Warning: Undefined array key 2 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/html.php on line 1453

Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- kristeorier:marx_kristeori [Y-m-dH:i]
titorelli skapat
+++ — (current)
@@ Line 1: / Line 1: @@
-!!Översatt från engelskan:!!
-I verkligheten är varken den totala samhälleliga produktionen, den totala arbetskraften eller det totala kapitalet direkt observerbara storheter vilkas förhållande man kan förvissa sig om. Kapitalet är delat i många olika kapital vilka inte konfronterar hela arbetarklassen utan mindre eller större grupper av arbetare. Då kapitalen själva skiljer sig åt gör även deras möjlighet att frambringa mervärde detta. De "organiska sammansättningarna" -- förhållandet mellan produktionsmedlen (eller det konstanta kapitalet) och den anställda arbetskraften (eller det variabla kapitalet) -- hos de individuella kapitalen skiljer sig åt beroende på de industrier i vilka de verksamma [employed]. Enligt arbetsvärdeläran producerar endast det levande arbetet mervärde. Men som profit mäts mervärdet mot det totala kapitalet (det vill säga mot summan av det konstanta och variabla kapitalet); profiten ska vara lägre i industrier med mer konstant än variabelt kapital än i industrier där dessa proportioner är omvända. Detta är emellertid inte fallet generellt just för att konkurrensen mellan kapitalister (and that of the buyers with them and with each other) leder till en omvandling av den verkliga profiten till en samhällelig genomsnittsprofit som adderad till produktionskostnaderna låter varje kapital delta lika, i enlighet med dess storlek, i det totala samhälleliga mervärdet.
-Om utvecklingen av en genomsnittlig profitkvot förklaras av konkurrensen förklarar inte konkurrensen vid någon tidpunkt storleken hos denna kvot. Denna storlek beror på den okända men likväl definitivt givna profitmängden inbringad av det samhälleliga totalkapitalet. Då varornas totala värde bestämmer det totala mervärdet, medan det senare styr nivån hos den genomsnittliga profiten och alltså den totala [general] profitkvoten, reglerar värdelagen produktionspriserna. Trots att produktionen av mervärde genom merarbete sker i produktionen uppnås realisationen av mervärdet på marknaden. Fastän produktionen behärskas av kapitalackumulation och realiseras på marknaden är det dess bruksvärdesida som bestämmer förhållandet mellan tillgång och efterfrågan med dess påverkan på prisförhållanden och följaktligen på fördelningen av den totala mervärdet bland de olika kapitalisterna. Med ökad efterfrågan efter en speciell vara ökar produktionen av denna liksom den minskade efterfrågan av en annan minskar produktionen av densamma. Sålunda rör sig kapitalet från relativt stagnerande till snabbt växande industrier. Förändringarna i den organiska sammansättningen av individuella kapital härrörande från denna process påverkar inte deras lönsamhet. Tvärtom, dessa leder till högre profiter än de som faller till mindre produktiva kapital. Extraprofiten, överskridande av den genomsnittliga profitkvoten, vunnen vid en given prisnivå försvinner hursomhelst igen med tillströmningen av kapital från profitfattiga till profitrika industrier. Den oavbrutna jakten efter extraprofit karaktäriserar kapitalistisk konkurrens och leder som följd av det till en högre organisk sammansättning av det samhälleliga kapitalet som helhet.
-För att förstå förändringar i värdeförhållanden och följaktligen i priser måste vi börja med ackumulationsprocessen. Modifikationen av den generella prisnivån härrör från kapitalistisk ackumulation såsom manifesterats i den ökande arbetsproduktiviteten. Varuprisernas allmänna fall kan åskådliggöras genom jämförelser av tidigare med senare produktionsperioder. Varje individuell vara kommer att innehålla mindre arbete än tidigare. Den individuella varans minskning i värde kompenseras genom den ökade kvantiteten varor så att kapitalets lönsamhet upprätthålls trots fallande priser. Således beror prisutvecklingen på den förändrade arbetsproduktiviteten och följaktligen även på värdelagen. För analysen av kapitalistisk expansion behövs därför ingen särskild pristeori då prisutvecklingen redan täcks av värdeanalysen. I de prisförhållanden som berörs av konkurrensen försvinner de individuella varornas värdebetäckningar och de individuella firmornas profit ur sikte liksom fördelning av den samhälleliga produkten i löner och profit. Men oavsett villkoren för denna delning verkar den vid varje given tidpunkt på varukvantiteter som kräver definitiva mängder arbetstid vilka i sig först av allt är indelade i tid spenderad på värdeproduktion och mervärdeproduktion. Den verkliga distributionen uttryckt i pristermer förutsätter denna första delning. Gömd av marknaden är denna grund lika verklig som den observerbara världen av priser och varor. Med tanke på de senare framstår värderelationerna för att vara förenklande abstraktioner från de komplicerade fenomenen på marknaden medan varuvärlden, om vi fokuserar på de grundläggande produktionsförhållandena, endast representerar en mångsidig modifikation av de förhållandena.
