Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- tc_proletariat_kapital:innehallsfoerteckning [Y-m-dH:i]
titorelli Korr
+++ — (current)
@@ Line 1: / Line 1: @@
-====== Proletariat och kapital: en för kort idyll? ======
-Vi landar ofta i de två pamfletterna av Dauvé och Nesic: //Tillståndet i världen// (Troploin, februari 2002)((Publicerad på svenska i riff-raff nr 5. Övers. anm.)) och //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme// (Brev i Troploin nr 3, november 2003) på ett förenat sätt. När den enda referensen är sidonumret så är det från pamfletten //Tillståndet i världen//.
-Dauvés och Nesics pamflett //Tillståndet i världen// har en oemotsäglig och sällsynt merit. Den uppenbarar en veritabel teoretisk diskurs (en diskurs som överskrider kapitalet) där man ställer frågan om omstrukturering och den om revolutionen som oskiljaktiga. Att nöja sig med att utreda proletariatets kamper som en följd av angrepp ända fram till en slutlig seger som definierats sedan evigheter är i stort sett otillräcklig. Dauvé och Nesic framställer utan tvekan att revolutionen och omstruktureringen är en och samma fråga, något som undflyr alla de som menar att en simpel katastrof är kommunismens pärleport. Om vi talar om en omstrukturering eller inte, vad är dess intensitet och natur? Denna fråga ser man rakt i vitögat och författarna vet att svaren på dessa frågor beror på vår nuvarande aktivitet och förståelse av klasskamperna och dess förhållande till revolutionen.
-Men modellen över de sociala förhållandena, dvs. exploateringsförhållandet, som utgör grunden i hela Dauvé och Nesics broschyr, handlar om den "fordistiska kompromissen" och dess återkommande aktualitet. Det är en ideologisk vision om ekonomin, vänsterns ideologi, som nuförtiden är //radikaldemokratismens// vision, "medborgarskapets" vision. Dauvé och Nesic är vare sig radikaldemokrater eller medborgarrättskämpar, men de skulle vilja för sin egen skull och ... för revolutionens skull att kapitalistklassen var det. Precis efter att de erkänner mutationerna i arbetsorganiseringen, arbetskraftens reproduktion, kapitalets globala cykel, i ett ord mutationen av exploateringsförhållandet, blir författarna besatta av att invänta revolutionen genom stärkandet av den "radikala reformismen". De vill //påtvinga// den "fordistiska kompromissen" på kapitalet. De kan inte begreppsliggöra att möjligheten för detta endast finns under de förutsättningar som inkluderar den. "Historien upprepar sig inte", säger dem, men det krävs att ingenting förändrar sig för att de ska medge en förändring.
-Om Dauvé och Nesic hoppas på ett "dynamiskt kapitals" återvändo enligt modellen för "guldåren", så är det enbart eftersom detta också skulle innebära återvändon av ett revolutionärt och "dynamiskt proletariat" som "vägrar rikedomen". Det är i deras revolutionsteori som man måste söka efter anledningen till deras vision om omstruktureringen. Dauvé och Nesic är barn av '68 som har bestämt sig för att inte växa upp. Deras revolutionsteori föds genom //förlusten// av '68: //arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte.//
-===== En "revolutionsteori" som inte kan erkänna omstruktureringen - fixeringen vid majrörelsen 68 (eller dess ideologi) =====
-> Runt 1968 hade den proletära kritiken förblivit oavslutad och använde sig knappt av vapnet som ges av arbetets centralitet: denna kritik slogs inte tillbaka av krafter starkare än den, den stannade på vägen.((Dauvé, Nesic, //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//, s. 14, vår övers.))
-I Dauvé och Nesics två broschyrer är maj 1968 den ständiga referensen, normen, ramverket för samtliga aktuella händelser. Det är således därifrån vi måste börja för att undersöka formeringen av deras ideologi om revolutionen.
-Perioden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet blev perioden för den första krisen under den reella subsumtionen, liksom den första revolutionära rörelsen under densamma. Den senare innebar förgörelsen av alla de gamla formerna för arbetarrörelsen och allt som kunde grunda en arbetaridentitet som verkade för proletariatets affirmation såsom härskande klass, dvs. lösningen av de specifika frågorna om revolutionen under den reella subsumtionen. Det som förutsågs var att kommunismen inte är ett produktionssätt och att kapitalets avskaffande endast kan vara klassernas negation och själva proletariatet genom produktion av det som man, vid den tiden, kallade "den mänskliga gemenskapen". Om det inte handlar om att de "knappt [använde sig] av vapnet som ges av arbetets centralitet", som Dauvé och Nesic konstaterar, så är det för att det väsentligt kritiska innehållet i maj 1968 praktiskt ligger i att revolutionen inte är en fråga om förvaltning, inte en fråga om att !!uppföra!! proletariatet som härskande klass genom att generalisera det proletära tillståndet (genom att göra arbetet universellt såsom socialt förhållande och framställa ekonomin som samhällets objektivitet såsom förhållande mellan ting). Arbetarna flydde de fabriker som fackföreningarna ockuperade, de yngsta och även andra förenade sig med upproriska studenter, maj 1968 var den praktiska kritiken av och ofta "med fötterna i" revolutionen som maktstegring och klassaffirmation. Arbetarna återvände till fabrikerna först när de återtogs, ofta för att våldsamt motsätta sig den.
-Det blev uppenbart att revolutionen inte längre var utgången av klassens maktstegring inom kapitalismen, en maktstegring som främjas genom dess affirmation som härskande klass, genom arbetarrådens makt eller socialiststaten. Först och främst så ärver vi teoretiskt endast ett första element som bekräftade de mest dynamiska [//lucide//] teoriproduktionerna från 1960-talets slut: omöjligheten av att revolutionen är klassaffirmation och arbetets frigörelse. Maj 1968 vilade inte i denna återvändsgränd. Kapitalet hade under den reella subsumtionen lagt under sig hela den sociala reproduktionen och alla aspekter av livet. Revolten grep tag om totaliteten. Sextioåttarörelsen gav oss således ännu ett element. Revolutionen kan inte längre begränsa sig till att <ins>byta ut</ins> fabriksägarna och inte heller begränsa sig till produktionsprocessen. Genom att omfatta hela vardagslivet är revolutionen negationen av det proletära tillståndet och kan endast vara en revolution av detta tillstånd. Det är på detta sätt som majrörelsen framställde nödvändigheten av att avskaffa proletariatet, i klasskampens historia, men det var //endast på detta sätt//.
-Arbetarrevolten mot arbetarnas tillstånd, revolten mot alla livets aspekter, genomfördes i en brytpunkt [//était prise dans un déchirement//]. Den kunde endast uttrycka sig och bli effektiv genom att återvända till sin reella bas, det proletära tillståndet, men inte för att undertrycka det för revolten fann inte kapitalförhållandet däri som skulle inneburit ett sådant undertryckande, utan snarare innebar det en //separation//. Å ena sidan fanns arbetarrörelsen med sin stadiga och solida stam, bekräftelsen av arbetaridentiteten, en makt som erkändes av klassen men en radikal omöjlighet att omvandla denna makt till en autonom kraft och revolutionär affirmation av arbetets klass. Å andra sidan var denna omöjlighet //positivt// konsekvensen av revolten mot hela den sociala reproduktionen, revolten där även proletariatet negerade sig.
