Marx om värde, produktion och fördelning under kommunismen

Kapitalet

Första boken

Varans mystiska karaktär har alltså inte sitt ursprung i dess bruksvärde. Lika lite har den sitt ursprung i värdebestämningarna, betraktade för sig själva. Ty det är för det första en fysiologisk sanning att alla nyttiga arbeten, alla produktiva verksamheter hur olika de än må vara, är funktioner av en specifik mänsklig organism till skillnad från andra organismer; och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är ett utgivande av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v. Det som för det andra ligger till grund för värdestorlekens bestämning, tiden för detta utgivande eller arbetets kvantitet, kan tydligt [sinnfällig] skiljas från dess kvalitet. Under alla förhållanden måste den arbetstid som produktionen av existensmedel [Lebensmittel] kostar intressera människorna, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier. Slutligen, så snart människorna arbetar för varandra på ett eller annat sätt, får deras arbete också samhällelig form.

Låt oss ta Robinson på sin ö. Även om han uppfostrats till att vara förnöjsam, har han dock olikartade behov att tillfredsställa; och han måste därför utföra nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v. Vi talar här inte om bedjande och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje i sådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten i sina produktiva funktioner vet han att de bara är olika verksamhetsformer för en och samma Robinson, alltså endast olika former av mänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan de olika sysslorna. Om den ena upptar en större och den andra en mindre plats i hans totala verksamhet, beror på den större eller mindre svårighet som han måste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Erfarenheten lär honom detta; och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och penna från skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sig själv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de bruksföremål som han äger, över de olika sysslor som behövs för deras produktion, och slutligen över den arbetstid som bestämda kvantiteter av dessa olika produkter i genomsnitt kostar honom. Alla relationer mellan Robinson och de ting som utgör hans självförvärvade rikedom är här så enkla och genomskinliga [durchsichtig] att till och med herr M. Wirth borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Och ändå innehåller de alla värdets väsentliga bestämningar.

Låt oss nu ersätta Robinson med ett förbund [Verein] av fria människor som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet utgiver sina många individuella arbetskrafter som en samhällelig arbetskraft. Alla bestämningar från Robinsons arbete upprepas här; men de är nu samhälleliga i stället för individuella. En väsentlig skillnad inträder dock. Alla Robinsons produkter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbart bruksföremål för honom. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt skall åter tjäna som produktionsmedel. Den förblir samhällelig. Men en annan del förbrukas som existensmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen utgår vi från att varje producents andel i existensmedlen bestäms genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna för olika behov. Å andra sidan tjänar arbetstiden dessutom som mått på producentens individuella andel i det gemensamma arbetet [Gemeinarbeit], och därmed också som mått på hans andel av den individuellt förbrukbara delen av den gemensamma produkten [Gemeinprodukt]. Människornas samhälleliga relationer till sina arbeten och sina arbetsprodukter blir här genomskinligt enkla, såväl i produktionen som i distributionen.1)

Andra boken (1865/1867–1878)

