| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
meeting:kommuniseringsstroemningen_och_interventionen [Y-m-dH:i]
titorelli Rättade franskt ideomatiskt uttr. från »det vatten den badar» till »det kölvatten den ... följer» |
meeting:kommuniseringsstroemningen_och_interventionen [Y-m-dH:i] (current)
titorelli Korr |
| :: **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article20|français]]**, **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article32|English]]** | :: **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article20|français]]**, **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article32|English]]** |
| |
| Trots sin titel närmar sig detta diskussionsinlägg inte i egentlig mening interventionsfrågan utan bär snarare på den sociala tillblivelsen av vår teoris nyckelbegrepp: kommuniseringen. Det vill säga skapandet av en situation i vilken man måste föreställa sig att en form av intervention är möjlig med alla reservationer beträffande användningen av den här termen, betecknandes en handling som kommer utifrån och når ett ramverk som antingen välkomnar eller stöter bort den. Det är inte så att vi måste avvisa allt arbete som finns att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, dess spridning, av på denna grund konstituerandet av mer eller mindre stabila kärnor och dessa kärnors verksamheter. Hursomhelst är det med termen »intervention» nödvändigt att föredra beskrivningen av verksamheten hos kommuniseringsanhängarna vilka i klasskampen är engagerade i konflikterna och »öppningarna» [//les écarts//] som genomkorsar denna.((Begreppet //écart// introducerades i //Théorie communiste// nr 20, 2005. Med detta begrepp vill TC beskriva ett fenomen i klasskampens vardagliga gång (dagskraven, kampen om arbetsvillkoren och lönens storlek), under den nuvarande kampcykeln, då denna vardagskamp lyckas producera en öppning, ett gir åt sidan, där klasskampen viker av från den »inomkapitalistiska» gången. Proletariatets kamp kan på denna (av)väg leda fram till ett radikalt brott där kommuniseringen, dvs. revolutionen, påbörjas. Enligt TC har sådana här exempel på »öppningar», »sidosprång» eller »avvikelser» verkligen ägt rum i olika kamper under de senaste åren och sålunda kan de verifieras empiriskt, även om någon kommunisering ännu inte har sett dagens ljus. Det finns oss veterligen på svenska inget ord som inrymmer alla betydelserna i franskans écart. I denna text finns det franska begreppet i samtliga fall utsatt inom hakparentes efter det svenska ordet. Ö.a.)) | Trots sin titel närmar sig detta diskussionsinlägg inte i egentlig mening interventionsfrågan utan bär snarare på den sociala tillblivelsen av vår teoris nyckelbegrepp: kommuniseringen. Det vill säga skapandet av en situation i vilken man måste föreställa sig att en form av intervention är möjlig med alla reservationer beträffande användningen av den här termen, betecknandes en handling som kommer utifrån och når ett ramverk som antingen välkomnar eller stöter bort den. Det är inte så att vi måste avvisa allt arbete som finns att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, dess spridning, av på denna grund konstituerandet av mer eller mindre stabila kärnor och dessa kärnors verksamheter. Hursomhelst är det med termen »intervention» nödvändigt att föredra beskrivningen av verksamheten hos kommuniseringsanhängarna vilka i klasskampen är engagerade i konflikterna och »avvikelserna» [//les écarts//] som genomkorsar denna.((Begreppet //écart// introducerades i //Théorie communiste// nr 20, 2005. Med detta vill TC beskriva ett fenomen i klasskampens vardagliga gång (dagskraven, kampen om arbetsvillkoren och lönens storlek), under den nuvarande kampcykeln, då denna vardagskamp lyckas producera en öppning, ett gir åt sidan, där klasskampen viker av från den »inomkapitalistiska» gången. Proletariatets kamp kan på denna (av)väg leda fram till ett radikalt brott där kommuniseringen, dvs. revolutionen, påbörjas. Enligt TC har sådana här exempel på »öppningar», »sidosprång» eller »avvikelser» verkligen ägt rum i olika kamper under de senaste åren och sålunda kan de verifieras empiriskt, även om någon kommunisering ännu inte har sett dagens ljus. Det finns oss veterligen på svenska inget ord som inrymmer alla betydelserna i franskans écart. I denna text finns det franska begreppet i samtliga fall utsatt inom hakparentes efter det svenska ordet. Red. anm.)) |
