Det kommer inte att bli någon fred. Under resten av hela våra liv kommer det att förekomma en mängd konflikter i skiftande form över hela jorden. Våldsamma konflikter kommer att dominera rubrikerna, men kulturell och ekonomisk kamp kommer att vara mer förekommande och mer avgörande. De amerikanska väpnade styrkornas roll kommer de facto att hålla världen trygg för vår ekonomi och öppen för våra kulturella angrepp. För dessa mål kommer vi att döda ett hyggligt antal. (Major Ralph Peters, ”Constant conflicts”, Parameters, sommaren 1997)
Det nuvarande kriget i Irak är det första storskaliga krig som handlar om kapitalreproduktionens accelererade globalisering. Spåren efter de båda världskrigen som organiserade den nutida epoken försvinner nu till slut; alla den globala kapitalistiska ackumulationens samverkande poler har brutalt omdefinierats i sina relationer till USA.
Det nuvarande kriget tvingar fram formen för och innehållet i de kapitalistiska exploateringsförhållandena på global nivå på det sätt som de växte fram ur den omstrukturering som föddes i och med arbetarrörelsens nederlag i början av sjuttiotalet. För proletariatet handlade det alltid om att föra fram en samhällelig omorganisering på basis av den makt det uppnått i det kapitalistiska samhället: från kommunistpartierna till alla former av vänsterism, rådism och autonomism, från den tyska revolutionen, över spanska inbördeskriget, till maj 1968 och den italienska ”heta hösten”. Alla kor var inte grå, men de betade på samma äng. Denna makt bekräftades av själva kapitalreproduktionens form som en arbetarrörelse och en arbetarklassidentitet. Arbetarrörelsen och arbetaridentiteten fann sin mest solida grund i de kompromisser som man utvecklade inom nationella ramar, där kapitalackumulationen på ett mer eller mindre konsekvent sätt säkrades. Proletariatet var det associerade arbetets klass och som sådan omkullkastade det den kapitalistiska formen för tillägnelse och exploatering av detta associerade arbete, som därmed avslöjade dessa formers begränsningar. Proletariatet svarade glatt på kravet på självuppoffringar för att ”ta sig ur krisen”: lönearbetets plikter förtjänade endast en snabb död!
Kapitalistklassen antog utmaningen från denna omfattande rörelse av arbetarrevolter. Det gällde att röja undan varje hinder för exploateringens jämna flöde och för omstruktureringen, från såväl höger som vänster. I motsats till den föregående kampcykeln avskaffade omstruktureringen all specificitet, all stadga, ”välfärd”, den ”fordistiska kompromissen”, uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationszoner, det fixerade förhållandet mellan centrum och periferi och de interna ackumulationszonerna (Öst–Väst). Arbetarrörelsen försvann och arbetarklassidentiteten blev ännu en folksaga. Den relativa mervärdeutvinningen var, i denna omstrukturering, i denna klasskamp, tvungen att ständigt omvälva och avskaffa varje hinder för den omedelbara produktionsprocessen, för arbetskraftens reproduktion och för förhållandena mellan olika kapital. Idag för inte denna process med sig några element, kristalliserings- eller fixeringspunkter som skulle kunna utgöra ett hinder för dess nödvändiga flöde eller för den ständiga omvälvning som den kräver.
Enligt dessa karakteristika är omstruktureringen global och den skapar en värld till sin avbild. Världen är inte någon given ram. I den bemärkelsen är inte globaliseringen någon planetär utbredning utan en specifik struktur för exploateringen och kapitalförhållandets omstrukturering. Den föreliggande kritiken av det kapitalistiska produktionssättet kan därmed inte ha kritiken av globaliseringen som utgångspunkt.
I samband med exploateringsförhållandets omstrukturering växte en ny värld fram. Där det tidigare hade funnits gemensamma industri-, finans- och arbetarintressen uppstod en skiljelinje mellan kapitalförmering och arbetskraftens reproduktion. I investeringar, produktionsprocess, med krediten, finanskapitalet, mervärdets cirkulation och inom konkurrensens ramverk utgör fraktionerna och segmenten i den globala kapitalcykeln en ”övervärld” [surmonde]. På den andra sidan gränsen har ”de nedanför” rätt till ett medlidande stöd och de ”än mer nedanför” tilldelas humanitär mission. I slutändan är det bästa vi kan aspirera till just att tillhöra denna kollektiva arbetskraft, vars liv köps ut för en miserabel social lön och därmed exploateras individuellt och kortvarigt för allt mindre. Denna uniforma prekarisering av reproduktionen av en allt mer nedvärderad inkomsttagare innefattar hotet om att kastas ner i kretsen nedanför. Där nere råder ”helvetet på jorden”: ”undervärlden” av elände och lantlig exodus, en parallell överlevnadsekonomi, överfulla flyktingläger. Det moderna utrymmet för televiserat lidande visar medborgarna nödvändigheten av skydds- och kontrollmekanismer som styr dessa mänskliga flöden genom exkludering och vardaglig orättvisa.