Bokföringen däremot, som kontrollerar och sammanfattar hela produktionsprocessen, blir mer nödvändig, i ju högre grad produktionsprocessen sker i samhällelig skala och förlorar sin rent individuella karaktär. Bokföring är därför nödvändigare i den kapitalistiska produktionen än i det decentraliserade hantverket och jordbruket, nödvändigare när samhället självt övertar den produktiva verksamheten än i det kapitalistiska produktionssystemet. Bokföringskostnaderna reduceras emellertid relativt, när produktionens koncentration ökar och antar samhällelig karaktär.2)
Second — and this is interlinked with the first difference — the B and A labourers pay for the means of subsistence which they buy with the variable capital that has been transformed in their hands into a medium of circulation. For instance they not only withdraw wheat from the market, but they also replace it with an equivalent in money. But since the money wherewith the B labourer pays for his means of subsistence, which he withdraws from the market, is not the money-form of a value produced and thrown by him on the market during the year, as it is in the case of the A labourer, he supplies the seller of the means of subsistence with money, but not with commodities — be they means of production or means of subsistence — which this seller could buy with the proceeds of the sale, as he can in the case of A. The market is therefore stripped of labour-power, means of subsistence for this labour-power, fixed capital in the form of instruments of labour used in the case of B, and of materials of production, and to replace them an equivalent in money is thrown on the market; but during the year no product is thrown on the market with which to replace the material elements of productive capital withdrawn from it. If we conceive society as being not capitalistic but communistic, there will be no money-capital at all in the first place, not the disguises cloaking the transactions arising on account of it. The question then comes down to the need of society to calculate beforehand how much labour, means of production, and means of subsistence it can invest, without detriment, in such lines of business as for instance the building of railways, which do not furnish any means of production or subsistence, nor produce any useful effect for a long time, a year or more, while they extract labour, means of production and means of subsistence from the total annual production. In capitalist society however where social reason always asserts itself only post festum great disturbances may and must constantly occur. On the one hand pressure is brought to bear on the money-market, while on the other, an easy money-market calls such enterprises into being en masse, thus creating the very circumstances which later give rise to pressure on the money-market. Pressure is brought to bear on the money-market, since large advances of money-capital are constantly needed here for long periods of time. And this regardless of the fact that industrialists and merchants throw the money-capital necessary to carry on their business into speculative railway schemes; etc., and make it good by borrowing in the money-market. On the other hand pressure on society’s available productive capital. Since elements of productive capital are for ever being withdrawn from the market and only an equivalent in money is thrown on the market in their place, the effective demand rises without itself furnishing any element of supply. Hence a rise in the prices of productive materials as well as means of subsistence. To this must be added that stock-jobbing is a regular practice and capital is transferred on a large scale. A band of speculators, contractors, engineers, lawyers, etc., enrich themselves. They create a strong demand for articles of consumption on the market, wages rising at the same time. So far as foodstuffs are involved, agriculture too is stimulated. But as these foodstuffs cannot be suddenly increased in the course of the year, their import grows, just as that of exotic foods in general (coffee, sugar, wine, etc.) and of articles of luxury. Hence excessive imports and speculation in this line of the import business. Meanwhile, in those branches of industry in which production can be rapidly expanded (manufacture proper, mining, etc.), climbing prices give rise to sudden expansion soon followed by collapse. The same effect is produced in the labour-market, attracting great numbers of the latent relative surplus-population, and even of the employed labourers, to the new lines of business. In general such large-scale undertakings as railways withdraw a definite quantity of labour-power from the labour-market, which can come only from such lines of business as agriculture, etc., where only strong lads are needed. This still continues even after the new enterprises have become established lines of business and the migratory working-class needed for them has already been formed, as for instance in the case of temporary rise above the average in the scale of railway construction. A portion of the reserve army of labourers, which keep wages down, is absorbed. A general rise in wages ensues, even in the hitherto well employed sections of the labour-market. This lasts until the inevitable crash again releases the reserve army of labour and wages are once more depressed to their minimum, and lower.3)
På basis av den samhälleliga produktionen måste det avgöras, i vilken omfattning sådana verksamheter kan igångsättas – som under en längre tid förbrukar produktionsmedel och arbetskraft utan att samtidigt leverera någon produkt som nyttoeffekt – utan att de produktionsgrenar blir lidande, som inte endast förbrukar arbetskraft och produktionsmedel kontinuerligt, eller flera gånger per år, utan också samtidigt levererar existensmedel och produktionsmedel. Vid såväl samhällelig som kapitalistisk produktion kommer arbetarna i företagsgrenar [Geschäftszweige] med kortare arbetsperiod att endast under kortare tid konsumera produkter utan att ge några tillbaka, medan företagsgrenar [Geschäftszweige] med långa arbetsperioder kontinuerligt förbrukar produkter under lång tid utan att leverera någon ersättning. Denna omständighet härrör alltså från den ifrågavarande arbetsprocessens materiella [sachlichen] betingelser, inte från dess samhälleliga form. Vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet. Samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel till de olika verksamhetsgrenarna [Geschäftszweige]. Man kan tänka sig, att producenterna erhåller papperskuponger [papierne Anweisungen], för vilka de får ta samhälleliga konsumtionsförråd i anspråk i proportion till sina arbetsprestationer [ihrer Arbeitszeit]. Sådana kuponger är inte pengar. De cirkulerar inte.4)
När de produkter, varav det konstanta kapitalet i avd. I består, inte direkt användes i det företag eller i den bransch, som har producerat dem, byter de i stället plats med produktionsmedel från andra industrigrenar eller andra företag inom samma avdelning. Detta varubyte mellan de enskilda kapitalisterna inom avd. I är egentligen endast utbyte av konstant kapital av ett slag mot konstant kapital av ett annat slag, produktionsmedel av en sort mot produktionsmedel av en annan sort. Det är ett inbördes utbyte av de olika individuella konstanta kapitaldelarna i avd. I. Om inte produkterna direkt fungerar som produktionsmedel i sina egna produktionsgrenar, förflyttas de från sin produktionsplats till en annan och ersätter sålunda varandra ömsesidigt. Med andra ord (på samma sätt som i avd. II beträffande mervärdet): Varje kapitalist i avd. I får de produktionsmedel han behöver från den totala varumängden, i samma proportion som han är delägare i hela det konstanta kapital, 4.000, som avdelningen har producerat. Om produktionen vore samhällelig i stället för kapitalistisk, är det klart, att dessa produkter från avd. I i lika stor utsträckning skulle fördelas som produktionsmedel mellan respektive produktionsgrenar inom avdelningen, allt efter reproduktionens behov. En del skulle bli kvar i det företag eller den bransch, där den hade producerats, medan återstoden skulle fördelas mellan andra industrigrenar, och en ständig utväxling av produktionsmedel skulle äga rum mellan de olika företagen inom avdelningen.5)
Och så vore krisen där – produktionskrisen – trots reproduktion i konstant skala.