-Revolutionen kunde endast vara negationen av det proletära tillståndet men den var tvungen att söka efter den i alienationens universalitet, snarare än i förhållandet mellan proletariat och kapital. //Universell//, och därmed //mänsklig//, alienation berättigade sig själv genom striden mellan livsstilar, konsumtionen och den "kapitalistiska rikedomen" enligt Dauvé och Nesic. Denna revolt mot det proletära tillståndet som sträckte sig utanför arbetsprocessen producerade sitt existensberättigande på sin egen grund. Som alienationens universalitet frigjorde den sig från dess verkliga omständigheter och framträdde inte som stigandes ur arbetarens direkta situation, utan som ett faktum i hela samhället, i den "universella alienationen" av vilken arbetaren var sammanfattningen, kondensationen. Det är inte en slump att denna revolt inte blev effektiv förrän den mötte de revolterande studenterna. Den lösgjorde sig från sig själv, blev främmande för sig själv och fördubblade sig till en arbetarrevolt som var instängd i en återvändsgränd och revolten själv antog en autonom och mystisk form: revolten mot livets alla aspekter ställde arbetaren i rampljuset och i rörelse såsom //universell// och //mänsklig//. !!Om denna revolt mot "livstotaliteten" förstods som en "mänsklig revolt" är det för att man inte då kunde tänka sig att proletariatet kunde avskaffa den med utgångspunkt i sin klassituation, å andra sidan tänkte sig denna affirmation eller än bättre denna affirmations omöjlighet, samtidigt som denna omöjlighet innebar revolten mot det proletära tillståndet, dvs. revolten mot hela vardagslivet.!! Om arbetarrevolten lösgör sig från sig själv och placerar sig bland molnen, där den konstituerar mänsklighetens autonoma rike, kan detta enligt oss numera endast förklaras genom arbetarrevoltens begränsningar, självförstörelse och självmotsägelse.
-Affirmationens omöjlighet konserverades som det sista ordet från klassens revolutionära aktivitet, men dess rent negativa innehåll kunde överskridas genom att införa en positiv dimension. "Lösningen" blev att betrakta proletären i sin totala dimension, sin dimension som mänsklig individ, sin mänskliga dimension. Slutet på 1960-talet innebar rikedom (som uttömdes) och kritiken av rikedomen (konsumtionssamhället, vardagslivet, alienationen), det innebar en arbetarrörelse och arbetsvägran, som framträdde som lösningen på gåtan. Revolutionen blev en arbetarrevolt och en mänsklig revolt, men den var endast en arbetarrevolt eftersom människan negerades i arbetaren. Såsom arbetare hade proletären möjlighet att kasta det här samhället på skrothögen, såsom människa kunde hon konstruera ett nytt. Med utgångspunkt i att krisen för //new deal// ledde fram till denna revolutionsteori, härleder Dauvé och Nesic revolution//en// <ins>som orsak till</ins> denna kris. Genom att stanna där, <ins>förblir</ins> man i en ideologi som föddes genom förlusten 1968. Förlusten 1968 var den sista stora rörelse som endast kunde ha arbetarförvaltningen som perspektiv, på samma gång som den största delen av denna rörelses aktiviteter innebar kritiken av detta perspektiv. Teorin om arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte är den särskilda frukten av en väldigt speciell period: krisen för det som Dauvé och Nesic kallar "new deal".
-Hur kan klassen genom att agera strikt som klass avskaffa klasserna? Detta är den centrala, teoretiska frågan. Med utgångspunkt i slutet av 1970-talet har förändringarna i exploateringsförhållandet verkat för att ge oss en ny lösning som inte längre fungerar genom klassens affirmation och !!ofelaktiga!! övergångsperioden. Istället för att förstå förlusten 1968 som en förändring av historisk period inom motsättningen mellan klasserna och samtidigt proletariatets affirmation såsom en förgången epok, förblir majoriteten av epokens teoretiska reflektioner upprymda av mänskligheten i proletären. De mest radikala i denna strömning överger varje teori om revolutionen som proletär (Invariance), andra gör proletariatet till utrymmet för en "dynamik för den mänskliga gemenskapen" och begrundar ideologin som de producerade under förlusten av 1968 som den uppenbarade formeln för den kommunistiska revolutionen: under proletären finner vi människan; under arbetet finner vi den mänskliga verksamheten.
-Den proletära affirmationens epok förstods inte som överstiglig i själva termerna för exploateringsförhållandet mellan proletariatet och kapitalet, utan snarare för att den reella subsumtionen tillät att lägga till en mänsklig titel till denna revolts termer. Man hade skapat ett illusoriskt proletariat: hälften klass, hälften människa. Det var en intern motsättning som således kunde negeras. Grundläggande är att det som utgjorde förlusten under 1968 konserverades, men av detta gjorde man en teori som menade att denna kunde ha segrat: den interna motsättningen skulle inte ha placerats i dess term. I den omöjlighet som uppenbarar mänskligheten blir revolutionen såsom klassaffirmation det sista ordet i klasskampernas historia.
-Naturligt nog blev "arbetsvägran", upploppen, plundringarna och strejkerna utan krav den utomordentliga aktivitet som kunde grunda denna ideologi. Hos Dauvé och Nesic blir denna ideologi (som är ett resultat av förlusten 1968) den historiskt absoluta referensen, den rörelse som man bör slutföra "såväl teoretiskt som praktiskt".
-===== En arbetarrevolution med ett mänskligt ansikte =====
-Det kapitalistiska samhället "producerar omständigheterna för sitt överskridande, men endast omständigheterna, inte överskridandet" menar Dauvé och Nesic i broschyren //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//.
-Vi återupptar inte den falska debatten mellan "possibilister" och "involuntarister" (en debatt som man överskrider om man talar om kommunismen i nuet och inte som en utgång) utan nöjer oss med att utröna det sätt som frågan om överskridandet ställs på här, det vill säga frågan om den kommunistiska revolutionen. Genom att skilja <del>på</del> <ins>mellan</ins> omständigheterna för överskridandet och själva överskridandet tillåter sig Dauvé och Nesic endast att till att börja med utröna en ackumulation av //objektiva omständigheter// som måste definieras av kriterierna för mognad (eller säga att de alltid fanns där) och för det andra är det inte ett mirakel eftersom det kräver omständighete!!r m!!en mötet mellan "omständigheter" och förutsättningarna för "längtan" efter ett "bortom" är den terminologi som författarna ofta använder sig av. De inväntar att kapitalet ska //framavla den situation// där "den mänskliga längtan efter den mänskliga gemenskapen" kan bli effektiv. De ställs således inför en dubbel knipa:
-  * att definiera och grunda denna "mänskliga längtan"
-  * att definiera och grunda de kapitalistiska omständigheterna för detta möjliga framträdande
-//För det första//, istället för att uttrycka sin teori systematiskt plockar de ihop sina texter genom hemliga uttryck och hoppas att de tar sig fram sublimt.
-//Det första sublima meddelandet//
-"De kapitalistiska förhållandena baseras på tvång, men de slutar att fungera så snart de glömmer bort arbetets '//antropologiska//'((Kursiverat och dessutom inom citattecken.)) dimension."((Dauvé, Nesic, "Tillståndet i världen", //riff-raff// nr 5, s. 28, korr.)) Det väsentliga i meddelandet återfinns i den samtidiga användningen av //kursiv// och "citattecken". Författarna !!understryker det!! sakens vikt med kursiven, men samtidigt!!,!! säger de oss att vi inte ska ta dem på ordet genom citattecknen. Trots denna undanflykt tillåter oss fortsättningen att gissa på att arbetets "antropologiska" dimension består av, å ena sidan en mänsklig varelse som genom arbetet träder i relation <del>med</del> <ins>till</ins> en annan mänsklig varelse och å andra sidan grundar arbetet en "//mening//" ((A.a., s. 28. En term som också understryks och förringas i texten.)) för den människa som arbetar.
-//Det andra sublima meddelandet//
-"...ingen uppgift, ingen produktiv handling kommer någonsin att bli fullständigt reducerad till en tidsenhet."((A.a., s. 26)) Förstå väl vad det handlar om här: det som är problemet i det kapitalistiska produktionssättet är inte den interna motsättningens utveckling av värdet, det vill säga klasskampen själv, utan det faktum att kapitalet aldrig helt skulle kunna absorbera den "mänskliga verksamheten". Problemet är således mellan kapitalet och något redan förhandengivet och outsläckligt.
