:: Bernard Lyon
Trots sin titel närmar sig detta diskussionsinlägg inte i egentlig mening interventionsfrågan utan bär snarare på den sociala tillblivelsen av vår teoris nyckelbegrepp: kommuniseringen. Det vill säga skapandet av en situation i vilken man måste föreställa sig att en form av intervention är möjlig med alla reservationer beträffande användningen av den här termen, betecknandes en handling som kommer utifrån och når ett ramverk som antingen välkomnar eller stöter bort den. Det är inte så att vi måste avvisa allt arbete som finns att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, dess spridning, av på denna grund konstituerandet av mer eller mindre stabila kärnor och dessa kärnors verksamheter. Hursomhelst är det med termen »intervention» nödvändigt att föredra beskrivningen av verksamheten hos kommuniseringsanhängarna vilka i klasskampen är engagerade i konflikterna och »avvikelserna» [les écarts] som genomkorsar denna.1)
Denna verksamhet finns i den vardagliga verkliga klasskampens förlopp och den producerar konkret sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Det är nödvändigt att förstå dess verksamheter som producerade under detta förlopp som en av dess praktiska bestämningar, som en av dess beståndsdelar, och detta i dess egna teoretiska kännetecken (»teoretisk» i avgränsad mening). Denna teoriproduktion existerar inte i sig såsom konstituerad kropp, inför och föregåendes det omedelbara förloppet. Det är därför teorin bör ses som en verklig beståndsdel i klasskampen. Situationen vid omstruktureringens slut är sådan att det inte längre finns någon grund för proletariatets affirmation i avsikt att befria det produktiva arbetet. Det omedelbara arbetet (det enda som kan producera mervärde) är inte längre arbetsprocessens väsentliga beståndsdel, även om det förblir och för alltid kommer förbli oumbärligt i produktionsprocessen såsom mervärdesproduktion. Det finns inte längre någon egentlig arbetaridentitet vänd emot och bekräftad av kapitalet. Idag står proletariatets samhälleliga existens inför det som varandes kapitalet självt. Proletariatets motsättning till kapitalet är alltså omedelbart proletariatets motsättning till sin egen natur som en kapitalets klass; förhållandet till kapitalet, vilket definierar proletariatet som klass, framträder som ett av kapitalet utövat tvång.
Överskridandet av kapitalet är på en och samma gång [unitairement] avskaffandet av klasserna och därför också av proletariatet i och med kapitalets avskaffande, genom kommuniseringen av samhället som sålunda avskaffas som gemenskap separerad från sina medlemmar. Samhället är den från sina medlemmar separerade gemenskapen; det är alltid ett klassamhälle förkroppsligat genom den härskande klassen. Avskaffandet av den härskande klassen, kapitalets klass, är avskaffandet av staten och av det samhälle som den representerar såsom kapitalets stat. Proletärerna avskaffar kapitalet då de emot det producerar en omedelbar gemenskap mellan sina medlemmar; de förvandlar sig till omedelbart samhälleliga individer med omedelbart interindividuella och transindividuella relationer. Relationer mellan enskilda individer och affinitetsgrupper som, var för sig, inte längre är förkroppsligandet av någon social kategori, inte ens de kategorier som antas vara naturliga utan som är givna av samhället, såsom de sociala könen man och kvinna. Avskaffandet av klasserna, av samhället, det är också omedelbart avskaffandet av dess genusmässiga uppdelning. Den genusmässiga uppdelningen existerar som manlig dominans och tilldelas vissa i egenskap av män, som förmedlar den kapitalistiska exploateringen av den barnafödande kapaciteten hos halva befolkningen, produktionen av arbetskraften, vilket är en funktion tilldelad vissa genom deras roll av att vara kvinnor. Klassernas avskaffande är avskaffandet av män och kvinnor såsom givna sociala funktioner.