Kort uttryckt: Om man vid enkel reproduktion och eljest oförändrade förhållanden - alltså framför allt oförändrad produktivitet, intensitet och arbetsmängd - inte samtidigt förutsätter ett oförändrat förhållande mellan det fasta kapital som varje år ska förnyas, och det kapital som fortsätter att verka i produktionsprocessen blott som ersättning för sin förslitning, blir följden, att medan mängden av det rörliga kapital som förnyas förblir oförändrat, ökar förnyelsen av det fasta kapitalet. Då måste också den samlade produktionen i avd. I öka, om reproduktionen inte, även om man ser bort från penningförhållandena, ska visa ett underskott.

I andra fallet: Om det fasta kapitalet i avd. II, som ska förnyas in natura, relativt avtar medan penningreserven ökar i motsvarande grad, köper II visserligen en oförändrad mängd av de rörliga delar konstant kapital, som avd. I reproducerar, men mängden av fast kapital, som också reproduceras av I och som II måste förnya, avtar. Den samlade produktionen i avd. I måste då antingen minskas eller ett överskott (liksom tidigare ett underskott) uppstå, som inte kan säljas.

I första fallet kan visserligen underskottet täckas genom ökning av arbetets produktivitet, intensitet eller mängd. Men en sådan förändring skulle inte kunna genomföras utan förflyttning av arbete och kapital från en produktionsgren till en annan inom avd. I, och varje sådan förflyttning skulle genast framkalla tillfälliga störningar. Dessutom skulle I (om arbetets produktivitet och intensitet tilltar) ha mer värde att byta mot mindre värde från II. Det skulle innebära prisfall på dess produkter.

I det andra fallet, måste I begränsa sin produktion, vilket innebär att en kris uppstår för kapitalisterna och arbetarna, som sysselsättes inom denna, annars uppstår ett produktionsöverskott, vilket också framkallar en kris. I och för sig skulle ett överskott inte vara av ondo, utan en fördel; men under kapitalistiska förhållanden är det av ondo.

Utrikeshandeln kan i båda fallen betyda en lättnad, i första fallet genom att pengarna från avd. I användes för att importera konsumtionsvaror, i det andra fallet genom att varuöverskottet exporteras. Men utrikeshandeln (såvida den inte enbart ersätter olika föremål efter deras värde) flyttar bara motsättningarna till ett större område, ger dem större spelrum, men övervinner dem inte.

När den kapitalistiska produktionsformen en gång har undanröjts så kommer helt enkelt den del av det fasta kapitalet, som är utslitet och ska förnyas in natura (här i första hand det som framställer konsumtionsvaror) att variera från år till år. Är den ett år särskilt stor kommer den nästa år att vara i motsvarande grad mindre. Under annars oförändrade förhållanden kommer mängden av råmaterial, halvfabrikat och hjälpämnen, som den årliga produktionen av konsumtionsvaror kräver, inte att avta av det skälet, men den samlade produktionen av produktionsmedel måste avta de år, när den del som ska förnyas är särskilt stor. Detta kan bara avhjälpas genom en ständig relativ överproduktion. Det måste produceras en bestämd mängd fast kapital utöver det som är omedelbart nödvändigt, och det måste finnas större förråd av råmaterial o.s.v. än den omedelbara årliga förbrukningen kräver – och detta gäller särskilt livsmedel. En sådan överproduktion kommer att vara en nödvändig följd av att samhället får kontroll över produktionens materiella villkor. Inom det kapitalistiska samhället kan överproduktionen bara göra sig gällande som ett anarkiskt element.6)