-//Det tredje sublima meddelandet//
-"Han [Taylor] fortsatte som om reduceringen av det komplexa arbetet till det enkla skulle förstås bokstavligt, som om varje mänsklig rörelse kunde omvandlas i mätbara enheter."((Ibidem))
-En (o)proportionalitet jämförs således med ett mått som är "mänsklig rörelse". Vi uppmärksammar här att kritiken inte rör den verkligt fantastiska sak som kapitalet utför, nämligen att nivellera skillnaderna mellan mänskliga verksamheter till det mänskliga arbetets gemensamma Vara [Being/Être, inte Commodity/Marchandise], utan snarare att denna otroliga sak som endast är en "abstraktion" blir till "verklighet" och möter den "mänskliga rörelsens" väsentliga singularitet. Vi uppmärksammar också den lilla sublima konststycket som innebär att man implicerar att mänskligt arbete per definition är komplext arbete enligt måttet att den sätter alla sorters kvaliteter i rörelse, men det enkla arbetet måste alltid förstås som "//[d]et enkla genomsnittsarbetet// [...] [som] i varje existerande samhälle [är] något givet"((Marx, Kapitalet -- Första boken, Arkiv-Zenit, Lund 1997, s. 39)) och kan således inbegripa alla sorters kunskap, kompetenser och historiska arv. Här verkar det som att komplext arbete inte är lika kapitalistiskt som enkelt arbete, det framstår som ett annat namn för den "antropologiska dimensionen".
-//Det fjärde sublima meddelandet//
-"Två veckors semester gavs ut 1936, inte så mycket för att reducera arbetaren till sitt arbete utan att erkänna människan i proletären."((Dauvé, Nesic, //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//, vår övers.)) Här måste vi vara vaksamma. Nu säger Dauvé och Nesic inte ens att proletärerna revolterade och slogs som klass på en mänsklig basis, utan att folkfrontens deputerade erkände att proletärerna var människor.
-//Det femte sublima meddelandet//
-Lönearbetet är "köp-säljandet av den mänskliga energin för att sätta den i arbete och således producera mer pengar"((Ibidem, vår övers.)) Det som köps och säljs är en vara: arbetskraften. Det är riktigt att detta namn förstås som "sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet"((Marx, Kapitalet -- Första boken, Arkiv-Zenit 1997, s. 144)). Glättigheten som Dauvé och Nesic använder sig av är subtil (men spontan för dem), genom att ersätta "arbetskraft" med "mänsklig energi" höjer de det senare till ett begrepp. Kapitalet bebådar inte längre "en epok i den samhälleliga produktionsprocessen"((A.a., s. 147)) genom mötet mellan "mannen med pengar" och den "fria arbetaren" (som inte har något annat att sälja än sin "arbetskraft"), dvs. som ett socialt förhållande mellan kapitalister och proletärer, utan framträder som pengarnas uppsugning av den "mänskliga energin". Den "mänskliga energin" (om man vill kalla de fysiska och intellektuella kapaciteterna för detta) som är bruksvärdet hos en specifik vara och som //endast// existerar i denna allmänna och abstrakta form //i den mån denna vara existerar//, framstår som en invariant, en ahistorisk förmåga, en inneboende mänsklig egenskap som kapitalet bara bemäktigar sig av. Då kommer vi också kunna undvika att tala om förhållandena mellan arbetskraften och kapitalet och istället tala om relationerna mellan kapitalet och den "mänskliga energin", vilket precis som "mänsklig rörelse" är //sexigare.//
-//För det andra// kommer omständigheterna för revolutionen vara "//rikedom//" och "//det kapitalistiska överflödet//".
-> Det är bara när en social rörelse kan ifrågasätta den rikedom som kapitalet utlovat, och inte bara fattigdomen framtvingad av den, som denna rörelse kan manifestera kommunistiska potentialer.((Dauvé, Nesic, "Tillståndet i världen", //riff-raff// nr 5, s. 14))
-Vi passerar skyndsamt partiet om "kapitalets överflöd". !!Om vi förstår kapitalet som ett socialt förhållande beror uppblåsningen av människans tomma mage på kapitalets överflöd.!! Här förstår Dauvé och Nesic kapitalet som "överflöd av varor". Men, genom att röra sig från kapitalet till varan har vi också rört oss från klassmotsättningen till "kritiken av konsumtionssamhället". Vi har rört oss till en allmän ("mänsklig") otillfredsställelse i förhållande till de konsumtionsmedel som kapitalet "erbjuder" oss.
-Begrunda "rikedomen". För Dauvé och Nesic måste, förvisso den proletära, revolutionen för att vara äkta stoppa "rikedomen", men den är endast proletär i den bemärkelsen att proletariatet är bärarna av och garantin för mänskliga behov. Med "revolten mot rikedomen" gör Dauvé och Nesic en kvasipoäng i enlighet med formeln: "Det finns inget dynamiskt proletariat utan ett dynamiskt kapital."((A.a., s. 13)) Betrakta att detta mycket väl kan innebära ett proletariat som helt enkelt vill delta i den kapitalistiska rikedomen, vilket inbegriper att delta i ett samhälle av fritid och sysselsättning, precis som i Rhodesia [//Rhodiaceta//]: "de kräver tid för att leva".
-Denna formel med "dynamiskt kapital" och "dynamiskt proletariat" medger att vi begrundar den en liten stund till. I de båda broschyrerna framställs det "dynamiska kapitalet" som producenten av "sociala band" och "tillhörighet" [//adhésion//]. Om proletariatet är "socialt bundet" och har en "tillhörighet", vad är <ins>då</ins> naturen hos dess dynamik? Denna dynamik kan endast vara viljan att till så stor del som möjligt delta i "rikedomen". Man kan inte å ena sidan säga att det dynamiska kapitalet producerar "tillhörighet" och "sociala band" och å andra sidan säga att den proletära dynamiken, som är dess motsvarighet, skulle ha "vägran av rikedomen" till innehåll. Man måste välja, antingen producerar det dynamiska kapitalet "sociala band" och "tillhörighet", men då finns inget dynamiskt proletariat i Dauvés och Nesics bemärkelse, eller så finns det ett dynamiskt proletariat så som de förstår det, men då finns inga "sociala band" eller någon "tillhörighet". Denna <ins>inkonsekvens</ins> har Dauvé och Nesic bestämt sig för att lösa genom att inte prata om klasskampen under "fordismens" period. Denna frånvaro tvingar oss att utfärda ett antagande: det dynamiska och tillhörande proletariatet, det vill säga motsvarigheten till det dynamiska kapitalet, kräver mesta möjliga "rikedom" tills <ins>att</ins> det blir mätt och således vägrar "rikedomen".
-Men om man läser texterna uppmärksamt uppfattar man att denna vägran uppträder vid ett väldigt specifikt tillfälle, när dynamiken //uttöms//. Bindningen mellan det dynamiska proletariatet och det dynamiska kapitalet, framställt som ett postulat, uppenbarar sig när kapitalet inte längre är dynamiskt som tidigare. Dauvé och Nesic lanserar i verkligheten <ins>i</ins> en teori om revolutionen kopplad till krisen, något som för dem är otänkbart, det är det absolut förbjudna i deras revolutionsideologi. "Hur kan en rörelse som avser både kollektivt och individuellt självmedvetande och autonomi, basera sig på ett deterministiskt synsätt som ska //tvinga// oss till handling nästan omedvetet?"((A.a., s. 14, korr.)) skriver dessa nobla själar. Deras ömtåliga konstruktion vilar i sin helhet på en oxymoron: "dynamiken uttömmer sig". "Uttömmandet" tillåter att inte längre ha det "sociala bandet"; "dynamik" tillåter konserveringen av "rikedom". Det är en obskyr klarhet.
-När frågan om revolutionen ställs i termer av "revolt mot rikedomen" och "kapitalets dynamik" kan vi inte ge <ins>något</ins> annat svar än Dauvé och Nesic, eftersom frågan endast har mening och betydelse i deras problematik. Vad gäller "proletariatets dynamik" så teoretiserade många goda själar, även bland revolutionärerna, klassernas upplösning när kapitalet var "dynamiskt". Snarare än en allmän regel, är det innehållet i denna kapitalets dynamik, det vill säga en historiskt specifik form och ett historiskt specifikt innehåll för motsättningen mellan proletariat och kapital.
