| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
loren_goldner:komgem [Y-m-dH:i]
titorelli |
loren_goldner:komgem [Y-m-dH:i] (current)
titorelli |
| Kärnan i följande artikel skrevs faktiskt redan 1988, alltså innan Sovjetblockets kollaps, och jag fick modifiera texten med tanke på händelserna 1989--1991 för dess första publicering på engelska (1991). Under de senaste tio åren har artikeln översatts till sju andra språk. Det faktum att den skrevs innan östblockets fall (en kollaps som jag likt så många andra inte förutsåg) och fortsätter att ha internationellt intresse ett decennium senare är ett tecken på att vilka fel den än må ha så har den lyckats med att resonera kring några av den moderna världens huvudintressen. | Kärnan i följande artikel skrevs faktiskt redan 1988, alltså innan Sovjetblockets kollaps, och jag fick modifiera texten med tanke på händelserna 1989--1991 för dess första publicering på engelska (1991). Under de senaste tio åren har artikeln översatts till sju andra språk. Det faktum att den skrevs innan östblockets fall (en kollaps som jag likt så många andra inte förutsåg) och fortsätter att ha internationellt intresse ett decennium senare är ett tecken på att vilka fel den än må ha så har den lyckats med att resonera kring några av den moderna världens huvudintressen. |
| |
| Intresset för Amadeo Bordigas arbeten har inget annat än växt sedan 1988.((Det har kommit så mycket arbeten så här kan bara några tas upp. Intresset visar sig inte bara i den sexvolymiga samling av Bordigas skrifter som nu kommer ut i Italien, utan även i viktiga studier som Arturo Peregalli/Sandro Saggior //Amadeo Bordiga. La Sconfitta e gli anni oscuri// (1926--1945) (Turin 1998). Samma författare har också gett ut en omfattande bibliografi över Bordigas skrifter och böcker och artiklar som tar upp Bordiga. //Amadeo Bordiga, 1889--1970. Bibliografia// (Milano 1995). En medioker engelsk översättning av Philippe Bourrinets bok //Le courant »bordiguiste» 1919--1999. Italie, France, Belgique// går att finna på webbsidan //Left-wing communism -- an infantile disorder?//. Till sist ägde en internationell konferens rum (mer akademisk än politisk) i Milano 1996 och vissa av bidragen har publicerats i Luigi Cortesi (red.), //Amadeo Bordiga nella storia del comunismo// (Neapel 1999).)) Intresset verkar dessutom verka vara på väg att avsluta (förhoppningsvis med bättre resultat) 1960 och 1970-talens fascination för Antonio Gramsci som kanske inte helt utan slump var Moskvas viktigaste man för att ta bort Bordigas inflytande på det Italienska kommunistpartiet i mitten av 1920-talet.((John Chiaradia, //Antonio Gramsci: The dark years. Opublicerade manuskript//. För den »ortodoxa bordigismens» kritik av Gramsci och hans anhängare, se kapitel sex av det andra bandet av //Storia della sinistra comunista// (Milano 1972).)) Självklart var majoriteten av »gramscianerna» på 1960- och 1970-talen knappast medvetna om Gramscis verkliga politiska roll, men de var knappast intresserade av deras egen eras verkliga politik heller. Efterkrigstidens följare av Gramsci, speciellt i den engelsktalade världen (vi tänker på figurer såsom Carl Boggs, en beundrare av 1970-talets eurokommunism) red på »kulturalism»-vågen som inkluderade Frankfurtskolan och den franska poststrukturalismen. För dem (den radikaliserade medelklassen) verkade dessa teorier vara värdiga arvtagare till »vulgärmarxismen». (Hade de uppmärksammat Bordiga på något annat sätt än att bortförklara honom, så hade de säkerligen klassat honom som en av dessa vulgära marxister.) Gramscianerna, likt alla andra strömningar i det »kulturella» lägret, föredrog diskussioner om kulturell hegemoni framför »vulgärmarxistiska» frågor såsom kritiken av den politiska ekonomin, för att inte nämna »upprorets konst» och deras betydelses förfall är ganska exakt parallell med de »kulturella» illusionernas nedgång. | Intresset för Amadeo Bordigas arbeten har inget annat än växt sedan 1988.((Det har kommit så mycket arbeten så här kan bara några tas upp. Intresset visar sig inte bara i den sexvolymiga samling av Bordigas skrifter som nu kommer ut i Italien, utan även i viktiga studier som Arturo Peregalli/Sandro Saggior //Amadeo Bordiga. La Sconfitta e gli anni oscuri// [1926--1945], Turin 1998) Samma författare har också givit ut en omfattande bibliografi över Bordigas skrifter och böcker och artiklar som tar upp Bordiga. //Amadeo Bordiga, 1889--1970. Bibliografia//, Milano 1995. En medioker engelsk översättning av Philippe Bourrinets bok //Le courant »bordiguiste» 1919--1999. Italie, France, Belgique// går att finna på webbsidan //Left-wing communism -- an infantile disorder?//. Till sist ägde en internationell konferens rum (mer akademisk än politisk) i Milano 1996 och vissa av bidragen har publicerats i Luigi Cortesi (red.), //Amadeo Bordiga nella storia del comunismo//, Neapel 1999.)) Intresset verkar dessutom verka vara på väg att avsluta (förhoppningsvis med bättre resultat) 1960 och 1970-talens fascination för Antonio Gramsci som kanske inte helt utan slump var Moskvas viktigaste man för att ta bort Bordigas inflytande på det Italienska kommunistpartiet i mitten av 1920-talet.((John Chiaradia, //Antonio Gramsci: The dark years. Opublicerade manuskript//. För den »ortodoxa bordigismens» kritik av Gramsci och hans anhängare, se kapitel sex av det andra bandet av //Storia della sinistra comunista//, Milano 1972.)) Självklart var majoriteten av »gramscianerna» på 1960- och 1970-talen knappast medvetna om Gramscis verkliga politiska roll, men de var knappast intresserade av deras egen eras verkliga politik heller. Efterkrigstidens följare av Gramsci, speciellt i den engelsktalade världen (vi tänker på figurer såsom Carl Boggs, en beundrare av 1970-talets eurokommunism) red på »kulturalism»-vågen som inkluderade Frankfurtskolan och den franska poststrukturalismen. För dem (den radikaliserade medelklassen) verkade dessa teorier vara värdiga arvtagare till »vulgärmarxismen». (Hade de uppmärksammat Bordiga på något annat sätt än att bortförklara honom, så hade de säkerligen klassat honom som en av dessa vulgära marxister.) Gramscianerna, likt alla andra strömningar i det »kulturella» lägret, föredrog diskussioner om kulturell hegemoni framför »vulgärmarxistiska» frågor såsom kritiken av den politiska ekonomin, för att inte nämna »upprorets konst» och deras betydelses förfall är ganska exakt parallell med de »kulturella» illusionernas nedgång. |
| |
| Kapitalismen tjänade mycket på 1960-talets »kulturradikalism» vilket visade sig leda till en stor del av den kapitalistiska förvaltningsvisdomen på 1990-talet.((Tom Frank visar detta mycket tydligt i hans //One market under God// (New York 2000).)) | Kapitalismen tjänade mycket på 1960-talets »kulturradikalism» vilket visade sig leda till en stor del av den kapitalistiska förvaltningsvisdomen på 1990-talet.((Tom Frank visar detta mycket tydligt i hans //One market under God// (New York 2000).)) |
| Nu när jag sitter och skriver denna text så tror jag alltmer att det är viktigt att sätta Bordiga i konstellationen av de revolutionära marxistiska strömningar som existerade före ryska revolutionens nederlag, som en av de viktigaste personerna. En person på första raden tillsammans med Marx, Luxemburg, Pannekoek, Gorter och också Lenin och Trotskij.((Idag finner man många som är fascinerade av Bordiga men för vilka Lenin är ett svärord. Förhållandet mellan Bordiga och Lenin är komplext, och Bordiga såg sig som en leninist, trots ärliga åsiktsskillnader 1921--1922. Bordiga må ha varit en leninist, men alla leninister är inte som Bordiga.)) (Sekundärt också de mer teoretiska gestalterna som Korsch, Lukács and Bloch.) Inte för att på något mekaniskt sätt kunna bestämma vem »som hade rätt» utan för att se dem //alla// i en uppställning av debatter alldeles för komplicerade för att förklara här,((Se igen Bourrinet, //La gauche communiste germano-hollandaise des origines à 1968//, angående hur Lenin före 1917 var influerade av inga andra än Pannekoek och Gorter, i frågan om masstrejksdebatten i den andra internationalen.)) djupt missförstådda, begravda och bortglömda i den 80-åriga kontrarevolutionen som följde 1921. Jag ser fortfarande utmaningen i de franska nybordigisternas försök för trettio år sedan((Det vill säga Jacques Camattes och Jean Barrots (aka Gilles Dauvé) skrifter från det tidiga 1970-talet.)) att omvärdera styrkorna och svagheterna hos den italienska och tyska-holländska kommunistiska vänstern, de verkligt revolutionära strömningarna i perioden omedelbart efter första världskriget, vilket fortsätter att vara en »uppgift» idag. Det är underligt och avslöjande att av alla ovan nämnda personer så är Bordiga (med kanske Gorter som enda undantag) den minst kände. Jag tror att detta beror på Bordigas ursprung i ett land som inte var en stormakt och där fascismens triumf 1922 tvingade den revolutionära vänstern att gå under jorden och i exil. Där det största kommunistpartiet i Väst efter andra världskriget lät honom försvinna från dess tidiga historia, gömd bakom Gramscis »helighet». | Nu när jag sitter och skriver denna text så tror jag alltmer att det är viktigt att sätta Bordiga i konstellationen av de revolutionära marxistiska strömningar som existerade före ryska revolutionens nederlag, som en av de viktigaste personerna. En person på första raden tillsammans med Marx, Luxemburg, Pannekoek, Gorter och också Lenin och Trotskij.