:: Tarona
Vid första anblicken kretsar Marcels text1) runt en fråga: Hur kan vi tänka oss att proletariatet agerar i den rörelse där det på grundval av vad det är inom kapitalet avskaffar sig självt. Annorlunda uttryckt: Hur kan vi föreställa oss proletariatets revolution som ett producerat överskridande av kategorierna proletariat–kapital?
Ställt för sig självt verkar det emellertid inte som att han tänker lösa detta problem på basis av den motsättning som är kapitalets exploatering av proletariatet. Och om det inte är på den vägen som han bygger sitt svar är det enligt mig för att denna fråga inte ställs för sig själv utan att hans främsta bekymmer istället är att bestämma en klass inom klassen som redan nu antingen inte längre är eller inte enbart är ett proletariat: revolutionärerna. Eller så försöker han, vilket går tillbaka till samma sak, i den pågående klasskampen bestämma och urskilja utrymmen som är externa i förhållande till dialektiken mellan proletariat och kapital: in–utsida, bortom och så vidare.
Självfallet blir uppgiften än mer besvärlig när den utrustas med de marxistiska teoretiska verktygen. Det mynnar då ut i en hel rad påståenden där vissa formuleringar emellanåt står i diametral motsättning till varandra.
Det som framför allt står på spel i denna text, och Marcel erkänner detta alldeles tydligt i slutet, är att man försöker bestämma en kommunistisk praktik som blott ett fåtal revolutionärer (vilka tills vidare endast kan vara självutnämnda) är i stånd att sätta i verket och som bidrar genom att bättra på den klasskamp som äger rum dagligen med alla dess triviala krav om arbetskraftens pris, skitlivet och allting…
I detta försök är det nödvändigt att förstå vad jag menar är en flykt in i en mycket framträdande men ovidkänd idealistisk, essentialistisk, poetisk-filosofisk diskurs, som löper parallellt med en materialistisk analys av produktionsförhållandena och klasskampen. Ja, varifrån ska egentligen revolutionen som kommunisering (extern hos Marcel) springa fram om den inte ens tar sin riktning, sin insats och sin dynamik från klasskampen så som de ges av motsättningen mellan proletariat och kapital? Varifrån artikulerar man vad som skulle vara en hållning eller ett begär hos revolutionärerna om man med ens erkänner en åtskillnad mellan proletären (alltid en »konkret» eller mer pompöst »ändlig entitet»)2) och revolutionären, som antas bära honom genom alla tidsåldrar, något invariant: den externa kommuniseringen?
När Marcel gång på gång återvänder till dessa begär kommer denna vilja att göra slut med kapitalet, som om revolutionen skulle vara något som gjordes genom principiella deklarationer, trots all den ilska och påtagliga uppriktighet som kan tas med för att göra dessa deklarationer. Han kommer tillbaka till detta men utvecklar det inte …av helt förklarliga skäl.
I allmänhet när revolutionsteoretiker appellerar till detta slags begrepp är det för att de vill fylla ett teoretiskt tomrum med ett ord som antas tala till alla men som icke desto mindre saknar ett innehåll som är givet på förhand. Annars måste detta innehåll självt vara bestämt av produktionsförhållandena.
Men om begärsbegreppet används i teorin är det vanligen för att fly undan en materialistisk analys som bedöms vara alltför mekanisk eller för att inte ta i beaktande »det mänskliga» och revolutionen som konstnärlig skapelse. Man talar i så fall om begär för att förmänskliga analysen. Til syvende og sidst har man inte blivit ett dugg klokare och Marcel kör fast i dyn. Varken den pittoreska definitionen av leninisten som »förnekar sina egna begär och behov» (s. 130) eller den av bolsjevismen utan parti som »omedelbar och begärsorienterad praktik» (s. 133) hjälper oss att förstå någonting. Inte heller detta:
Ett begär är inte synonymt med ett behov, utan begär är den kraft som konstituerar samhällen, individer och andra formationer. Begäret kommer således före, eller innan, samhällets konstitution. Detta innebär emellertid inte att begäret är godtyckligt, eftersom det determineras av samhället eller individens organisering. Begäret uppträder via begärsmaskiner och dessa maskiner är de komponenter och framträdelseformer som begären tar. Samtidigt är begärsmaskinerna bestämda av de begär som konstituerar dem. (s. 93n)
Det väsentliga är att de begär som utvecklas i kampen inte kan realiseras inom kapitalismen. När människor angriper kapitalet utan att ställa några krav visar detta på att just sådana begär håller på att väckas. När det inte sker någon kommunikation eller dialog mellan klasserna så har dialektiken mellan arbetet och kapitalet börjat försvagas. Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. (s. 106)
Med andra ord skulle det redan från början finnas begär som inte kan tillfredsställas inom kapitalismen. Problemet är att Marcel inte drar konsekvenserna av att kapitalismen är ett produktionsförhållande som är bundet till en historia – klasskampens historia. Om mervärdeproduktion och utsugning av arbetskraften är kännetecknande för detta produktionsförhållande förefaller det mig som att ingenting annat är givet på förhand. Dess natur är alltså inget mer än detta, vilket gör det i grund och botten dynamiskt.
