This is an old revision of the document!
R.S.
Att försöka definiera kommuniseringen är att försöka greppa ett begrepp som håller på att formeras. Det handlar mer om att avgränsa angreppssättet än att utveckla en definition.
Min utgångspunkt är programmatismbegreppet. Programmatismen baseras på en praktik i och förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin situation finner basen för överskridandet av motsättningen och organiseringen av den samhälleliga framtiden. Dess verksamhet i klasskampen och dess organisering blir alltså ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariat och kapital är proletariatet det positiva element som kan överbrygga motsättningen och alltså är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad stat, generaliserad självförvaltning, »de associerade producenternas samhälle» och så vidare. Motsättningens upplösning ges såsom en av motsättningens termer. Proletariatet har begåvats med en revolutionär natur som är i motsättning till kapitalet, som förändrar de historiska villkoren till att vara mer eller mindre mogna och som förfaller såsom ett programmatiskt element. Denna motsättning är alltså inte längre det kapitalistiska samhälleliga förhållandet självt som proletariatet, med utgångspunkt i sitt tillstånd i förhållandet, är satt att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori. Framförallt är det alla proletariatets praktiker varmed det bekräftar sin maktstegring såsom klass inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) och där denna maktstegring positivt förstås som revolutionens och kommunismens gång; en gång som endast är överväxten och genomförandet av denna maktstegring. Den är proletariatets praktik från början av 1800-talet ända fram till slutet av 1960-talet. Emellertid »bryts den ner» under den reella subsumtionens första fas, emedan den är väsentligt bunden till den formella <ins>subsumtionen</ins> av arbetet.
Det är denna situation som utgör slutet av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering från 1970-talet som numera definierar en ny kampcykel, då den är en ny struktur för och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariat och kapital. Jag talar om kommuniseringen med utgångspunkt i den nya situationen och således inte med utgångspunkt i en ovedersäglig revolutionär och kommunistisk natur som skulle ha tagit sig an kommuniseringen delvis eller fullkomligt under historiens gång.
När jag komprimerar det som mest definierar jag omstruktureringens resultat såsom motsättningen mellan proletariat och kapital på nivån av produktionssättets reproduktion, alltså nivån av klassernas och deras förhållandes reproduktion. Som en konsekvens producerar inte proletariatet längre i sin motsättning med kapitalet, och inom exploateringens ramverk, någon självbekräftelse gentemot kapitalet. Arbetarkampens ingång är i sin motsättning med kapitalet dess verkliga ifrågasättande, dess verkliga avskaffande. En verkligt upp-och-nedvändande situation är resultatet. Å ena sidan kämpar proletariatet vardagligen och är en revolutionär klass endast genom sin strikta definition som klass i<ins>nom</ins> detta produktionssätt. Å andra sidan blir begränsningen för alla dess nuvarande kamper alltid varat som klass och att agera som en klass. Detta är denna kampcykels dynamik och samtidigt dess begränsning.
I december 1995 framträdde olika karakteristika i själva gången för de papperslösas och arbetslösas kamper och i kamperna i Liverpools varv, på Cellatex, i Alstom, Lu och på Mark and Spencer, såsom begränsning i form av att inneha denna specifika karakteristik (offentlig service, arbetskrav, försvar av arbetsmedel, vägran till omlokalisering och vägran av endast finansiell förvaltning). Denna begränsning vänder sig mot kampen, ofta genom interna spänningar och stötestenar i dess reträtt, och kan alltid reduceras till existensen som klass. Om den grundläggande begränsningen för varje kamp i den nuvarande cykeln är agerandet som klass, så är alltså begränsningen inneboende i och existerar nödvändigtvis alltid på ett specifikt sätt i kampen. Därmed är den också inneboende i de modaliteter av det kapitalistiska produktionssättets reproduktion där proletariatet är en klass (det var den inte när proletariatet kunde motsätta sig kapitalet genom en samhällelig omorganisering på basis av vad det var i detta samhälle).
Om vi !!vardagsvis!! konstaterar att varje kamp har som mål det som konstituerar den som klasshandling, blir det annorlunda när vi pratar om förvandlingen av denna »klasshandling», som blir begränsad och ifrågasatt av proletariatet i dess verkliga förhållande med kapitalet: kommuniseringen. Detta innebär förändringen av allt som för närvarande befinner sig i kapitalreproduktionen till något som aktivt, i klasskampen, blir proletariatets ifrågasättande av sitt verkliga tillstånd som klass. I direktaktionsrörelsen kunde vi finna flyktiga antydningar om detta och i de arbetslösas och osäkras kamper kan vi notera förändringar av hela proletariatets klassammansättning, men likväl är »ifrågasättandet» i huvudsak en teoretisk härledning. En härledning som baserar sig på:
Det väsentliga i kommuniseringsbegreppet kan uttryckas i en enskild punkt: revolutionen såsom avskaffandet av kapitalet är inte föregångaren till kommunismens inträde, den kan endast genomföras genom att vara det omedelbara införandet av kommunism.