((Idag finner man många som är fascinerade av Bordiga men för vilka Lenin är ett svärord. Förhållandet mellan Bordiga och Lenin är komplext, och Bordiga såg sig som en leninist, trots ärliga åsiktsskillnader 1921--1922. Bordiga må ha varit en leninist, men alla leninister är inte som Bordiga.)) (Sekundärt också de mer teoretiska gestalterna som Korsch, Lukács and Bloch.) Inte för att på något mekaniskt sätt kunna bestämma vem »som hade rätt» utan för att se dem //alla// i en uppställning av debatter alldeles för komplicerade för att förklara här,((Se igen Bourrinet, //La gauche communiste germano-hollandaise des origines à 1968//, angående hur Lenin före 1917 var influerade av inga andra än Pannekoek och Gorter, i frågan om masstrejksdebatten i den andra internationalen.)) djupt missförstådda, begravda och bortglömda i den 80-åriga kontrarevolutionen som följde 1921. Jag ser fortfarande utmaningen i de franska nybordigisternas försök för trettio år sedan((Det vill säga Jacques Camattes och Jean Barrots (aka Gilles Dauvé) skrifter från det tidiga 1970-talet.)) att omvärdera styrkorna och svagheterna hos den italienska och tyska-holländska kommunistiska vänstern, de verkligt revolutionära strömningarna i perioden omedelbart efter första världskriget, vilket fortsätter att vara en »uppgift» idag. Det är underligt och avslöjande att av alla ovan nämnda personer så är Bordiga (med kanske Gorter som enda undantag) den minst kände. Jag tror att detta beror på Bordigas ursprung i ett land som inte var en stormakt och där fascismens triumf 1922 tvingade den revolutionära vänstern att gå under jorden och i exil. Där det största kommunistpartiet i Väst efter andra världskriget lät honom försvinna från dess tidiga historia, gömd bakom Gramscis »helighet». |
| |
| Frågan handlar återigen inte om att finna någon linje av obrytbar »korrekt» kontinuitet. Det handlar om att förstå upproret 1917--1921 i dess rätta sammanhang inom den globala kapitalismens historia och se styrkorna och svagheterna hos alla de strömningar som fanns på scenen med nederlagen som bakgrund. Varje verklig framgång för den verkliga rörelsen (1848, 1871, 1905, 1917--1921, revolutionens återkomst 1968) låter oss verkligen »se» det förflutna på ett sätt som är omöjligt i perioder av ebb eller under tiden då de skedde. (CLR James visade i //Facing reality// (1958) att de ungerska arbetarråden 1956 gav oss »nya ögon» med vilka vi kunde se på den revolutionära historien ända tillbaka till den engelska revolutionen 1649.)((I det här sammanhanget kan det vara intressant att ta upp Antagonism press pamflett »Bordiga versus Pannokoek». Här jämförs Amadeo Bordigas åsikter med en annan vänsterkommunist, Anton Pannekoek. Denna skrift tar dessutom upp många sidor som Loren Goldner inte valt att belysa. Gruppen som skrivit pamfletten kommer dessutom från den kommunistiska tradition som Goldner väljer att kalla »nybordigistisk». Pamfletten har översatts av riff-raff och finns tillgänglig på denna adress: http://riff-raff.se/b_vs_p/. Red. anm.)) | Frågan handlar återigen inte om att finna någon linje av obrytbar »korrekt» kontinuitet. Det handlar om att förstå upproret 1917--1921 i dess rätta sammanhang inom den globala kapitalismens historia och se styrkorna och svagheterna hos alla de strömningar som fanns på scenen med nederlagen som bakgrund. Varje verklig framgång för den verkliga rörelsen (1848, 1871, 1905, 1917--1921, revolutionens återkomst 1968) låter oss verkligen »se» det förflutna på ett sätt som är omöjligt i perioder av ebb eller under tiden då de skedde. (CLR James visade i //Facing reality// (1958) att de ungerska arbetarråden 1956 gav oss »nya ögon» med vilka vi kunde se på den revolutionära historien ända tillbaka till den engelska revolutionen 1649.)((I det här sammanhanget kan det vara intressant att ta upp Antagonism press pamflett »Bordiga versus Pannokoek». Här jämförs Amadeo Bordigas åsikter med en annan vänsterkommunist, Anton Pannekoek. Denna skrift tar dessutom upp många sidor som Loren Goldner inte valt att belysa. Gruppen som skrivit pamfletten kommer dessutom från den kommunistiska tradition som Goldner väljer att kalla »nybordigistisk». Pamfletten har översatts av riff-raff och finns tillgänglig på denna adress: [[http://riff-raff.se/b_vs_p/]]. Red. anm.)) |
| |
| Till sist måste man nämna Bordigas skrifter från 1950- och 1960-talet, av vilka jag endast kände till ett fåtal när jag skrev den följande texten.((Många av Bordigas skrifter från 1950--1960-talet kan fås från Partito comunista internazionale med titeln //Sul filo del tempo//. År 1998 fanns det sju volymer av denna tidning. De kan fås om man skriver till Edizione il programma comunista, Casella postale 962, 20101 Milano, Italien.)) Bordiga arbetade som civilingenjör, ett yrke som gav honom ovanliga insikter i jordräntans funktion, urbanismen, miljön och det som brukar anses vara »naturkatastrofer», som översvämningar vilka faktiskt mer handlar om uttryck för samhällsförhållanden än vad som var allmänt känt den tiden.((Några av Bordigas texter om naturkatastrofer har samlats i Antagonism press bok //Murdering the dead//. Den kan beställas från Antagonism press.)) Bordiga undersökte mer seriöst än alla andra av 1900-talets marxister främlingskapet mellan stad och land och påpekade att detta var en kapitalistisk antagonism som måste övervinnas. Bordiga insisterade alltid på att kapitalismen föddes från 1400-talet fram till 1700-talet, alltså av den stora exproprieringen av både verktyg (och därav proletariseringaren av hantverkare och bönder) och land (bönder) och att kommunismen innebar »återtagandet», men på helt förändrat sätt, av det som innan hade främmandegjorts från människorna. Hans fokus på den agrara frågan i många analyser (som i hans analys av den sovjetiska kapitalismen till exempel) kommer helt och hållet från denna insikt. Bordiga hatade idén om »originalitet» och menade att kommunismens »invarians» (bestående) hade satts ner av Marx 1847, men Bordiga var åtminstone originell i det att han menade att jordbruket och landsbygden var grunden till denna invarians. Detta är vad som gör honom (vilket följande text hävdar) »förvånansvärt modern». | Till sist måste man nämna Bordigas skrifter från 1950- och 1960-talet, av vilka jag endast kände till ett fåtal när jag skrev den följande texten.((Många av Bordigas skrifter från 1950--1960-talet kan fås från Partito comunista internazionale med titeln //Sul filo del tempo//. År 1998 fanns det sju volymer av denna tidning. De kan fås om man skriver till Edizione il programma comunista, postnummer 962, 20101 Milano, Italien.)) Bordiga arbetade som civilingenjör, ett yrke som gav honom ovanliga insikter i jordräntans funktion, urbanismen, miljön och det som brukar anses vara »naturkatastrofer», som översvämningar vilka faktiskt mer handlar om uttryck för samhällsförhållanden än vad som var allmänt känt den tiden.((Några av Bordigas texter om naturkatastrofer har samlats i Antagonism press bok //Murdering the dead//. Den kan beställas från Antagonism press.)) Bordiga undersökte mer seriöst än alla andra av 1900-talets marxister främlingskapet mellan stad och land och påpekade att detta var en kapitalistisk antagonism som måste övervinnas. Bordiga insisterade alltid på att kapitalismen föddes från 1400-talet fram till 1700-talet, alltså av den stora exproprieringen av både verktyg (och därav proletariseringaren av hantverkare och bönder) och land (bönder) och att kommunismen innebar »återtagandet», men på helt förändrat sätt, av det som innan hade främmandegjorts från människorna. Hans fokus på den agrara frågan i många analyser (som i hans analys av den sovjetiska kapitalismen till exempel) kommer helt och hållet från denna insikt. Bordiga hatade idén om »originalitet» och menade att kommunismens »invarians» (bestående) hade satts ner av Marx 1847, men Bordiga var åtminstone originell i det att han menade att jordbruket och landsbygden var grunden till denna invarians. Detta är vad som gör honom (vilket följande text hävdar) »förvånansvärt modern». |
| |
| :: 2002 | :: 2002 |
