Denna intervju ägde rum vid en sammankomst i Östeuropa i augusti 2005 och gjordes på franska med hjälp av engelska tolkar.
RR: Roland, du är involverad i gruppen Théorie communiste i Frankrike som har funnits sedan tidigt 1970-tal. Skulle du kort kunna säga oss vilka de huvudsakliga skälen var till att ni bildade gruppen just då samt hur den i det stora hela har utvecklats över åren?
RS: Denna fråga besvaras bäst i texten ”Bakgrund och perspektiv”1 som har publicerats i Aufheben nr 11. Det finns ingen anledning att upprepa vad som sades i den texten förutom att ange den händelse då TC:s problematik kom att centreras kring frågan om omstruktureringen, det vill säga: en period för kapitalet som går mot sitt slut, en kampcykel som upphör och ett nytt förhållande mellan klasserna etableras. Detta presenterades i nr 3 av Théorie communiste (1979) där vi omedelbart konfronterade svårigheten i att försöka definiera omstruktureringen. Vi gick igenom flera angreppssätt, flera olika sorters definitioner.
Det första angreppssättet var alltför exklusivt inriktat på arbetsprocessen. Detta var vid slutet av 1970-talet då datorisering och automatisering höll på att införas i arbetsprocessen. Vi fokuserade alltså mycket på denna omvandling och vi definierade omstruktureringen som tillägnelsen av arbetets samhälleliga karaktär hos det fasta kapitalet, det vill säga arbetsdelning, samverkan. Vi gick vidare med att tala om omstruktureringen, på ett tämligen formalistiskt sätt, som värdeförmeringsprocessen vilken genomkorsar helheten av sina egna villkor. Vi siktade sålunda mot någonting som i ökande grad inneslöt reproduktionsprocessens helhet. I synnerhet insisterade vi på omvandlingen av modaliteter i arbetskraftens reproduktion och förhållandet mellan produktionsprocessen och marknaden. Svårigheten som vi stötte på där var att vi såg faran i att upplösa det produktiva arbetets specificitet och i att blanda ihop allting. Vi befann oss på randen till kätteri…
Nu anlände vi slutligen till definitionen av omstruktureringen som avskaffandet av allting som skulle kunna utgöra ett hinder för kapitalets självförutsättning, för dess rörlighet. Med detta angreppssätt lyckades vi bevara en specificitet hos det produktiva arbetets reproduktionsprocess men på samma gång bibehålla en vision av en omvandling av hela reproduktionsprocessen. Jag tänker inte här och nu ge en återgivning av omstruktureringen men den inbegriper till exempel upplösningen, via flexibilisering, av skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös. I förhållande till marknaden så existerar teorin om flödet. Vi har försvinnandet av ackumulationens uppdelning i olika nationella områden, slutet på en åtskillnad mellan centrum och periferi liksom östblockets försvinnande.
Så den avgörande följden av denna omstrukturering är övervinnandet av den motsättning som kännetecknade hela den tidigare cykeln, det vill säga motsättningen mellan dels arbetskraften som skapas, reproduceras och sätts i arbete av kapitalet på ett allt mer socialiserat och kollektiviserat sätt och på samma gång kapitalets tillägnelse av denna samhälleliga/kollektiva arbetskraft som vid en viss punkt visar sig vara begränsad. Den framträder till exempel som ett hinder på arbetsprocessens nivå i och med de problem som kommer av det löpande bandet och på reproduktionens nivå i och med krisen för välfärden.
Härigenom har kapitalet skapat en samhällelig arbetskraft som har blivit ett hinder för värdeförmeringen. Närmare bestämt på grund av att formerna för denna samhälleliga makt har blivit för rigida (detta skulle kunna vara de olika formerna av motstånd vid monteringsbanden, välfärdens dilemma) så blir den samhälleliga reproduktionen av arbetskraften ett hinder för dess värdeförmering. Under den föregående kampcykeln manifesterade sig detta antagonistiska tillstånd som en arbetaridentitet som dessutom bekräftades av kapitalets reproduktion i det gap som existerade mellan denna samhälleliga kraft som skapats av kapitalet och genom formerna för hur det lade beslag på denna. Det var detta tillstånd som omstruktureringen avskaffade.