Tredje boken (sommaren 1864 – februari 1866)

[S]edan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en samhällelig produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att reglering av arbetstiden och fördelning av det samhälleliga arbetet mellan de olika produktionsgrenarna och slutligen bokföringen över allt detta blir mera väsentlig än någonsin.7)
Vi har sett, [att] det är kapitalet ⟨kapitalisten är endast personifierat kapital; han fungerar inom produktionsättet enbart som bärare av kapitalet⟩ som i den kapitalistiska produktionsprocessen, ⟨en bestämd samhällelig form av produktionsprocesserna överhuvud, som såväl en process som producerar materiella existensbetingelser för samhällets medlemmar, för det mänskliga livet överhuvud, som ett i specifikt historiska, historisk-ekonomiska relationer [Beziehungen], produktionsförhållanden som av sig själva [vor sich gehenden] reproducerar dessa produktionsförhållanden och därmed helheten av det som bär upp denna produktionsprocess, som producerar och reproducerar deras materiella existensbetingelser och deras förhållanden [Verhältnisse], d.v.s. en bestämd ekonomisk samhällsform, ty helheten av dessa relationer [Beziehungen], i vilka bäraren av denna produktion befinner sig och de ekonomiska förhållandena till [Umstände zur] naturen och till varandra, i vilka de producerar, blir samhället betraktat i sin ekonomiska struktur –⟩ ⟨denna produktionsprocess äger rum under bestämda materiella omständigheter och betingelser, som emellertid också innebär bestämda samhälleliga förhållanden mellan individerna, som ingår i deras livsproduktionsprocess, och de omständigheter, som dessa förhållanden, om det å ena sidan är förutsättningar, å andra sidan är ett resultat och en skapelse av den kapitalistiska produktionsprocessen, de produceras och reproduceras⟩ alltså att kapitalet pumpar ut ett visst kvantum surplusarbete ur de omedelbara producenterna eller arbetarna; surplusarbete som det erhåller utan ekvivalent, och som till sitt väsen alltid förblir tvångsarbete, hur mycket det än må framstå som resultatet av en fri, kontraktmässig konvention. Detta surplusarbete framställer ett surplusvärde, och detta surplusvärde existerar i en surplusprodukt. ⟨Surplusarbete överhuvud, såsom ett arbete utöver måttet av de givna behoven, måste alltid finnas. I det kapitalistiska systemet liksom i slavsystemet och så vidare har det endast en antagonistisk form och kompletteras av fullständig sysslolöshet för en del av samhället. En viss kvantitet surplusarbete krävs som säkerhet mot tillfälligheternas spel [gegen Zufälle] och för att säkra ………………… den nödvändiga produktionsprocessen, som svarar mot behovens utveckling och befolkningens framsteg, vilket från kapitalistisk ståndpunkt kallas ackumulation. En av kapitalets civilisatoriska sidor är att detta merarbete framtvingas på ett sätt och under betingelser, som är fördelaktigare för produktivkrafternas utveckling och samhällsförhållandena och för skapandet av beståndsdelar för en högre nybildning än som var möjlig under de tidigare formerna slaveri, livegenskap o.s.v. Å ena sidan leder detta till ett stadium, där tvånget och monopoliseringen av den samhälleliga utvecklingen (inbegripet dess materiella och intellektuella vinster) genom den ena delen av samhället på den andras bekostnad bortfaller; å andra sidan skapar det materiella medel och ett frö till förhållanden som i en högre form av samhälle tillåter att förena detta merarbete med en större inskränkning av den tid som överhuvud ägnas åt materiellt arbete. Ty merarbete kan vara stort vid en liten totalarbetsdag eller relativt litet vid en stor totalarbetsdag alltefter den utveckling arbetets produktivkraft har. Är den nödvändiga arbetstiden = 3 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 6 och merarbetets kvot = 100%. Är det nödvändiga arbetet = 9 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 12 och merarbetets kvot bara = 331/3%. Men sedan beror det på arbetets produktivitet hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid. Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgöres. Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.8)

Kritik av Gothaprogrammet (1875)

3. ”Arbetets befrielse kräver att arbetsmedlen upphöjes till samhällets gemensamma egendom, att hela totalarbetet kooperativt regleras och arbetsavkastningen rättvist fördelas.”