| Försök att fokusera på den agrara frågan i samband med det sovjetiska experimentet är inte i sig själv något nytt. Inom akademin gjorde personer som exempelvis Barrington Moore undersökningar med den agrara frågan i fokus för mycket länge sedan.((Barrington Moore, //Social origins of democracy and dictatorship//, Boston 1966.)) Men den allmänna åsikten under 1960-talet då Moores bok kom, menade att det var den industriella utvecklingen som var kapitalismens kärna. Förutom denna åsikt hade Moore en mer tam variant av Trotskijs teorier om den permanenta revolutionen och tanken om en kombinerad och ojämn utveckling. Kanske på grund av detta hade hans arbeten inget speciellt intryck på den marxistiska diskussionen. Adam Ulan som stod ännu längre från marxismen hade under det kalla kriget skrivit att den marxistiska rörelsens egentliga kärna handlade om den agrara frågan.((Adam Ulan, //The unfinished revolution//, New York 1960.)) Hans syfte var dock att misskreditera »marxismen» (vilken för honom var samma sak som den sovjetiska ideologin) genom att visa att den var en produkt av underutveckling och inte kapitalism. Gerschenkron som historiskt var mycket rikare än Ulan verkade också bara vara en skugga i jämförelse med Trotskij.((A. Gershenkron, //Economic backwardness in historical perspective// (Boston 1962).)) | Försök att fokusera på den agrara frågan i samband med det sovjetiska experimentet är inte i sig själv något nytt. Inom akademin gjorde personer som exempelvis Barrington Moore undersökningar med den agrara frågan i fokus för mycket länge sedan.((Barrington Moore, //Social origins of democracy and dictatorship//, Boston 1966.)) Men den allmänna åsikten under 1960-talet då Moores bok kom, menade att det var den industriella utvecklingen som var kapitalismens kärna. Förutom denna åsikt hade Moore en mer tam variant av Trotskijs teorier om den permanenta revolutionen och tanken om en kombinerad och ojämn utveckling. Kanske på grund av detta hade hans arbeten inget speciellt intryck på den marxistiska diskussionen. Adam Ulan som stod ännu längre från marxismen hade under det kalla kriget skrivit att den marxistiska rörelsens egentliga kärna handlade om den agrara frågan.((Adam Ulan, //The unfinished revolution//, New York 1960.)) Hans syfte var dock att misskreditera »marxismen» (vilken för honom var samma sak som den sovjetiska ideologin) genom att visa att den var en produkt av underutveckling och inte kapitalism. Gerschenkron som historiskt var mycket rikare än Ulan verkade också bara vara en skugga i jämförelse med Trotskij.((A. Gershenkron, //Economic backwardness in historical perspective// (Boston 1962).)) |
| |
| Utan tvekan så var den viktigaste boken under 1900-talet för den antistalinistiska miljöns syn på den agrara frågan Preobrazhenskys //New economics// som trots dess felaktigheter är nödvändig för att förstå den internationella vänsteroppositionens öde.((E. Preobrazhensky, //The new economics//, Oxford 1965, Kapitel II )) Preobrazhenskys tankar om en »socialistisk ackumulation» av bondeklassen är djupt besläktad med Rosa Luxemburgs //Kapitalackumulationen//. Preobrazhenskys tes var helt enkelt att »arbetarstaten» medvetet och mänskligt skulle kunna realisera den historiska förvandlingen av agrara småproducenter till fabriksarbetare, något som kapitalismen genomfört brutalt och omänskligt. (Det var Stalin som såg till att denna förvandling blev helt och hållet omänsklig). | Utan tvekan så var den viktigaste boken under 1900-talet för den antistalinistiska miljöns syn på den agrara frågan Preobrazhenskys //New economics// som trots dess felaktigheter är nödvändig för att förstå den internationella vänsteroppositionens öde.((E. Preobrazhensky, //The new economics//, Oxford 1965, kapitel II )) Preobrazhenskys tankar om en »socialistisk ackumulation» av bondeklassen är djupt besläktad med Rosa Luxemburgs //Kapitalackumulationen//. Preobrazhenskys tes var helt enkelt att »arbetarstaten» medvetet och mänskligt skulle kunna realisera den historiska förvandlingen av agrara småproducenter till fabriksarbetare, något som kapitalismen genomfört brutalt och omänskligt. (Det var Stalin som såg till att denna förvandling blev helt och hållet omänsklig). |
| |
| I utkanterna av denna diskussion så fanns tankarna hos den fascinerande figuren Amadeo Bordiga. Bordiga var generalsekreterare för det Italienska kommunistpartiet och tillsammans med Gramsci var han dess viktigaste grundare. Bordiga var den siste västerländske revolutionären som ansikte mot ansikte (1926) sa till Stalin att han begravt revolutionen. Bordiga var dessutom en av de få som fick behålla livet efter detta. Han uteslöts från PCI samma år och med honom gick tusentals »bordigister» ur partiet. År 1928 röstade den »italienska kommunistiska vänstern» (som de kallade sig själva) för att Trotskij skulle vara »ledare för den internationella vänsteroppositionen». Här började ett långt utbyte mellan Trotskij och Bordiga som slutade i ett fullständigt misslyckande 1931--1932. Men Bordiga är en av de mest originella, briljanta och tyvärr nästan helt försummade marxisterna under detta sekel. (Hans arv blev aldrig så tilltalande för efterkrigstidens PCI som exempelvis Gramscis.) Han var kvar i Italien under hela kriget (så snart han blev förtalad och utkastad från Komintern så lämnade Mussolini honom ifred och han kunde fortsätta med en karriär som ingenjör). Men det är på sätt och vis efter andra världskriget som Bordigas arbeten (i alla fall om man avser samtiden) blir intressanta. Han levde helt obemärkt fram till 1970 och skrev till och med några artiklar om upproret 1968. Hans uppdrag efter kriget var att rädda de »teoretiska lärdomar» som hade uppstått från den revolutionära världsvågen som kom ur perioden 1917--1921. Han ansåg likt de flesta antistalinistiska revolutionärer 1945 att för att lyckas med detta krävdes det att man försökte lösa den »ryska gåtan» och därför skrev han tre böcker om den ryska revolutionen och Sovjets ekonomi.((De översattes aldrig till engelska men finns på franska. Se de biografiska noterna)) Han skrev också den italienska kommunistiska vänsterns historia (en term som kommer från hans egen fraktion), ett verk i tre volymer och flera små pamfletter och texter.((Se återigen bibliografin.)) Många av dessa texter är svårlästa och bombastiska men värda mödan att ta sig igenom. Vad som är ovanligt och underligt nog modernt med Bordigas synsätt är helt enkelt hans tanke att kapitalismen är detsamma som den agrara revolutionen. Han utvecklade antagligen denna tes under hans period före 1914 där vissa av hans tidigaste artiklar handlar om de franska och italienska socialisternas åsikter angående den agrara frågan.((Den mognade åsikten angående länken mellan den agrara frågan och kapitalismen finns i Amadeo Bordiga, //Mai la merce sfamera l’umomo. La question agraria e lateoria della rendita fondiaria secondo Marx//, 1979.)) Det är inte alltid lätt att följa Bordigas bana eftersom han trodde på »revolutionär anonymitet» och avskydde personkult. Därav brukade han inte skriva under sina böcker. | I utkanterna av denna diskussion så fanns tankarna hos den fascinerande figuren Amadeo Bordiga. Bordiga var generalsekreterare för det Italienska kommunistpartiet och tillsammans med Gramsci var han dess viktigaste grundare. Bordiga var den siste västerländske revolutionären som ansikte mot ansikte (1926) sa till Stalin att han begravt revolutionen. Bordiga var dessutom en av de få som fick behålla livet efter detta. Han uteslöts från PCI samma år och med honom gick tusentals »bordigister» ur partiet. År 1928 röstade den »italienska kommunistiska vänstern» (som de kallade sig själva) för att Trotskij skulle vara »ledare för den internationella vänsteroppositionen». Här började ett långt utbyte mellan Trotskij och Bordiga som slutade i ett fullständigt misslyckande 1931--1932. Men Bordiga är en av de mest originella, briljanta och tyvärr nästan helt försummade marxisterna under detta sekel. (Hans arv blev aldrig så tilltalande för efterkrigstidens PCI som exempelvis Gramscis.) Han var kvar i Italien under hela kriget (så snart han blev förtalad och utkastad från Komintern så lämnade Mussolini honom ifred och han kunde fortsätta med en karriär som ingenjör). Men det är på sätt och vis efter andra världskriget som Bordigas arbeten (i alla fall om man avser samtiden) blir intressanta. Han levde helt obemärkt fram till 1970 och skrev till och med några artiklar om upproret 1968. Hans uppdrag efter kriget var att rädda de »teoretiska lärdomar» som hade uppstått från den revolutionära världsvågen som kom ur perioden 1917--1921. Han ansåg likt de flesta antistalinistiska revolutionärer 1945 att för att lyckas med detta krävdes det att man försökte lösa den »ryska gåtan» och därför skrev han tre böcker om den ryska revolutionen och Sovjets ekonomi.((De översattes aldrig till engelska men finns på franska. Se de biografiska noterna)) Han skrev också den italienska kommunistiska vänsterns historia (en term som kommer från hans egen fraktion), ett verk i tre volymer och flera små pamfletter och texter.((Se återigen bibliografin.)) Många av dessa texter är svårlästa och bombastiska men värda mödan att ta sig igenom. Vad som är ovanligt och underligt nog modernt med Bordigas synsätt är helt enkelt hans tanke att kapitalismen är detsamma som den agrara revolutionen. Han utvecklade antagligen denna tes under hans period före 1914 där vissa av hans tidigaste artiklar handlar om de franska och italienska socialisternas åsikter angående den agrara frågan.((Den mognade åsikten angående länken mellan den agrara frågan och kapitalismen finns i Amadeo Bordiga, //Mai la merce sfamera l’umomo. La question agraria e lateoria della rendita fondiaria secondo Marx//, 1979.)) Det är inte alltid lätt att följa Bordigas bana eftersom han trodde på »revolutionär anonymitet» och avskydde personkult. Därav brukade han inte skriva under sina böcker. |
| |