| |
| Denna verksamhet finns i den vardagliga verkliga klasskampens förlopp och den producerar konkret sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Det är nödvändigt att förstå dess verksamheter som producerade under detta förlopp som en av dess praktiska bestämningar, som en av dess beståndsdelar, och detta i dess egna teoretiska kännetecken (»teoretisk» i avgränsad mening). Denna teoriproduktion existerar inte i sig såsom konstituerad kropp, inför och föregåendes det omedelbara förloppet. Det är därför teorin bör ses som en verklig beståndsdel i klasskampen. Situationen vid omstruktureringens slut är sådan att det inte längre finns någon grund för proletariatets affirmation i avsikt att befria det produktiva arbetet. Det omedelbara arbetet (det enda som kan producera mervärde) är inte längre arbetsprocessens väsentliga beståndsdel, även om det förblir och för alltid kommer förbli oumbärligt i produktionsprocessen såsom mervärdesproduktion. Det finns inte längre någon egentlig arbetaridentitet vänd emot och bekräftad av kapitalet. Idag står proletariatets samhälleliga existens inför det som varandes kapitalet självt. Proletariatets motsättning till kapitalet är alltså omedelbart proletariatets motsättning till sin egen natur som en kapitalets klass; förhållandet till kapitalet, vilket definierar proletariatet som klass, framträder som ett av kapitalet utövat tvång. | Denna verksamhet finns i den vardagliga verkliga klasskampens förlopp och den producerar konkret sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Det är nödvändigt att förstå dess verksamheter som producerade under detta förlopp som en av dess praktiska bestämningar, som en av dess beståndsdelar, och detta i dess egna teoretiska kännetecken (»teoretisk» i avgränsad mening). Denna teoriproduktion existerar inte i sig såsom konstituerad kropp, inför och föregåendes det omedelbara förloppet. Det är därför teorin bör ses som en verklig beståndsdel i klasskampen. Situationen vid omstruktureringens slut är sådan att det inte längre finns någon grund för proletariatets affirmation i avsikt att befria det produktiva arbetet. Det omedelbara arbetet (det enda som kan producera mervärde) är inte längre arbetsprocessens väsentliga beståndsdel, även om det förblir och för alltid kommer förbli oumbärligt i produktionsprocessen såsom mervärdesproduktion. Det finns inte längre någon egentlig arbetaridentitet vänd emot och bekräftad av kapitalet. Idag står proletariatets samhälleliga existens inför det som varandes kapitalet självt. Proletariatets motsättning till kapitalet är alltså omedelbart proletariatets motsättning till sin egen natur som en kapitalets klass; förhållandet till kapitalet, vilket definierar proletariatet som klass, framträder som ett av kapitalet utövat tvång. |
| Den reella kommuniseringen är inte det praktiska tillämpandet av en teoretisk och abstrakt föraning. Kommuniseringsbegreppet är inte en intellektuell uppfinning som svarar mot en praktisk samhällssituation som skulle vara outhärdlig och stum, det är produkten av den självkritiska förståelse som kamper har om sig själva vilka, sedan 1960-talet, pekar på programmets slut genom frånvaron av all vilja hos proletärer att hävda sig själva genom staten. Kamperna visar också genom förändrade verksamheter: kravaller, strejker utan krav på 1970-talet, »avvikande verksamheter» [activités d’écart] och kravaller igen under 1990-talet och 2000-talet, den aktiva vägran -- emot kapitalet -- av det proletära villkoret, där inbegripet självförvaltningen. | Den reella kommuniseringen är inte det praktiska tillämpandet av en teoretisk och abstrakt föraning. Kommuniseringsbegreppet är inte en intellektuell uppfinning som svarar mot en praktisk samhällssituation som skulle vara outhärdlig och stum, det är produkten av den självkritiska förståelse som kamper har om sig själva vilka, sedan 1960-talet, pekar på programmets slut genom frånvaron av all vilja hos proletärer att hävda sig själva genom staten. Kamperna visar också genom förändrade verksamheter: kravaller, strejker utan krav på 1970-talet, »avvikande verksamheter» [activités d’écart] och kravaller igen under 1990-talet och 2000-talet, den aktiva vägran -- emot kapitalet -- av det proletära villkoret, där inbegripet självförvaltningen. |