RR: Finns det några andra teoretiska traditioner – förutom den tysk-holländska vänstern – som ni har funnit inspiration från, som till exempel operaismo / autonomistisk marxism eller kanske regulatorskolan? Och vad går att finna (eller inte går att finna) hos Bordiga och den italienska vänstern?
RS: TC:s huvudsakliga anknytning är till den tysk-holländska vänstern. För att hänvisa tillbaka till den första frågan kom de som grundade TC ur en rådskommunistisk tradition. Vi förklarade i Théorie communiste nr 14 vårt förhållande till ultravänstern och jag kan ge den definition av ultravänstern som vi formulerade där:
All den praktik och teori som framställer revolutionen som proletariatets affirmation kan man kalla för ultravänstern. Denna affirmation förstås som kritiken och negationen av allt som definierar proletariatet i dess inblandning med kapitalet. I och med detta är ultravänstern en processande motsättning. Revolutionen konfronterar den verkliga klassmakten, baserad på klassens existens i det kapitalistiska produktionssättet (den tyska vänsterns drama mot socialdemokratin). ≈ ena sidan finner affirmationen sitt rättfärdigande och raison d’Ítre i denna makt. ≈ andra sidan är det just detta vara, varat för kapitalet, som blir dess autonomi, dess självmedvetande. Detta är den yttersta punkt där vi nästan kan finna möjligheten att formulera revolutionen som proletariatets självnegation. Men den kan inte gå längre i sina egna skor, precis som Moses inte kunde nå det förlovade landet.
När det så gäller den italienska vänstern är detta att nästan kunna se revolutionen som klassernas försvinnande någonting som är väldigt viktigt i den tysk-holländska vänstern men som knappt existerar hos den italienska – endast i de mest marginella texterna som förblir mer eller mindre i det fördolda. Deras utgångspunkt är oförmögen att nå fram till denna punkt.
Operaismen. Vi har emellanåt övertagit vissa formuleringar från operaismen som till exempel arbetaren som centralgestalt och klassammansättningen. Men vi använder dem som metaforer för påminnelse och inte strikta teoretiska kategorier. Före TC, under början av 1970-talet, hade vi en tidskrift som kallades Intervention communiste och en av de första sakerna vi skrev var en kritik av idén om den politiska lönen. Vilket betyder att jag tror att operaismen aldrig har tagit sig bortom sina egna rötter i den italienska vänstern [den traditionella vänstern, exempelvis kommunistpartiet, CGT. RS:s kommentar]. På ett polemiskt sätt skulle vi kunna definiera operaismen som en radikal syndikalism som hoppas på ett politiskt under. Jag tror att den ”avobjektivering” man försökte sig på inte var någonting annat än en perspektivförändring. Det är inte för att vi vänder på vad vi granskar som föremålet ändras. I förhållande till den ömsesidiga inblandningen mellan arbete och kapital såg de aldrig denna inblandning som en totalitet. Det förblev för dem alltid en växelverkan.
I förhållande till regulatorskolan. Också härifrån tar vi särskilda uttryck och även vissa analyser som till exempel fordismen och fordismens kris. Men även om vi tar upp uttrycket ”fordism” så motsätter vi oss distributionen/fördelningen av produktivitetsfördelarna. Det är inte en fördelning av produktivitetsfördelar utan en förändring hos arbetskraftens värde, arbetskraftens värde bestäms också det historiskt och kapitalets förändringar bestämmer också i sin tur denna historiska karaktär hos värdet. Det finns en metodologisk fälla i regulationismen: en grundregel för uppfattandet av verkligheten som skapats ex-poste förvandlas till en grundregel ex-ante. Regulationismen begränsar inte sig själv till en grundregel för tolkningen av de ekonomiska processerna utan detta sammanhang, som är en grundregel för en förståelse, ges till det kapitalistiska produktionssättet som en inneboende verklighet. Denna kritik av regulationismen skulle inte vara intressant om den endast förblev en kritik, men vi ser i samtida teoretiska uttryck återskapandet av denna fälla. Istället för att se omstruktureringen som den reellt existerande kapitalismen, och att se detta som vad som gör denna till ett system, så är felet att söka efter den bästa möjliga sammanhållningen i definitionen av omstruktureringen (mellan de ekonomiska processerna). För att tala klarspråk tror jag att det är detta som är felet hos Dauvé när han tar upp frågan om omstruktureringen.