| En bordigistisk utvärdering av den ryska revolutionen publicerades under titeln //On the margins of the 50th anniversary of October 1917// 1967.((Se »Bilan d’une revolution», //Programme communiste//, nr 40--41--42, oktober 1967 -- juni 1968, citerad i de biografiska noterna.)) Detta är någonting helt annat än den vanliga diskursen kring Stalin--Trotskij(--statskapitalism)-polemiken som förekom i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. (Till exempel använder Bordiga aldrig termen »statskapitalism» och sällan ordet »Sovjetunionen» eftersom sovjeterna förstördes för mycket länge sedan). För honom var det helt enkelt rysk kapitalism i Ryssland, en kapitalism som inte var särskilt annorlunda från andra sorters kapitalism. Bordiga hade en uppfriskande vilja att försöka »avryssifiera» den internationella revolutionära rörelsens huvudsakliga sysselsättning. Han påpekade att arbetarrörelsen hade utsatts för flera kontrarevolutioner tidigare i historien (1848 med Napoleon) och att det inte var något särskilt nytt med Ryssland. Å andra sidan motsäger hans 25-åriga sysselsättning med den ryska ekonomin detta //sang froid//. (Ett intressant faktum är att Bordiga förutsåg en lång kapitalistisk expansion och arbetarreformism som skulle sluta i nästa världskris som skulle börja 1975).((Bordigas evolution om förutsägelsen av en kris 1975 presenteras i F. Livorst, a.a., s. 426--444.)) Bordigas analys av Ryssland (som utvecklades från 1945) är lite förenklat följande. Även om hans fraktion stödde Trotskijs under 1920-talet (främst av skäl som kan relateras till Sovjets/Kominterns utrikespolitik) så tog Bordiga avstånd från vänsteroppositionens superindustrialisering på grund av »bukharinianska» orsaker. Han trodde efter 1945 att endast något som liknade Bukharins strategi skulle kunna ha gjort att det funnits något hopp för att något av regimens internationella revolutionära karaktär skulle kunnat bevarats (vilken för Bordiga var mycket viktigare än industrialiseringen av Ryssland) eftersom en sådan strategi inte skulle ha förstört bolsjevikpartiet. Bukharin menade under fraktionstriderna 1924--1928 att Trotskijs »superindustrialisering» endast skulle kunna utföras av den största byråkratiska stat historien någonsin sett.((För en brännande kritik av Bukharins kritik av Preobrazehensky se Bilan d’une revolution, sidan 139--140. Mot vänsterns superindustrialisering sade Bukharin att arbetarklassen skulle bli »tvungna att skapa en kolossal administrativ apparat [...] Försöken att ersätta alla småproducenter och småbönder skapar en sådan apparat att kostnaden att hålla den igång är mycket större än de improduktiva kostnader som blir resultatet av de anarkiska villkoren i småproduktionen. Sammanfattningsvis skulle hela den proletära statens ekonomiska apparat inte främja utan faktiskt hindra produktivkrafternas utveckling. Den leder direkt till motsatsen för vad den anses skall göra.», Ibid)) När Stalin stal vänsterns program och omsatte den i praktiken så bekräftade han helt Bukharin, som Trotskij självt erkände på ett underligt sätt efter att största delen av hans fraktion hade kapitulerat inför Stalin.((Den »bukharianska» aspekten angående Trotskijs syn på den stalinistiska »vänstervändningen» 1928 finns noterad i Bilan d’une revolution, s. 148.)) Bordiga tog kanske idén om Sovjets och revolutionens internationella karaktär mer seriöst än till och med Trotskij. För honom var idén om »socialism i ett land» ett groteskt förkastande av allt marxismen stod för, vilket det ju självklart även var. I sin sista konfrontation med Stalin i Moskva 1926 så föreslog Bordiga att alla kommunistpartier världen över skulle styra Sovjetunionen som ett exempel på arbetarrörelsens internationalism.((Den här frågan togs upp på Kominterns sjätte utvidgade exekutivkommittéplenum 1926.)) Det säger sig självt att detta förslag togs kyligt emot av Stalin och hans vänner | En bordigistisk utvärdering av den ryska revolutionen publicerades under titeln //On the margins of the 50th anniversary of October 1917// 1967.((Se »Bilan d’une revolution», //Programme communiste//, nr 40--41--42, oktober 1967 -- juni 1968, citerad i de biografiska noterna.)) Detta är någonting helt annat än den vanliga diskursen kring Stalin--Trotskij(--statskapitalism)-polemiken som förekom i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. (Till exempel använder Bordiga aldrig termen »statskapitalism» och sällan ordet »Sovjetunionen» eftersom sovjeterna förstördes för mycket länge sedan). För honom var det helt enkelt rysk kapitalism i Ryssland, en kapitalism som inte var särskilt annorlunda från andra sorters kapitalism. Bordiga hade en uppfriskande vilja att försöka »avryssifiera» den internationella revolutionära rörelsens huvudsakliga sysselsättning. Han påpekade att arbetarrörelsen hade utsatts för flera kontrarevolutioner tidigare i historien (1848 med Napoleon) och att det inte var något särskilt nytt med Ryssland. Å andra sidan motsäger hans 25-åriga sysselsättning med den ryska ekonomin detta //sang froid//. (Ett intressant faktum är att Bordiga förutsåg en lång kapitalistisk expansion och arbetarreformism som skulle sluta i nästa världskris som skulle börja 1975).((Bordigas evolution om förutsägelsen av en kris 1975 presenteras i F. Livorst, a.a., s. 426--444.)) Bordigas analys av Ryssland (som utvecklades från 1945) är lite förenklat följande. Även om hans fraktion stödde Trotskijs under 1920-talet (främst av skäl som kan relateras till Sovjets/Kominterns utrikespolitik) så tog Bordiga avstånd från vänsteroppositionens superindustrialisering på grund av »bukharinianska» orsaker. Han trodde efter 1945 att endast något som liknade Bukharins strategi skulle kunna ha gjort att det funnits något hopp för att något av regimens internationella revolutionära karaktär skulle kunnat bevarats (vilken för Bordiga var mycket viktigare än industrialiseringen av Ryssland) eftersom en sådan strategi inte skulle ha förstört bolsjevikpartiet. Bukharin menade under fraktionstriderna 1924--1928 att Trotskijs »superindustrialisering» endast skulle kunna utföras av den största byråkratiska stat historien någonsin sett.((För en brännande kritik av Bukharins kritik av Preobrazehensky se Bilan d’une revolution, sidan 139--140. Mot vänsterns superindustrialisering sade Bukharin att arbetarklassen skulle bli »tvungna att skapa en kolossal administrativ apparat … Försöken att ersätta alla småproducenter och småbönder skapar en sådan apparat att kostnaden att hålla den igång är mycket större än de improduktiva kostnader som blir resultatet av de anarkiska villkoren i småproduktionen. Sammanfattningsvis skulle hela den proletära statens ekonomiska apparat inte främja utan faktiskt hindra produktivkrafternas utveckling. Den leder direkt till motsatsen för vad den anses skall göra.», Ibid)) När Stalin stal vänsterns program och omsatte den i praktiken så bekräftade han helt Bukharin, som Trotskij självt erkände på ett underligt sätt efter att största delen av hans fraktion hade kapitulerat inför Stalin.((Den »bukharianska» aspekten angående Trotskijs syn på den stalinistiska »vänstervändningen» 1928 finns noterad i Bilan d’une revolution, s. 148.)) Bordiga tog kanske idén om Sovjets och revolutionens internationella karaktär mer seriöst än till och med Trotskij. För honom var idén om »socialism i ett land» ett groteskt förkastande av allt marxismen stod för, vilket det ju självklart även var. I sin sista konfrontation med Stalin i Moskva 1926 så föreslog Bordiga att alla kommunistpartier världen över skulle styra Sovjetunionen som ett exempel på arbetarrörelsens internationalism.((Den här frågan togs upp på Kominterns sjätte utvidgade exekutivkommittéplenum 1926.)) Det säger sig självt att detta förslag togs kyligt emot av Stalin och hans vänner |
| |
| Men detta är bara början. Bordigas skrifter om Sovjets kapitalistiska natur i kontrast till trotskisters texter fokuserar alltså starkt på den agrara sektorn. Han ville visa hur de kapitalistiska relationerna existerade i //kolkhozen// och //sovkhozen//, den ena en kooperativ gård och den andra en lönebaserad statligt ägd gård.((Om kolkhozens kapitalistiska natur, se Bilan d’une revolution, s. 172--179)) Han betonade hur mycket den agrara produktionen var beroende av små privatägda delar (1950) och förutsåg ganska riktigt i vilken grad Sovjetunionen skulle börja importera vete efter att Ryssland hade varit en väldigt stor exportör från 1880 till 1914. | Men detta är bara början. Bordigas skrifter om Sovjets kapitalistiska natur i kontrast till trotskisters texter fokuserar alltså starkt på den agrara sektorn. Han ville visa hur de kapitalistiska relationerna existerade i //kolkhozen// och //sovkhozen//, den ena en kooperativ gård och den andra en lönebaserad statligt ägd gård.((Om kolkhozens kapitalistiska natur, se Bilan d’une revolution, s. 172--179)) Han betonade hur mycket den agrara produktionen var beroende av små privatägda delar (1950) och förutsåg ganska riktigt i vilken grad Sovjetunionen skulle börja importera vete efter att Ryssland hade varit en väldigt stor exportör från 1880 till 1914. |
| |
