de flesta fabrikerna, som blockerades till totalstopp.
-Arbetarna vid de fabriker som skulle läggas ner gick omedelbart ut i strejk
+Moulinex-Brandt-gruppens svar blev att ansöka om konkurs den 8 september efter ett rättsligt angivande från konkursförvaltaren, efter att de italienska ägarna vägrat skjuta till mer pengar till omstruktureringen. Somliga anklagar bankerna för att ha vägrat nya lån, men ansvaret delas bevisligen inte bara av de verkliga ägarna och finansmiljön utan i allra högsta grad även av andra som är intresserade av att gruppen upplöses i syfte att få en dominerande ställning i denna industri. Naturligtvis lämnades arbetarna ensamma med facken och de lokala myndigheterna som försökte presentera alternativa planer för att hålla igång alla fabrikerna, allihop mer eller mindre skakiga, huvudsakligen på grund av att de inte hade någon makt över huvud taget, främst därför att de inte kunde få fram pengar till att förverkliga planerna, och även de gick emot viktigare finansiella angelägenheter. Vilka möjligheter hade arbetarnas aktioner på fabrikerna som skulle stängas om konkursen blev definitiv? Den 10 september stoppades alla ockupationer sedan ryktet spridits om en försäljning av fabrikerna, helt eller i delar, bara arbetarna höll sig tysta för att inte avskräcka en eventuell ny ägare. Detta var naturligtvis målet för operationen, att stoppa ockupationerna och att få arbetarna att grubbla i hopplösa spekulationer eftersom de inte hade några medel att bedöma situationen (även facket fortsatte låtsas att de spelade en roll i denna tragikomedi).
-och ockuperade fabrikerna, vilket inte gav facket något annat val än
-att vägra gå med på omstruktureringsplanen. Från och
-med semestern den 21 juli var produktionen på alla fabrikerna kaotisk
-och några av dem, Alencon, Bayeux, Cormelles och Falaise, alla i Normandie,
-var ofta helt stängda. Vid slutet av semestern den 22 augusti var situationen
-för företaget inte bättre även om facken försökte
-kontrollera kampen genom att till exempel utlysa en 2-timmars strejk den 25
-augusti. Inom kort undkom rörelsen försöken att styra den: under
-natten den 29 augusti startade nattskiftet vid Alencon-fabriken en ockupation
-och reste barrikader vid grindarna. Ockupationer påbörjades återigen
-på de flesta fabrikerna, som blockerades till totalstopp.
-Moulinex-Brandt-gruppens svar blev att ansöka om konkurs den 8 september
+Så, från den 10 september och under sju månader skulle alla fabrikerna arbeta normalt, men under den mesta av tiden gick de antingen med återkommande stopp från cheferna eller med reducerad produktion; de arbetslösa arbetarna erbjöds pengar av arbetsköparna för »tekniskt lugn». De övertalades att stoppa alla störande aktioner bortsett från de traditionella demonstrationerna som utlystes och kontrollerades av facken. Och de »informerade» arbetarna regelbundet om förhandlingarnas upp- och nedgångar i att hitta en ny chef. Efter ett flertal förslag gick konkursförvaltaren med på att gruppens Moulinex-del togs över av SEB, deras huvudsakliga franska konkurrent, och en upplösning med Brandt, som stannade kvar i EI.Fi. Detta tillkännagivande den 23 oktober döljer att SEB var mer intresserade av Moulinex’ dotterbolag utomlands, först och främst för att kunna penetrera de Nord- och Sydamerikanska marknaderna, då de redan hade ett flertal fabriker i Frankrike som tillverkade samma produkter som Moulinex. För Moulinex-arbetarna blev omstruktureringsplanen, som hade provocerat fram den plötsliga strejken den 27 april, mer eller mindre den samma som genomfördes av den nya ägaren. De två huvudfabrikerna i Alencon och Cormelles le Royal skulle stängas definitivt och de andra skulle få personalnedskärningar.
-efter ett rättsligt angivande från konkursförvaltaren, efter
-att de italienska ägarna vägrat skjuta till mer pengar till omstruktureringen.
-Somliga anklagar bankerna för att ha vägrat nya lån, men ansvaret
-delas bevisligen inte bara av de verkliga ägarna och finansmiljön
-utan i allra högsta grad även av andra som är intresserade av
-att gruppen upplöses i syfte att få en dominerande ställning
-i denna industri. Naturligtvis lämnades arbetarna ensamma med facken och
-de lokala myndigheterna som försökte presentera alternativa planer
-för att hålla igång alla fabrikerna, allihop mer eller mindre
-skakiga, huvudsakligen på grund av att de inte hade någon makt över
-huvud taget, främst därför att de inte kunde få fram pengar
-till att förverkliga planerna, och även de gick emot viktigare finansiella
-angelägenheter. Vilka möjligheter hade arbetarnas aktioner på
-fabrikerna som skulle stängas om konkursen blev definitiv? Den 10 september
-stoppades alla ockupationer sedan ryktet spridits om en försäljning
-av fabrikerna, helt eller i delar, bara arbetarna höll sig tysta för
-att inte avskräcka en eventuell ny ägare. Detta var naturligtvis målet
-för operationen, att stoppa ockupationerna och att få arbetarna att
-grubbla i hopplösa spekulationer eftersom de inte hade några medel
-att bedöma situationen (även facket fortsatte låtsas att de
-spelade en roll i denna tragikomedi).
-Så, från den 10 september och under sju månader skulle alla
-fabrikerna arbeta normalt, men under den mesta av tiden gick de antingen med
-återkommande stopp från cheferna eller med reducerad produktion;
-de arbetslösa arbetarna erbjöds pengar av arbetsköparna för
-»tekniskt lugn». De övertalades att stoppa alla störande
-aktioner bortsett från de traditionella demonstrationerna som utlystes
-och kontrollerades av facken. Och de »informerade» arbetarna regelbundet
-om förhandlingarnas upp- och nedgångar i att hitta en ny chef. Efter
-ett flertal förslag gick konkursförvaltaren med på att gruppens
-Moulinex-del togs över av SEB, deras huvudsakliga franska konkurrent, och
-en upplösning med Brandt, som stannade kvar i EI.Fi. Detta tillkännagivande
-den 23 oktober döljer att SEB var mer intresserade av Moulinex’ dotterbolag
-utomlands, först och främst för att kunna penetrera de Nord-
-och Sydamerikanska marknaderna, då de redan hade ett flertal fabriker
-i Frankrike som tillverkade samma produkter som Moulinex. För Moulinex-arbetarna
-blev omstruktureringsplanen, som hade provocerat fram den plötsliga strejken
-den 27 april, mer eller mindre den samma som genomfördes av den nya ägaren.
-De två huvudfabrikerna i Alencon och Cormelles le Royal skulle stängas
-definitivt och de andra skulle få personalnedskärningar.
 ==== Sex förlorade månader ====