Den andra viktiga influensen för oss var Situationistiska internationalen. De var bland de första att kunna tala om revolutionen som alla klassers avskaffande, men de gjorde detta i en lång rad av motsägelser. Först genom att tala om arbetarråd och samtidigt försöka finna en väg ut genom resonemanget med konstens undertryckande och realisation. Jag tror att SI ledde programmatismen till bristningsgränsen. Till exempel i den dubbla definitionen situationisterna gjorde av proletariatet: de såg sig själva som en väldigt ”gammal arbetarrörelse” och var även stolta över att göra anspråk på detta arv, men på samma gång gjorde de en alternativ definition av proletariatet som alla dem som inte har någon kontroll över sina liv och som är medvetna om det. Och med teorin om proletariatet och dess representation som inom ramen för representationsbegreppet låter dem placera allt som skulle kunna vara klassens existensens inom kapitalet, och på detta vis skapa en slags inneboende motsättning hos proletariatet, förklara att det kan övervinna sig självt som klass. Detta är den yttersta möjliga punkt som går att nå inom ramen för SI:s programmatism. Denna bristningspunkt demonstreras av Debords oförmåga att knyta ihop sin skådespelsteori. Han försöker alltid säga att skådespelet inte är en mask, att det inte är en illusion, att det är verkligt. Men var kan vid det laget överskridandet (revolutionen) uppnås? Enligt min åsikt är det detta problem som Debord brottas med genom hela Skådespelssamhället. Därför att inom skådespelsteorin finns det en teori som vi skulle kunna kalla vulgär, illusionsteorin. Detta angreppssätt representerades av Vaneigem, Theo Frey och Jean Garneau och är inte den skådespelsteori som vi finner i Debords bok. Detta är hela hans problem: Debord vill inte göra skådespelet till en mask eller enillusion. Men i verkligheten var den teori enligt vilken SI fungerade i praktiken den vulgära teorin.
Och i förhållande till den italienska vänstern… Som jag sa tog vi inte så mycket därifrån. Dess kritik av den tysk-holländska vänstern, naturligtvis; kritiken av revolutionen som självförvaltning och dess insisterande på revolutionens innehåll som värdets och lönearbetets avskaffande. Men det är en kritik som förblir leninistisk i den meningen att man fortsätter att tala om statsplanering, och om en övergångsperiod. En annan viktig sak är demokratikritiken. Men det är en kritik som förblir formell och till och med abstrakt, det vill säga den kritiserar blott medborgaren som en form, grundad på existensen av värdet och varan – den går inte till roten av kapitalfetischismen själv, som förklarar hur vi inom demokratin, inom demokratins funktion, under dessa fetischerade former, kan återupptäcka klassen.
Den andra ståndpunkten hos den italienska vänstern skulle vara kritiken av antifascismen men den finner vi också i den tyska vänstern, och nästan i samma konfiguration.
Därefter de teoretiker som har varit viktiga för oss:
Luk·cs… i teorin om reifikationen som vi ibland använder för att definiera kapitalets självförutsättning – det finns ett samband mellan de båda begreppen.
Korsch… framförallt när han spårar ur och gör tabbar. Det är där han är mest intressant, till exempel i Teser om marxismen2, därför att här ser han som vissa andra teoretiker begränsningarna, programmatismens dödläge, men vid det läget är han i färd med att överge all klassteori.
Och så har vi Mattick… i hans ekonomiska texter. Annars, i hans politisk texter, förblir han på samma nivå som den mest klassiska ultravänstern. Men hans ekonomiska texter är oumbärliga, framförallt hans kritik av Rosa Luxemburgs Die akkumulation des Kapitals där han argumenterar för att krisen är profitkvotens fallande tendens – det är inte en marknadsfråga och det är inte ett realisationsproblem.
