This is an old revision of the document!
:: Roland Simon
Att försöka definiera kommuniseringen är att försöka greppa ett begrepp som håller på att formeras. Det handlar mer om att avgränsa angreppssättet än att utveckla en definition.
Min utgångspunkt är programmatismbegreppet. Programmatismen baseras på en praktik i och förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin situation finner basen för överskridandet av motsättningen och organiseringen av den samhälleliga framtiden. Dess verksamhet i klasskampen och dess organisering blir alltså ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariat och kapital är proletariatet det positiva element som kan överbrygga motsättningen och alltså är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad stat, generaliserad självförvaltning, »de associerade producenternas samhälle» och så vidare. Motsättningens upplösning ges såsom en av motsättningens termer. Proletariatet har begåvats med en revolutionär natur som är i motsättning till kapitalet, som förändrar de historiska villkoren till att vara mer eller mindre mogna och som förfaller såsom ett programmatiskt element. Denna motsättning är alltså inte längre det kapitalistiska samhälleliga förhållandet självt som proletariatet, med utgångspunkt i sitt tillstånd i förhållandet, är satt att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori. Framförallt är det alla proletariatets praktiker varmed det bekräftar sin maktstegring såsom klass inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) och där denna maktstegring positivt förstås som revolutionens och kommunismens gång; en gång som endast är överväxten och genomförandet av denna maktstegring. Den är proletariatets praktik från början av 1800-talet ända fram till slutet av 1960-talet. Emellertid »bryts den ner» under den reella subsumtionens första fas, emedan den är väsentligt bunden till den formella <ins>subsumtionen</ins> av arbetet.
Det är denna situation som utgör slutet av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering från 1970-talet som numera definierar en ny kampcykel, då den är en ny struktur för och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariat och kapital. Jag talar om kommuniseringen med utgångspunkt i den nya situationen och således inte med utgångspunkt i en ovedersäglig revolutionär och kommunistisk natur som skulle ha tagit sig an kommuniseringen delvis eller fullkomligt under historiens gång.
När jag komprimerar det som mest definierar jag omstruktureringens resultat såsom motsättningen mellan proletariat och kapital på nivån av produktionssättets reproduktion, alltså nivån av klassernas och deras förhållandes reproduktion. Som en konsekvens producerar inte proletariatet längre i sin motsättning med kapitalet, och inom exploateringens ramverk, någon självbekräftelse gentemot kapitalet. Arbetarkampens ingång är i sin motsättning med kapitalet dess verkliga ifrågasättande, dess verkliga avskaffande. En verkligt upp-och-nedvändande situation är resultatet. Å ena sidan kämpar proletariatet vardagligen och är en revolutionär klass endast genom sin strikta definition som klass inom detta produktionssätt. Å andra sidan blir begränsningen för alla dess nuvarande kamper alltid varat som klass och att agera som en klass. Detta är denna kampcykels dynamik och samtidigt dess begränsning.
I december 1995 framträdde olika karakteristika i själva gången för de papperslösas och arbetslösas kamper och i kamperna i Liverpools varv, på Cellatex, i Alstom, Lu och på Mark and Spencer, såsom begränsning i form av att inneha denna specifika karakteristik (offentlig service, arbetskrav, försvar av arbetsmedel, vägran till omlokalisering och vägran av endast finansiell förvaltning). Denna begränsning vänder sig mot kampen, ofta genom interna spänningar och stötestenar i dess reträtt, och kan alltid reduceras till existensen som klass. Om den grundläggande begränsningen för varje kamp i den nuvarande cykeln är agerandet som klass, så är alltså begränsningen inneboende i och existerar nödvändigtvis alltid på ett specifikt sätt i kampen. Därmed är den också inneboende i de modaliteter av det kapitalistiska produktionssättets reproduktion där proletariatet är en klass. (Det var den inte när proletariatet kunde motsätta sig kapitalet genom en samhällelig omorganisering på basis av vad det var i detta samhälle.)