Till och med om vi antar att Marcel lyckas ge lite stadga åt dessa »begär» så kan alltså ingenting på förhand bestämma att dessa inte blir stillade under kapitalismen. Ingenting existerar i sig självt eller bär någon mening i sig självt. Det återstår därutöver att se hur Marcel menar att dessa begär inte tillfredsställs. Än en gång struntar han i motsättningen eller så ser han den blott som det som kommer att parasitera på viljan att lämna den gamla världen. Han förstår inte, eftersom detta inte är något som kan återföras till en fråga om vilja, att man kan vara upptagen i en kamp (här inbegripet en sådan som bryter ut på dagskravens terräng) och i en praktik som faktiskt, i det ögonblicket, ifrågasätter kapitalet, utan att denna praktik någonsin haft tillfället att formulera den som ett sådant ifrågasättande, och än mindre som någon vilja eller princip som har funnits där i förväg.
Och det här är något som återkommer, trots att allt finns på dessa två ställen nedan. Här försöker Marcel rättfärdiga sin användning av ordet begär, men det enda som han lyckas med är att göra teorin än mer luddig:
[Upproret måste innebära en] aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet. (Ibid.)
Och i fotnoten:
Begär och förhållanden är emellertid inget som en människa producerar av sig själv, eller som produceras spontant. Begär kan således vara en produkt av kapitalistiska kriser och antikapitalistisk medvetenhet. Kommunistisk teori och kapitalistiska kriser kan bidra till produktionen av en subversiv passion som är nödvändig för att människor skall börja omvandla och angripa kapitalet och dess representation. (s. 106n)
I korthet säger Marcel helt riktigt att revolutionen inte är en medvetandefråga (något man får insikt om), när han utvecklar sin »praktiska reflexivitet» (som i förbigående enligt mig verkar överensstämma med det mest banala och som finns där i alla kamper). Han säger också att kommuniseringen måste komma från en annan plats av klasskampen, som han försöker få grepp om genom frågan om »begär», och sedan säger han oss slutligen i denna fotnot att sådana begär kan vara »produkt[en] av … antikapitalistisk medvetenhet». Här kan man inte längre förstå någonting. På samma gång är det här från början till slut en bra resumé av hela innehållet i Marcels text. Det man kan klandra honom för, mycket mer än själva dessa motsägelser, är att han låtsas som att han inte ser dem, i och med att han tar fotnoter till hjälp för att hindra att man fäster vikt vid det som finns i argumentationens huvudbyggnad.
Om vi slutligen vet mer och det är just det som är problemet, vet vi att det finns en plats eller mänskliga »dispositioner» på vilka det sociala intervenerar och som det undergräver. I det här fallet överensstämmer det i Marcels text mycket närvarande temat om införlivning genom kapitalet av förutsatta mänskliga dispositioner med något i sig självt (om det så handlar om behov, begär, altruistiska gärningar osv.).
Den antropologiska revolutionen sammanjämkar människornas behov med kapitalismens behov, det vill säga allt det vi begär försöker kapitalismen ge oss via värdet som förmedling. Denna kapitalisering av de mänskliga behoven och begären har några av vår tids bästa tänkare … beskrivit. Enligt dem har människan i sig blivit en kapitalistisk varelse och begär därför sin egen underordning. (s. 93)
Vilka är då dessa människors behov? Är de också antropologiska, eller av naturen givna? Samma problem uppstår i formuleringarna om införlivningen eller »sammanjämkningen». Om den reella subsumtionen skedde på detta sätt var det inte för att kapitalisterna ville sammanjämka människornas behov med sina egna. Människornas behov är vad den reella subsumtionen har bestämt; det förekommer ingen införlivning eller parasitism. Vad som däremot finns är historien och produktionsförhållandena, vilka är samtidiga processer. Denna typ av utförande får oss att tänka på aktivister som konfronteras av människor som förkastar deras vilja att göra dem medvetna om att deras behov egentligen inte är deras behov och så vidare. De behov som kapitalet förädlar i den reella subsumtionen är människornas behov; de är inget annat och ingen sammanjämkning har här ägt rum. Behoven, begären och så vidare är alltid en samhällelig produkt, som varken står mer eller mindre utanför människors behov än allt som dessa utgör.