I denna nya värld låter sig ett nytt repressionssystem installeras närapå överallt vars förutsättning är samstämmigheten mellan våldsorganiseringen och ekonomins behov, till en punkt där gränsen mellan krig och fred och mellan polisiära operationer och krig försvinner.
I Brasiliens favelas, i de amerikanska fängelserna, i de stora metropolernas förorter, i Kinas frizoner och utefter Kaspiska havets, Västbankens och Gazas oljegränser har det polisiära kriget blivit den sociala, demografiska och geografiska styrningen, reproduktionen och exploateringen av arbetskraften. Repressionen är permanent, inte överallt men potentiellt överallt: man ingriper med hårdhandskarna, fredsbevarar med tvång och utför polisiära och humanitära uppdrag. Detta blir sammantaget den globala styrningen: löner som ligger på det blotta överlevandets nivå, dödshot mot de massor av individer som kastas mot städerna på grund av jordbrukets förstörelse och gjorts tillgängliga efter att ha blivit utnyttjade och massakrerade av paramilitärer eller parapoliser.
Platsen för denna nya kapitalistiska värld är endast reproduktionen av detta helvete och dess cirkulära organisering på alla nivåer (världen, kontinenten, landet, regionen, metropolen, distriktet). Exploateringen och dess reproduktion organiserar en geografi där den hierarkiska organiseringen av världen i varje territorium konstrueras som en avgrund. Den fanns redan i sin klassiska organisering av den ”amerikanska djungeln” med dess städer, ghetton, söta förorter och Disneyland. På alla nivåer finner vi samma uppsättning: en ”överutvecklad” kärna, förekommande zoner med mer eller mindre tät kapitalistisk koncentration och zoner där kriser och direkt våld används mot ”samhällets avskräde”, de marginaliserade, i ghettona, i den underjordiska ekonomin där människohandeln kontrolleras av olika maffior.
Om Trotskij definierade fascismen som Al Capone med storkapitalets manér så måste den formeln idag vändas upp och ner; i den sociala platsens nya sammanhang är det storkapitalet som har anammat Al Capones manér. Maffian är idag den enda grenen av det internationella kapitalet som samtidigt har hand om finanskapitalet och ett permanent begränsat våld; de är därför den naturliga allierade till ”provinsialguvernörerna” som startar smutsiga krig, små erövringskrig, krig mellan grannar som utvecklas till etnifiering och som inbegriper massakrer och etnisk rensning som det gemensamma sättet att ta itu med de exkluderade.
Det är aldrig frågan om att forma orörd mark utan historia. Zonindelningen befinner sig i rörelse, klasskampen modifierar den, omformar sammanhanget och utgör den ram inom vilken den sker och som den samtidigt konstruerar (företag lämnar Indonesien eftersom arbetskraften är ”för dyr” och sticker till Vietnam). Den är en ram som ständigt måste påföras eftersom den konstitueras av klasskampen själv som till och med tillfälligtvis, som i Brasilien, kan åternationalisera, försöka återskapa, en kompromiss på den hierarkiska nivån hos totaliteten. Klasskampen modellerar och skapar rörelse till denna nedbrytning/återuppbyggelse; den påför varje sfär manöverutrymme och återskapar vad som står på spel för varje differentierad sfär. Detta samtidigt som världskapitalistklassen och dess lokala fraktioner påför hela världen en spatiell form för exploateringen.
I efterdyningarna av de små barbariska krigen i Kosovo, Östtimor, Colombia, Panama, Somalia, Bosnien, Rwanda, Zaire och Afghanistan är det nuvarande kriget det första storskaliga kriget som har som mål att forma denna nya globala världsekonomi, det område som har skapats av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering.