| Orsakerna till att Bordiga inte betonade den industriella sektorn utan jordbruket kommer som jag sa från teoretiska och strategiska orsaker som kom innan den ryska revolutionen. Än en gång var för Bordiga kapitalismen alltså först och främst den agrara revolutionen, det vill säga kapitaliseringen av jordbruket. På grund av detta uppskattade Bordiga Bukharin mer än den typiska revolutionära motståndaren till stalinismen. Han introducerade en ovanlig distinktion mellan Lenin och Trotskij. De flesta som skiljer mellan Lenin och Trotskij är stalinister eller maoister. Bordiga vänder helt och hållet på bordet för stalinisterna. Han lånar en term från Lenin och kallar den ryska revolutionen en »dubbel revolution»((Bordigas synsätt på »den dubbla revolutionen» finns utspridda i hans skrifter. Se exempelvis Amadeo Bordiga, Russie et revolution... s. 192)) i vilken proletariatets erövrande av den politiska makten gör det möjligt att slutföra den borgerliga revolutionen, framför allt förintandet av förkapitalistiska samhällsförhållanden i jordbruket. Den stora förebilden för den senare var utan tvivel augusti 1789 i Frankrike. Trotskisterna hade alltid sagt att i april 1917 »blev Lenin en trotskist» genom att han accepterade teserna om den permanenta revolutionen. Men Lenin var faktiskt oense med Trotskij angående många saker. Det här visade sig i hans formuleringar 1920--1922 om regimens natur och framför allt i hans uppseendeväckande tal till partikongressen 1921 där han i sin polemik mot den första arbetaroppositionen och deras angrepp på att den sovjetiska staten var »statskapitalistisk». I sitt svar sade Lenin att statskapitalism vore ett oerhört steg framåt från vad Ryssland faktiskt var, vilket var en småproducenternas kapitalism med ett arbetarklassens politiska parti som kontrollerade staten.((V.I. Lenin, The tax in kind (The significance of the new policy and its conditions) i //Collected works//, volym 32 s. 329--369 presenterar Lenins syn på förhållandet mellan småproducentkapitalism och statskapitalism.)) För Bordiga var //allt som fanns kvar// efter att stalinismen förstört detta politiska uttryck för arbetarklassen en småproducentskapitalism. Lenins term »arbetarstat med byråkratisk deformering» betydde något helt annorlunda än vad Trotskij använde termen till 1936. Det är inte möjligt eller nödvändigt att här redogöra för hela historien om vem som sade vad angående denna fråga. Det som döljer sig bakom dessa skilda strategiska och taktiska domar är två former av marxism som står i opposition till varandra. Vad som är viktigt för Trotskij och trotskister är att revolutionens permanenta karaktär koagulerades till »egendomsformer» och uttrycktes senare i produktivkrafternas utveckling. För Bordiga var produktivkrafternas utveckling bara ett bevis på sovjetfenomenets borgerliga kraktär. Han ställde stalinisterna på huvudet genom att säga att Trotskijs problem inte var hans »underskattande» av bondeklassen utan hans //överskattande// av möjligheten att bönderna och småproducenternas agrara revolution skulle kunna ha någonting med en proletär revolution att göra.((Trotskijs mest lyriska formuleringar angående produktivkrafternas tillväxt i den stalinistiska »arbetarstaten» är det inledande avsnittet i //Den förrådda revolutionen//, 1936.)) | Orsakerna till att Bordiga inte betonade den industriella sektorn utan jordbruket kommer som jag sa från teoretiska och strategiska orsaker som kom innan den ryska revolutionen. Än en gång var för Bordiga kapitalismen alltså först och främst den agrara revolutionen, det vill säga kapitaliseringen av jordbruket. På grund av detta uppskattade Bordiga Bukharin mer än den typiska revolutionära motståndaren till stalinismen. Han introducerade en ovanlig distinktion mellan Lenin och Trotskij. De flesta som skiljer mellan Lenin och Trotskij är stalinister eller maoister. Bordiga vänder helt och hållet på bordet för stalinisterna. Han lånar en term från Lenin och kallar den ryska revolutionen en »dubbel revolution»((Bordigas synsätt på »den dubbla revolutionen» finns utspridda i hans skrifter. Se exempelvis Amadeo Bordiga, Russie et revolution… s. 192)) i vilken proletariatets erövrande av den politiska makten gör det möjligt att slutföra den borgerliga revolutionen, framför allt förintandet av förkapitalistiska samhällsförhållanden i jordbruket. Den stora förebilden för den senare var utan tvivel augusti 1789 i Frankrike. Trotskisterna hade alltid sagt att i april 1917 »blev Lenin en trotskist» genom att han accepterade teserna om den permanenta revolutionen. Men Lenin var faktiskt oense med Trotskij angående många saker. Det här visade sig i hans formuleringar 1920--1922 om regimens natur och framför allt i hans uppseendeväckande tal till partikongressen 1921 där han i sin polemik mot den första arbetaroppositionen och deras angrepp på att den sovjetiska staten var »statskapitalistisk». I sitt svar sade Lenin att statskapitalism vore ett oerhört steg framåt från vad Ryssland faktiskt var, vilket var en småproducenternas kapitalism med ett arbetarklassens politiska parti som kontrollerade staten.((V.I. Lenin, The tax in kind (The significance of the new policy and its conditions) i //Collected works//, volym 32 s. 329--369 presenterar Lenins syn på förhållandet mellan småproducentkapitalism och statskapitalism.)) För Bordiga var //allt som fanns kvar// efter att stalinismen förstört detta politiska uttryck för arbetarklassen en småproducentskapitalism. Lenins term »arbetarstat med byråkratisk deformering» betydde något helt annorlunda än vad Trotskij använde termen till 1936. Det är inte möjligt eller nödvändigt att här redogöra för hela historien om vem som sade vad angående denna fråga. Det som döljer sig bakom dessa skilda strategiska och taktiska domar är två former av marxism som står i opposition till varandra. Vad som är viktigt för Trotskij och trotskister är att revolutionens permanenta karaktär koagulerades till »egendomsformer» och uttrycktes senare i produktivkrafternas utveckling. För Bordiga var produktivkrafternas utveckling bara ett bevis på sovjetfenomenets borgerliga kraktär. Han ställde stalinisterna på huvudet genom att säga att Trotskijs problem inte var hans »underskattande» av bondeklassen utan hans //överskattande// av möjligheten att bönderna och småproducenternas agrara revolution skulle kunna ha någonting med en proletär revolution att göra.((Trotskijs mest lyriska formuleringar angående produktivkrafternas tillväxt i den stalinistiska »arbetarstaten» är det inledande avsnittet i //Den förrådda revolutionen//, 1936.)) |
| |
| Enligt Bordigas synsätt var Stalin och senare Mao, Ho, etc, »stora romantiska revolutionärer» i 1800-talsmening. De var alltså //borgerliga// revolutionärer.((Det här är formuleringen i Bilan d’une revolution s. 95 )) Han ansåg att de stalinistiska regimerna som skapades efter 1945 helt enkelt fortsatte den borgerliga revolutionen, med andra ord skedde Röda arméns expropriering av den preussiska junkerklassen genom deras agrarpolitik och utvecklingen av produktivkrafterna. När den franska ultravänstergruppen Socialisme ou barbaries teser från 1945 hävdade att den sovjetiska regimen hade blivit statskapitalistisk skrev Bordiga ett svar med titeln //Avanti barbati!// (»Fortsätt barbarer!»). Den artikeln hyllade den borgerligt revolutionära sidan hos stalinismen som dess verkliga innehåll.((Citerat i Grilli, s. 282)) (Man behöver inte hålla med Bordiga för att erkänna att detta var ett mer korrekt synsätt än trotskisternas analyser efter 1945 som menade att stalinisterna i Östeuropa, Kina eller Indokina var rädda »reformister» som ställde sig på imperialismens sida). | Enligt Bordigas synsätt var Stalin och senare Mao, Ho, etc, »stora romantiska revolutionärer» i 1800-talsmening. De var alltså //borgerliga// revolutionärer.((Det här är formuleringen i Bilan d’une revolution s. 95 )) Han ansåg att de stalinistiska regimerna som skapades efter 1945 helt enkelt fortsatte den borgerliga revolutionen, med andra ord skedde Röda arméns expropriering av den preussiska junkerklassen genom deras agrarpolitik och utvecklingen av produktivkrafterna. När den franska ultravänstergruppen Socialisme ou barbaries teser från 1945 hävdade att den sovjetiska regimen hade blivit statskapitalistisk skrev Bordiga ett svar med titeln //Avanti barbati!// (»Fortsätt barbarer!»). Den artikeln hyllade den borgerligt revolutionära sidan hos stalinismen som dess verkliga innehåll.((Citerat i Grilli, s. 282)) (Man behöver inte hålla med Bordiga för att erkänna att detta var ett mer korrekt synsätt än trotskisternas analyser efter 1945 som menade att stalinisterna i Östeuropa, Kina eller Indokina var rädda »reformister» som ställde sig på imperialismens sida). |