-Historiskt noterar man att revolutionära rörelser bryter ut såväl i djupet av en depressionsvåg, som på högkonjunkturens topp, men alltid när konjunkturen vänder. Men Dauvés och Nesics rikedom är inte temat för en debatt mellan historiker. Deras "rikedom" är en bricka i deras ideologiska konstruktion. De säger således att de adekvata förutsättningarna för den "mänskliga aspirationens" uppvaknande är tillfället då "rikedomen uttöms", något som ekonomisterna dumt nog kallar "konjunkturernas vändpunkt" och andra kallar "kris". Den rikedom som de talar om är endast en abstraktion. Det handlar om Rikedomen och inte rikedomen så som den historiskt kan definieras i en särskild fas <ins>av</ins> det kapitalistiska produktionssättet. I varje fall, om vi förstår revolutionen som "revolten mot rikedomen", varför måste den "uttömmas"? "Uttömmandet" är endast ett tillägg utan vidare konsekvenser i deras teori<ins>. "U</ins>ttömmandet" betyder i verkligheten att rikedomen nått sitt maximum, dramat är att vid sitt maximum känner man inte rikedomen som sådan, det gör man först i efterhand, det vill säga i krisen. Tillägget av "uttömmandet" till "rikedomen" är en eftergift som de är tvungna att göra i förhållande till historien, men hela deras revolutionsteori skulle vara mycket mer <del>koherent</del> ins>sammanhängande</ins> om den endast behandlade "rikedomen". Det är så de själva förstår den.
-"Revolten mot rikedomen" hör till "människan", medan krisen hör till arbetaren. "Rikedomens uttömning" hör till lite av båda, på ett eklektiskt sätt. "Rikedoms"-begreppet är endast ett nödvändigt element i ideologin om arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte. Det är denna ideologi som måste kritiseras eftersom Dauvé och Nesic i den slutgiltiga analysen säger, precis som alla andra, att de revolutionära <del>tillfällena</del> <ins>ögonblicken</ins> är ekonomiska vändpunkter och kriser, men deras ideologi tvingar dem att kalla dessa tillfällen "rikedom". "Kris" är det ord som de inte kan använda.
-Om de vill ha "rikedom" är det endast för att arbetarrevolten inom och mot "rikedomen" ("konsumtionssamhället") har ett mänskligt ansikte. Rikedomen i överflödet av varor finns endast för att skapa antitesen i de verkliga mänskliga behoven. Om termen "kris" är tabubelagd, är det för att revolutionen är de fritt bestämda människornas verk<ins>. F</ins>ör dem är "kris" detsamma som misär och misär innebär determinism<ins>. (D</ins>e tar inte med i beräkningen att väntan på "rikedomen" leder till en strukturell determinism likväl.)
-> Hur kan en rörelse som avser både kollektivt och individuellt självmedvetande och autonomi, basera sig på ett deterministiskt synsätt som ska //tvinga// oss till handling nästan omedvetet?"((Ibidem))
-Dauvé och Nesic föreställer sig inte för en sekund att om jag tvingas som proletär, tvingas jag inte //trots// mig själv.
-Kommuniseringen existerar inte som ett "bortoms" projekt, redan där i motsättning med kapitalet<ins>. D</ins>et är inte resultatet av en obestämd och essentiell frihet, utan proletariatets aktivitet //i// kapitalförstörelsen, det vill säga en aktivitet inom det produktionssätt som kapitalet grundar, en proletär aktivitet som definieras i ett ömsesidigt förhållande till kapitalet. I det kapitalistiska produktionssättet finns det bara proletärer som kan avskaffa kapitalet genom produktion av kommunism. Kommuniseringen är proletariatets verk såsom proletariat, det vill säga som klass inom detta samhälle<ins>. D</ins>en kan således //sammanfattas i utvecklingen av klassernas historiska motsättningar i<ins>nom</ins> detta samhälle//. Avskaffandet av det proletära tillståndet är proletärernas självförändring till omedelbart sociala individer och det är kampen med kapitalet som kommer göra oss till sådana, eftersom denna kamp är ett förhållande som implicerar oss, såväl som motståndaren.
-Revolutionen framställs inte i termer av frihet och begränsning, som om den var verket av människors moraliska val, utan revolutionen är fullkomligt fri och fullkomligt begränsad. Om de revolutionära proletärerna inte längre vill förbli vad de är, begränsas de till fullo av vad de är i deras fria självförändring. Om revolutionen förstås som "frihet", och det är så författarna definierar revolutionen, det vill säga som "frigörelse", måste man tala om vad som ska "frigöras", dvs. "befrias": arbetaren, individen, människan, arbetet. Man kan vare sig undvika arbetets frigörelse eller dualiteten i det revolutionära "subjektet" (arbetare och individ, arbetare och människa, arbetare och proletär etc.).
-Genom att de <ins>har</ins> tappat bort motsättningen mellan proletariatet och kapitalet såsom den kapitalistiska produktionens interna process har Dauvé och Nesic gjort kapitalreproduktionen till en fråga om //!!dominans!!//, //begränsning// eller //"tillhörighet"//. För Dauvé och Nesic orsakas den integration som realiseras i produktionsprocessen av ett "socialt band" som kan vara, likväl som inte vara. Detta innebär att proletariatet endast formellt underordnas i produktionsprocessen, dess tillhörighet till denna process och dess definition inom den förblir i slutändan externa förhållanden. Eftersom de är <del>inkapabla</del> <ins>oförmögna</ins> att göra sig av med "fordismen" som kapitalismens ideala form, och framförallt dess "uttömning" i "revolten mot rikedomen" som ideologiskt ideal för människans och proletärens samtidiga revolution, återupprepar Dauvé och Nesic trettiofem år senare endast situationismens teoretiska återvändsgränd.
-Denna uppfattning om den kommunistiska revolutionen grundar sig på några huvudsakliga teman.
-===== Mänsklig verksamhet och värde =====
-I en ny text (//Marx attacks//) skriver Dauvé: "i proletären är det människan som exploateras: kapitalet är endast kapital om det exploaterar människan och inte arbetsprodukten". Oavsett vilket produktionssätt vi har så är det alltid arbetarna som exploateras, dvs. slavar, livegna eller lönearbetare, arbetsprodukterna har aldrig exploaterats (exploatering av arbetsprodukter är strikt sett oförståeligt), även om arbetsprodukterna har tagits över av den härskande klassen i stor grad. Att säga att "människan exploateras" är en banalitet (om man nu inte antar att arbetsprodukter kan exploateras) för den adekvata termen arbetare eller så är det för att utnämna en mänsklig essens, en mänsklig natur, som tagits över och exploateras. Men av vad? Andra människor? Arbetsmedlen? Ett socialt förhållande? En självexploatering som endast existera genom att vara överallt? Här ser vi ett par sömnlösa nätter i perspektiv. Det är denna idé om värdet och exploateringen som rör sig i Dauvé och Nesics två broschyrer.
-För Dauvé och Nesic är det arbetets mänskliga karaktär som tar sig form som värde, som absorberas av det, med alla inneboende svårigheter i en absorption. Det är med utgångspunkt i en sådan uppfattning om värde som ett antal konfliktfyllda absorptioner äger rum (bakom värdet, mänsklig verksamhet; bakom proletären, människan osv.) vilka kan föda "längtan efter den mänskliga gemenskapen" eftersom denna endast döljs av kapitalet och värdet. Men det är inte arbetets karaktär av mänsklig aktivitet som tar formen av värde eller döljs av det. Värdets substans är det abstrakta arbetet. Det innebär att värdet är ett samhälleligt förhållande och inte en emanation av arbetet //qua// mänsklig verksamhet. Möjligheten att hänföra alla arbeten till en gemensam nämnare i form av mänskligt arbete såsom arbete härrör inte från dessa arbeten utan från det samhälleliga förhållande där producenterna är oberoende av varandra.
-Varan och kapitalet //återställer inte// den samhälleliga karaktären hos "människornas" arbeten. Varan och kapitalet konstruerar denna karaktär reellt, en karaktär som inte existerar utan dem. Värdet är inte en fångvakt som låser in och deformerar arbetet, den mänskliga verksamheten. Arbetets samhälleliga karaktär existerar inte en första gång i arbetaren eller i förhållandena mellan arbetare och en andra gång som reflex av den första i varans eller värdets form (på liknande sätt existerar inte arbetets samhälleliga krafter i arbetet först såsom arbete, sedan i kapitalet, de existerar endast såsom kapital). Det är dessa förhållanden som människorna definierar mellan varandra som framträder såsom förhållanden mellan ting. Men dessa samhälleliga förhållanden existerar endast som sådana genom att framträda på detta sätt, för från och med den stund de är förhållanden mellan ting kommer de också således att framträda som sådana: omedelbart samhälleliga icke-förhållanden [//non-rapports sociaux immédiats//].