Det finns inte längre någon Mellanösternfråga. (Théo Cosme, Moyen Orient 1945–2002. Histoire d’une lutte de classes)
I Mellanöstern är Israel den verkliga modellen – spjutspetsen – för formeringen av ett sådant socio-ekonomiskt område. Blott genom sin existens, som en geografisk skåra i arabvärlden, har Israel alltid inneburit ”efterblivenhet” och ”underutveckling”, en drivfjäder för religiös uppdelning, en sterilisering av resurserna genom sina militära framsteg och utposter som har tillåtit dem att direkt slå ner på varje försök till ekonomiskt eller politiskt självbestämmande i regionen.
De interna sociala motsättningarna i arabvärlden har utvecklats och skärpts i konfrontationen med Israel, genom krigen 1948, 1956, 1967 och 1973. Genom existensen av och trycket från palestinska flyktingar blir den av Israel påtvingade utvecklingsbegränsningen en intern begränsning för arabländerna. Inslaget av traditionella samhälleliga förhållanden fungerar nedbrytande och visar sig oförmögna att integrera massan av flyktingar. Den palestinska flyktingen är hädanefter a priori en proletär.
Efter 1967 drogs hela proletariatet i Mellanöstern med i den storm i vilken krisen för den självcentrerade utvecklingsmodellen tog form. Så snart Israel hade ockuperat territorierna nådde de gränsen för sin ”självförsörjande” kapitalistiska utvecklingsmodell som baserades på en ”exklusivitet”, på förmering av ”judiskt” arbete och på finansiellt stöd från diasporan. Därmed var det tvingat att styra in på monteringsindustrins väg, vilket innebär en underleverantörsstruktur i vilken palestinierna utnyttjas som underbetald arbetskraft: en ”liten tiger” som baserar sin ekonomi på en fixering av ockupationens maktbalans. Det är i detta sammanhang som PLO, för vilka Arafat har varit president sedan 19692, framstår som den arabiska nationalismens sista bastion. Efter Svarta september (1970) i Jordanien och det syrianska och senare det israeliska ingripandet i Libanon 1975 samt 1982 har palestinierna gradvis eliminerats som en självständig kraft som skulle ha kunnat destabilisera regionens olika sociala och politiska system.
Kriget 1973 öppnade upp en ny fas i kapitalismens utveckling i Mellanöstern. Oljekrisen 1973–1974 var dess spektakulära inledning. Men en ränteförgiftning steriliserar räntan. Denna cirkulerar som reveny i en i grund och botten distributiv ekonomi i vilken arbetskraften alltid är ”för dyr” och guldkranarna allt för talrika. Med räntan är överskottet redan givet som reveny och det handlar bara om att tillägna sig det. De alltför stora pretentionerna hos den lokala arbetskraften nödvändiggör ett utbyte mot immigrantarbetare i källor och på fartyg. Lönetransfereringarna modellerar i grund och botten hela den lokala ekonomin samtidigt som nödvändigheten i denna arbetskraftstrafik, tillsammans med kostnadsreduktionen, medför en regional oförmögenhet till att reproducera en arbetarklass inom de existerande kapitalistiska förhållandena. Systemet hamnade i kris på 1980-talet, det kvävdes av de skulder som hade hopats.
Under denna initiala globaliseringsfas tävlade Israel och arabländerna, på basis av oljedollarn, om reproduktionen av och ledningen över en arbetskraft, en arbetskraft som visade sig vara värdelös och eliminerades, då den grundlade sitt uppehälle på ett tillstånd av förvisning. Det arabiska nationella ramverkets bankrutt och avlegitimiseringen av staten utgör således grunden för den islamistiska renässansen. Denna uttrycker, organiserar och kontrollerar fattigdomen som sådan. Den formerar folket som ett samfund, å ena sidan emot samhällsklasserna, å andra sidan mot medborgaren (de två djävularna). ”Jordens fördömda”, som vissa förväntade sig skulle förstöra det västliga, kapitalistiska systemet, blev i efterdyningarna av det kapitalistiska produktionssättets generalisering ”jordens värdelösa”, de ”fattiga” som finner uttryck för sitt elände och sin kommunala form av revolt i alla religioner.
Den iranska revolutionen var dödsstöten för den arabiska nationalismen. Men den islamistiska riktningen gjorde snabbt klart att dess huvudsakliga funktion var den sociala och demografiska kontrollen över en kriszon. Den företog sig ett tio år långt krig mot Irak, vars unika syfte tycks ha varit en ömsesidig utrotning av överskottsbefolkningen samt att slå ner på en oregerlig arbetarklass: huvudsakligen den shiitiska arbetskraften i oljemonarkierna och den irakiska södern.