| Det som gör att Bordiga analys blir mer avancerad än Trotskijs är framförallt hans kritik av det antagande som smugglats in i trotskismen och många av trotskismens kritiker, att Stalin och stalinismen representerar en »mitt» mellan den bukharianska högern och den trotskistiska vänstern. Man kan bara föreställa sig hur segern för den bukharianska »högern» i industrialiseringsdebatten kunde ha gjort mer skada på den internationella arbetarrörelsen än vad den stalinistiska »centerns» seger faktiskt gjorde. Alla som önskar dra en okritisk linje av »marxistisk kontinuitet» genom Trotskij efter 1924 accepterar dock underförstått detta »vänster till höger»-spektrumet och dess konsekvenser. | Det som gör att Bordiga analys blir mer avancerad än Trotskijs är framförallt hans kritik av det antagande som smugglats in i trotskismen och många av trotskismens kritiker, att Stalin och stalinismen representerar en »mitt» mellan den bukharianska högern och den trotskistiska vänstern. Man kan bara föreställa sig hur segern för den bukharianska »högern» i industrialiseringsdebatten kunde ha gjort mer skada på den internationella arbetarrörelsen än vad den stalinistiska »centerns» seger faktiskt gjorde. Alla som önskar dra en okritisk linje av »marxistisk kontinuitet» genom Trotskij efter 1924 accepterar dock underförstått detta »vänster till höger»-spektrumet och dess konsekvenser. |
| |
| År 1936 skrev Trotskij, »Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom //Das Kapital//,... utan på stålets, cementens och elektricitetens språk.», Leo Trotskij, //Den förrådda revolutionen//, Bokförlaget Röda rummet, Stockholm 1983, s. 12)) Den permanenta revolutionen utvidgades från skapandet av sovjeterna (1905, 1917) till de statliga egendomsformerna, ja till och med till själva produktivkrafterna. (Beviset på regimens deformerade socialistiska karaktär var att den kunde utveckla storindustrin i »en period av imperialistiskt förfall»). Trotskij nådde höjdpunkten av vad jag kallar »substitutet för den borgerliga revolutionen» hos den andra och tredje internationalens marxism. | År 1936 skrev Trotskij: »Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom //Das Kapital//,… utan på stålets, cementens och elektricitetens språk.»((Leo Trotskij, //Den förrådda revolutionen//, Bokförlaget Röda rummet, Stockholm 1983, s. 12)) Den permanenta revolutionen utvidgades från skapandet av sovjeterna (1905, 1917) till de statliga egendomsformerna, ja till och med till själva produktivkrafterna. (Beviset på regimens deformerade socialistiska karaktär var att den kunde utveckla storindustrin i »en period av imperialistiskt förfall»). Trotskij nådde höjdpunkten av vad jag kallar »substitutet för den borgerliga revolutionen» hos den andra och tredje internationalens marxism. |
| |
| Efterkrigstids trotskister (som Trotskij förstås inte kan lastas för) såg att de stalinistiska regimernas industrialisering under perioden då tredje världen inte visade några tecken på utveckling någonstans som det slutgiltiga beviset på att deras socialistiska karaktär hade gått förlorad. Mot denna åsikt påpekade Bordiga: »man //bygger// inte kommunismen». Uppgiften med »produktivkrafternas utveckling» är inte kommunisternas uppgift. Han tillade också, »Det är helt riktigt att 'socialismens grundvalar' byggs inom Sovjetunionen». För honom var detta just beviset på regimens borgerliga karaktär. | Efterkrigstids trotskister (som Trotskij förstås inte kan lastas för) såg att de stalinistiska regimernas industrialisering under perioden då tredje världen inte visade några tecken på utveckling någonstans som det slutgiltiga beviset på att deras socialistiska karaktär hade gått förlorad. Mot denna åsikt påpekade Bordiga: »man //bygger// inte kommunismen». Uppgiften med »produktivkrafternas utveckling» är inte kommunisternas uppgift. Han tillade också, »Det är helt riktigt att 'socialismens grundvalar' byggs inom Sovjetunionen». För honom var detta just beviset på regimens borgerliga karaktär. |
| ===== Varför inte? ===== | ===== Varför inte? ===== |
| |
| Eftersom den ignorerade två fenomen som var långt på väg i mitten av 1970-talet. Nämligen den dubbla rörelsen med industrialiseringar i tredje världen och de teknologiskt intensiva (»high tech») utvecklingarna i de avancerade sektorerna som skulle komma att kraschlanda på den västerländska arbetarrörelsen på vilken hela det tidigare perspektivet vilade. I mitten av 1970 bland den stalinistiska, maoistiska och tredje världens hyllningar av böndernas byråkratiska revolutioner så var det rätt och revolutionärt att se den västerländska arbetarklassen som den enda klassen som faktiskt kunde sätta stopp på klassamhället. Det var lika nödvändigt att ta avstånd från »tredje världen-skräpet» då och det är lika nödvändigt att ta avstånd från dess rester idag. Det som har förändrats sedan dess är förstås att avindustrialiseringarna sker i Väst medan industrialiseringar äger rum i tredje världen (två sidor av samma mynt), vilket även skapade verkliga arbetarrörelser i tredje världen där Sydkorea kanske är det senaste viktiga exemplet. I mitten av 1970-talet så liknade världen ganska mycket det som var den tidiga heroiska Kominterns synsätt på världen. De länder som var industrins kärnländer 1914 (Västeuropa, USA och Japan) var fortfarande kärnan. Återvänder vi till den tidigare diskussionen kring om ett land inte hade blivit »internt omorganiserat» 1860 så var det inte en del av den »industriella klubben» 1914 och skulle fortfarande inte vara det runt 1975. I England och Tyskland var ungefär 45 procent av befolkningen involverade i tillverkningsindustrin mellan 1900 och 1914. Under det tidiga 1970-talet var siffrorna ungefär lika höga för hela den kapitalistiska zonen. Vad hände förändrats under tiden? Helt klart så hade arbetsstyrkan förändrats väldigt drastiskt 1900--1914 var 45 procent av befolkningen involverad i industrin, 45 procent i jordbruket, 5--10 procent tjänstemän till 40--45 procent i industrin, 5--10 procent i jordbruk och 40--45 procent tjänstemän på 1970-talet (och inte att förglömma skapandet av en stor vapensektor som precis hade börjat existera i början av 1900-talet). Vad indikerade detta på? Det visade att "berättelsen" om den kapitalistiska utvecklingen var ungefär följande: | Eftersom den ignorerade två fenomen som var långt på väg i mitten av 1970-talet. Nämligen den dubbla rörelsen med industrialiseringar i tredje världen och de teknologiskt intensiva (»high tech») utvecklingarna i de avancerade sektorerna som skulle komma att kraschlanda på den västerländska arbetarrörelsen på vilken hela det tidigare perspektivet vilade. I mitten av 1970 bland den stalinistiska, maoistiska och tredje världens hyllningar av böndernas byråkratiska revolutioner så var det rätt och revolutionärt att se den västerländska arbetarklassen som den enda klassen som faktiskt kunde sätta stopp på klassamhället. Det var lika nödvändigt att ta avstånd från »tredje världen-skräpet» då och det är lika nödvändigt att ta avstånd från dess rester idag. Det som har förändrats sedan dess är förstås att avindustrialiseringarna sker i Väst medan industrialiseringar äger rum i tredje världen (två sidor av samma mynt), vilket även skapade verkliga arbetarrörelser i tredje världen där Sydkorea kanske är det senaste viktiga exemplet. I mitten av 1970-talet så liknade världen ganska mycket det som var den tidiga heroiska Kominterns synsätt på världen. De länder som var industrins kärnländer 1914 (Västeuropa, USA och Japan) var fortfarande kärnan. Återvänder vi till den tidigare diskussionen kring om ett land inte hade blivit »internt omorganiserat» 1860 så var det inte en del av den »industriella klubben» 1914 och skulle fortfarande inte vara det runt 1975. I England och Tyskland var ungefär 45 procent av befolkningen involverade i tillverkningsindustrin mellan 1900 och 1914. Under det tidiga 1970-talet var siffrorna ungefär lika höga för hela den kapitalistiska zonen. Vad hände förändrats under tiden? Helt klart så hade arbetsstyrkan förändrats väldigt drastiskt: 1900--1914 var 45 procent av befolkningen involverad inom industrin, 45 procent i jordbruket, 5--10 procent var tjänstemän till 40--45 procent i industrin, 5--10 procent i jordbruk och 40--45 procent tjänstemän på 1970-talet (och inte att förglömma skapandet av en stor vapensektor som precis hade börjat existera i början av 1900-talet). Vad visade detta på? Det visade att »berättelsen» om den kapitalistiska utvecklingen var ungefär följande: |
| |
| 1815--1914 var en fas för den »klassiska» eller »konkurrens»-kapitalismen, ett system som först och främst hade förvandlat bönder till arbetare åtminstone i England, USA, Frankrike och Tyskland. I perioden efter 1914 (i verkligheten något som började runt 1890) så kom fasen av »organiserad» eller »monopol»-kapitalism. »Epoken av imperialistiskt förfall» som fortsatte att reducera landsbygdsbefolkningen i de västerländska länderna (och Latinamerika, Karibien, södra Europa och Afrika) men varför? Vad ville den åstadkomma? Istället för att fortsätta att expandera den industriella arbetsstyrkan, så användes den enormt höjda produktiviteten från en stillastående antal av arbetsstyrkan för att kunna skapa en ständigt växande tjänstemanna-»servicesektor» (och vapenproduktion). Men för att återvända till det ursprungliga temat, kommunistpartierna började att falla sönder och bli integrerade socialdemokratiliknande partier exakt samtidigt som jordbruksbefolkningen reducerades till en trivial del (5--10 procent) av arbetsstyrkan. Det här är vad som hänt till exempel i Frankrike och Spanien de senaste 15 åren. | Perioden 1815--1914 var en fas för den »klassiska» eller »konkurrenskapitalismen», ett system som först och främst hade förvandlat bönder till arbetare åtminstone i England, USA, Frankrike och Tyskland. Under perioden efter 1914 (i verkligheten något som började runt 1890) så kom fasen av »organiserad» eller »monopolkapitalism», »epoken av imperialistiskt förfall» som fortsatte att reducera landsbygdsbefolkningen i de västerländska länderna (och Latinamerika, Karibien, Sydeuropa och Afrika), men varför? Vad ville den åstadkomma? Istället för att fortsätta att expandera den industriella arbetsstyrkan så användes den enormt höjda produktiviteten från en stillastående antal av arbetsstyrkan för att kunna skapa en ständigt växande tjänstemanna-»servicesektor» (och vapenproduktion). Men för att återvända till det ursprungliga temat började kommunistpartierna att falla sönder och bli integrerade socialdemokratiliknande partier exakt samtidigt som jordbruksbefolkningen reducerades till en trivial del (5--10 procent) av arbetsstyrkan. Det här är vad som hänt till exempel i Frankrike och Spanien de senaste 15 åren. |
