Karl Marx1)
Detta avsnitt ska flyttas fram.
Den första kategori i vilken den borgerliga rikedomen framställer sig2) är varan. Varan själv framträder3) som en enhet av två bestämningar. Den är bruksvärde, dvs. föremål för tillfredsställelse av något mänskligt behovssystem. Det är dess stoffliga sida som kan vara gemensam för de mest disparata produktionsepokerna och därför ligger utanför den politiska ekonomins betraktelse. Bruksvärdet faller inom dess område så snart det modifieras av de moderna produktionsförhållandena eller i sin tur ingriper i och modifierar dem. Vad som pliktskyldigt brukar sägas om det i allmänhet inskränker sig till plattityder som hade historiskt värde i vetenskapens första början, då den borgerliga produktionens samhälleliga former ännu mödosamt skalades fram ur stoffet och med stor ansträngning fixerades som självständiga betraktelseföremål. I själva verket är varans bruksvärde en given förutsättning – den stoffliga grund på vilken ett bestämt ekonomiskt förhållande manifesteras4). Det är först detta bestämda förhållande som stämplar bruksvärdet som vara. Vete t.ex. besitter samma bruksvärde vare sig det odlats av slavar, livegna eller fria arbetare. Det skulle inte förlora sitt bruksvärde om det föll som snö från himlen. Hur förvandlas nu bruksvärdet till vara? Bärare av bytesvärde. Om än omedelbart förenade i varan faller bruksvärde och bytesvärde lika omedelbart isär. Det är inte endast så att bytesvärdet inte tycks bestämmas genom bruksvärdet utan varan blir snarare först vara, realiseras som bytesvärde, endast i det fall dess ägare inte förhåller sig till den som ett bruksvärde. Det är endast genom avyttring,5) genom utbyte mot andra varor, som han tillägnar sig bruksvärden. Tillägnelse genom avyttring är det samhälleliga produktionssystemets grundform, i vilket detta enklaste, mest abstrakta uttryck för bytesvärdet framträder. Varans bruksvärde förutsätts men inte för ägaren, utan för samhället i stort. (Liksom en fabriksarbetarfamilj i Manchester, där barnen står i utbytesförhållande till sina föräldrar och betalar för sin kost och logi, inte representerar den traditionella familjens ekonomiska organisation, lika lite är det moderna privatutbytessystemet samhällenas spontant framvuxna6) ekonomi. Utbytet börjar inte mellan individerna inom ett samfund7) utan där detta samfund tar slut – vid dess gräns, vid kontaktpunkterna mellan olika samfund. Egendomsgemenskapen har på senare tid återupptäckts som en särskild slavisk kuriositet. I själva verket erbjuder oss Indien en provkarta över de mest mångfacetterade former av sådana ekonomiska samfund, som är mer eller mindre upplösta, men fortfarande fullständigt igenkännbara; och en mera grundlig historieforskning finner att det är alla kulturfolks utgångspunkt. Det på privategendomen grundade produktionssystemet är till att börja med den historiska upplösningen av denna spontant framvuxna kommunism. Än dock ligger en hel räcka av ekonomiska system mellan den moderna världen, i vilken bytesvärdet behärskar produktionen i dess fulla djup och bredd, och de samhällsformationer som grundade sig på den upplösta egendomsgemenskapen, utan att8)