-När man säger att proletariatets revolutionära verksamhet kan sammanfattas i avskaffandet av utbytet, varan och värdet betyder det att det är all samhällelig verksamhet och representation som ska avskaffas såsom avskilt från individerna. Det handlar inte om att befria en samhällelig verksamhet som existerar i en kapitalistiskt alienerad form, att frigöra den från fetischism. Arbete blir endast samhälleligt arbete i varuformen och den fetischism som är inneboende i den och på samma sätt blir den endast produktivt arbete genom att vara integrerad i kapitalet, men i alla fall är det absurt att fråga sig huruvida arbetet är samhälleligt utanför varornas fetischerade förhållanden, eller om det är produktivt utanför kapitalet.
-===== Ideologin om "samhälleliga band" =====
-En av de strukturerande idéerna i broschyrerna är kapitalets oförmåga att "socialisera" dem som det härskar över. Genom hela texten används termen "socialisering" på ett lätt, ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar på två register. I texten används ordet i meningen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden med en grupp: i Frankrike "socialiserades" de dödsfall som inte orsakades av värmevågen sommaren 2003 väldigt lite (Raffarin). Men det är inte allt, termen spelar på en homonymi med begreppen "kapitalistisk samhälle", "samhälleliga förhållanden" osv. Och då var de dödsfall som inte orsakades av värmevågen extremt och fullkomligt socialiserade.
-Vad vill man därmed säga i broschyren med uttrycket "oförmågan att socialisera"? Till att börja med är det "lönearbetets tillbakagång". Det är fel, men tillåt oss. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång, man kan inte därigenom kvalificera fenomenet "oförmågan att socialisera" (och än mindre när det gäller prekaritet). Precis som den ensamma döden i hettan, "den utstötta", den prekära, "byns milis" och flyktingen är fullkomligt socialiserade, så är de endast sådana i det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet? Det är något som Dauvé och Nesic inte enkelt och fullkomligt kan erkänna: "den mänskliga essensen är helheten av dess samhälleliga förhållanden". "Oförmågan att socialisera" har den oerhörda "fördelen" att inte låta denna senare individ, som är "osocialiserad", förbli en mindre människa, det vill säga som taylorismen såsom arbetets kapitalistiska formalisering hade negligerat dess "antropologiska" natur. Detta innebär för dem att revolutionen inte kommer vara proletärernas självförändring och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer, utan snarare "individens" och den "mänskliga energins" frigörelse från dess kapitalistiska absorption.
-//För Dauvé och Nesic är det "samhälleliga bandet" något som kapitalismen kan producera eller inte producera:// det skulle finnas ett "tidigare" "samhälleligt band" som inte finns där längre. Men vad är detta "samhälleliga band" i verkligheten, om man väljer att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det "samhälleliga bandet" är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det innebär alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av motsättningen mellan klasser i den position där kapitalet alltid är den härskande pol som säkrar och påtvingar reproduktionen. Men, om vi läser Dauvé och Nesic noggrannt, så är det "samhälleliga bandet" det som grundlägger kapitalreproduktionen. Allt vänds upp och ner och framträder precis såsom det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet till samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål.
-I de två broschyrerna är kapitalförhållandet ett förhållande som framställer element som definitionsmässigt inte ännu är förenade. Det samhälleliga förhållandet skapas genom en samhällelig och ideologisk praktik, den förutsätter "tillhörighet" och "konsensus" som fulländar det så att det kan existera. Det samhälleliga förhållandet mellan proletariat och kapital skulle aldrig definiera hela den samhälleliga strukturen, som inte är ett produktionssätt, utan en dåligt definierad plats för ett möte där integrationen av subjekt i produktionssättet utspelar sig (och härrur reser sig det viktiga i problematiken om "sätt att leva"). Produktionsförhållandena blir en omständighet, en objektiv struktur och en yttre begränsning som man är tvungen att interagera med. Individen måste ingå där och man måste ge honom orsak att ingå där.
-De senaste femton årens erfarenheter i Europa och USA visar att det inte är viktigt att ge "höga löner" och en regelbunden löneökning, som följer den ökade produktiviteten, för att bibehålla lönearbetarnas höga produktivitet. Det var inget automatiskt, mekaniskt eller obligatoriskt med denna länk, som etablerades mer eller mindre kaotiskt mellan produktivitetsutvecklingen och löneutvecklingen. Länken, det vill säga de specifika formerna för arbetarkampen framtvingade det med utgångspunkt i arbetarklassens erkännande och kvantitativa styrka i samhället och i de kvalitativa modaliteterna för dess intervention, som implicerades av "storindustrin". Dessa historiskt specifika former konkretiserades i arbetsprocessen och institutionellt genom //arbetarrörelsens// förhandlingsmöjligheter. Idag handlar det för kapitalistklassen om att till varje pris undvika återkomsten av en klassidentitet, likt den som uttrycktes i arbetarmassornas upprorspraktiker.
-Så som Dauvé och Nesic definierar "integrationen", så var inga av förändringarna i arbetsprocessen en sådan. De heterogena manufakturernas !!//putting-out system//!!, såväl som den seriella manufakturen, sedan storindustrin och den vetenskapliga organiseringen av arbetet, var inte endast påtvingade och disciplinerade. För att stänga in arbetarna i manufakturerna erbjöd inte kapitalisterna arbetarna blommor till farstutrappan. Varje gång har kapitalet brutit ned och avstrukturerat gamla arbetargrupper och gamla kompetenser. Man skulle kunna resonera utifrån det fullkomligt irreella begreppet om optimal produktion och fastställa att motiverade arbetare "merarbetar" mer än begränsade arbetare, men det skulle kräva att man åsidosatte lönearbetet som är en begränsning på merarbetet.
-Dauvé och Nesic älskar att använda sig av snurriga och definitiva utsagor, såsom att "Lönearbetarsystemet kan fungera, men det kan inte vara framgångsrikt i //motsättning// till lönearbetarna."((A.a., s. 25)) Låt oss skriva motsvarigheten till denna maxim: lönearbetet blomstrar när det inte fungerar mot lönearbetarna. //No comment.//
-För Dauvé och Nesic är revolutionen den "obegränsade" handling som uppträder i "vägran av kapitalistisk rikedom" och uttrycker "längtan efter den mänskliga gemenskapen". Denna "längtan" grundas i arbetets och samarbetets "antropologiska" karaktär, som är inneboende i arbetet såsom mänsklig verksamhet, och den negerar taylorismen och värdet. Det är för att de har en sådan uppfattning om revolutionen som Dauvé och Nesic konstruerar "fordismen" som det kapitalistiska produktionssättets norm och återtar alla myter från denna period i en apologetisk utvikning.
-===== "Guldåren": en apologetisk vision =====
-Dauvé och Nesic säger till oss att "världen har behov av en Roosevelt".
-De återupprepar regulatorskolans teser om kompromissen helt okritiskt, vilket kan hänföras till deras ideologi om "samhälleliga band". Genom att acceptera den regulationistiska diskursen utan reservationer faller de i en metodologisk fälla: förvandlingen av en princip om att förstå perioden som konstrueras //ex post// till en verklig princip som framställs //ex ante//. Det skulle handla om en plan som utfördes och inte om något som uppfanns i klasskampens gång, vare sig till en början eller i dess fortsättning. "Ackumulationsregimens koherens" begränsar sig inte till att vara ett verktyg för att tolka ekonomiska skeenden och klasskampshändelser, den ses som om den förmedlar en inneboende verklighet. Det är här regulatorskolan och författarna till //Tillståndet i världen// har sitt ursprung, då de i förväg försöker identifiera de nya koherenta ackumulationsformer som sannolikt skulle definiera ett "uppbrott från krisen". Misstaget i förståelsen av begreppet "fordism" blir ett mer allmänt misstag i förhållande till det kapitalistiska produktionssättet och klasskampen. Omstruktureringens verkliga skeende täcks över och äts upp av ett system som ständigt refererar till hypotesen om den "eftersträvansvärda" "post-fordismen", vilket ger oss det nuvarande programmet för radikaldemokratismen (medborgarrättsrörelsen) som Dauvé och Nesic väntar på och //hoppas// ska realiseras (se exempelvis //Solidarité sans perspectives...//).