Nationalismen i Irak baserades också på oljeräntans cirkulation. Irak ifrågasatte inte ränteekonomin, utan endast dess ”parasitära” aspekt. Motsägelsefullheten i dess utveckling bestod i att de ville bygga grunden till en statsekonomi på räntan. De var själva tvungna att kasta sig in i oerhört ökande militära utgifter. Den improduktiva karaktären hos dessa utgifter är endast en specifik aspekt av frånvaron av målsättningar och sammanhängande industriprojekt. Irak kunde endast hoppas på ett återupptagande av oljeexporten och kunde inte stå emot oljeprisfallet till under åtta dollar per fat. Saddam Husseins Irak är inte den ultimata bilden av en självcentrerad arabisk ekonomisk nationalism, utan ett resultat av motsättningarna i och misslyckandet för Mellanösternregionens integration på basis av räntan. Med Västs goda minne har denna räntemässiga integration underkastat proletärerna under ett utvecklingsprojekt som hade sin grund i utlandsskulden och som i slutet av åttiotalet hade blivit anakronistisk. Överallt fanns det specifikt kapitalistiska samhälleliga förhållanden och ingenstans en verkligt dynamisk reproduktion av dem.
Resultatet av Gulfkriget 1991 garanterade Irak ett kliv ut på den världsmarknad som de hade aspirerat till och emot vilken dess feta uniformerade svältorganisatörer hade skyddats. För tio år sedan löste USA det globala ränteproblemet genom den amerikanska statens och de stora oljeföretagens kontroll över den. Kriget 1991 tog hand om den nödvändiga eliminationen av den självständiga rentieren som autonomisering av räntan i förhållande till profitkvotens utjämning i allmänhet. Den amerikanska segern kopplade bort räntans fixering, cirkulation och bruk från de fordringar, den cirkulation, rivalitet och specifika karakteristika3 som är inneboende i produktionsplatsen. Det var ett snabbt och lätt arbete, allt i det ”internationella samfundets” namn.
Denna globala lösning kunde stabilisera sig, men endast genom att utesluta Irak. Om kriget 1991 var ännu ett krig som utspelades på nivån av mellanstatliga förhållanden så proklameras det nuvarande kriget öppet som ett regionalt moment av en ”global lösning” på det interna kaoset i kapitalreproduktionens globalisering: den amerikanska armén ingriper i Kandahar, Mogadishu eller Bagdad liksom i Los Angeles. USA påför sina ”partners” det kapitalistiska produktionssättets nya regler. I Mellanöstern, liksom överallt annars, placeras USA:s ekonomiska intressen på nivån av en organisering som är överlägsen varje enskild stat i regionen liksom dessa sammantaget. De amerikanska intressenas globalism kräver en dekonstruktion av nationellt suveräna makter och de territoriella gränsernas logik, liksom återuppbyggelsen av nationella element till funktionella branscher med ett transnationellt kall som en del av återföreningen av denna nya balkaniserade värld under USA:s ”naturliga ledarskap”. Att vara ”fientlig gentemot USA:s intressen” indikerar allt som kan utgöra ett hinder för kapitalets fria cirkulation: en absolut utpressning mot de andra ekonomiska makterna, en absolut kontroll över hela kapitalflödet. Irak är på grund av dess senare historia, dess demografiska betydelse, dess kapacitet till militär olägenhet och dess oljereserver ett oundvikligt hinder mot implementationen av denna konfiguration.
Om USA definierar fienden som ”terrorism” så är det inte bara paranoid propaganda. Irak självt är endast ett moment i en militär process som implicit definieras som återkommande. Fienden utpekas inte längre som opponent utan som en instabil form av opposition och motstånd som är inneboende i omorganiseringen av exploateringen och dess reproduktion.