Att ”arbetsmedlen upphöjes till samhällets gemensamma egendom” skall väl betyda att de ”förvandlas till gemensam egendom”, detta bara i förbigående.

Vad är ”arbetsavkastning”? Produkten av arbetet eller dess värde? Och i senare fallet: produktens hela värde eller blott den del av värdet, som genom arbetet nytillagts värdet av de förbrukade produktionsmedlen?

”Arbetsavkastning” är en löslig föreställning, som Lassalle satt i stället för bestämda ekonomiska begrepp.

Vad är ”rättvis fördelning”?

Försäkrar inte bourgeoisin att den nuvarande fördelningen är ”rättvis”? Och är den faktiskt inte den enda ”rättvisa” fördelningen på det nuvarande produktionssättets grundval? Regleras de ekonomiska förhållandena av rättsbegrepp eller är det inte tvärtom så att rättsförhållandena framspringer ur de ekonomiska? Har inte också de socialistiska sekteristerna de mest olika föreställningar om ”rättvis” fördelning?

För att få veta, vad som i detta fall menas med frasen ”rättvis fördelning”, måste vi sammanställa det första stycket med detta. Det sistnämnda förutsätter ett samhälle där ”arbetsmedlen är gemensam egendom och hela totalarbetet kooperativt reglerat”, och av det första stycket finner vi att ”avkastningen av arbetet oavkortat och med lika rätt tillhör alla samhällsmedlemmar”.

”Alla samhällsmedlemmar”? Också dem som inte arbetar? Vad blir det då av den ”oavkortade arbetsavkastningen”? Endast de arbetande samhällsmedlemmarna? Vad blir det då av ”den lika rätten” för alla samhällsmedlemmar?

”Alla samhällsmedlemmar” och ”den lika rätten” är emellertid uppenbarligen blott talesätt. Kärnan är den, att varje arbetare i detta kommunistiska samhälle skall få en ”oavkortad” lassalleansk ”arbetsavkastning”.

Om vi att börja med tar ordet ”arbetsavkastning” i betydelsen arbetsprodukt, så är den kooperativa arbetsavkastningen den samhälleliga totalprodukten.

Från denna måste man nu dra:

För det första: Medel för ersättande av de förbrukade produktionsmedlen.

För det andra: Ytterligare en del för utvidgning av produktionen.

För det tredje: Reserv- eller försäkringsfonder i händelse av olycksfall, störningar genom naturkatastrofer o.s.v.

Dessa avdrag på den ”oavkortade arbetsavkastningen” är ekonomiskt nödvändiga och deras storlek får fastställas allt efter de medel och krafter man har, delvis med tillhjälp av sannolikhetsberäkning, men det är omöjligt att göra kalkylen med hänsyn till vad som är rättvist.

Återstår den andra delen av totalprodukten, som är avsedd att tjäna som konsumtionsmedel.

Innan det kommer till den individuella delningen, avgår, härav ytterligare:

För det första: de allmänna, icke till produktionen hörande förvaltningskostnaderna.

Denna del kommer från början att i betydande grad minskas i jämförelse med det nuvarande samhället och blir allt mindre allteftersom det nya samhället utvecklas.

För det andra: det som går till de gemensamma behovens tillfredsställande, såsom skolor, hälsovård o.s.v.

Denna del växer från första början i betydande grad jämfört med det nuvarande samhället och ökar i samma takt som det nya samhället växer.

För det tredje: fonder för icke arbetsföra o.s.v., kort sagt, vad som nu hör till den s.k. allmänna fattigvården.

Först nu kommer vi till den ”fördelning” som programmet, under Lassalles inflytande, så inskränkt och ensidigt tar sikte på, nämligen den del av konsumtionsmedlen, som fördelas bland kooperativets individuella producenter.

Den ”oavkortade arbetsavkastningen” har underhand redan förvandlats till en ”avkortad”, fastän det som producenten inte får i sin egenskap av privatindivid direkt eller indirekt kommer honom till godo i hans egenskap av samhällsmedlem.

Liksom frasen om den ”oavkortade arbetsavkastningen” försvunnit, försvinner nu frasen om ”arbetsavkastningen” överhuvudtaget.