| |
| Utarbetandet av kommuniseringsteorin gjordes under loppet av början av det kapitalistiska produktionssättets kris vid slutet av 1960-talet och vid början av kapitalets kontrarevolutionära omstruktureringsprocess från och med början av 1970-talet. Den är överskridandet av motsättningen som ultravänstern satt fast i, att kritisera formerna för proletariatets affirmation och maktstegring (massparti, fackförening, parlamentarism) allt medan man bevarade revolutionen som klassaffirmation. Den är likaså överskridandet av arbetarautonomins återvändsgränd under 1960- och 1970-talet, lyckligtvis mindre blodig. Den partiella och formella kritiken av ultravänstern, som fortfarande förespråkar den direkt affirmation genom arbetarråden, radikaliserar sig själv i teorin om ett teoretiskt proletariats självnegation som fortfarande betraktas som av naturen revolutionärt, ett teoretiskt revolutionärt proletariat, tydligt avskilt från den alienerade och verkliga arbetarklassen, som endast kunde ses försvara lönearbetet. Allt eftersom att omstruktureringen fortsatte och arbetarklassidentiteten höll på att försvinna ledde denna uppfattning om en motsättning proletariat--arbetarklass till ett övergivande av idén om en revolutionär natur hos proletariatet, även en som är gömd bakom arbetarklassen. Motsättningen proletariat--arbetarklass var ett övergående sätt att komma undan klassaffirmationens omöjlighet och denna rent begreppens kamp implicerade att proletariatets natur endast kunde uppenbara sig genom att förstöra alla klassens existensformer inom det kapitalistiska samhället, en klass som till och med kunde kallas »variabelt kapital». | Utarbetandet av kommuniseringsteorin gjordes under loppet av början av det kapitalistiska produktionssättets kris vid slutet av 1960-talet och vid början av kapitalets kontrarevolutionära omstruktureringsprocess från och med början av 1970-talet. Den är överskridandet av motsättningen som ultravänstern satt fast i, att kritisera formerna för proletariatets affirmation och maktstegring (massparti, fackförening, parlamentarism) allt medan man bevarade revolutionen som klassaffirmation. Den är likaså överskridandet av arbetarautonomins återvändsgränd under 1960- och 1970-talet, lyckligtvis mindre blodig. Den partiella och formella kritiken av ultravänstern, som fortfarande förespråkar direkt affirmation genom arbetarråden, radikaliserar sig själv i teorin om ett teoretiskt proletariats självnegation som fortfarande betraktas som av naturen revolutionärt, ett teoretiskt revolutionärt proletariat, tydligt avskilt från den alienerade och verkliga arbetarklassen, som endast kunde ses försvara lönearbetet. Allt eftersom att omstruktureringen fortsatte och arbetarklassidentiteten höll på att försvinna ledde denna uppfattning om en motsättning proletariat--arbetarklass till ett övergivande av idén om en revolutionär natur hos proletariatet, även en som är gömd bakom arbetarklassen. Motsättningen proletariat--arbetarklass var ett övergående sätt att komma undan klassaffirmationens omöjlighet och denna rena begreppens kamp implicerade att proletariatets natur endast kunde uppenbara sig genom att förstöra alla klassens existensformer inom det kapitalistiska samhället, en klass som till och med kunde kallas »variabelt kapital». |
| |
| Allt bejakande av en revolutionär natur, även i formen av bejakandet av en ren negativitet, är förbi när revolutionen som produktion av kommunism samtidigt är medlet för kapitalets krossande och klassernas avskaffande. I denna produktion uttrycker sig ingen som helst natur hos proletariatet, endast klassmotsättningen verkar. Kommunismen produceras emot kapitalet helt enkelt därför att den är medvetet oundgänglig för kampen mot utsugningen och mot exploateringskrisen själv. En sammanhängande kritik av kapitalet vilken inbegriper sin historiska process är nu oskiljbar från anammandet av kommuniseringsperspektivet. Denna kritik som systematiserar »avvikelsernas» [//les écarts//] innehåll i kampers begränsningar tvistar med vänsteranarkister