Denna revolutionsprocess är kommunisering, produktion av kommunism utan någon annan övergång än revolutionen själv. Det finns inget stadium mellan revolutionen och kommunismen: varken socialism eller någon som helst annan form av arbetarmakt eller stabil arbetarförvaltning. Den nuvarande situationen i klassförhållandet är produkten av kapitalets historiska process som helhet: som exploatering, som produktionssätt, som ekonomi, som kapitalistiskt samhälle, som stat, det vill säga som permanent motsättning (exploatering), oreducerbar och fördjupandes sig själv, mellan kapitalistklassen och proletariatet. I de tidigare kampcyklerna skulle proletariatet, i dess ömsesidiga implikation med kapitalet, producera det kommunistiska överskridandet på det sätt som var adekvat i förhållande till innehållet i dess motsättning till kapitalet. Denna revolution – fastän omöjlig i sina egna termer – var ändå det verkliga överskridandet, och dess omöjlighet blir endast uppenbar om den betraktas utifrån det överskridande som klassmotsättningen producerar idag. I och med den nuvarande situationens uppkomst ställer inte längre proletariatet posiviteten mot kapitalet, den positivitet som kapitalet bekräftade det med: att vara det produktiva arbetets klass. Proletariatet brukade skissera sin bekräftelse genom att ha som program en historisk period av fri utveckling av produktiviteten och därmed värdets betydelselöshet. Denna övergångsperiod till kommunismen var proletariatets nödvändiga integrering, under dess kontroll, av ankomsten av kapitalets historiska ark. Denna period skulle kunna föreställas som arbetarstat (av marxisterna) eller som kommun- eller fackföreningsstyre (av anarkisterna). Detta förändrar inget av det väsentliga. Omöjligheten av att integrera kapitalets historiska ark var självexpoateringens omöjlighet ty exploateringen är alltid ett förhållande mellan distinkta klasser.
I Ryssland skapas mycket snabbt, efter några självförvaltningsförsök, en ny utsugarklass med utgångspunkt i de revolutionära strukturerna. Detta eftersom bourgeoisien hade förjagats men det produktiva arbetet alltjämt fanns att utveckla. Det var den till den programmatiska revolutionen adekvata kontrarevolutionen, inte mindre blodig eller barbarisk än en mer synbart borgerlig kontrarevolution. Det är på grund av denna kontrarevolutions natur som ultravänstern var oförmögen att se att det den kallade statskapitalism trots allt var socialismen. Ty denna specifika kontrarevolution återetablerade inte privategendomen, den löste problemet med omöjligheten av arbetarnas självutsugning genom att uppfinna en utsugning utförd av arbetarstaten och dess till arbetarbefordran halvöppna klass, Partiet. Det är denna alldeles särskilda typ av kapitalistisk utveckling som förklarade den hängivenhet som den ingav hos en stor del av arbetarklassen i de klassiska borgerligt kapitalistiska länderna. Denna arbetaristiska form hos klasskampen är numera förbi i sin helhet (likaså dess kontrarevolution) och horisonten är helt och hållet och helt enkelt kapitalistisk. »Realsocialismen» (som verkligen var socialism, det vill säga en förstatligad kapitalistisk ekonomi, arbetarideologi och icke-fri arbetsmarknad) störtade samman under den reella underordningens omstrukturering vari den inte längre hade någon plats. Det verkade som om den reella underordningen var direkt antagonistisk till sin a priori fördelning och till sin frånvaro av en arbetsmarknad. Då socialismen trots allt var sammanfogad med den avreglerade världskapitalismen likviderade den globala omstruktureringen den. Dess försvinnande ägde rum så plötsligt att det skulle komma att ge det förbluffande intrycket av att ha avdunstat under Tjernobyls och Afghanistans solar för att förlora sig i det oändliga mörkret i Reagans »stjärnornas krig».
Detta och arbetarrörelsens samtidiga försvinnande har förevigat kapitalet inom ekonomins och samhällets områden, det enda tidsliga fält som kan existera fram till deras avskaffande. I detta förevigande av kapitalet har radikaldemokratismen på samma gång begravt och ersatt programmatismen genom att hänvisa klasskampen till sin egen gräns: För proletariatet är den egna klassexistensen begränsningen att överskrida i sin kamp som klass. Radikaldemokratismen är då skapelsen av kampernas verkliga begränsningar för sig själva som en uppsättning krav och »lösningar» på kapitalets problem: anspråket på att kapitalet ska överensstämma med sin ideologi vilken prisar demokratin och den sociala jämlikheten, fullständig demokrati, rättvis handel och hållbar utveckling. Även om radikaldemokratismen utan tvekan har upplevt höjdpunkten av sin existens mellan 1995 och 2003 utgör den likväl ett hinder som kamperna kommer behöva undanknuffa. Klassmotsättningens nuvarande kännetecken, vilket är att inte tillåta existensen av något (socialistiskt) »bortom» kapitalet inom dagens kapital, ställer på samma gång dess förevigande och bestämdheten i dess avskaffande.
