This is an old revision of the document!
!!Rörelsen mot CPE Översättning från engelska, skall även korrigeras mot franska originaltexten!!
Jag använder mig främst av exempel från Paris, men man kan läsa historien om kampen i Rennes, ett av de mest militanta universiteten, på engelska. !!Den texten har jag på datorn. /T.!!
Alla visste att CPE i sig självt inte var en aggressivare åtgärd än flera andra redan existerande situationer, från den synvinkeln bar kontraktet inte med sig något nytt. !!Som ett kollektiv [OBS! as a hole]!! frågade inte arbetsgivarna direkt efter den här åtgärden eftersom de ville generalisera CNE-kontraktet till företag med fler än 20 anställda. CPE var en nödvändig åtgärd men en halvdan sådan som endast förstärkte den franska situationen: flexibiliteten är !!segmenterad[segmented]!! och den prekära ungdomen behandlas som en ”justeringsvariabel”. I en situation där arbetsgivare uttrycker en vilja att skapa ett unikt kontrakt (försvinnandet av CDI = tillsvidareanställning); där regeringen försökte anpassa stadierna; där fackföreningarna försvarade flexicurity under antagandet att det skulle ”hjälpa löntagarna under hela deras karriär”, så verkade den verkställda ändringen vara en nödvändighet. Man bekämpar inte en nödvändighet på samma sätt som när man står inför ett dåligt beslut som eliminerar ett bra (för övrigt, kontinuiteten mellan ”höger” och ”vänster”-policies under de senaste trettio åren har vaccinerat oss mot det fria valets ideologi).
I motsats mot vad som hände runt pensionerna 2003 så formulerade aldrig anti-CPE-rörelsen en ”alternativ policy” i förhållande till regeringens förslag. När Laurence Parisot, ordförande för Medef (företagsledarnas organisation i Frankrike), drog lärdomarna av anti-CPE-rörelsen för arbetsköparnas räkning, så fann hon rörelsen mycket positiv eftersom frågan om ”prekaritet hade debatterats”. Hon hade rätt, klasskampen äger numera rum på den basen, prekaritet är nu ett etablerat faktum. Vi måste nu möta den och inte drömma om ett återvändande till ett föreställt paradis för lönearbetare, symboliserat av ”the glorious thirty years” (1945-1975) och Välfärdsstaten. På arbetsköparsidan såväl som på proletariatets sida stiger vi nu till verkligheten.
!!Bortom den formella bristen på säkerhet hos arbetskontraktet råder den generella prekariseringen av lönearbetet (som går så långt som ”exkluderandet” från arbetsmarknaden) i det kapitalistiska produktionssättet efter dess omstrukturering. [Hela Meningen: Beyond the formal lack of security of the labour contract, the general precarisation of wage-earning work (parentesen) prevalis now in the capitalist mode of production now after it´s restructuring]!! Prekaritet är nu en dominerande form av exploatering och kontroll av arbetskraften. Alla arbetare dog inte av det men alla påverkades. Den här prekariteten hänger samman med !!världskapitalismens system av reproduktion [world capitalist system of reproduction]!!. Den generella principen i kontrollen och exploateringen av arbetskraften på en världsskala ligger i åtskiljandet mellan !!valoriseringen [värdeförmeringen?]!! av kapitalet och reproduktionen av arbetskraften. I de områden där det skedde en gemensam lokalisering (på en nationell skala för att förenkla) av industriella och finansiella intressen och av arbetskraftens reproduktion, så kan ett åtskiljande mellan värdeförmeringen av kapitalet och reproduktionen av arbetskraften vara effektiv. De förstorade reproduktionsscheman måste tänkas i världsskala. Globaliseringen är inte en global förlängning utan en specifik struktur av exploatering och reproduktion av kapitalistiska relationer.
Vid en första anblick ser rörelsen mot CPE, som varade i tre månader, ut att bero på sex huvudsakliga aktörer:
Om delen av studenter i rörelsens aktiva fraktion multiplicerade appellerna riktade mot ”lönearbetare”, ”arbetslösa” och de ”papperslösa” (på franska: Sans Papiers) så är det ett faktum att de ville bevara rörelsens organisationsformer på sin ”arbetsplats”. Beträffande dess kontakter med lönearbetare så togs endast sporadiska kontakter med lärare och teknisk/administrativ personal på universiteten.