-De insisterar på den "fordistiska kompromissens svåra födsel" men när den väl etablerats verkar den vara självgående ända fram till sin "uttömning" (för att använda deras term). Dauvé<ins>s</ins> och Nesics broschyrer har //inga// referenser till eller antydningar om klasskampen under "guldåren". Den finns före "guldåren", för att installeras, den finns efter, i sin "uttömning", //men inte under tiden//. Dauvé och Nesic har rätt, den fordistiska omstruktureringen trängde sig på efter arbetarförlusten under kriget, i motståndet och omedelbart efter kriget. Det de emellertid inte ser, eller snarare vad som inte passar in i deras problematik, är att mekanismerna för lönearbetarnas formering är konsekvensen av en <del>konfliktuell</del> <ins>konfliktfylld</ins> dynamik.
-I själva uttalandet presenterar sig den "fordistiska kompromissen" som en //styrande// reglering av en sorts kapitalistisk tillväxt: "regleringen" framträder som orsaken och inte som ett //a posteriori// resultat av klasskonflikterna (vilket innebär att det inte finns någon "reglering" i den regulationistiska bemärkelse som författarna använder sig av). Denna uppfattning vilar på en pacifiserad förståelse av samhälleliga förhållanden, en frukt av "tillhörighet" och "samhälleliga band". Allt vändes upp och ner.
-===== En !!ideal!! <ins>idealistisk?</ins> historia =====
-För Dauvé och Nesic regerar det "samhälleliga bandet", "tillväxten [var en] social förenare"((Dauvé, Nesic, "Tillståndet i världen", //riff-raff// nr 5, s. 29)), arbetarklassen och patronsledningen "delar" under taylorismen "hopp eller utsikter"((Ibidem)), "den fordistiska fabriken fyllde en integrerande funktion"((Ibidem), kapitalet "minskar den ojämlikhet den skapar"((A.a., s. 35)), arbetet hade "mening"((A.a., s. 28)) och var inte "blott [...] ett försörjningsmedel"((Ibidem)), masskonsumtionen har en "utjämnande effekt"((A.a., s. 38)), proletärerna "hoppa[des] på att" deras barn skulle "komma ikapp skiktet ovanför"((A.a., s. 30)), samhället hade inga "ungdomar som inte har många utsikter att få jobb"((A.a., s. 35)).
-För Dauvé och Nesic motsvarar "guldåren" ett slags !!ideal stat!! !!skick, tillstånd?, kanske:!! <ins>idealtillstånd</ins> för det kapitalistiska produktionssättet. Vi vet att tillväxttakten egentligen inte berör Dauvé och Nesic, utan snarare förförs de av rörelserna i slutet av 1960-talet där kritiken av "rikedomen" uppenbarades som revolutionens form. För att befästa denna vision om revolutionen, måste de identifiera kapitalet med New Deal. I detta syfte hänger de sig åt en fullkomlig rekonstruktion av efterkrigstiden, vilket inte är det enkla förbiseendet av vissa faktorer, utan en teoretisk nödvändighet.
-==== En utjämnande masskonsumtion? ====
-"Masskonsumtionen" är endast skenbart utjämnande, den producerar kvalitativa klyftor mellan de olika socialgruppernas huvudsakliga utgifter. Under 1960-talet gällde det klyftor i fråga om hygien, hälsa, fritid (semestrar, kultur), transporter och boende. Till och med inom varje utgiftspost var skillnaden uppenbar vad gällde vilka objekt som tillfredställde efterfrågan. Baudrillard och Bourdieu blev de relevanta analytikerna av den skillnad som masskonsumtionen etablerar.
-Masskonsumtionen är strikt hierarkisk, illusionen om utjämningen kommer från det faktum att denna hierarki etablerar sig i ett homogent utrymme där varuproduktionen och varudistributionen är specifikt kapitalistisk.
-==== En integrerande fabrik? ====
-Daniel Mothé((Medlem i Socialisme ou barbarie.)) skrev i //Militant chez Renault// i början av 1960-talet: "Denna armé (alla arbetare i företaget) är inte alls så enade som man ofta vill säga till oss. //Den är oändligt mycket mindre homogen än det verkar// [TC:s kursiv]. Vi kommer att upptäcka att det ideal som tidigare kunde forma den har minskat; men det är inte bara idealet, utan också den verkliga situationen som förändrats. Denna armé delas i tre kategorier: de unga, de gamla och utlänningarna. Även om alla tre utgör varsin del av en klass är skillnaderna i livet, förståelse och mentalitet stora och bidrar till dess !!desintegration!!."((Daniel Mothé, //Militant chez Renault//, s. 72, vår övers.))
-Om den amerikanska fabriken, som Dauvé och Nesic använder som exempel, innehöll svarta och vita som arbetade sida vid sida, så innebar emellertid detta en "integration" endast om man ser en obsolet segregation som man är främmande för. Fabriken skapade själv sina interna kriterier för segregation i form av positioner, arbetsgaranti och löner.
-==== En enande tillväxt? ====
-//Minimilönsarbetarna//, som var runt 700 000 under denna period, såg sin köpkraft minska med 10 procent i Frankrike mellan 1956 och 1961. Runt dem kretsar hela den massa vars löner knappt är högre än minimilönen, som har yrkesutbildning och framförallt är kvinnor som inte finner ett jobb där denna utbildning behövs.
-//Arbetskraftsinvandraren//: Ett visst antal uppgifter som är särskilt betungande utförs inte längre av <del>de metropola invånarna</del> <ins>storstädernas invånare</ins> (grävare, gruvarbetare, vissa uppgifter i stål- och järnindustrin...). Den "lönemässiga enheten" fungerar endast genom att kontinuerligt skapa och upprätthålla uppdelningar. Vi kommer här i förbigående uttrycka en poäng som vi inte kan utveckla inom ramarna för denna kritik: ideologin om den "fordistiska kompromissen" utelämnar de zoner som är externa till de utvecklade länderna i kapitalismens centrum, samtidigt som förklaringen förutsätter dem. "Regleringen" i centrum (i regulationisternas mening) implicerar frånvaron av "reglering" på en global nivå.
-Att använda sig av utländsk arbetskraft i de nationella arbetsmarknadssystemen var en strukturell komponent i den globala arbetsmarknadens funktionssätt under "fordismen" och denna användning var knappast parasitärt utan ett systemiskt faktum i och med "regulationssätten". Expansionsfasen under 1960-talet uppkom alltid genom att ständigt förnya lönearbetarnas heterogenitet: unga bönder, kvinnlig arbetskraft, immigranter i flera vågor. I Frankrike fick man vänta till 1968 tills arbetarna i de största företagen skapade en !!dynamik!! för de lägsta kategorierna i den allmänna funktionen och !!dynamiserade!! minimilönsnivån (genom övergången från SMIG till SMIC 1969((!!Skriv en liten redogörelse för SMIG och SMIC.!!))) Det vill säga för att återupprätta Dauvés och Nesics periodisering vid "modellens uttömning" framställs ett allvarligt definitionsproblem och ett problem med själva periodiseringen.
-Genom att blanda ihop värde och kapital säger Dauvé och Nesic till oss att denna "dualitet inte passar kapitalet", men den <del>verkligt</del> <ins>reellt</ins> existerande kapitalismen har alltid segmenterat arbetsmarknaden (kvinnor och barn i manufakturen och även i storindustrin), det är till och med ett av arbetsmarknadens väsentliga karakteristika. <del>Segmentationen</del> <ins>Segmenteringen</ins> av arbetsmarknaden leder aldrig till uppdelade och parallella grupperingars samexistens, vilket skulle vara i motsättning till den inneboende nödvändigheten av konkurrens i systemet. Alla känner till "köteorin".