Inom det kooperativa samhället, grundat på gemensam rätt till produktionsmedlen, utbyter producenterna inte sina varor. Lika lite uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd saklig egenskap, då de individuella arbetena nu - i motsats till det kapitalistiska samhället - inte längre existerar på en omväg utan omedelbart, som beståndsdelar av totalarbetet. Ordet ”arbetsavkastning”, även i dag förkastligt på grund av sin tvetydighet, förlorar så all mening.

Det som vi här har att göra med, är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom, ett sådant som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det födes fram. I enlighet härmed erhåller den enskilde producenten - efter det att avdragen gjorts - exakt tillbaka, vad han ger samhället. Vad han givit det, är hans individuella arbetskvantum. Den samhälleliga arbetsdagen exempelvis består av de individuella arbetstimmarnas summa; den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel därav. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (med avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna) och på detta kvitto hämtar han ur de samhälleliga förråden ut så mycket konsumtionsmedel som lika mycket arbete kostar. Samma kvantum arbete, som han givit samhället i en form, får han tillbaks i en annan.

Uppenbart råder här samma princip, som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats, emedan ingen under de förändrade omständigheterna kan ge något, utom sitt arbete, och emedan å andra sidan inget av egendomen utom individuella konsumtionsmedel kan övergå i den enskildes ägo. Men vad beträffar fördelningen av de senare bland de enskilda producenterna, så råder där samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter, lika mycket arbete i en form bytes mot lika mycket arbete i en annan.

Därför är den lika rätten här ännu alltid – principiellt – den borgerliga rätten, ehuru princip och praxis inte längre strider mot varandra, under det att vid varuutbytet utbytet av ekvivalenter endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet.

Trots detta framsteg är denna lika rätt ännu alltid begränsad av en borgerlig skranka. Producenternas rätt står i proportion till deras arbetsprestationer; likheten består däri, att man mäter med samma måttstock, arbetet.

Den ene är emellertid den andre fysiskt eller andligt överlägsen, presterar alltså under samma tid mera arbete eller förmår arbeta under längre tid, och för att kunna fungera som mått måste arbetet bestämmas till sin utsträckning och sin intensitet, eljest upphör det att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner ingen klasskillnad, emedan den ene blott är arbetare liksom den andre, men den erkänner stillatigande såsom naturliga privilegier den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmågan. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur blott bestå i användandet av samma måttstock, men de olika individerna (och de vore inte skilda individer, om de inte vore olika) kan blott mätas med samma måttstock, såvida man ser dem ur samma synvinkel, blott tar dem från en bestämd sida, exempelvis i detta fall betraktar dem blott som arbetare och för övrigt inte ser någonting i dem utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andre inte, en har flera barn än den andre o.s.v., o.s.v. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden får sålunda den ene faktiskt mer än den andre, är den ene rikare än den andre o.s.v. För att undgå alla dessa missförhållanden måste rätten, i stället för att vara lika, vara olik.

Men dessa missförhållanden är oundvikliga under det kommunistiska samhällets första fas, sådant detta efter långa födslovåndor uppstått just ur det kapitalistiska samhället. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utformning och den därav betingade kulturutvecklingen.

I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsdelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!

Jag har sysslat så utförligt med å ena sidan den ”oavkortade arbetsavkastningen”, å andra sidan ”den lika rätten” och ”den rättvisa fördelningen” för att visa hur brottsligt man handlar, när man å ena sidan som dogmer vill pracka på vårt parti föreställningar, vilka vid en viss tidpunkt hade en mening men som nu är gamla intetsägande fraser, å andra sidan åter förvränger den realistiska uppfattning – som med så stor möda bibringats partiet och som nu äntligen slagit rötter i det – genom ideologiska höger- och andra floskler, som är så gängse bland demokraterna och de franska socialisterna.

Frånsett det hittills utvecklade var det överhuvudtaget felaktigt att göra något väsen av den s.k. fördelningen och lägga tonvikten på den.

Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Men denna sistnämnda är ett karaktäristikum för själva produktionssättet. Det kapitalistiska produktionssättet exempelvis grundar sig på att de sakliga produktionsbetingelserna befinner sig i händerna på de icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, under det att massan blott är ägare av den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften. Om produktionens beståndsdelar är fördelade på ett dylikt sätt, så följer av sig själv konsumtionsmedlens nuvarande fördelning. Om de sakliga produktionsbetingelserna är arbetarnas kooperativa egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande. De borgerliga nationalekonomerna har lärt vulgärsocialismen (och denna återigen en del av demokratin) att betrakta och behandla distributionen som oavhängig av produktionssättet och att därigenom framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen. Varför på nytt marschera tillbaka, sedan det verkliga förhållandet för länge sedan klarlagts?9)
1) Marx, Karl, Kapitalet. Första boken. Supplement, Arkiv, Lund 1985 (ur ”Första kapitlet: Vara och pengar”, första upplagan från 1867).
3) ”Zweitens - und dies hängt mit dem ersten Unterschied zusammen - zahlt der Arbeiter sub B wie sub A die Lebensmittel, die er kauft, mit dem variablen Kapital, das sich in seiner Hand in Zirkulationsmittel verwandelt hat. Er entzieht z.B. nicht nur Weizen vom Markt, sondern ersetzt ihn auch durch ein Äquivalent in Geld. Da aber das Geld, womit der Arbeiter sub B seine Lebensmittel zahlt und dem Markt entzieht, nicht die Geldform eines von ihm während des Jahrs auf den Markt geworfnen Wertprodukts ist, wie beim Arbeiter sub A, so liefert er dem Verkäufer seiner Lebensmittel zwar Geld, aber keine Ware - sei es Produktionsmittel, sei es Lebensmittel -, die dieser mit dem gelösten Geld kaufen könne, was dagegen sub A der Fall ist. Es werden daher dem Markt Arbeitskraft, Lebensmittel für diese Arbeitskraft, fixes Kapital in der Form der sub B angewandten Arbeitsmittel und Produktionsstoffe entzogen, und zu ihrem Ersatz wird ein Äquivalent in Geld in den Markt geworfen; aber es wird während des Jahrs kein Produkt in den Markt geworfen, um die ihm entzognen stofflichen Elemente des produktiven Kapitals zu ersetzen. Denken wir die Gesellschaft nicht kapitalistisch, sondern kommunistisch, so fällt zunächst das Geldkapital ganz fort, also auch die Verkleidungen der Transaktionen, die durch es hineinkommen. Die Sache reduziert sich einfach darauf, daß die Gesellschaft im <317> voraus berechnen muß, wieviel Arbeit, Produktionsmittel und Lebensmittel sie ohne irgendwelchen Abbruch auf Geschäftszweige verwenden kann, die, wie Bau von Eisenbahnen z.B., für längre Zeit, ein Jahr oder mehr, weder Produktionsmittel noch Lebensmittel, noch irgendeinen Nutzeffekt liefern, aber wohl Arbeit, Produktionsmittel und Lebensmittel der jährlichen Gesamtproduktion entziehn. In der kapitalistischen Gesellschaft dagegen, wo der gesellschaftliche Verstand sich immer erst post festum geltend macht, können und müssen so beständig große Störungen eintreten. Einerseits Druck auf den Geldmarkt, während umgekehrt die Leichtigkeit des Geldmarkts ihrerseits solche Unternehmungen in Masse hervorruft, also gerade die Umstände, welche später den Druck auf den Geldmarkt hervorrufen. Der Geldmarkt wird gedrückt, da Vorschuß von Geldkapital auf großer Stufenleiter hier beständig während langen Zeitraums nötig ist. Ganz abgesehn davon, daß Industrielle und Kaufleute das für den Betrieb ihres Geschäfts nötige Geldkapital in Eisenbahnspekulationen etc. werfen und durch Anleihen auf dem Geldmarkt ersetzen. - Andrerseits: Druck auf das disponible produktive Kapital der Gesellschaft. Da beständig Elemente des produktiven Kapitals dem Markt entzogen werden und für dieselben nur ein Geldäquivalent in den Markt geworfen wird, so steigt die zahlungsfähige Nachfrage, ohne aus sich selbst irgendein Element der Zufuhr zu liefern. Daher Steigen der Preise, sowohl der Lebensmittel wie der Produktionsstoffe. Es kommt hinzu, daß