och immediatistiska kommunismanhängare. Teorin om den kommande kommuniseringen, det vill säga överskridandet av proletärers självförsvar mot kapitalet då det hotar deras direkta reproduktion, uppstiger inte som en lösning, som ett strategiskt val som proletärer borde göra. | Allt bejakande av en revolutionär natur, även i formen av bejakandet av en ren negativitet, är förbi när revolutionen som produktion av kommunism samtidigt är medlet för kapitalets krossande och klassernas avskaffande. I denna produktion uttrycker sig ingen som helst natur hos proletariatet, endast klassmotsättningen verkar. Kommunismen produceras emot kapitalet helt enkelt därför att den är medvetet oundgänglig för kampen mot utsugningen och mot exploateringskrisen själv. En sammanhängande kritik av kapitalet vilken inbegriper sin historiska process är nu oskiljbar från anammandet av kommuniseringsperspektivet. Denna kritik som systematiserar »avvikelsernas» [//les écarts//] innehåll i kampers begränsningar tvistar med vänsteranarkister och immediatistiska kommunismanhängare. Teorin om den kommande kommuniseringen, det vill säga överskridandet av proletärers självförsvar mot kapitalet då det hotar deras direkta reproduktion, uppstiger inte som en lösning, som ett strategiskt val som proletärer borde göra. |
| |
| Kommuniseringsperspektivet existerar som ett medel i självförståelsen för den rörelse som överskrider defensiva kamper som helt enkelt är socialiserande. Nu är detta perspektiv en förstärkning av verksamheter som ställer frågan om överskridandet genom att kritisera arbetarnas självorganisering och självförvaltning av ekonomin. Kommuniseringsperspektivet är en sammanfogning av kampers teoriserande natur och den »teoriproduktion» i snäv mening. Det är i denna situation som ett utrymme för en epidemisk expansion av kommuniseringsbegreppet existerar. | Kommuniseringsperspektivet existerar som ett medel i självförståelsen för den rörelse som överskrider defensiva kamper som helt enkelt är socialiserande. Nu är detta perspektiv en förstärkning av verksamheter som ställer frågan om överskridandet genom att kritisera arbetarnas självorganisering och självförvaltning av ekonomin. Kommuniseringsperspektivet är en sammanfogning av kampers teoretiserande natur och den »teoriproduktion» i snäv mening. Det är i denna situation som ett utrymme för en epidemisk expansion av kommuniseringsbegreppet existerar. |
| |
| Kommuniseringsperspektivets fortsatta utarbetande för med sig att det nu innefattar nödvändigheten av att bli oundvikligt för alla sorters anhängare av en revolution, och till och med, som radikaldemokraterna så ödmjukt säger, samhällsomvandling. Det revolutionära arbetarprogrammet existerar inte längre; radikaldemokratismen var dess försvinnande och vad som återstod som en politisk (eller pseudopolitisk) form hos kampernas begränsning. I denna cykel måste sammanfogningen med de omedelbara kamperna alltså förstås med de följande teoretiska beståndsdelarna som utgångspunkt: | Kommuniseringsperspektivets fortsatta utarbetande för med sig att det nu innefattar nödvändigheten av att bli oundvikligt för alla sorters anhängare av en revolution, och till och med, som radikaldemokraterna så ödmjukt säger, samhällsomvandling. Det revolutionära arbetarprogrammet existerar inte längre; radikaldemokratismen var dess försvinnande och vad som återstod som en politisk (eller pseudopolitisk) form hos kampernas begränsning. I denna cykel måste sammanfogningen med de omedelbara kamperna alltså förstås med de följande teoretiska beståndsdelarna som utgångspunkt: |
| * teorin som verkligt element i kamper | * teorin som verkligt element i kamper |
| * kampernas teoretiska karaktär | * kampernas teoretiska karaktär |
| * skapandet av »luckor» [//d’écarts//] i kampernas klasskaraktär, det vill säga i deras begränsning, identisk med deras själva natur, deras vara som klass | * skapandet av »luckor/avvikelser» [//d’écarts//] i kampernas klasskaraktär, det vill säga i deras begränsning, identisk med deras själva natur, deras vara som klass |
| * en teoretisk kommuniseringsströmnings framträdande | * en teoretisk kommuniseringsströmnings framträdande |
