This is an old revision of the document!
R.S.
Att försöka definiera kommuniseringen är att försöka greppa ett begrepp som håller på att formeras. Det handlar mer om att avgränsa angreppssättet än att utveckla en definition.
Min utgångspunkt är programmatismbegreppet. Programmatismen baseras på en praktik i och förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin situation finner basen för överskridandet av motsättningen och organiseringen av den samhälleliga framtiden. Dess verksamhet i klasskampen och dess organisering blir alltså ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariat och kapital är proletariatet det positiva element som kan överbrygga motsättningen och alltså är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad stat, generaliserad självförvaltning, “de associerade producenternas samhälle” och så vidare. Motsättningens upplösning ges såsom en av motsättningens termer. Proletariatet har begåvats med en revolutionär natur som är i motsättning till kapitalet, som förändrar de historiska villkoren till att vara mer eller mindre mogna och som förfaller såsom ett programmatiskt element. Denna motsättning är alltså inte längre det kapitalistiska samhälleliga förhållandet självt som proletariatet, med utgångspunkt i sitt tillstånd i förhållandet, är satt att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori. Framförallt är det alla proletariatets praktiker varmed det bekräftar sin maktstegring såsom klass inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) och där denna maktstegring positivt förstås som revolutionens och kommunismens gång; en gång som endast är överväxten och genomförandet av denna maktstegring. Den är proletariatets praktik från början av 1800-talet ända fram till slutet av 1960-talet. Emellertid “bryts den ner” under den reella subsumtionens första fas, emedan den är väsentligt bunden till den formella underordningen av arbetet.
Det är denna situation som utgör slutet av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering från 1970-talet som numera definierar en ny kampcykel, då den är en ny struktur för och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariat och kapital. Jag talar om kommuniseringen med utgångspunkt i den nya situationen och således inte med utgångspunkt i en ovedersäglig revolutionär och kommunistisk natur som skulle ha tagit sig an kommuniseringen delvis eller fullkomligt under historiens gång.