I klasskampen kan inte dagskravskaraktären överskridas på sin egen grundval. I exploateringsförhållandets kris påtvingar sig övertagandet av kapitalenheter som ett för överlevnaden omedelbart nödtvång och implicerar utvecklingen av självförvaltning av andra enheter vilka i sig själva är oundgängliga för de första övertagandenas överlevnad. Denna rörelse påtvingar sig själv sitt fortsättande som kamp; den blir sitt eget mål som fullföljande av kampen. Den konfliktfyllda expansionen, inom och emot kapitalet, av erövrandet av alla slags enheter i det kapitalistiska samhället, denna utveckling av självförvaltningen, motsäger sig själv som självförvaltning genom den inneboende utvecklingen av ett överskridande av utbytet, av att göra de övertagna enheterna gratis och förena dem. Det konstitueras en gemenskap av proletärer som inte längre vill vara sådana och som i kampen förvandlas till omedelbart samhälleliga individer. Självförvaltningen, självorganiseringen, överskrider sig själva och övergår i kommunisering; de överskrider sig själva när de vägrar varje stabilisering som skulle bestå i en form av återförstatligande och en potentiellt kontrarevolutionär krisekonomi. Detta överskridande är på samma gång kamp inom och emot det kapitalistiska samhället.
Kommuniseringen är revolution i revolutionen.
Den är i proletärernas kamp för deras enighet i kampen, en kamp i vilken de slutar att vara proletärer! Kommuniseringen är inte något återerövrande av individuella kapital av dess proletärer. De återtillägnar sig ingenting, kapitalen avkapitaliseras på ett radikalt sätt. De är inte längre egendom, de avobjektiveras som kapital, som reifierade samhällsförhållanden. De återförs till eventuell användning som medel för kampen som livsmedel och/eller medel för utökning av avkapitaliseringen.
Den reella kommuniseringen är inte det praktiska tillämpandet av en teoretisk och abstrakt föraning. Kommuniseringsbegreppet är inte en intellektuell uppfinning som svarar mot en praktisk samhällssituation som skulle vara outhärdlig och stum, det är produkten av den självkritiska förståelse som kamper har om sig själva vilka, sedan 1960-talet, pekar på programmets slut genom frånvaron av all vilja hos proletärer att hävda sig själva genom staten. Kamperna visar också genom förändrade verksamheter: kravaller, strejker utan krav på 1970-talet, »avvikande verksamheter» [activités d’écart] och kravaller igen under 1990-talet och 2000-talet, den aktiva vägran – emot kapitalet – av det proletära villkoret, där inbegripet självförvaltningen.
Utarbetandet av kommuniseringsteorin gjordes under loppet av början av det kapitalistiska produktionssättets kris vid slutet av 1960-talet och vid början av kapitalets kontrarevolutionära omstruktureringsprocess från och med början av 1970-talet. Den är överskridandet av motsättningen som ultravänstern satt fast i, att kritisera formerna för proletariatets affirmation och maktstegring (massparti, fackförening, parlamentarism) allt medan man bevarade revolutionen som klassaffirmation. Den är likaså överskridandet av arbetarautonomins återvändsgränd under 1960- och 1970-talet, lyckligtvis mindre blodig. Den partiella och formella kritiken av ultravänstern, som fortfarande förespråkar direkt affirmation genom arbetarråden, radikaliserar sig själv i teorin om ett teoretiskt proletariats självnegation som fortfarande betraktas som av naturen revolutionärt, ett teoretiskt revolutionärt proletariat, tydligt avskilt från den alienerade och verkliga arbetarklassen, som endast kunde ses försvara lönearbetet. Allt eftersom att omstruktureringen fortsatte och arbetarklassidentiteten höll på att försvinna ledde denna uppfattning om en motsättning proletariat–arbetarklass till ett övergivande av idén om en revolutionär natur hos proletariatet, även en som är gömd bakom arbetarklassen. Motsättningen proletariat–arbetarklass var ett övergående sätt att komma undan klassaffirmationens omöjlighet och denna rena begreppens kamp implicerade att proletariatets natur endast kunde uppenbara sig genom att förstöra alla klassens existensformer inom det kapitalistiska samhället, en klass som till och med kunde kallas »variabelt kapital».
Allt bejakande av en revolutionär natur, även i formen av bejakandet av en ren negativitet, är förbi när revolutionen som produktion av kommunism samtidigt är medlet för kapitalets krossande och klassernas avskaffande. I denna produktion uttrycker sig ingen som helst natur hos proletariatet, endast klassmotsättningen verkar. Kommunismen produceras emot kapitalet helt enkelt därför att den är medvetet oundgänglig för kampen mot utsugningen och mot exploateringskrisen själv. En sammanhängande kritik av kapitalet vilken inbegriper sin historiska process är nu oskiljbar från anammandet av kommuniseringsperspektivet. Denna kritik som systematiserar »avvikelsernas» [les écarts] innehåll i kampers begränsningar tvistar med vänsteranarkister och immediatistiska kommunismanhängare. Teorin om den kommande kommuniseringen, det vill säga överskridandet av proletärers självförsvar mot kapitalet då det hotar deras direkta reproduktion, uppstiger inte som en lösning, som ett strategiskt val som proletärer borde göra.