| |
| Detta är vad som inte har hänt i Portugal eftersom en liten jordbruksproduktion fortsätter att sysselsätta en stor del av den portugisiska arbetsstyrkan. Det här är bakgrunden till PCI:s förändring. Det är vad som hände för länge sedan i norra Europa och USA. Det är till sist den strikta parallellen till problemen som östra Europa och Sovjetunionen möter när den »extensiva» fasen av ackumulation är över och det är dags att fortsätta med den »intensiva» vilken väst nådde genom krisen 1914--1945. I korthet från upplysningstidens absolutism till kommunistpartierna under nittonhundratalet. Problemet kommer från den extensiva fasen av ackumulering â förvandlingen av bönder till arbetare. Alltså ett samhälle är endast helt och hållet kapitalistiskt när det har gått från den extensiva/formella till den intensiva/reella ackumulationsfasen. Det här betyder i korthet att varken Europa eller Förenta staterna under 1900-talet var så kapitalistiska som den socialistiska rörelsen trodde att de var //och att den klassiska arbetarrörelsens huvudströmning först och främst var en rörelse som knuffade kapitalismen in i sin intensiva fas.// | Detta är vad som inte har hänt i Portugal eftersom en liten jordbruksproduktion fortsätter att sysselsätta en stor del av den portugisiska arbetsstyrkan. Det här är bakgrunden till PCI:s förändring. Det är vad som hände för länge sedan i norra Europa och USA. Det är till sist den strikta parallellen till problemen som Östeuropa och Sovjetunionen möter när den »extensiva» fasen av ackumulation är över och det är dags att fortsätta med den »intensiva» vilken Väst nådde genom krisen 1914--1945. I korthet från upplysningstidens absolutism till kommunistpartierna under nittonhundratalet. Problemet kommer från den extensiva fasen av ackumulationen -- förvandlingen av bönder till arbetare. Den yttersta konsekvensen av detta är att ett samhälle först är helt och hållet kapitalistiskt när det har gått från den extensiva/formella till den intensiva/reella ackumulationsfasen. Det här betyder i korthet att varken Europa eller Förenta staterna under 1900-talet var så kapitalistiska som den socialistiska rörelsen trodde att de var //och att den klassiska arbetarrörelsens huvudströmning först och främst var en rörelse som knuffade in kapitalismen i sin intensiva fas.// |
| |
| Kapitalismen är först och främst den agrara revolutionen. | Kort sagt är kapitalismen först och främst den agrara revolutionen. |
| |
| Den agrara frågan har haft försökt förstås på många sätt i den internationella vänsterns historia. Den har rests i samband med bonderevolutionerna som kompletterade de franska och ryska revolutionerna, kapitaliseringen av jordbruket i den amerikanska södern genom inbördeskriget, den agrara depressionen efter 1873, uttömmandet av den europeiska landsbygden efter andra världskriget. Helt klart är att allt detta är helt skilda fenomen som inte skall slås ihop som om de var helt lika varandra. Men låt oss fokusera på den intensiva ackumuleringen, som är sammankopplad med minskandet av den agrara arbetsstyrkan till 5--10 procent av befolkningen, som definitionen av ett »fullständigt kapitalistiskt» samhälle. Ett fullständigt kapitalistiskt jordbruk är därav en »amerikansk» mekanisering av jordbruket. I sådana fall löstes inte den »agrara frågan» i Frankrike 1789 utan mellan 1945 och 1973. Sambandet mellan jordbruk och intensiv ackumulation i industrin är reduceringen av kostnaden för mat procentuellt till en liten del arbetarnas konsumtionskostnader, vilket gjorde att köpkraften för varaktiga konsumtionsvaror (som bilen) blev centrum för nittonhundratalets massproduktion. | Den agrara frågan har haft försökt förstås på många sätt i den internationella vänsterns historia. Den har rests i samband med bonderevolutionerna som kompletterade de franska och ryska revolutionerna, kapitaliseringen av jordbruket i den amerikanska södern genom inbördeskriget, agrardepressionen efter 1873, uttömmandet av den europeiska landsbygden efter andra världskriget. Helt klart är att allt detta helt skilda fenomen som inte skall slås ihop som om de vore helt lika varandra. Men låt oss fokusera på den intensiva ackumulationen som är sammankopplad med minskningen av den agrara arbetsstyrkan till 5--10 procent av befolkningen, som definitionen av ett »fullständigt kapitalistiskt» samhälle. Ett fullständigt kapitalistiskt jordbruk är därav en »amerikansk» mekanisering av jordbruket. I sådana fall löstes inte den »agrara frågan» i Frankrike 1789 utan mellan 1945 och 1973. Sambandet mellan jordbruk och intensiv ackumulation i industrin är reduceringen av kostnaden för mat procentuellt till en liten del arbetarnas konsumtionskostnader, vilket gjorde att köpkraften för varaktiga konsumtionsvaror (som bilen) blev centrum för nittonhundratalets massproduktion. |
| |
| Låt oss summera och sedan återvända ännu en gång till Bordiga och nybordigisterna. Den vulgära marxismen var en ideologi för centrala och östeuropas intelligentia som var kopplad till en arbetarrörelse som slogs för att avsluta den borgerliga revolutionen (andra och tredje internationalens marxism). Dess parallell till en förkantiansk, borgerlig materialism från innan 1789 är inte ett resultat av något fel (de hade fel idéer) utan ett exakt uttryck för det verkliga innehåll som den rörelse som utvecklar den teorin. Det innehållet får mening om man kompletterar med Lenin/Trotskijs »epok av imperialistiskt förfall» med tankarna om extensiv/formell underordning och intensiv/reell ackumulering. Den »officiella marxistiska» världsåskådningen är därför världsåskådningen för en blivande statselit med eller utan makt, vars rörelse resulterar i en annan form av kapitalism (reell underordning) och kallar den »socialism». Vad som är tilldragande med en sådan analys är att den undviker moraliseringar och erbjuder en »sociologisk» förklaring till varför en viss typ av »kunskapsteori» segrade. Än en gång så innebär detta att det sociala skikt som hade en //Aufklärung//-form av materialismen på grund av att den var den statliga civilasektorn i en regim som höll på att utvecklas och att dess //ekonomi// kodifierad i den leninistiska imperialismteorin också var detta skikts ekonomi. Det är inte verklig marxism eftersom den tenderar att ersätta analysen av produktionsrelationer och produktionsförhållanden med (en till sist dühringsk) analys av »makt». Från Lenin och Bukharin via Baren och Sweezy till Bettleheim och Amin till Pol Pot (här måste man både se enorm degradering precis som vi kan se en kontinuitet) är »monopolkapitalismen» en teori för statsbyråkrater. Den står helt och hållet i motsättning till arbetarklassen. Den ser den västerländska arbetarklassens reformism som uttryck för imperialismens superprofit och den förmörkar intresseskillnaderna för statsbyråkratiska eliter och böndernas och arbetarklassens i de underutvecklade länder där den har makt. | Låt oss summera och sedan återvända ännu en gång till Bordiga och nybordigisterna. Vulgärmarxismen var en ideologi för Central- och Östeuropas intelligentia som var kopplad till en arbetarrörelse som slogs för att avsluta den borgerliga revolutionen (andra och tredje internationalens marxism). Dess parallell till en förkantiansk, borgerlig materialism från innan 1789 är inte ett resultat av något fel (de hade fel idéer) utan ett exakt uttryck för det verkliga innehåll som den rörelse som utvecklar den teorin. Det innehållet får mening om man kompletterar med Lenins/Trotskijs »epok av imperialistiskt förfall» med tankarna om extensiv/formell underordning och intensiv/reell ackumulation. Den »officiella marxistiska» världsåskådningen är därför världsåskådningen för en blivande statselit med eller utan makt, vars rörelse resulterar i en annan form av kapitalism (reell underordning) och kallar den »socialism». Vad som är tilldragande med en sådan analys är att den undviker moraliseringar och erbjuder en »sociologisk» förklaring till varför en viss typ av »kunskapsteori» segrade. Än en gång så innebär detta att det samhällsskikt som hade en //Aufklärung//-form av materialismen på grund av att den var den statliga civila sektorn i en regim som höll på att utvecklas och att dess //ekonomi// kodifierad i den leninistiska imperialismteorin också var detta skikts ekonomi. Det är inte verklig marxism eftersom den tenderar att ersätta analysen av produktionsförhållanden och prodiktivkrafter med (en till sist dühringsk) analys av »makt». Från Lenin och Bukharin via Baren och Sweezy till Bettleheim och Amin till Pol Pot (här måste man både se enorm degradering precis som vi kan se en kontinuitet) är »monopolkapitalismen» en teori för statsbyråkrater. Den står helt och hållet i motsättning till arbetarklassen. Den ser den västerländska arbetarklassens reformism som uttryck för imperialismens superprofit och den förmörkar intresseskillnaderna mellan statsbyråkratiska eliter och böndernas och arbetarklassens i de underutvecklade länder där den har makt. |