Och slutligen, med myckna försiktighetsåtgärder… Althusser i hans kritik av den hegelianska marxismen, och hans kritik av humanismen. Jag tror att där är Althusser, Balibar och tidvis Rancière oumbärliga. Det är inte för intet som vi kommer att ta upp hans teori om det epistemologiska brottet, eller behandla marxismen som en vetenskap. Men det finns mycket att lära från kritiken av humanismen.
RR: Hur ser ni på förhållandet mellan å ena sidan ”revolutionärer” / teoretiska grupper, såsom eran egen, och å andra sidan arbetarklassen och dess kamp?
RS: Vi menar att klasskampen med nödvändighet är teoretisk. Varje kamp producerar teori. Naturligtvis måste vi skilja mellan teori i den storslagna meningen som jag använder där och teori i inskränkt mening som är verket av ett fåtal personer i en grupp någonstans. I den storslagna meningen är poängen att proletariatet alltid är medvetet om vad det företar sig, och om jag kallar detta medvetande teoretiskt så är det för att det inte kan vara något självmedvetande. Och denna medvetenhet passerar alltid genom vetskapen om kapitalet, genom kapitalets förmedlingar. Det är för att det passerar igenom någonting annat som jag inte kan kalla det ett självmedvetande, varför jag kallar det teoretiskt medvetande. Detta teoretiska medvetande som existerar i den globala rörelse som motsätter sig kapitalet slutar i kapitalets reproduktion. Och det är vid denna punkt som teorin i inskränkt bemärkelse uttrycker sig. Denna inskränkta teori blir en kritik på grund av det faktum att medvetenhet om motsättningen slutar i kapitalets reproduktion, i dess självförutsättning. I denna mening är teoretisk produktion i all dess mångfald och skiljaktigheter lika mycket en del av klassens kamp som vilken annan verksamhet som utgör klasskampen. I detta läge blir frågan ”Vad bör göras?” fullständigt tömd på innehåll; vi försöker inte längre att intervenera i kamper som teoretiker eller i egenskap av militanter med en konstituerad teori. Detta innebär att när vi personligen är inblandade i en konflikt så verkar vi på samma nivå som alla andra, och även om vi inte glömmer bort vad vi gör annorstädes så är det sätt på vilket vi inte glömmer detta att vi erkänner att kampen som vi befinner oss i själv omarbetar, omformulerar och producerar teori. Jag tror att det är på detta sätt som vi kan vara i en kamp utan att glömma vad vi gör annars: förmågan att se kampen själv som vad som producerar teorin. Teorin kan alltså aldrig existera tidigare som ett projekt eller som en uppnådd insikt. Som exempel var jag under strejkerna 2003 ganska ordentligt engagerad i en strejkkommitté på det ställe som jag arbetade. Och detta gav mig möjligheten att se hur alla medborgarrättsståndpunkter liksom radikaldemokratismen var en nödvändig form som kampen tog, och det är endast genom att förstå dessa nödvändigheter som man kan kritisera dem, inte genom att utan vidare motsätta sig dem som falska.
För att återvända till den tidigare punkten: Vad jag menar med att proletariatet inte är ett omedelbart självmedvetande – att det inte känner sig självt helt på grundval av sig självt utan endast i och genom kapitalets förmedlingar – så kan vi säga samma sak om bourgeoisien. Skillnaden är den att kapitalet subsumerar arbetet och inte tvärt om, vilket betyder att bourgeoisien i denna motsättning verkligen kan bli ett självmedvetande eftersom den har inlemmat det andra i sin egen pol, vilket aldrig skulle kunna hända, vilket inte är fallet, med proletariatet.
RR: I diskussionerna mellan Aufheben och TC kan man se att er periodisering av kapitalismen, på grundval av begreppen kapitalets formella/reella subsumtion av arbetet – särskilt idén om en andra fas av reell subsumtion – verkar ha varit ett hinder. Skulle du i korthet kunna förklara på vilken grund som ni delat in de olika faserna liksom vilken kontinuitet och vilka skillnader det finns mellan er och Marx användning av denna terminologi?