-//USA och de svarta upploppen:// de våldsammaste upploppen ägde rum under 1960-talet så den "enande tillväxten" misslyckades tydligen med vissa.
-//Empiriskt påstående:// om man nu beskådar kassörskorna på Auchun((Stor affärskedja i Frankrike. Övers. anm.)) eller lagerarbetarna, kan man bara beundra den vackra enigheten i !!omständigheter!! <ins>villkoren?</ins> för marockanska och asiatiska immigranter, såväl som för "galliska" unga (eller mindre unga). Den kapitalistiska tillväxten är inte "integrerande" eller "desintegrerande" jämfört med de förhållanden som föregår den. Snarare undertrycker den gamla enheter, skapar nya skillnader, återskapar nya konvergenser och förändrar ständigt naturen hos de distinkta element som den sätter i rörelse.
-==== Bortom begränsning, har arbetet en mening? ====
-//Kedjan såklart:// ...
-//Arbetsdagens längd:// 1962 var inte arbetstiden kortare än 1931 och om arbetarna ackumulerade tilläggstimmar måste det vara för att de inte arbetade "blott för ett försörjningsmedel".
-Den nuvarande omstruktureringens framgång !!beror just på att!! överskrida den säkra anställningens verklighet för att på så vis ge "arbetet en mening". "Men då kommer det inte finnas någon tillhörighet!" kommer Dauvé och Nesic säga. Det är just basen för arbetarkamperna i den föregående cykeln som kapitalet undertrycker och det är för att kapitalet undertrycker den som det inte har någon avsikt att återskapa den. De //latinamerikanska// arbetarna tillhör sitt arbete, de tillhör det sex dagar i veckan om inte sju. De amerikanska arbetarna tillhör sitt arbete, de tillhör det mer och mer och flera på samma gång. Liverpools hamnarbetare tillhör sitt arbete, när bruksägarna vill byta ut 150 bråkmakare finns det 1 000 <del>kandidater</del> <ins>sökanden</ins>.
-==== Var inte samhället oroligt för sina unga? ====
-> Mellan 1954 och 1968, //mer än tredubblades antalet minderåriga (under 18 år) som var i !!klammer!! med rättvisan// (utan att räkna med brotten under maj 1968). [...] Som alltid reflekterar rättsväsendets helt enkelt omgivningens djupa känslighet; i den mån som unga människor sprider rädsla, i samma mån övervakar polisen dem och i samma mån slår man ner på deras demonstrationer, även om det innebär att förstora den klyfta som separerar dem från de äldre. (Pierre Sorlin, //La Société française//, s. 218--219)
-==== En delad teknisk utsikt? ====
-> Lönearbetet kan bara värdeförmera kapitalet över tiden om de båda delar åtminstone något socialt eller kulturellt hopp eller utsikter. Tidigare kunde ingenjören och metallarbetaren se en gemensam grund i en 'teknisk kultur' som också innebar en historisk vision.((Dauvé, Nesic, "Tillståndet i världen", //riff-raff// nr 5, s. 29))
-Men samtidigt säger de i förhållande till samma period: "garanterat jobb och konsumtion, i utbyte mot ett djupt berövande av arbetets innehåll. Ingen militant arbetare <ins>i Första internationalen</ins>, och få <ins>i den andra</ins>, kunde ha föreställt sig <ins>vidden</ins> av denna förlust."((A.a., s. 18, korr.)).
-Efter att vi har sagt att taylorismen innebär en gorillamodell av människan, är det överraskande att se "delade sociala och kulturella utsikter" på basis av "ingenjören[s] och metallarbetaren[s] [...] gemensam[ma] grund i en 'teknisk kultur'"((A.a., s. 29)) Taylorismen innebär just //brottet// med den delade tekniska utsikten. Vad gäller arbetaren har Mothé döpt ett av sina kapitel till "Yrket är inte längre ett kulturellt medel".
-==== En social klättrare? ====
-> Löpandebandsarbetaren på 60-talet visste att han var försäkrad ett jobb och att hans barn ofta kunde förvänta sig ett bättre jobb än honom.((A.a., s. 29))
-Den "sociala klättraren" har krossats, men det var inom "medelklasserna" som den slutade fungera, den har endast marginellt berört arbetarklassen. Under 1960-talet lämnade endast en mycket liten del av arbetarsönerna den statistiska arbetarklassen genom att genomgå en yrkesutbildning och ta jobb som tekniker. För att begrunda dess marginella verkan så var den "sociala klättraren" långt från en samhällelig integrationsmekanism eller ett resultat av samhällelig integration. Snarare fungerade den endast genom att utgå från de !!splittringar!! som den samhälleliga reproduktionen skapar. Den är ett //resultat// av orättvisor och differentieringar skapade i den "härskande klassens" inre.
-==== Utjämning av orättvisor? ====
-> Det finns inget dynamiskt proletariat utan ett dynamiskt kapital.((A.a., s. 13))
-Det har redan visats att "guldåren" inte var en modell för att reducera orättvisor, utan kan jämföras med det andra franska kejsardömets enorma expansion (1852--1870) vilket också innebar ett monstruöst grävande av orättvisor och en !!rigidifiering!! av samhällets klasstruktur. "Under kejsardömets herravälde uppnådde bourgeois-samhället, befriat som det var från alla politiska bekymmer, en av det självt aldrig anad utveckling. Dess industri och dess handel utbredde sig i omätliga proportioner. Finanssvindeln firade kosmopolitiska orgier. Massornas elände avtecknade sig bjärt mot den skändliga prakten hos en skimrande, överlastad och skurkdoftande lyx."((Karl Marx, //Inbördeskriget i Frankrike//, !!Kolla upp i bokform!!))
-Efter det andra kejsardömets Frankrike vänder vi oss till "guldårens" USA. BNP per capita höjdes avsevärt, liksom medelarbetarens köpkraft. Men här får vi vara vaksamma, Dauvés och Nesics axiom säger oss att ett "dynamiskt kapital" karakteriseras av "reduktion av orättvisor". Från 1944 till 1961 förblev fördelningen av förmögenheter stabil: 20 procent av de sämst lottade familjerna mottog 5 procent av hela den nationella revenyn, medan de 20 procent bäst lottade mottog 45 procent. Från och med krigsslutet återvände arbetslösheten <del>progressivt</del> <ins>stadigt</ins> (4,8 miljoner arbetare 1961). Den slog mot svarta hårdare än vita, unga mer än gamla och mot de med låg utbildningsnivå. "1969 finns det 25 miljoner fattiga i USA, 10 procent från det vita samfundet och 33 procent från det svarta."((Denise Artaud, André Kaspi, //Histoire des Etats-Unis//, s. 340--341, vår övers.))
-Under 1960-talet utgjorde "medelklassen" som definieras genom lönenivå (mellan 3 000 och 10 000 dollar under denna !!epok!!) 57 procent av familjerna, "mindre bemedlade" 37 procent och "överklassen" 6 procent. Det blev allt svårare, för att inte säga omöjligt, att penetrera denna grupp av //happy few// och antalet familjer som behövde hjälp växte utan uppehåll. Däremot "//är medelklassen relativt flytande// [TC:s kursiv] och man kan fortfarande lätt klättra alla steg inom denna, men det blir exceptionellt svårt att överstiga den undre och den övre gränsen."((A.a., s. 347, vår övers.))
-Under "guldåren" hade den vita, infödda medelklassindividen blivit en såpass stark social norm att han själv trodde på den. Det slutade i att han trodde att hans situation sammanfattade samhället och att begränsningarna för hans ögon också var världens begränsning.