Och i denna fotnot intar Marcel sin revolutionära hållning:
I motsats till detta hävdar vi att det är vi som är parasiterna, det är vi som parasiterar och förgriper oss på kapitalförhållandet. Arbetet är inte en sjuk kropp som skall helas från kapitalets återkommande ingrepp, utan kommunismen är sjukdomen som skall ta död på kapitalets och därmed även arbetets friska kropp. (s. 104n)
Vi bortser från den ultraradikala tonen som ges i våldtäktsmetaforen (som tyvärr förmodligen inte kommer att räcka för att omsätta dessa berömda revolutionära begär i extern kommunisering) och fäster istället blicken på den organiska metaforen som ofta används av Marcel. Men några av denna metafors kännetecken är
Samma kommentar kan göras om den långa sömn-/vakenhetsmetaforen som kommer längre fram i texten.
Angående Camattecitatet om kapitalets antropomorfos – »[K]apitalet blir människan. Sålunda blir dess herravälde inte bara naturligt … utan även mänskligt …» (s. 118) – så förstår jag än idag inte vad ett naturligt herravälde och ett mänskligt herravälde är för något, och än mindre distinktionen mellan de två…
På det hela taget tycks det största problemet med Marcels text vara att den inte drar konsekvenserna av den marxistiska analysen, det vill säga av klasskampen och dess praktikers dynamiska, historiska karaktär. När Marcel så hänvisar till en »faktisk praxis», innan han lägger fram »riktlinjer för vår egen intervention» (s. 151) (antydandes den från revolutionärerna), isolerar han vissa praktiker i några specifika kamper efter vilka former de tar sig: arbetsvägran, vilda strejker osv. Det är emellertid inte samma sak att individuellt sjukskriva sig, att gå på a-kassa och att vara upptagen av en kamp som implicerar att inte längre gå till jobbet.
Det är återigen betecknande att Marcel, liksom de som sympatiserar med en radikal antikapitalism, gör dessa praktiker till ett självständigt ting och där på kuppen upptäcker ett väsen: avståndstagandet från den kapitalistiska dialektiken. Problemet är att inga praktiker inom sig själva bär på ett ifrågasättande av vad de är i kapitalet, utifrån några konstnärliga överväganden om hur revolutionen ser ut. (»Kommunism är ett hantverk», säger Marcel på sidan 142.) Praktikerna är de val som görs av proletärerna i en rörelse; det är den »praktiska reflexiviteten» som Marcel säger är verksam i all kamp och som är förbunden med exploateringens påtvingande nödvändigheter och som ger sig till känna vid ett givet historiskt tillfälle, givet de specifika begränsningarna i en given konflikt. Så det är inte möjligt att göra praxis till revolutionens kungsväg eller att omvänt peka på vissa praktiker som enbart utvecklar kapitalet. Inte i sig. Man kan inte göra precis vad som helst i en rörelse och praktikerna följer inte av några val som proletariatet gör utifrån en palett av alla existerande och historiska praktiker, på basis av dessa proletärers icke motsägelsefyllda vilja och begär. Sökandet efter riktlinjer för att berättiga sin revolutionära existens i denna värld är ingen ursäkt för Marcels avsaknad av stringens.
Marcels text motiveras av sökandet efter »motståndsfickor» och utsidor i klasskampen. Det är därför som han måste ta till sådana begrepp som vilja och begär. Kampen mot kapitalet och utsugningen antas i första hand vara en fråga om vilja och moraliskt ställningstagande. Problemet är bara att kapitalet inte bryr sig om någon moral, och så länge som man motsätter sig det med sådana argument förordar man endast ett rättesnöre för klasskampen, och eftersom något dylikt inte kan komma på fråga så förblir det hela verkningslöst. Än en gång kan man här tro att Marcels angreppssätt förmänskligar klasskampen och utsugningsläran. Det är sant i den meningen att humanismen endast är den ideologi som gör den isolerade och självavlade individens tillvaro till historiens motor, en individ som själv snickrar ihop sina behov, val och uppror.