RS: Det finns tre punkter i denna fråga. Den första är frågan om periodiseringen. Den andra är varför denna periodisering har blivit ett hinder i kontakten med Aufheben. Den tredje punkten är frågan om förhållandet till de kanoniska Marxtexterna och definitionerna av formell och reell subsumtion.
1. Gällande frågan om periodiseringen kan jag hänvisa till diskussionen med Aufheben där omstruktureringen, förändringarna och varför de ägde rum gås igenom. Och jag kan likaså hänvisa tillbaka till den första frågan där jag redogjorde för hur omstruktureringen först definierades och de svårigheter som vi hade med att definiera den.
2. Frågan om periodiseringen var inte något hinder, den utgjorde till och med medelpunkten i diskussionen med Aufheben. Vad jag tror hände med Aufheben var att huvudpunkten periodiseringen gömde en annan punkt och att det var denna som blev hindret. Denna gömda punkt, denna andra punkt, var definitionen av den nuvarande kampcykeln, av autonomin, av självorganiseringen, och att det var detta som det egentligen handlade om. Vi medgav att den periodisering som vi förordade satte dessa politiska ståndpunkter i fråga, och inte bara vara några teoretiska allmänna och abstrakta frågor angående periodiseringen av kapitalet. Den ifrågasatte även lika mycket vissa föreställningar om revolutionen som ett subjekts återvändande till sig självt, en viss humanistisk syn på revolutionen. Den blev ett hinder därför att frågan om periodiseringen ställde på bordet alla frågor om autonomin, subjektets återvändande till sig självt, självorganiseringen och det är det som slutligen uppdagar sig i det sista utbytet med Aufheben och det är där diskussionen egentligen grundades.
3. Det förefaller för mig som att det i diskussionerna om reell subsumtion hos Marx alltid existerade en tvetydighet. Reell subsumtion baserar sig på teorin om den relativa formen för utvinnande av mervärde. Följaktligen genom maskineriets utveckling, i resonemangen om produktiviteten. Samtidigt kan relativt mervärde endast existera ifall de varor som träder in i reproduktionen av arbetskraften själva produceras på ett kapitalistiskt sätt. Så i denna bemärkelse kan inte reell subsumtion helt enkelt definieras på basis av produktionsprocessens omvandling. I den meningen implicerar föreställningen om reell subsumtion vad jag kallar (det är inte en perfekt formulering) ett kapitalistiskt samhälle, vilket betyder integrationen av arbetets reproduktion i kapitalets egen cykel och till och med omvandlingen av arbete–kapitalkonflikten som kapitalets dynamik. Och detta var aldrig givet historiskt med maskineriets uppkomst, och därför verkar det som att det finns en mängd tvetydigheter i definitionen av den reella subsumtionen i texterna hos Marx. Marx var av sin egen tid och det faktum att han redan hade anat denna tvetydighet är i sig något oerhört, men vi kan inte fråga efter mer. La plus belle fille ne peut donner que ce qu’elle a…3
RR: Du har till det här mötet förberett en text för ett seminarium, ”Kommunisering vs självorganisering”. Skulle du kunna säga något om den här texten4 och vad du hoppas kommer att komma fram ur diskussionerna från seminariet.
