Man kan läsa i Le monde libertaire från december 1964: “SI är tveklöst på höjdpunkten av den revolutionära kritiken av vardagslivet. En domän som knappast har tappat sin vikt undviker de däremot: arbetet.” Emellertid menar vi att vi aldrig har behandlat något annat problem än just det om arbetet i vår tid: dess <ins>villkor</ins>, motsättningar och resultat. Le monde libertaire:s fel härrör kanske från det ickedialektiska tänkandets habitat, som isolerar en aspekt av verkligheten på basis av vad detta är tillvänjt att uppfatta och således endast behandlar det på ett konventionellt sätt. (Internationale situationniste nr 10, s. 67)
SI var den teoretiska krisen för all programmatism i <ins>under</ins> den <ins>tids</ins>epok då programmatismen som praktiskt innehåll i klassens kamp blev nedbruten. Till skillnad från ultravänstern handlade det inte om en genomgången motsättning eller om omöjligheten av att förnya [réagencer] programmatismens element, dvs. att fortsätta tala om proletariatets affirmation samtidigt som man, i varje revolutionär rörelse, försökte bryta ner allt som kunde utgöra klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet. Fast utan denna maktstegring blir proletariatets affirmation ett fullkomligt ihåligt projekt. Med SI hamnar just denna problematik i ett ifrågasättande av sig själv och sina grundläggande element och inte blott i en kritik av dess formbestämning; SI uttrycker kritiken av programmatismen som sådan genom att erkänna programmatismen i alla sina <ins>dess</ins> bestämningar, men utan att ha erkänt den globalt och historiskt för vad den var.
Det är ovanligt !!att kritiska analyser av SI utgår från!! SI:s texter, SI har täckts av myten om SI. På en omedelbar nivå citeras alltid den gruppering man kritiserar, men när man kritiserar SI citerar man inte texterna utan det räcker med att säga: “varan”, “skådespelet”, “generaliserad självförvaltning”, “överskridandet av konsten”, “kritik av vardagslivet” osv. Att en kritiker talar mer om sig själv än om dem han kritiserar !!och är en!! förevändning för att uttrycka sig själv korrekt är helt “naturligt” och till och med “legitimt”. Men så som detta angreppssätt har framträtt i SI:s fall, är det snarare så att man i förväg sätter strålkastare på vissa ord och det åtföljs av en kritik av innehållet i dessa just hos SI: man kritiserar varubegreppet och talar om nödvändigheten att tala om kapitalet, men SI pratar om kapitalet genom varubegreppet och det är just det som är problemet; man kritiserar skådespelsteorin för att vara idealistisk och menar att det endast är en utveckling av lönearbetets alienation, men Debord uttryckte det alltid på det sättet, och själva problemet är just att han uttrycker lönearbetets alienation; man kritiserar råden som en formell och förvaltningsinriktad förståelse av revolutionen, men SI gav alltid råden innehållet av utbytets avskaffande. Problemet är att de formaliserade detta avskaffande, av såväl arbetet som proletariatet, genom råden. Man kritiserar SI för att vara subjektivister och menar att det krävs en kris för att kunna få ett revolutionärt subjekt, men SI utvecklade en teori som inte längre kan vara objektivistisk i förhållande till revolutionen osv. Faktum är att i de flesta fallen finns ingen kritik, kritiken fördubblar sig genom att i förväg ifrågasätta dessa ord och sedan själv ha en utvikning som ofta uttrycker precis vad SI lägger i dessa ord. Orsaken till detta härrör inte från en föreställd komplexitet hos dem man kritiserar, utan från omöjligheten att kritisera SI inom ramen för programmatismen. SI har teoretiskt uttryckt, i en enhetlig teori, den maximala spänningspunkten hos programmatismens motsättningar: att presentera kapitalets avskaffande som affirmationen av en revolutionär natur hos proletariat och samtidigt lägga dess negation som innehållet i denna affirmation (att överskrida detta är extremt enkelt, nämligen att förstå den revolutionära aktiviteten som situation och inte som natur, men det krävdes en omstrukturering och ett byte av kampcykel för att uppfatta detta). Således blir varje kritik endast ett försök att motsätta sig vissa aspekter av denna teori för sig själva, om man inte lämnar den ram som SI tydligt markerade gränserna för.
Inom SI innebär kritiken av arbetet ett ifrågasättande av hela den programmatistiska problematiken till skillnad från teorier som tidigare undersökts: proletariatet, alienationen, kommunismens innehåll, fetischismen, mänskligt väsen, teorins och organisationernas roll, objektivismen osv. Den punkt som blir fokus för detta allmänna ifrågasättande och dess egna begränsningar (i den mån detta ifrågasättande stannar kvar inom programmatismens termer) är naturligt nog definitionen av proletariatet.