während dieser Zeit regelmäßig geschwindelt wird, große Übertragung von Kapital stattfindet. Eine Bande von Spekulanten, Kontraktoren, Ingenieuren, Advokaten etc. bereichert sich. Sie verursachen starke konsumtive Nachfrage auf dem Markt, daneben steigen die Arbeitslöhne. Mit Bezug auf Nahrungsmittel wird dadurch allerdings auch der Landwirtschaft ein Sporn gegeben. Da jedoch diese Nahrungsmittel nicht plötzlich, innerhalb des Jahres zu vermehren sind, wächst ihre Einfuhr, wie überhaupt die Einfuhr der exotischen Nahrungsmittel (Kaffee, Zucker, Wein etc.) und der Luxusgegenstände. Daher Übereinfuhr und Spekulation in diesem Teil des Importgeschäfts. Andrerseits in den Industriezweigen, worin die Produktion rasch vermehrt werden kann (eigentliche Manufaktur, Bergbau etc.), bewirkt das Steigen der Preise plötzliche Ausdehnung, der bald der Zusammenbruch folgt. Dieselbe Wirkung findet statt auf dem Arbeitsmarkt, um große Massen der latenten relativen Übervölkerung, und selbst der beschäftigten Arbeiter, für die neuen Geschäftszweige heranzuziehn. Überhaupt entziehn solche Unternehmungen auf großer Stufenleiter, wie Eisenbahnen, dem Arbeitsmarkt ein bestimmtes Quantum Kräfte, das nur aus gewissen Zweigen, wie Landwirtschaft etc., <318> herkommen kann, wo ausschließlich starke Burschen gebraucht werden. Dies findet noch statt, selbst nachdem die neuen Unternehmungen schon stehender Betriebszweig geworden sind und daher die für sie nötige wandernde Arbeiterklasse bereits gebildet ist. Sobald z.B. der Eisenbahnbau momentan auf einer größern als der Durchschnittsstufenleiter betrieben wird. Ein Teil der Arbeiterreservearmee wird absorbiert, deren Druck den Lohn niedriger hielt. Die Löhne steigen allgemein, selbst in den bisher gut beschäftigten Teilen des Arbeitsmarkts. Dies dauert solange, bis der unvermeidliche Krach die Reservearmee von Arbeitern wieder freisetzt und die Löhne wieder auf ihr Minimum und darunter herabgedrückt werden.“ Das Kapital. Zweites Buch, MEW X, s. X. http://www.mlwerke.de/me/me24/me24_296.htm#Kap_16_III
4) ”Auf Basis gesellschaftlicher Produktion ist zu bestimmen der Maßstab, worin diese Operationen, die während längrer Zeit Arbeitskraft und Produktionsmittel entziehn, ohne während dieser Zeit ein Produkt als Nutzeffekt zu liefern, ausgeführt werden können, ohne die Produktionszweige zu schädigen, die kontinuierlich oder mehrmals während des Jahrs nicht nur Arbeitskraft und Produktionsmittel entziehn, sondern auch Lebensmittel und Produktionsmittel liefern. Bei gesellschaftlicher ebenso wie bei kapitalistischer Produktion werden nach wie vor die Arbeiter in Geschäftszweigen von kürzern Arbeitsperioden nur für kürzre Zeit Produkte entziehn, ohne Produkt wieder zu geben; während die Geschäftszweige mit langen Arbeitsperioden für längre Zeit fortwährend entziehn, bevor sie zurückgeben. Dieser Umstand entspringt also aus den sachlichen Bedingungen des betreffenden Arbeitsprozesses, nicht aus seiner gesellschaftlichen Form. Das Geldkapital fällt bei gesellschaftlicher Produktion fort. Die Gesellschaft verteilt Arbeitskraft und Produktionsmittel in die verschiednen Geschäftszweige. Die Produzenten mögen meinetwegen papierne Anweisungen erhalten, wofür sie den gesellschaftlichen Konsumtionsvorräten ein ihrer Arbeitszeit entsprechendes Quantum entziehn. Diese Anweisungen sind kein Geld. Sie zirkulieren nicht.” Das Kapital. Zweites Buch, MEW X, s. X. Bohman, s. 315.
7) ”Zweitens, bleibt, nach Aufhebung der capitalistischen Productionsweise, aber mit Beibehaltung gesellshaftlicher Production, die Werthbestimmung vorherrschend, in dem Sinn, daß die Reglung der Arbetszeit und die Wertheilung der gesellschaftlichen Arbeit unter die verschiednen Productionszweige, endlich die Buchfürung hierüber wesentlicher denn je wird.” (Marx, Karl & Engels, Friedrich, Gesamtausgabe: (MEGA). Abt. 2, Das Kapital und Vorarbeiten, Bd 4, Ökonomische Manuskripte 18631867, T. 2, Dietz, Berlin 1992, s. 871 (huvudmanuskriptet till Kapitalets tredje bok, ”Die Gestaltungen des Gesamtprozesses”, sommaren 1864 – februari 1866).