Beträffande de andra kategorierna (lönearbetare – ofta medlemmar i fackföreningen SUD – arbetslösa, prekära eller papperslösa arbetare) kunde man då och då höra en delegat på ett podium som insisterade på teoretiskt möjliga broar mellan kamper som vanligtvis bara samexisterar periodvis. Men, efter vackra applåder vände alla varandra ryggen för att återgå till sina egna aktiviteter. Studenternas självorganisering som studenter var endast en form av gruppindelning som paralyserade rörelsen. Fackföreningarna gjorde inga grova misstag: De fördömde inte ”vänsterismen” och ”extremismen” hos studentkommittéerna. Trögheten/Inaktiviteten hos studentmassan, de extremt tungstyrda debatterna och den gruppmässiga isoleringen uppställd som en princip begränsande rörelsen; de här processerna var mycket mer kraftfulla än de traditionella intrigerna och baktalandet. Studentkårerna lämnade generalförsamlingarna i händerna på ”radikalerna” och representerade rörelsen i media; de förhandlade med regeringen, och alla deras tal begränsades till tillbakadragandet av CPE. Generalförsamlingarnas radikalisering i avskildhet; fördömandet av studentkommittéerna att anta deklarationer som i allt högre utsträckning distanserade sig från de verkliga praktikerna på universiteten; ingen parisisk generalförsamling (förutom ”Sorbonne i exil”) väckte frågan om vad man kunde göra utifrån sina egna krafter. I resten av Frankrike organiserade generalförsamlingar, med hjälp av sina egna krafter, ”blockeringar av flöden” (motorvägs- och järnvägsblockader) och !!”borttagningar” [removals. Betydelsen av detta ord framgår ej av texten]!!.
Rörelsens natur förde den i konflikt med dess inledande krav. Det inledande kravet innehöll behovet (för att kunna segra) av att bredda sig självt och inte begränsa det till ett tillbakadragande av CPE, behovet av att vidga kampen till fler områden. En sådan process skulle innebära öppnandet av församlingarna; förvandlingen av dem till !!mötesplatser. [poles of convergence = eng. Skall det stå pools tro? Kolla mot franskan!]!!
Det skulle innebära att studenterna i fortsättningen slutade betrakta sig som studenter. Men, det skulle inte leda till segern för kravet utan till det radikala ifrågasättandet av det. Den aktiva minoriteten av aktivister var fastlåsta i en motsättning: å ena sidan fanns behovet av att organisera sig på sina universitet för att garantera den fortsatta existensen av generalförsamlingarna; !!å andra sidan behovet av att bredda rörelsen, som existerade genom det inledande kravet, med risk för rörelsens försvinnande!!. Men, det var inte bara den aktiva minoriteten som var fångad i den här motsättningen, det var hela rörelsen. Motsättningen reflekterade alla de klyvningar inom dagens studentvärld i Frankrike och ännu mer grundläggande det missförhållande som provocerade fram den här rörelsen: vad som objektivt sett var en studentrörelse hade inget med studentfrågor att göra.
CPE var ett arbetskontrakt, inte den 40:e eller 50:e universitets- eller läroplansreformen. Vid sidan av den objektivt sett generella rörelsen mot prekarisering och den generella naturen hos kravet så kom behovet av kravets och rörelsens breddande från studenterna själva. På de mest militanta universiteten (de som erbjuder minst möjligheter till jobb vid examen) arbetade den överväldigande majoriteten av studenterna, ofta deltid; många kom från förorterna; några var papperslösa… och ändå uttryckte sig alla endast som studenter. Om, individuellt sett, många av de aktiva deltagarna uttryckte kritik som gick utöver studentperspektivet, så plattade den bild som uttrycktes offentligt till allt det och överensstämde istället med minsta gemensamma nämnare.
!![här är en, till synes konstig forts. på ovanstående stycke. Ser det ut på franska som stycket ovan och det under denna rad innehållsmässigt hänger ihop, som att det under refererar till det ovan? Om så, kan det inte vara ett slarvfel i texten på franska?]!!
I praktiken så innebar det att universiteten ”ockuperades” och ”blockerades” med universitetsledningens godkännande. Endast en del av byggnaderna uppläts för ”ockupation”, enligt sätt och scheman framförhandlade med administrationen (till exempel, föreläsningssalarna invaderades aldrig men några uppläts av universitetsrektorerna; blockaderna kontrollerades av universitetsvakter (“vigiles”: personal som var avlönades av universitetet för att vakta det dag och natt) som reglerade dem; de strejkande respekterade universitetets interna regler – ibland kontrollerade de studentkorten för åtkomst till vissa korridorer).
Blockader genomfördes aldrig mot universitetsledningens vilja men betraktades alltid som ett demokratiskt beslut taget av generalförsamlingen som representerade studenterna, beslut som ledningen förväntades följa; universitetets brukare (strejkande och strejkbrytare, studenter och lärare, personal och administrativ ledning) ockuperade demokratiskt sina universitet. När en student organiserar sig som en student, när han eller hon befäster sin separation från ”de andra”, så producerar han eller hon en artificiell gemensam identitet som sanktioneras av rörelsens vägvisande [exemplary] självorganisering.