| * produktionen av överskridandet av hela cykeln, som ska ha påbörjats i början på 1970-talet | * produktionen av överskridandet av hela cykeln, som ska ha påbörjats i början på 1970-talet |
| * den ekonomiska krisen som kris i exploateringsförhållandet, som kris för klassernas reproduktion | * den ekonomiska krisen som kris i exploateringsförhållandet, som kris för klassernas reproduktion |
| | |
| Den syntetiska beståndsdelen kan vara existensen av kommuniseringsströmningen. | Den syntetiska beståndsdelen kan vara kommuniseringsströmningens existens. |
| | |
| Man kan utan tvekan koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser [d’ecarts], utan att alls betrakta dem som utlösare utan snarare som uppspårare. Situationen för med sig skapandet av avvikelser i kamperna och kommunisatörerna har av naturen nära band till dessa potentialer. | Man kan utan tvekan koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser [d’ecarts], utan att alls betrakta dem som utlösare utan snarare som uppspårare. Situationen för med sig skapandet av avvikelser i kamperna och kommunisatörerna har av naturen nära band till dessa potentialer. |
| |
| Det är omöjligt att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att ges sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen, vars bestämning är exploateringsförhållandets revolutionära kris. Emellertid kommer ett kommuniseringsöverskridandes process uppleva begreppet sprida sig på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu finns ett gräl mellan vad kommuniseringsströmningen för fram och de fossilerade resterna av den råds-bordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från. Begreppets hegemoni kräver nu en självkritisk analys av nuvarande kamper snarare än den överstigna kritiken av programmet. | Det är omöjligt att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att ge sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen, vars bestämning är exploateringsförhållandets revolutionära kris. Emellertid kommer ett kommuniseringsöverskridandes process uppleva begreppet sprida sig på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu finns ett gräl mellan vad kommuniseringsströmningen för fram och de fossilerade resterna av den råds-bordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från. Begreppets hegemoni kräver nu en självkritisk analys av nuvarande kamper snarare än den överstigna kritiken av programmet. |
| |
| Detta sammandrag och denna polemik är inte avsedda att popularisera begreppet, som berör kampernas mening, betydelsen av kapitalets utveckling, kampernas utmynning i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det kan komma att integreras i ett antal a priori revolutionensscheman. Det kan vara synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (tro mig, jag har sett det!). Det kan vara synonym med grundandet proletärernas enhet i kamp. Proletärerna i kamp skapar mellan sig nya förhållanden vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att beteckna denna enhet i kampen kommunisering innebär, för dem som använder den, att de gör den direkta kopplingen mellan nuvarande kamper och revolutionen, vilket är väsentligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism, den autonomiserar periodens dynamik och skapar dess ideologi, som ofrånkomligen utmynnar i ett alternativt levnadssätt. Det är inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållningen som följer av den. | Detta sammandrag och denna polemik är inte avsedda att popularisera begreppet, som berör kampernas mening, betydelsen av kapitalets utveckling, kampernas utmynning i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det kan komma att integreras i ett antal a priori revolutionensscheman. Det kan vara synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (tro mig, jag har sett det!). Det kan vara synonymt med att utgöra proletärernas enhet i kamp. Proletärerna i kamp skapar mellan sig nya förhållanden vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att beteckna denna enhet i kampen kommunisering innebär, för dem som använder den, att de gör den direkta kopplingen mellan nuvarande kamper och revolutionen, vilket är väsentligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism, den självständiggör periodens dynamik och skapar dess ideologi, vilket ofrånkomligen utmynnar i ett alternativt levnadssätt. Det är inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållning som följer av den. De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men det ska i så fall redan ha blivit känt! Termen kommunisering har också ansetts som klarare än anarkosyndikalism, utan att se någon motsättning mellan dem. Termen kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla som talar om kommunisering. De kommer att vara kommunisatörer som man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det står till och något man får »vänja sig vid». |
