Kolossalt mycket har redan skrivits om finanskrisen som bröt ut 2007, paniken 2008 och den efterföljande lågkonjunkturen. En lång rad insiktsfulla analyser av dessa händelser och vad som utlöste dem finns allmänt tillgängliga. Så behövs det verkligen ännu en bok i ämnet? Antagligen inte. Den här boken fokuserar därför mer på de underliggande förhållandena som bäddade för en kris och recession än på de omedelbara orsakerna till dessa händelser.
De flesta förklaringarna till varför kriser och lågkonjunkturer uppstår och som tar upp de underliggande orsakerna är långt ifrån upplysande. Det är till exempel en vanlig åsikt att finanskrisen orsakades av girighet. Men att skylla på girighet i det här fallet är som att skylla på tyngdkraften när ett flygplan störtar; tyngdkraften finns alltid närvarande men flygplanen störtar inte alltid. De underliggande förhållandena som vi vill nå kunskap om är inte varaktiga som tyngdkraften utan specifika omständigheter som gjorde kraschen troligare att inträffa just då.
Jag tänker därför inte tala så mycket om girighet, vare sig i allmänhet eller om hur den har formats av kapitalismen. Om kapitalismen som sådan kommer jag heller inte att säga så mycket. Jag tror i och för sig att tyngdkraften kommer att finnas kvar längre än kapitalismen, men den senare har funnits i åtminstone några hundra år, så det är svårt att förklara en kris som bröt ut för några år sedan med hänvisning till kapitalismen som sådan. Varför bröt den till exempel inte ut på 1960-talet i stället? Det är inte felaktigt att skylla den senaste krisen på kapitalismen, eller på girighet för den delen. Problemet är helt enkelt att dessa förklaringar är otillräckliga eftersom de inte säger något om det vi faktiskt vill veta.
Titeln ”Den kapitalistiska produktionens misslyckande” syftar alltså inte på kapitalismen i allmänhet utan på specifika olösta problem som det kapitalistiska värdeproduktionssystemet har levt med sedan 1970-talet. Jag kommer i denna bok hävda att ekonomin inte helt återhämtade sig från lågkonjunkturerna vid 1970-talets mitt och under det tidiga 1980-talet, och jag kommer att lägga fram en förklaring till varför den inte gjorde det. Jag kommer att hävda att det ihållande ömtåliga tillståndet hos den kapitalistiska produktionen var en av orsakerna till finanskrisen. Och viktigast av allt: jag kommer att hävda att denna ömtålighet bäddade för den stora recessionen och ”det nya normaltillståndet”, det vill säga tillståndet av en nästanlågkonjunktur. Mot bakgrunden av den kapitalistiska produktionens sårbarhet låg alltså recessionen och dess konsekvenser bara och väntade på att bryta fram.
Liksom inte endast börskraschen låg bakom 1930-talsdepressionen och bubblan som föregick den var det inte endast finanskrisen och bolånebubblan som låg bakom 2000-talets stora recession och ”det nya normaltillståndet”. Som Paul Krugman och Robin Wells (2010) anmärkte – i en uppsats publicerad 15 månader efter att recessionen officiellt hade tagit slut i USA –
[har det] inte skett mycket av en återhämtning. Grundproblemet var förtroendet för det finansiella systemet, så varför har inte det återställda förtroendet för bankerna medfört en stark återhämtning? Svaret är att bankerna sannolikt endast var en del av problemet.
Det finns också anledning att tvivla på att finanskrisen på egen hand – i frånvaron av mer långsiktiga omständigheter som minskade ekonomins förmåga att motstå chocker – skulle ha orsakat en sådan allvarlig recession. Den amerikanska ekonomins oförmåga att motstå chocken från finanskrisen bör inte mätas utifrån det faktiska produktions- och inkomstbortfallet utan utifrån vilken nedgång som skulle ha ägt rum om centralbanken inte hade lånat som en galning för att hålla ekonomin på fötter. Under de två första åren efter Lehman Brothers kollaps lånade centralbanken ytterligare 3,9 biljoner dollar vilket ökade den totala skuldsättningen med över 40 procent. Under dessa två år utgjorde den ökade skulden 13,5 procent av bruttonationalprodukten på 28,6 biljoner. Trots denna enorma skuldsättning som möjliggjorde ökade offentliga investeringar och skattesänkningar hade emellertid den reala bruttonationalprodukten två år senare inte återhämtat sig till nivån före krisen. Som jämförelse minskade centralbankens skuld under två år från halvårsskiftet 1929 till samma period 1931 och 1932 var den endast 15 procent större än vid halvårsskiftet 1929. Sannolikt skulle den senaste recessionen ha blivit lika djup som den stora depressionen, om inte djupare, om regeringen hade avstått från att öka statens skuldsättning.
Det finns två skäl till att denna bok fokuserar på USA. Det första är att den data som finns tillgänglig för andra ekonomier inte är lika komplett och tillförlitlig som för den amerikanska. Det andra är att USA var den senaste krisens epicentrum. Man kan inte per automatisk anta att analysen av det amerikanska fallet är tillämplig på andra länder, men eftersom USA var krisens epicentrum – dvs. eftersom den bröt ut på andra ställen därför att den först hade brutit ut i USA – är analysen av de långsiktiga ekonomiska svårigheterna som underliggande orsaker till krisen och den efterföljande recessionen fortfarande tillämplig.
Profitkvoten – det vill säga profiten som procentandel av det investerade kapitalet – har en envis tendens att falla. Men det är en tendens som upphävs av det som John Fullarton, Karl Marx och andra har kallat ”kapitalförstörelse” – förluster orsakade av fallande finansiella och fysiska kapitalvärden. Paradoxalt nog återställer dessa processer räntabiliteten och lägger därmed grunden för ett nytt uppsving som till exempel den högkonjunktur som följde på den stora depressionen och andra världskriget.
Under den globala lågkonjunkturen vid 1970-talets mitt och 1980-talets början förstördes dock mycket mindre kapitalvärden än under depressionen och andra världskriget. Skillnaden berodde till stor del på den ekonomiska politiken. Kapitalförlusterna under depressionen var betydligt större än laissez fair-förespråkarna hade förväntat sig och den utdragna och djupa misären ledde till en betydande arbetarradikalisering. Makthavarna har velat undvika detta från att upprepas varför de i dag ingriper med penning- och finanspolitik för att förhindra en omfattande kapitalförstörelse. Det förklarar varför de senaste lågkonjunkturerna inte har varit så allvarliga som under depressionen. Men eftersom så mycket mindre kapital förstördes under 1970-talet och det tidiga 1980-talet som under 1930-talet och det tidiga 1940-talet har profitkvoten heller inte återhämtat sig. …