Islamismen är den perfekta bilden av en motståndare. Den islamism som agerade som USA:s andreman under den arabiska nationalismens sammanbrott har försvunnit som nationellt projekt. Nutida islamism är ett resultat av å ena sidan förnekelsen av ett nationellt ramverk för den kapitalistiska ackumulationen och å andra sidan den paradoxala situationen för reproduktionen av en arbetskraft som samtidigt är underkastad exploateringsförhållandena och arbetets omorganisering som motsvarar en global kapitalcykel och har, just på grund av detta, reducerats till ”åter”-skapandet av ”traditionella” reproduktionsförhållanden och -ramar. Från Röda havet till Indonesien handlar inte problemet om ett förmodat sammanbrott för den kapitalistiska utvecklingen, utan tvärtom den enorma specifikt kapitalistiska utveckling som livskraftigt har framåtskridit under 25 år. Skilda samfunds återuppväckelse finner sitt livsberättigande i beroendet av världsmarknaden. Arbetskraftens situation är i grund och botten densamma som i de utvecklade områdena: den konfronterar kapitalet som en global samhällelig arbetskraft. Men medan den i de utvecklade områdena köps globalt av kapitalet och utnyttjas individuellt så förekommer inget globaliserat köp i den nya periferin. Därav vikten av att disciplinera arbetskraften (genom etnifieringen av dess reproduktion) då det ställs inför ett proletariat som pauperiserats och som kräver välfärd i ett hatkärleksförhållande till USA.
För Israels del utgör de återigen en spjutspets och fjättra i den regionala kapitalismens historia. Sionismen och dess samhälleliga pionjärroll och beväpnade demokrati är död; den ”lilla draken” på den palestinska arbetskraftens rygg sprutar ingen eld längre. Stabiliteten försvann efter Gulfkriget, vilket har fått Israel att skriva på avtal (i Oslo och Paris) som var ytterst otidsenliga redan då de ratificerades. Fragmentiseringen av den israeliska statens intressen, ekonomins högteknologiska inriktning, andra sektorers möjlighet att styra sitt behov av arbetskraft i mikroflöden i lokal skala med import av arbetskraft från Fjärran östern som i allt större flöden ersätter den och identiteten mellan dess militära aktiviteter och dess politik tillskriver Israel en specifik roll i det allmänna regionala ramverket, vars implementation måste accelereras av kriget. Kapitalförmeringen sammanfogar redan områden i Israel. Månaderna innan kriget suddades distinktionen mellan krig och fred ut, en förvirring som är karakteristiskt för den israeliska staten och har varit det ända sedan Israel grundades och tog över de ockuperade områdena. På andra sidan förlorade den palestinska myndigheten sin legitimitet genom det ständiga samrådet med ockupationsmakten, som skapat myndigheten, och när den påbörjade ett bedrägeri med tillfällig arbetskraft och de medel som kom från humanitärt bistånd. Den andra intifadan bröt ut lika mycket mot den palestinska myndigheten som mot den israeliska kapitalistiska ockupationen. Om vi tittar tillbaka på ghettona och den lokala solidariteten har det palestinska samhället och dess kamp etnifierats, en helt och hållet modern etnifiering. Här finner det kapaciteten att överleva en maktbalans som dömt det till evigt främlingskap och som separerar det från det israeliska proletariatet. Såsom etnifierad är det denna klasskamp som ställer staten Israel emot palestinierna och det är i denna kamp mellan klasser som den nya konfigurationen av kapitalets reproduktion överallt och motsägelsefullt konstitueras.
Den pacifiströrelse som har växt fram under de senaste månaderna vill skydda samhället från krigets hemskheter, och samhället representerar för den alla potentiella civila offer. Den fördömer och försöker förhindra att kriget bryter ut som om det fortfarande var frågan om det ska bryta ut. Den är rädd för början på en okontrollerbar och explosiv kedjereaktion som krigshetsarna helt enkelt skulle vara omedvetna om. Ständigt upprepar pacifisterna att kriget kommer att få oförutsedda konsekvenser. Oförutsedda? Demonstranterna i Spanien, Italien och England (och till och med Frankrike) gjorde helt riktigt en koppling mellan det medvetna våldet i den samhälleliga omorganiseringen av Mellanöstern och det våld som redan förekommer och som kommer att ske i exploateringsförhållandet. Pacifiströrelsen som sådan tar tjuren vid hornen: kompromissen, den samhälleliga styrningen av arbetskraftens reproduktion och exploatering, är inte längre en specifik angelägenhet för kapitalistklassen. Kriget är den kulminerande formen för denna vardagliga banalitet: ”vi tar folk och kastar iväg dem”. Samhället har rätt. Rörelsen är pacifistisk. Den är emot det uppenbart nödvändiga våld som finns inskrivet i omstruktureringen av de kapitalistiska förhållandena och den är emot detta, nu, på ett sätt som är ändamålsenligt för accelerationen av den omstrukturering som detta krig representerar. Detta våld är så absolut uppenbart att det förstås av vår goda moder. Den är en massrörelse just för att den har dessa karakteristika.