RS: Denna text är någonting tämligen nytt i Théorie communistes problematik. I den texten, med diskussionerna här, håller Théorie communiste på att bli lite mer optimistiska. Det vill säga fram till alldeles nyligen ansåg vi att vad som kan beskrivas som denna kampcykels dynamik – den att proletariatet ifrågasätter sig självt i dess förhållande till kapitalet – helt och hållet sammanföll med frågan om att agera som klass vilket är begränsningen hos denna kampcykel. Så vi såg begränsningsbegreppet och dynamiken som nästan identiska i vår syn på kamper fram tills nu. I denna text framträder ett glapp mellan begränsningsbegreppet och dynamiken. Detta utvecklas genom flera exempel under rubriken Varslet:
Detta brott varslas om i multiplikationen av luckor inom kampen mellan, å ena sidan proletariatets ifrågasättande av sin existens som klass i sin motsättning till kapitalet och, å andra sidan, reproduktionen av kapitalet vilket implicerar denna existens som klass. Denna lucka är dynamiken i denna kampcykel och existerar på ett empiriskt verifierbart sätt.5
RR: Den sista frågan handlar om förhållandet mellan er grupp och Gilles Dauvé. ≈r 2004 gav vi ut en bok med svenska översättningar av diverse texter av Dauvé, bland andra ”Kapitalism och kommunism”, ”Leninismen och ultravänstern” och ”När uppror dör”.6 Före det hade vi också översatt texten ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?”7 vilken är en implicit kritik av TC. Och i vårt senaste nummer publicerade vi en brevväxling mellan delar av vår redaktion och Dauvé som rörde sig mycket kring TC. Vi tycker nu att det inte är mer än rätt att fråga: Vad är din syn på meningsskiljaktigheterna mellan er grupp och Dauvé?
RS: För det första: Om vi grälar så mycket med Dauvé så är det därför att vi redan har så mycket gemensamt, exempelvis termen kommunisering, och strävan mot att nå en syntetisk förståelse av denna period, i att vi ställer frågan om sambandet mellan kapitalets utveckling och klasskampen etc. Det är för att vi båda har ett angreppssätt som jag skulle vilja kalla teoretiskt som vi kan gräla så mycket. Med det sagt är den huvudsakliga skillnaden mot Dauvé hans föreställning om kommunismens invarians som en strävan mot en mänsklig gemenskap. Jag tror att denna uppfattning hos Dauvés, den invarianta strävan mot den mänskliga gemenskapen, i själva verket är vad jag skulle kalla arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte från perioden slutet av 1960-talet till början av 1970-talet. Det är en syn som motsvarar en specifik historisk period som Dauvé tar för en invariant kommunism. Kopplat till denna problematik är frågan om determinism och om revolutionen som fri verksamhet. När Dauvé till exempel frågar: vad vore en revolution värd om vi knuffas trots oss själva om nu kommunismen går ut på att ta kontrollen över våra egna liv? Det är den här typen av fraser som för mig inte har något innehåll, och som är kopplat till problematiken med kommunismen som en mer eller mindre extern strävan mot den mänskliga gemenskapen, för om jag knuffas som proletär blir jag inte det trots mig själv. Det är ur detta grundläggande problem som alla de andra skiljaktigheterna mellan TC och Dauvé har sitt ursprung, för från den tidpunkt då vi fastställer att detta var strävan mot kommunismen så får periodiseringen av det kapitalistiska produktionssättet ingen betydelse. Så vi kan säga att vid det tillfälle då kapitalet är likadant som det var 1860, vilket är vad Dauvé säger, vilket för mig är alldeles sant men också fullkomligt meningslöst, därför att från den punkten blir all periodisering av kapitalismen en enkel fråga om konjunktioner av givna möjligheter och varje försök att periodisera kapitalet avfärdas därmed som deterministiska.
En annan konsekvens av denna syn på kommunismen, som i själva verket är den från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet, är oförmågan att förstå kapitalet bortom fordismen. Alltså, som jag sa angående regulatorskolan, omöjligheten av att se den reellt existerande omstruktureringen som varandes omstruktureringen. Det finns ingen modell för omstruktureringen. Då TC har övergivit alla teorier om kommunismen som proletariatets revolutionära natur eller som en mänsklig strävan mot en gemenskap, är det bara till TC man ställer frågan: ”Hur kan det ske?” Det verkar som att all annan teoretisk produktion är befriad från att besvara denna fråga. Vi ställer inte denna fråga eftersom vare sig de tror på en revolutionär natur, eller på en strävan mot den mänskliga gemenskapen, eller på en viss form som självorganisering som endera dagen kommer att visa sig segrande, så har de redan svaret, och är således ursäktade från att svara på frågan ”Hur kan det ske?”. Därför att i deras revolutionära natur, eller i deras strävan mot den mänskliga gemenskapen, eller i deras enorma historiska ark – alienationen, i själva deras formuleringar, har de redan givit sitt svar. Det är på grund av att TC inte redan har placerat svaret inuti frågan som vi faktiskt kan ställa oss själva denna fråga, och vilket svar vi än ger kommer vi alltid att anklagas för determinism, eftersom vi tar historien i beaktande. När vi på så sätt har undertryckt alla dessa formuleringar så har vi gjort livet svårt för oss själva, eftersom vi inte längre har någonting förutom exploateringen som motsättningen mellan proletariat och kapital, deras ömsesidiga inblandning, och kapitalets historia som historien om denna motsättning. Och det är alltså endast med detta som vi kan arbeta.