Den aktiva ytterkanten av rörelsen pendlade ständigt mellan:
Mellan dessa två är det alltid den andra benämningen som vinner. Där ligger roten till denna byråkratiska ultrademokratism som var redskapet (inte saken men formen för dess uppträdande) som hämmade varje förbindelse med gymnasiestudenterna i förorterna, som i Paris, samtidigt och endast ett fåtal tunnelbanestationer därifrån genomförde en massiv strid (tusentals aktiva gymnasiestudenter som utvecklade sina handlingsrepertoarer och sätt att organisera sig på ett helt parallellt sätt). Gymnasiestudenterna levde till den lokala rytmen av vilda demonstrationer, kasta sten, konfrontera snuten, blockera gator, plundra lite varuhus, utan att universitetsstudenterna i Paris ens var informerade om deras aktioner. När ett gymnasium var i omedelbar närhet av ett universitet organiserades koordinerade aktioner, i.e. det var en allians men aldrig en fusion. De få försöken att ha gemensamma församlingar (Nanterre och Tolbiac) var en verklig röra. Gymnasiestudenterna var oförmögna att acceptera den ultra-organiserade formen hos studenterna och försöken stoppades omedelbart.
Dock, inom alla dessa begränsningar så verkar det som om klassificeringen som gjordes i början på den här texten inte motsvarade – en gång för alla – definierade identiteter. Det var tillfällen då studenter cirkulerade, rörde sig från en plats till en annan, och antog flera positioner samtidigt. Det var verkligen inte flera rörelser, utan en enda rörelse där deltagarnas funktionsmässiga differentiering var frukten av rörelsens konfliktfyllda och till och med motsägelsefulla dynamik.
Rörelsen mot CPE var en stor proteströrelse vars dynamik bestod i att ifrågasätta sig själv som sådan. I själva verket visste alla redan vad som i det långa loppet kunde komma av ett tillbakadragande av CPE: i bästa fall, om fackföreningarnas projekt skulle triumfera, ett ”flexicurity” med en fransk touch. Vem ville ha det? Säkerligen inte majoriteten av universitetsstudenterna, de prekära arbetarna eller gymnasiestudenterna som var ute på gatorna. För denna proteströrelse fanns hursomhelst bara den utgången. En utgång som rörelsen inte kunde erkänna för sig själv. En proteströrelse vars kravs uppfyllande var oacceptabelt för proteströrelsen själv. Som en proteströrelse kunde studentrörelsen förstå sig själv endast genom att bli den generella rörelsen mot de nuvarande exploateringsvillkoren, villkoren på arbetsmarknaden, i.e. en generell rörelse mot prekarisering. Men då skulle den ha behövt undertrycka sig själv i sin särskildhet, eller konfronterat – mer eller mindre våldsamt – alla de som Novemberupploppen (vare sig de deltog i dem eller inte) visade att striden mot prekaritet kräver vägran av allt det som producerar den här situationen, av hela det här samhället och av vad man själv är, en vilja att inte fortsätta vara vad man är. Att bredda rörelsen för att uppnå kravet – en riktning som rörelsen endast kunde ta för att förstå sig själv – saboterade kravet.
Omvänt så var breddningen av rörelsen (vilket bevarade den som en proteströrelse fast vid sitt inledande krav) paradoxalt nog villkoret för dess undertryckande. Trots 18e mars-demonstrationen så flydde inte !!“fronten av kamper”[the “front of struggles”]!! till fackföreningarna, det var främmande för dem. Om fackföreningarna inte ännu var erkända av rörelsen så skulle de snart bli det. Det var rollen hos enorma demonstrationer och strejkdagar de 28e mars, i vilka alla, fackföreningar såväl som regeringen, önskade skulle lyckas. Endast en stor dag av strejker och demonstrationer skulle kunna placera fackföreningarna i situationen av att representera rörelsen, !![after giving all it´s extensions to it]!!. Från det ögonblicket skulle allt som kunde göras utan dem dyka upp i huvudet på rörelsedeltagarna, och i sin verklighet som en proteströrelse som ett försvagande, en reträtt.
Bernard Thibaut (generalsekreterare för fackföreningen CGT) kunde i November deklarera: ”Det är sant att man inte kunde se vimplar och fackföreningsbanderoller, men rörelsen handlade om jobb, levnadsvillkor och värdighet.” Under Rörelsen mot CPE, vem kunde då tro på en förbindelse med upprorsmakarna från november på basis av ett CDI-kontrakt för alla?
Upprorsmakarna från november förkroppsligade, objektivt genom deras situation och subjektivt genom deras praktik, försvinnandet av CDI-kontraktet för alla, och de visste detta. !!Om Rörelsen mot CPE ville ha den här förbindelsen eller inte var objektivt registrerat i rörelsens genetiska kod, och å andra sidan medförde nödvändigheten av förbindelsen en motsägelse nog så objektiv!!.