-I broschyren är den apologetiska vision som strukturerar hela angreppssättet på "guldåren" nödvändig eftersom den fungerar som norm för omstruktureringen. Det är för att <del>validera</del> <ins>styrka</ins> sin förståelse av revolutionen som Dauvé och Nesic konstruerar en veritabel mytologi om "guldåren". Därefter måste de utarbeta //kalendariet// (en hel //agenda//) för de //nödvändiga// etapperna i //återupprepningen// av "omständigheterna" för möjligheten till arbetarrevolutionen med <ins>ett</ins> mänskligt ansikte. Efter //Tillståndet i världen// tog de ett stort steg framåt med //Solidarité sans perspective//: de har i den "radikala reformismen" funnit den sociala rörelse som kan föra oss närmare revolutionen genom sin strävan och genom att överskrida sina nuvarande begränsningar. Man måste gå igenom att rörelsen utvecklas i arbetarklassen, //sedan// krossas den, //sedan// omstrukturerar sig kapitalet (äntligen), //sedan// uttömmer sig "produktionssystemet" (men inte alltför mycket, eftersom det måste förbli "dynamiskt"), //sedan// kommer //omständigheterna// finnas där och vi kommer att fångas av den mänskliga frihetens aktualisering. På toppen av den lugna förtröstan som Dauvé och Nesic har till den "historiska intelligensen" hos revolutionens omständigheter, väntar det "våldsamma" krossandet av en kommande arbetarresning ("radikal reformism" kan endast fullfölja sin roll genom att utgå från arbetaren). När de är nöjda med denna självuppoffrande heroism, så glömmer de att det är //oss// de talar med. Om Dauvé och Nesic kritiserar den "tidigare determinismen" genom "längtan efter gemenskapen" så är det med en otvetydig likgiltighet som de prognostiserar vad som komma skall.
-===== Den revolutionära agendan =====
-==== Kalendariet ====
-Dauvé och Nesic etablerar ett kalendarium för revolutionen. Just nu är kapitalet ungefär halvvägs genom omstruktureringen, vilket blockerar allt, den "nya kompromissen" saknas; en kompromiss som består i att betrakta lönen "som en investering, och hela den sociala miljö som hänger samman med den"((Dauvé, Nesic, Tillståndet i världen, //riff-raff// nr 5, s. 50)). Det är en "ohållbar situation".
-Således krävs (kommande etapper):
-  * "en samhällelig chock kan tvinga fram nödvändiga reformer hos de styrande och styrda."((A.a., s. 51))
-  * därmed befästs kompromissen "och bli[r] fruktbar"((Ibidem))
-  * därefter expanderar den och blommar ut ((A.a., s. 52))
-  * den kan därmed genomgå "en strukturell kris"((Ibidem))
-  * och "//öppna[r] upp för möjligheten för en kritik//"((A.a., s. 51))
-I //Solidarité sans perspective...// insisterar den "fria revolutionens" programskrivare på att de objektiva omständigheterna ska återvända: "Endast en //besegrad// (med våld, men även genom att integrera de reformistiska aspekterna, såsom fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet eller efter 1930-talet) och icke-revolutionär social rörelse skulle kunna lösa situationen."((Dauvé, Nesic, //Solidarité sans perspective et réformise sans réforme//)) Deras förståelse av det kapitalistiska produktionssättet är //helt och hållet den som återfinns i radikaldemokratismen// som de ämnar "kritisera" i sin andra broschyr (vi har redan sett att de antog den regulationistiska uppfattningen vad gällde "guldåren" och krisens utgång).
-Enligt radikaldemokraterna kan kapitalismen endast fungera om den är fordistisk, om den agerar som arbetets familjefader, om den reproducerar nationella tillhörigheter och endast om den ger tillbaka det nationellt, parlamentariskt politiska livet sin glans. Med en mening: Dauvé och Nesic väntar på att kapitalistklassen ska sluta vara blinda och erkänna sina verkliga intressen.
-==== Sirius betraktelsesätt ====
-Det är nödvändigt att radikaldemokratismen överskrider sina nuvarande begränsningar. Kritiken av radikaldemokratismen måste således vara extremt välvillig //och det är den.//
-> "En 'anti-kapitalistisk' rörelse har framträtt de senaste tio åren..."((Dauvé, Nesic, //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//, vår övers.))
-> "Denna text har inte som mål att avfärda dess reformism och inte heller att hylla en sådan rörelse som positiv trots brister, utan att förstå vilka solidariteter som den utgörs av och återskapa en kampgemenskap efter den förra kampvågens globala tillbakagång efter 1960- och 1970-talen."((Ibidem, vår övers.))
-> "Vårt problem är inte att veta huruvida denna [rörelsens "historiska verklighet", TC:s anm.] rör sig mot en revolutionär kritik (det är helt uppenbart att så inte är fallet), utan vad som är dess möjliga utgång."((Ibidem, vår övers.))
-Från Sirius betraktelsesätt räknas endast "utgången". Dauvé och Nesic föreställer sig inte för en sekund att vi kan konfronteras med dessa människor under en "social rörelses" kampgång. Vid det tillfället är det viktigt att veta att de "perspektiv som de söker" inte bara är motsatta våra perspektiv på lång sikt, utan framförallt att de i varje //nuvarande// kamp inte uttrycker och formaliserar försvaret för våra intressen, utan söker efter den bästa lösningen på //sina// problem i förfäktandet av ett utopiskt kapitalistiskt samhälle. Dauvé och Nesic talar inte om direktaktionsrörelsen, "svarta blocket" eller om anti-medborgarrättsrörelsen i allmänhet. Direktaktionsrörelsen intresserar dem inte: "gentemot oss invänder man att om detta skulle vara majoritetslinjen i den alternativa globaliseringsrörelsen, så skulle en radikal strömning kunna få gehör för alla andra positioner. Antagligen, men denna minoritet klarade inte ens av att ens till en bråkdel //autonomt// affirmera sin position (utan att samtidigt prata om koordinering)."((Ibidem, vår övers.)) Det som skulle ha intresserat oss mest är att veta varför denna minoritet inte lyckats "autonomt affirmera sin position". Vi kommer inte kunna besvara denna fråga.
-==== Radikaldemokratismen och direktaktionsrörelsen ====
-Numera innebär arbetarrörelsens slut, som alla kan notera, att överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet inte längre ges genom arbetarklassens maktstegring eller dess affirmation som samhällets härskande pol. Direktaktionsrörelsen är resultatet av denna upplösning, eftersom den är viljan och praktiken som är motsatsen till denna upplösning. För denna rörelse framträder överskridandet //omedelbart// som lösgörandet från detta samhälles förhållanden, ett Annat som konstitueras i motsats till samhället genom bestämningar som föregår överskridandet. Direktaktionsrörelsen betraktar inte kapitalet som en motsättning, utan dess praktik går ut på att ställa //två världar mot varandra//, den vill vara en //föraning// eller ett //upphävande//.
-Om Dauvé och Nesic inte förser oss med ett försök till förklaring av direktaktionsrörelsens marginalitet -- som för dem uppenbarligen inte är ett intressant ämne -- är det för att de är oförmögna att allmänt förklara den "radikala reformismen". De säger till oss att "aktuell antikapitalism vare sig är ett halmstrå eller en medial produkt, utan en social rörelse i ordets rätta bemärkelse, det vill säga den mobiliserar aspirationerna och kraven hos breda samhällslager."((Ibidem, vår övers.)) Men på vilket sätt är den aktuell? Det får vi inte veta.
-Broschyrens författare visar mycket väl upp flera av radikaldemokratismens karakteristika, men istället för att se de bestämningar som är inneboende i den och som definierar dess "aktualitet", ser de //begränsningar// som de hoppas ska övervinnas: "Den alternativa globaliseringsrörelsen intervenerar endast i lönearbetets marginaler."((Ibidem, vår övers.)) "Aktuell reformism vänder sig inte till breda folklager, den spär ut arbetets värld i 'sociala rörelser'"((Ibidem, vår övers.)) "Genom att sätta arbetet i parentes dömer reformatörerna sig själva till att förbli utan reformer."((Ibidem, vår övers.)) De väntar på överskridandet av dessa "begränsningar" hos en "(icke-revolutionär) bred social rörelse" som driver på den radikala reformismen, som "besegrad" skulle låta kapitalet slutföra sin omstrukturering. Tills dess "hänvisar den radikala reformismen till klasskampen förgäves, som genom tomheten i uttalandet påtvingar sig den och trots den bestämmer den och dömer den till att endast föreslå en demokratisering av demokratin."
-===== Omstruktureringen för sig själv =====
-===== En ny kampcykel =====
-===== Konklusion: de paradoxala lärdomarna av "Tillståndet i världen" =====