| |
| De franska nybordigisterna, speciellt Camatte, visade att det var främst i Ryssland som marxismen, i faser, förvandlades från en teori om den »materiella mänskliga gemenskapen», en verklig rörelse som föds från den »mogna» kapitalismen till något som »byggs» i en efterbliven kapitalism. Det här kan ses i skillnaden mellan den »marxistiska positionen» om den ryska frågan som utvecklades av Marx 1878â1883 och den bolsjevikiska polemiken med den sista fasen av populism på 1890-talet. Vad än Marx har övervägt i sin studie av den ryska kommunen som den möjliga basen för ett omedelbart språng till kommunismen, så skulle han aldrig skrivit, som Trotskij gjorde 1936 att »socialismen möter kapitalismen i ton av stål och betong». Det här betyder inte att det inte finns någon basis för en produktivistisk diskurs i Marx arbeten. Det betyder bara att den avgrund som separerar Marx från hela den andra, tredje (och fjärde) internationalens marxism är precis att han var bortom den »för-kantianska» materialismen och var långt bortom »monopolkapital»-ekonomin som båda utrycker en statstjänstemans syn på världen. I kampen mellan Lenin och populisterna 1890, kampen att introducera den stympade marxismen från andra internationalen, gick hela den marxistiska analysens dimension av den ryska frågan som utvecklades innan 1883 bort. Alla de tankar som Bordiga grävt fram försvann totalt i en produktivistisk diskurs. Den linjära mekaniska synen på »framsteg» vilken är kärnan för upplysningstanken togs över i formen av en »stadium»-teori hos den vulgära marxismen. Denna teori tar inte hänsyn till den ryska bondekommunen som Marx gjorde. Gemeinwesen-betydelsen (den materiella mänskliga gemenskapen) i kommunismen blir ersatt med en produktivism. Så fort de kom till makten tog bolsjevikerna reproduktionsschemat och kategorierna av första boken i //Kapitalet// och förvandlade dem till manualer för ekonomisk utveckling utan att förstå att detta var en ricadiansk beskrivning av kapitalismen vilken Marx underminerar i tredje boken. Det här beredde vägen för de stalinistiska planerarnas »stålätar»-ideologi efter 1928. Det är redan en värld mellan Marx och den andra internationalen och senare bolsjevikerna. Detta uttrycker sig både i »filosofi» och »ekonomi» och dessa olikheter uttrycker olika »sociala kunskapsteorier» som ytterst är rotade i två perspektiv från två olika klasser, arbetarklassen och statsbyråkraterna. Det är på grund av detta som det är meningsfyllt att påstå att det bästa av socialdemokratin och det bästa av bolsjevismen är hopplöst hopblandat med staten. En förnyelse av de revolutionära perspektiven kan inte längre identifiera dem som direkta arvingar utan snarare som en omväg marxismen tog när den förenade sig med etatistiska [statist] element som var främmande för den. | De franska nybordigisterna, speciellt Camatte, visade att det främst var i Ryssland som marxismen, i faser, förvandlades från en teori om den »materiella mänskliga gemenskapen», en verklig rörelse som föds från den »mogna» kapitalismen till något som »byggs» i en efterbliven kapitalism. Det här kan ses i skillnaden mellan den »marxistiska positionen» om den ryska frågan som utvecklades av Marx 1878--1883 och den bolsjevikiska polemiken med den sista fasen av populism på 1890-talet. Vad än Marx har övervägt i sin studie av den ryska kommunen som den möjliga basen för ett omedelbart språng till kommunismen, så skulle han aldrig skrivit, som Trotskij gjorde 1936, att »socialismen möter kapitalismen i ton av stål och betong». Det här betyder inte att det inte finns någon grund för en produktivistisk diskurs i Marx arbeten. Det betyder bara att den avgrund som separerar Marx från hela den andra, tredje (och fjärde) internationalens marxism är precis att han var bortom den »förkantianska» materialismen och var långt bortom »monopolkapitalekonomin» som båda utrycker en statstjänstemans syn på världen. I kampen mellan Lenin och populisterna 1890, kampen att introducera den stympade marxismen från andra internationalen, gick hela den marxistiska analysens dimension av den ryska frågan som utvecklades innan 1883 bort. Alla de tankar som Bordiga grävt fram försvann helt i en produktivistisk diskurs. Den linjära mekaniska synen på »framsteg» vilken är kärnan i upplysningstanken togs över i form av en »stadiumteori» hos vulgärmarxismen. Denna teori tar inte hänsyn till den ryska bondekommunen som Marx gjorde. Gemeinwesen-betydelsen (den materiella mänskliga gemenskapen) i kommunismen blir ersatt med en produktivism. Så fort de kom till makten tog bolsjevikerna reproduktionsschemat och kategorierna av första boken av //Kapitalet// och förvandlade dem till manualer för ekonomisk utveckling utan att förstå att detta var en ricadiansk beskrivning av kapitalismen vilken Marx underminerar i tredje boken. Det här beredde vägen för de stalinistiska planerarnas »stålätarideologi» efter 1928. Det är redan en värld mellan Marx och den andra internationalen och senare bolsjevikerna. Detta uttrycker sig både i »filosofi» och »ekonomi» och dessa olikheter uttrycker olika »sociala kunskapsteorier» som ytterst är rotade i två perspektiv från två olika klasser, arbetarklassen och statsbyråkraterna. Det är på grund av detta som det är meningsfyllt att påstå att det bästa av socialdemokratin och det bästa av bolsjevismen är hopplöst hopblandat med staten. En förnyelse av de revolutionära perspektiven kan inte längre identifiera dem som direkta arvingar utan snarare som en omväg marxismen tog när den förenade sig med etatistiska element som var främmande för den. |
| |
| Vi i väst idag, till skillnad från revolutionärerna 1910, lever i en totalt kapitalistisk värld. Det finns ingen kapitaliseringen av jordbruket att åstadkomma längre. Ingen bondefråga för arbetarrörelsen. På samma gång som i mitten av en fördjupad världsekonomisk kris med 30-talets proportioner har alla gamla revolutionära visioner gått upp i rök och frågan hur en positiv värld bortom kapitalismen kan tänkas se ut verkar mer främmande än någonsin. (Historien har gett oss många dåliga exempel). Dock, när vi förstår att det mesta som kollapsar idag är arvet från den absoluta upplysningsstaten i dess moderna uttryck så kan vi se att många analytiska verktyg som använts tills ganska nyligen var verktyg för att avklara den borgerliga revolutionen, utvecklade av rörelser med en statsbyråkrati som huvud, vare sig detta var en verklig eller en potentiell. Genom att befria marxismen från sitt etatistiska [statist] arv kan vi till sist förstå världen med »den verkliga rörelsen som framträder framför våra ögon» som utgångspunkt. | Vi i Väst idag, till skillnad från revolutionärerna 1910, lever i en helt kapitalistisk värld. Det finns inte längre någon kapitaliseringen av jordbruket att åstadkomma, ingen bondefråga för arbetarrörelsen. På samma gång som i mitten av en fördjupad världsekonomisk kris med 1930-talets proportioner har alla gamla revolutionära visioner gått upp i rök och frågan om hur en positiv värld bortom kapitalismen kan tänkas se ut verkar mer främmande än någonsin. (Historien har givit oss många dåliga exempel.) Dock, när vi förstår att det mesta som kollapsar idag är arvet från den absoluta upplysningsstaten i dess moderna uttryck så kan vi se att många analytiska verktyg som använts tills ganska nyligen var verktyg för att avklara den borgerliga revolutionen, utvecklade av rörelser med en verklig eller en potentiell statsbyråkrati som huvud. Genom att befria marxismen från sitt etatistiska arv kan vi till sist förstå världen med »den verkliga rörelsen som framträder framför våra ögon» som utgångspunkt. |
| |
| <br> Andra texter av författaren finns på websidan <a href="http://home.earthlink.net/%7Elrgoldner" target="_blank">Break Their Haughty Power</a> | Andra texter av författaren finns på webbsidan [[http://home.earthlink.net/~lrgoldner/|//Break their haughty power//]] |
| |
| ===== Noter ===== | |
| |
| om Marx tankars utvecklingar angående den Ryska kommunen och Rysslands förlorade »historiska språng» som skulle kunnats tagits för att hoppa över den kapitalistiska fasen. | |
| |
| <div class="avskiljare_n"></div> <div class="meny"><a href="http://www.riff-raff.se/3â4/index.php">riff-raff #3â4</a> — <a href="http://www.riff-raff.se/">riff-raff.se</a></div> | |
| |
| </div> | |
| |
| </body></html> | |