Ingen förståelse av Rörelsen mot CPE är möjlig om man separerar denna rörelse från Novemberupproret. Bortom det gemensamma objektet representerat av den allmänna rörelsen av prekarisering av arbetskraften, så var kopplingen mellan Novemberupproret och Rörelsen mot CPE medvetet levd och praktiserad i Rörelsen mot CPE. Det är precis här problemet ligger. Medelklassen såg det sociala avancemangets hiss som stängd, de “exkluderade” visste att de aldrig ens skulle komma in i den och hade deklarerat i November att deras egen situation, i alla dess sidor, hade blivit outhärdlig och var en måltavla. Breddandet av rörelsen kunde inte vara resultatet av en addering av deras situationer, men av deras konfliktfyllda möte.
!!När den mötte sin grund mötte proteströrelsen, ibland trots sig själv, i “bråkmakarna” (“Casseurs”. uttryck myntat av officiell fransk media för att beskriva de som deltog i konfrontationer med polis och ägnade sig åt egendomsförstörelse) sin återvändsgränd som en proteströrelse. Kravens dynamiker bröts då i generaliseringen av rörelsen på dess egen grund, sitt raison d´Être. Breddandet av rörelsen födde en konflikt inom rörelsen. Genom sin egen natur spred sig rörelsen som en kamp med fokus på konkreta krav endast då den konfronterades med de som inte hade något hopp i dessa krav. I sin egen process som en rörelse fokuserad på konkreta krav hade dess kamp mött sin bristande överensstämmelse med de egna kraven.!!
Förortsungdomarna, och också de “marginaliserade” i skolsystemet, kunde endast vara där, i rörelsen, men deras närvaro var den fysiska (personliga) demonstrationen av meningslösheten i kravet om ett tillbakadragande av CPE. Ett sådant konfliktfyllt förhållande inom rörelsen kunde inte ta sig formen av en lång och tyst process.
Erkännandet av en objektiv enhet mellan Novemberupproret och Rörelsen mot CPE är en första (minimal) utgångspunkt. Men, denna objektiva gemensamma utgångspunkt har gett upphov till olika – om inte klart uttryckt motsatta – analyser.
Alla dessa analyser gjordes inom ramverket för sammanfallandet (coincidence) mellan rörelserna:
De här analyserna dömde rörerelsen efter graden av uppskattat sammanfallande. Men, alla ignorerade att den objektiva enigheten i sig självt var ett problem och att som en konsekvens – närvarande, frånvarande eller delvis – kunde sammanfallandet inte dömas på grund av vad som kunde, eller borde, ha hänt, utan som en antagonism som inte blev !!i stort besegrad (massively transcended).!!
Frånvaron av sammanträffande kan inte begränsas till en distans mellan element som kommer från olika sociala ursprung och som har skilda sociala handlingssätt; det är inte en “defekt” som kan repareras; det fanns ingen lösning på kontinuitetsproblemet som kunde hittas, tack vare “mer generella krav” eller “deltagandet av hela arbetarklassen” i kampen; det är en konflikt, en motsättning, som går genom hela Rörelsen mot CPE.
Alla de ovan nämnda analyserna ignorerar den knofliktfyllda dynamiken hos Rörelsen mot CPE. Rörelsens breddande kunde endast ifrågasätta kravet på tillbakadragande av CPE, dess faktiska relevans. Den helt enkelt nodvändiga närvaron av deltagare i Novemberkravallerna, eller den faktiska existensen av dessa kravaller för tre månader sedan, förkroppsligade denna motsättning. Rörelsens dynamik var motsägelsefull, och en motsättning kan leda till en våldsam konfrontation mellan de som deltar i en rörelse. Inuti klassens handling fanns en intern motsättning, !!ett gap!!, mellan att bara existera som en klass inom kapitalet och därigenom faktumet att ifrågasätta sin existens som klass i sig.
Återvändande till rörelsen motsättningsfyllda dynamik och dess uttryck Om man börjar vid den här objektiva, !!gemensamma [common]!!basen (omorganiseringen av kontrollen och exploateringen av arbetskraften, i Frankrike och på en världsskala, en process som förpliktigar oss att analysera Novemberupproret och Rörelsen mot CPE tillsammans), uppmanas vi att analysera Rörelsen mot CPE som !!styrd av en dynamik, en motsägelsefull dynamik.!!
Den motsägelsefyllda dynamiken hos rörelsen var en realitet. Det faktum att en majoritet av universitets- och gymnasiestudenterna var emot den verkligheten förändrade ingenting men underströk dess (rörelsens) konfliktfyllda natur.
~~DISCUSSION~~