Det kan följaktligen inte längre vara någon mer normativ inställning till revolutionen. Kommunismen och revolutionen är historiska produkter. Om du har en normativ inställning kan du alltid säga att någonting saknas här eller där – alla dessa ”de skulle ha gjort det” eller ”de gjorde inte det” som du får i ”När uppror dör”. Vilket betyder att du vet vad revolutionen måste vara, och vad du vet är att revolutionen alltid måste vara tillämplig för varje epok. Du kommer att säga att upproren i juni 1848 misslyckades med att göra det och det, att de tyska arbetarna 1919/1920 skulle ha gjort si eller så, och om du försöker att förstå vad de gjorde under de förhållanden som de gjorde det på, i sig själva och för sig själva, blir du direkt anklagad för determinism. Vid det läget verkar problemet med determinism lösas upp eftersom vi har gjort allting för att förhindra att frågan om det historiska problemet ska behöva ställas. Vilket betyder att vi inte väntar på någonting annat än ett sammanträffande. All determinism ställs i proletariatets revolutionära essens, och historien är från och med då enbart där för att emellanåt visa en avvikelse mellan en händelse eller en rörelse och modellen. Nu kan man förstås ge ett antal exempel, vilket Dauvé och Nesic gör, men vad som är slående när man läser till exempel ”Att arbeta eller inte arbeta?” är att dessa exempel helt klart står i en kronologisk ordning, men om de hade varit i någon annan ordning så skulle det inte ha ändrat någonting överhuvudtaget i deras framställan.
Bara för att avsluta denna fråga så finns det också en missuppfattning rörande det sätt vi presenterar möjligheterna för kommunisering: när vi säger ”nu presenterar sig revolutionen på det här sättet” menar vi definitivt inte ”nu presenterar den sig slutligen på det sätt som den alltid skulle ha gjort”, och inte heller säger vi att kapitalet har löst alla proletärernas problem i deras ställe, eftersom för att kunna föreställa sig detta så skulle det vara nödvändigt för dessa problem att ha existerat före omstruktureringen och bestämmas av den tidigare perioden. Men exempelvis problemet med programmatismens omöjlighet som ställdes av den senaste omstruktureringen var inte ett problem under perioden av programmatism själv där den var revolutionens själva riktning, och ifall kapitalet har löst alla programmatismens problem ska det inte glömmas att detta skedde i en omstrukturering, det vill säga i en kontrarevolution. Lösningen producerades emot proletärerna och inte som en gåva från kapitalet. Och idag reser problematiken med revolutionen som kommunisering problem som är precis lika skräckinjagande som dem under programmatismen, för när det är agerandet som klass som blir själva klasskampens begränsning och du endast kan göra revolutionen i och med detta agerande så har du ett par jävligt rysliga problem.
1. Théorie communiste, ”Bakgrund och perspektiv”, riff-raff nr 8, s. 55–59
2. Här åsyftas Zehn Thesen über Marxismus heute från 1950.
3. Den vackraste flickan kan bara ge vad hon har. Övers. anm.
4. Théorie communiste, ”Självorganisering och kommunisering”, riff-raff nr 8, s. 226–265.
5. A.a., s. 244
6. Texterna finns i Gilles Dauvé, Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.
7. Den texten publicerades i riff-raff nr 5.