Kommuniseringsperspektivet existerar som ett medel i självförståelsen för den rörelse som överskrider defensiva kamper som helt enkelt är socialiserande. Nu är detta perspektiv en förstärkning av verksamheter som ställer frågan om överskridandet genom att kritisera arbetarnas självorganisering och självförvaltning av ekonomin. Kommuniseringsperspektivet är en sammanfogning av kampers teoretiserande natur och den »teoriproduktion» i snäv mening. Det är i denna situation som ett utrymme för en epidemisk expansion av kommuniseringsbegreppet existerar.
Kommuniseringsperspektivets fortsatta utarbetande för med sig att det nu innefattar nödvändigheten av att bli oundvikligt för alla sorters anhängare av en revolution, och till och med, som radikaldemokraterna så ödmjukt säger, samhällsomvandling. Det revolutionära arbetarprogrammet existerar inte längre; radikaldemokratismen var dess försvinnande och vad som återstod som en politisk (eller pseudopolitisk) form hos kampernas begränsning. I denna cykel måste sammanfogningen med de omedelbara kamperna alltså förstås med de följande teoretiska beståndsdelarna som utgångspunkt:
Den syntetiska beståndsdelen kan vara kommuniseringsströmningens existens.
Man kan utan tvekan koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser [d’ecarts], utan att alls betrakta dem som utlösare utan snarare som uppspårare. Situationen för med sig skapandet av avvikelser i kamperna och kommunisatörerna har av naturen nära band till dessa potentialer.
Det är omöjligt att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att ge sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen, vars bestämning är exploateringsförhållandets revolutionära kris. Emellertid kommer ett kommuniseringsöverskridandes process uppleva begreppet sprida sig på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu finns ett gräl mellan vad kommuniseringsströmningen för fram och de fossilerade resterna av den råds-bordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från. Begreppets hegemoni kräver nu en självkritisk analys av nuvarande kamper snarare än den överstigna kritiken av programmet.
Detta sammandrag och denna polemik är inte avsedda att popularisera begreppet, som berör kampernas mening, betydelsen av kapitalets utveckling, kampernas utmynning i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det kan komma att integreras i ett antal a priori revolutionensscheman. Det kan vara synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (tro mig, jag har sett det!). Det kan vara synonymt med att utgöra proletärernas enhet i kamp. Proletärerna i kamp skapar mellan sig nya förhållanden vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att beteckna denna enhet i kampen kommunisering innebär, för dem som använder den, att de gör den direkta kopplingen mellan nuvarande kamper och revolutionen, vilket är väsentligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism, den självständiggör periodens dynamik och skapar dess ideologi, vilket ofrånkomligen utmynnar i ett alternativt levnadssätt. Det är inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållning som följer av den. De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men det ska i så fall redan ha blivit känt! Termen kommunisering har också ansetts som klarare än anarkosyndikalism, utan att se någon motsättning mellan dem. Termen kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla som talar om kommunisering. De kommer att vara kommunisatörer som man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det står till och något man får »vänja sig vid».
Utvecklingen av begreppet, som kommuniseringsströmningen kontinuerligt utarbetar, är också utvecklingen av ett nätverk av smågrupper och individualiteter vilka inte är homogena och som inbegriper meningsskiljaktigheter. Ännu mer annorlunda kommer, som man har sett, tillägnandet av begreppet bortom detta nätverk. Meningsskiljaktigheterna, eller rent av motsättningarna, i förståelsen av det begrepp som betecknar kapitalets positiva avskaffande av proletärerna som förvandlar sig själva till omedelbart samhälleliga individer, är oundvikliga men bär inte på någon som helst möjlighet till »fel väg» för den verkliga kommuniseringen, eftersom begreppet inte skapar rörelsen: det är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse tar) och dess begrepp används för att integrera dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning genererar skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologiska eller förvånansvärt produktiva!
Kommuniseringsteorin producerar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivande som redan är en verklig beståndsdel i kamperna och vilket mer och mer kommer att låta den vara kampernas kritiska teori som blir alltmer teoretisk. Spridningen av kommuniseringsbegreppet kommer att vara föreningen av de två formerna av teori och kommer låta dem ha ett gemensamt språk. Denna spridning kommer ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridande som inte längre kommer vara, som fallet ofta är idag, något implicit som måste dechiffreras.
Vi ska förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgång!
:: juni 2008