-Produktionsförhållandena kan förstås utan att man refererar till marknaden medan marknaden inte kan förstås utan att man refererar till dem. Det är därför produktionsförhållandena som måste utgöra grunden för en vetenskaplig analys av kapitalet och ensamma kan göra marknadsprocessernas möjligheterna och gränserna begripliga.
-Värdeteorin baserad på arbetstid är så abstrakt i relation till marknaden och konkret i relation till produktionsförhållandena. Det är en tankekonstruktion bara i den meningen att värdekategorier inte omedelbart relaterar till marknadsfenomen, så att värdeförhållanden dolda bakom priser bara kan begripas med hjälp av tanken. Den rena marknadsteorin inom den borgerliga ekonomin är naturligtvis också en abstrakt sak, eftersom den inte tar de kapitalistiska produktionsförhållandena i beaktande. I och med det utestänger den sig från [en?] inblick i totaliteten av sakernas faktiska tillstånd och följaktligen även från en förståelse av själva marknadsfenomenen. Värdeanalysen gör däremot den klargörande övergången från abstrakt till konkret möjlig, eftersom den kan påvisa marknadsförhållandenas underordning under det moderna samhällets produktionsförhållanden, och kan därmed först bringa ljus över den kapitalistiska ekonomin som helhet.
-Produktionens dubbla karaktär, såsom på en samma gång produktion av varor och av profiter, förbigår produktionens anpassning till verkliga samhälleliga behov eller en jämvikt mellan tillgång och efterfrågan i meningen jämvikt mellan produktion och konsumtion. Enligt Marx är efterfrågan i grund och botten avhängigt de ömsesidiga förhållandena mellan de olika klasserna och deras respektive ekonomiska positioner, i synnerhet eftersom, för det första, andelen av det totala mervärdet till löner[!?!?!], och för det andra, i relation till de olika delar i vilka mervärdet delas upp (profit, ränta, jordränta, skatter, etc.). Och detta visar alltså igen hur absolut ingenting kan förklaras av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan före man förvissat sig om den grund på vilken detta förhållande vilar.
-På grund av försöket [the effort] att öka utsugningen [exploitation], vilket växer ur den kapitalistiska konkurrensen, är emellertid denna grund i ett tillstånd av ständig omdaning, något som manifesterar sig i skiftande relativa varupriser på marknaden. Således är marknaden, trots varierande grad av omfattning, i ständigt ojämvikt och ger därför, genom dess tillfälliga närmanden mot ett jämviktsläge, upphov till illusionen om en tendens i riktning mot jämvikt. De kapitalistiska rörelselagarna utesluter varje slag av jämvikt, till och med då profitproduktion och varuproduktion utvecklas i samklang, eftersom själva denna utveckling stimulerar avslöjandet av en inom den boende motsättning som endast fortsatt utveckling kan övervinna.
-Det säger sig självt att marknad och produktion bildar en enhet som bara kan särskiljas i tanken. Emellertid styrs marknadsförhållandena av produktionsförhållandena. Priset på arbetskraft kan i allmänhet inte falla under dess värde, dvs. kostnaden för arbetsstyrkans reproduktion. Den kan aldrig stiga till den punkt då den skulle avskaffa det kapitalistiska mervärdet och därmed hota systemets existens. Vad som än kan hända på marknaden bestäms dess effekter av produktionsförhållandena och den till synes oavhängigt [autonomous] verkande marknaden [operation of the market] är begränsad till de vägar som är föreskrivna av dessa förhållanden. Oavsett hur mycket de faktiska prisförhållandena [price relations] kan avvika från de värdeförhållanden i vilka de grundar sig kan tot il sum av varuvärden inte vara större än den kvantitet arbetstid som är nedlagd i produktionen av varorna. Summan av varupriser kan verkligen ligga under det totala värdet eftersom det totala värdet och det totala priset endast är likvärdiga under det antagandet att alla producerade varor är sålda [are sold]. Det kan hända, för att vara exakt, att det skapas mer värde och mervärde än vad som hittar sitt uttryck i varupriser, vilket händer när en del av produktionen inte går att sälja och därför förlorar sin värdekaraktär. Hur som helst är de totala realiserade priserna lika med det total realiserade värdet. På detta sätt får en analys av kapitalets rörelselagar som uteslutande grundar sig i värdeförhållanden sitt berättigande.