Den är pacifistisk eftersom den är enhällig, klassöverskridande och baseras på ett konsensus. Demonstranterna vet att det aktuella kriget är ett uttryck för ett allmänt våld, men inga rop på ”socialt krig” kommer att ta dem förbi denna radikaldemokratism som får dem att motsätta sig kriget som om det endast var ett uttryck för viljan hos ett fåtal politiker vars illegalitet och arrogans måste fördömas. Rörelsen försvarar en politisk och samhällelig ledning över konflikter och kompromissens realisering på alla nivåer; den är emot institutionaliseringen av ett rått, fysiskt och ekonomiskt våld som ett medel för att reglera de samhälleliga förhållandena. Den försvarar högst konkreta och högst reella intressen och har mycket väl förstått krigets allmänna funktion som paradigm för den nya världsordningen. Alla pacifiströrelsens frågor kommer härifrån: kriget som funktionsstörning, en obalans som måste korrigeras av demokratin, genom våra staters helomvändning4, förhandlingen, medborgarkontroll över de internationella institutionerna, civil olydnad. Om det är häri som rörelsen finner sin bredd, så har den även tagit över den globala kapitalistklassens frakturer, som kriget orsakat, såväl som dess jämbördighet med vissa fraktioner av denna klass. Den konstruerar sig själv utifrån och existerar i dessa frakturer som ger den enighet genom att legitimera den… oavsett om den gillar det eller inte.
Om det ”internationella samfundet” emellertid slits itu av det amerikanska ingripandet så enas det tveklöst bakom de repressionsåtgärder det utför i varje land. Från det perspektivet, på ”hemmafronten”, är det internationella landskapet uniformt. Alla stater lyssnar, djupt rörda, till uppropen från påvarna i alla kyrkor, men det är armén eller polisen som ingriper mot dem som överskrider ”symbolismens” gränser; det vill säga dem som i vardagen ifrågasätter omvandlingen av exploateringsförhållandena, som kriget är en accelererad formering av.
Omstruktureringen kullkastar alla samhälleliga kombinationer, alla samhälleliga förhållanden som grundas på kapitalet, den framprovocerar opposition mellan samhället och de åtskilliga och successiva omvälvningarna. Pacifiströrelsen är en social opposition mot omstruktureringen, men det är allt: en social opposition. Den är emot den samhälleliga omvälvningen, men samhället är blott det senaste resultatet av produktionsprocessen i vilken ursprunget till detta resultat, produktionsprocessen som exploateringsprocess, har upphävts, har gått upp i rök. Detta leder till något paradoxalt: om pacifiströrelsen verkligen utgör en opposition emot omstruktureringen så har arbetarklassen inte visat något omedelbart intresse av att deltaga. På USA:s västkust fortsatte strejkande hamnarbetare med att lasta krigsfartygen, i Storbritannien ämnar fackföreningarna endast att använda anti-Blairmissnöjet till att komma överens med New labour, i Italien syns PACE-flaggorna5 allt mer sällan när vi väl lämnar stadskärnorna och CGIL6 är mer än timida i sina strejkvarsel. Denna paradox handlar om den sociala alldagligheten som i sin uppnådda gestaltning suddar ut sin egen realiseringsprocess som ett resultat av produktionsprocessen. Klasskampen och de sociala rörelserna utesluter inte ömsesidigt varandra, de går in i varandra men smälter aldrig samman tillfullo. I sin opposition emot det amerikanska unilaterala handlandet utgör pacifismen en opposition som överensstämmer med den omstrukturering i vilken klasskampen har försvunnit som dess resultat: den sociala rörelsen.
1. Alain Joxe, L’empire du chaos
2. Tills han avled 2005. Övers. anm.
3. Demografiska, historiska, ekonomiska, sociala och konfessionella.
4. Dagen efter att han avfärdat kriget, korrigerade emellertid Chirac sin egen ståndpunkt genom att realistiskt erkänna att den nya världsordningen inte kunde vara antiamerikansk.
5. ”Fred”. Dessa regnbågsfärgade flaggor dominerar det urbana landskapet i Italien.
6. En av Italiens fackliga landsorganisationer. Övers. anm.