| De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de ha rätt, men det ska i så fall redan ha blivit känt! Termen kommunisering har också ansetts som klarare än anarkosyndikalism, utan att se någon motsättning mellan dem. Termen kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla som talar om kommunisering. De kommer att vara kommunisatörer såsom man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det står till och något man får »vänja sig vid». | |
| |
| Utvecklingen av begreppet, som kommuniseringsströmningen kontinuerligt utarbetar, är också utvecklingen av ett nätverk av smågrupper och individualiteter vilka inte är homogena och som inbegriper meningsskiljaktigheter. Ännu mer annorlunda kommer, som man har sett, tillägnandet av begreppet bortom detta nätverk. Meningsskiljaktigheterna, eller rent av motsättningarna, i förståelsen av det begrepp som betecknar kapitalets positiva avskaffande av proletärerna vilka förvandlar sig själva till omedelbart samhälleliga individer, är oundvikliga men bär inte på någon som helst möjlighet till »fel väg» för den verkliga kommuniseringen, eftersom begreppet inte skapar rörelsen: det är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse tar) och dess begrepp används för att integrera dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning genererar skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologistiska eller förvånansvärt produktiva! | Utvecklingen av begreppet, som kommuniseringsströmningen kontinuerligt utarbetar, är också utvecklingen av ett nätverk av smågrupper och individualiteter vilka inte är homogena och som inbegriper meningsskiljaktigheter. Ännu mer annorlunda kommer, som man har sett, tillägnandet av begreppet bortom detta nätverk. Meningsskiljaktigheterna, eller rent av motsättningarna, i förståelsen av det begrepp som betecknar kapitalets positiva avskaffande av proletärerna som förvandlar sig själva till omedelbart samhälleliga individer, är oundvikliga men bär inte på någon som helst möjlighet till »fel väg» för den verkliga kommuniseringen, eftersom begreppet inte skapar rörelsen: det är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse tar) och dess begrepp används för att integrera dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning genererar skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologiska eller förvånansvärt produktiva! |
| |
| Kommuniseringsteorin producerar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivande som redan är en verklig beståndsdel i kamperna och vilket kommer att låta den mer och mer vara kampernas kritiska teori som blir alltmer teoretisk. Spridningen av kommuniseringsbegreppet kommer vara föreningen av de två formerna av teori och kommer låta dem ha ett gemensamt språk. Denna spridning kommer ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridande som inte längre kommer vara, som fallet ofta är idag, något implicit som måste dechiffreras. | Kommuniseringsteorin producerar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivande som redan är en verklig beståndsdel i kamperna och vilket mer och mer kommer att låta den vara kampernas kritiska teori som blir alltmer teoretisk. Spridningen av kommuniseringsbegreppet kommer att vara föreningen av de två formerna av teori och kommer låta dem ha ett gemensamt språk. Denna spridning kommer ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridande som inte längre kommer vara, som fallet ofta är idag, något implicit som måste dechiffreras. |
| |
| Vi ska förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgång! | Vi ska förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgång! |
| |
| :: juni 2008 | :: juni 2008 |