-Medan de fenomen som undersöks i det första bandet [in Volume 1] av Marx' Kapitalet är de "which constitute the process of capitalist production as such," försöker han i det tredje bandet att "upptäcka och påvisa de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet." [not: till första kapitlet av bok tre (citatet är redan rätt)] Kapitalets framträdelseformer [configurations], som Marx beskriver dem, "thus approach step by step the form which they assume on the surface of society, in the action of different capitals upon one another, in competition, and in the ordinary consciousness of the agents of production themselves." Men denna steg-för-steg-procedur [step-by-step procedure] negerar inte de insikter om lagarna för kapitalistisk utveckling som har uppnåtts genom analysen av produktionsprocessen som sådan. Dessa insikter behåller sin giltighet för kapitalet "betraktat som helhet", trots att de genomgår diverse förvandlingar under undersökningens gång. Abstraktionerna i band I [in Volume 1] representerar inte blott en metodologi som användes för att närma sig den outgrundliga varuvärlden utan en framställning av den faktiska grundvalen på vilken den här världen vilar. Bara ifall denna grundval själv blottas för ögat kan systemets dynamik, från vilken kapitalets många framträdelseformer ensamt härrör, återges [be portrayed].
-Om arbetskraftens värde bestäms av dess reproduktionskostnad har den arbetstid som överskrider denna mängd gestalten av [the form of] mervärde. Den stigande arbetsproduktiviteten utvidgar [augments] dess bruksvärde relativt mot dess bytesvärde och förstorar på detta sätt massan av det kapital som härrör från mervärdet. Kapitalbildningen kan sålunda visa sig vara ett resultat av arbetsproduktiviteten. Den stigande anhopningen av kapital bestämmer kvantiteten av det mervärde som är nödvändigt för dess fortsatta utnyttjande eller förmering (kapitalexpansion genom investering av mervärde som ytterligare kapital). Emellertid minskar denna process samtidigt den rekryterade arbetskraften relativt inom ett särskilt kapital, och i enlighet med detta avtar den relativa kvantiteten mervärde. Med en lite snabbare [more rapid] ackumulation ökar naturligtvis den anställda arbetskraften i absoluta termer och faller bara i jämförelse med det växande kapitalet. Men även detta relativa fall, i kontexten av det växande kapitalets ökande värdeförmeringsbehov, måste med tiden leda till en fallande akumulationsgrad. Från detta följer att kapitalackumulationen begränsas av bestämda värdeförhållanden. Om det finns tillräckligt med mervärde till att förmera det redan existerande kapitalet säkrar det dess framtida utveckling. Är mervärdet otillräckligt, då kommer fortsatt snabb [rapid] utveckling av kapitalet att komma till ett slut.
-Den kapitalistiska varuproduktionen är i verkligheten produktion av kapital; produktionen av varor [goods] för nyttjande är närmare bestämt bara ett medel för kapitalets expansion, och denna har inga subjektiva gränser. Ett kapital, såsom en penningmängd investerad i produktion, måste framträda igen från cirkulationen som ett förstorat kapital om villkoren för kapitalistisk produktion ska kunna uppfyllas. Produktion är sålunda uteslutande produktion av mervärde och är styrd av den senare. Eftersom mervärde är obetald arbetstid beror produktionen av kapital på kvantiteten av den beslagtagna arbetstiden [the quantity of labor time appropriated]. Det tillhör därför kapitalets essens att öka kvantiteten av obetald arbetstid. Vid ett givet stadium av utveckling och med ett givet antal arbetare kan mervärde endast förstoras genom att förlänga den tid under vilken arbetare arbetar för kapitalisterna och att förkorta den under vilken de producerar för dem själva. Båda metoderna möter oframkomliga objektiva barriärer eftersom arbetsdagen inte kan överstiga tjugofyra timmar och därför att arbetarens lön inte kan reduceras till noll. Den möjliga kapitalackumulationen under sådana förutsättningar, såsom ackumulationen av produktionsmedel, kräver ytterligare arbetskraft och alstrar en motsvarande ökning av mervärdemassan [the mass of surplus value]. För att ackumulationen ska kunna fortskrida kontinuerligt måste dock arbetsproduktiviteten öka. Detta nås genom utvecklingen av teknologi och arbetsorganisering [organization of the workplace]. Medan dessa beror av ackumulationen, de främjar båda en acceleration av ackumulationen, leder [de?] till en förändring av värdeförhållandena vilka konstituerar kapitalets organiska sammansättning.
-Under antagandet om en kontinuerlig kapitalackumulation, ett antagande helt i enlighet med verkligheten, visar sig den ökande arbetsproduktiviteten som en förändring av kapitalets organiska sammansättning mot dess konstanta del. Det variabla kapitalet växer, naturligtvis, men denna tillväxt släpar efter den del av kapitalet som förkroppsligas i produktionsmedlen. Trots det minskande antalet arbetare i förhållande till produktionsmedlen, vilka konfronterar dem som kapital, ökar mervärdet så länge som den ökande arbetsproduktiviteten på ett adekvat sätt reducerar andelen samhälleligt nödvändig arbetstid för reproduktionen av arbetarna. Således kan kapitalets värdeförmering och dess fortsatta ackumulation äga rum trots kapitalets förändrade organiska sammansättning.