Om vi konstaterar att varje kamp vardagsvis har som mål det som konstituerar den som klasshandling, blir det annorlunda när vi pratar om förvandlingen av denna »klasshandling», som blir begränsad och ifrågasatt av proletariatet i dess verkliga förhållande till kapitalet: kommuniseringen. Detta innebär förändringen av allt som för närvarande befinner sig i kapitalreproduktionen till något som aktivt, i klasskampen, blir proletariatets ifrågasättande av sitt verkliga tillstånd som klass. I direktaktionsrörelsen kunde vi finna flyktiga antydningar om detta och i de arbetslösas och osäkras kamper kan vi notera förändringar av hela proletariatets klassammansättning, men likväl är »ifrågasättandet» i huvudsak en teoretisk härledning. En härledning som baserar sig på:
Det väsentliga i kommuniseringsbegreppet kan uttryckas i en enskild punkt: revolutionen såsom avskaffandet av kapitalet är inte föregångaren till kommunismens inträde, den kan endast genomföras genom att vara det omedelbara införandet av kommunism.
Det är riktigt att det finns problem som inte kommer lösa sig »över <ins>en</ins> natt», dessa problem är verkliga. Att kommunismen till en början måste lösa problem som kapitalismen slänger på den1) skapar däremot inte en period eller <ins>verksamheter</ins> aktiviteter där den inte »fungerar» i enlighet med vad den är, i enlighet med sin natur, fram till en viss utvecklingsnivå som i slutändan är fullkomligt omöjlig att definiera. Kommunismen är inte Historiens slut, utan den har problem att lösa som den ärvt av det kapitalistiska produktionssättet och kanske till och med äldre produktionssätt vid denna brytpunkt med all tidigare historia <ins>av</ins> om alienation (frågan är i alla fall berättigad). Den kommer själv ställa sina egna, verkliga, problem och generera motsättningar och dynamiker. Dessa problem och denna dynamik uppträder i spänningen mellan autonomisering och samfund, i måttet där individens samhälleliga omedelbarhet är en helhet av förhållanden och inte ett väsen som är inneboende i varje individ. Det är i förhållandet mellan spänningen autonomisering–samfund och mångfalden som kommunismen existerar och projekterar sig själv som historia. Kommunismen är den mänskliga gemenskapen under permanent konstruktion och i permanent spänning mellan universalitet och mångfald eftersom den inte har någon abstrakt standard för mångfaldiga verksamheter (detta innebär också att kommunismen inte är en mindre version av det »transparenta samhället»). Men oavsett om problemen uppkommer genom arv från tidigare produktionssätt eller på dess egen grund kommer kommunismen att fungera på sin egen bas<ins>is</ins> från början, annars kommer den inte att vara kommunism. Med revolutionen kommer vi avskaffa varje föregående samhällelig bestämning såsom en begränsning (klasstillhörighet), varje tidigare reproducerbar förutsättning och alla förutsättningar som föregår de förhållanden som individerna, såsom individer, bestämmer mellan sig, samtidigt som deras behovsdefinitioner, tillfredsställandet av dessa behov och själva !!metoden!! <ins>sättet</ins>!!?!! för detta tillfredsställande. Klassernas avskaffande innebär till lika hög grad avskaffandet av verksamheten som subjektivitet som !!fattas ett komma eller vad?!! produkten som objektivitet och det är häri som avskaffandet av lönearbetet också blir avskaffandet av arbetet. Det överflöd som skapar revolutionen handlar inte om att ha utan om att vara tillsammans: det handlar om gemenskapen. Allt detta skapas i revolutionens rörelse, det är till och med dess innehåll.
När man har problem med kommunismens första <ins>stadium</ins> period och börjar bli den »försagda realisten» med uttryck i genren »det sker inte över natt» så innebär det att man har problem med förståelsen av revolutionen som etableras på den lagda grunden av en produktivkrafternas objektiva utveckling, med proletariatet och dess frigörelse från den kapitalistiska grymheten. Faktum är att oftast när man begrundar de frågor som löses under kommunismens första <ins>stadium</ins>, är dessa ofta inget annat än de kommunistiska åtgärder som de revolutionära proletärerna måste ta under revolutionens gång, genom det att dessa åtgärder inte är kommunismen mot kapitalet, utan produktionen av kommunism som medieras genom sin verkliga motsättning med kapitalet. Pragmatiska och taktiska åtgärder under revolutionens gång. Att avskaffa värdet eller staten, att skapa nya förhållanden där individens samhälleliga omedelbarhet är innehållet2) är alla taktiska åtgärder i proletärernas revolutionära strid mot kapitalet.