Pasolini insåg … att även under den reella underordningen så produceras det försök att åstadkomma utsidor, det vill säga sfärer och förhållanden som lämnar kapitalet bakom sig. Detta sker bland annat när människor tröttnar på arbetet och det som brukar kallas för konsumtionssamhället och angriper kapitalismen genom stölder, arbetsvägran, kravaller och strejker. Pasolinis förståelse av att den enskilde människan i den reella underordningen både förkroppsligar arbetet och kapitalet gör att han utvecklar en typologi utifrån begreppen utveckling och framsteg. (s. 95f.)
Marcel bedömer således alla motståndsfickor som likvärdiga. Härunder räknas med andra ord både den individuella uppfinningsrikedomen (som hänger samman med ett miserabelt liv) och det som är praktiskt nödvändigt i specifika kamper. Att få nog av arbete och att stjäla har dock väldigt lite att göra med att göra slut på arbete–kapital-dialektiken. Man befinner sig tvärtom helt och hållet inuti denna dialektik och det är just därför som dessa praktiker existerar. Det är svårt att peka ut vilka relationer som överger kapitalet, även om man skälver när väckarklockan ringer på morgonen och man ska gå till jobbet, eller till arbetsförmedlingen, eller när man blir haffad av säkerhetsvakterna i en butik. Det är ren idealism som Marcel flyter på när han antar att vissa kamper är minoritära och därför subversiva. De är naturligtvis varken det ena eller det andra och dessutom är det absurt att säga att dessa praktiker beror på att det produceras försök till att skapa utsidor. Man måste vara filosof eller konstnär för att kunna säga en sådan sak. Men anta att detta vore fallet, då går hela Marcels försök att bestämma revolutionärerna och deras intervention upp i rök eftersom alla i så fall är revolutionärer.
Utveckling kan vi definiera som de sociala praktiker som arbetarklassens subjektivitet och konstituerande verksamhet bidrar till. Denna subjektivitet och verksamhet är förstås genom kapitalismen kontaminerad och infångad i det som brukar kallas arbete. De som vill ha utveckling är industrimännen och arbetarna. »… Å andra sidan är konsumenterna av dessa överflödiga varor helt med på att vilja ha en sådan ›utveckling›». … Dikotomin utveckling och framsteg visar på att arbetaren vill något som »konsument» eller som vi skulle säga som arbetskraft, och samtidigt att det är just eftersom hon är konsument och arbetskraft som hon skänks en materiell potential att skapa framsteg. (s. 96)
Marcels problem är att han endast förstår exploateringen som antagonism och inte som motsättning. Därtill är det inte lätt att se vad som pekar på att arbetarna/konsumenterna av de överflödiga varorna skulle vara »lyckliga». Lyckliga eller ej så har detta hursomhelst inget att göra med varför de konsumerar dem, och om de var och en för sig tror sig kunna undvika att konsumera dessa varor för att de gör dem olyckliga så förändrar heller inte det någonting.3) Vidare:
Den mänskliga gemenskapen blir penningens gemenskap. Kapitalismen försöker kvantifiera alla de fenomen den möter. Detta innebär dock inte att alla substansvärden reduceras till funktionsvärden … Kvantifieringen betyder inte heller att all kvalitet försvinner. Kapitalismen gör inte att allting blir ointressant. Sexualitet, precis som annan glädje och extas, är exempelvis fortfarande en kvalitativ praktik som kan förena människor. (s. 114)
Men klasskampen existerar inte därför att kapitalismen skulle göra allting meningslöst. Det är inte det som är problemet, särskilt då intresset eller ointresset än en gång inte existerar i sig självt. Här återfinner man också diskursen (den radikaldemokratiska bland annat) om det sociala bandet som antas ha förändrats eller förstörts av kapitalismen och att det således skulle handla om att återupprätta eller bevara detta band. Det finns ett socialt band i vår tids kapitalism som oavsett samhälle kallas produktionsförhållanden. Dessa bestäms av exploateringen och så som denna tar sig i uttryck under den reella subsumtionen.
[D]et var först som revolutionärer vi kunde överge rollen som proletär, arbetskraft. (s. 132)
Efter att han essentialiserat klassens kamp mot exploateringen och konstaterat att denna endast utvecklar kapitalet – att den under inga omständigheter kan skapa kommunism – borde han ha tillagt att det att vara revolutionär tyvärr inte är något som tillkommer vem som helst. Följaktligen
… måste [det] skapas »sfärer utanför den ekonomiska kampen». Arbetsvägran och vilda strejker är två exempel på hur sådana sfärer produceras. Även under den reella underordningen hittar människor motståndsfickor. På detta sätt skapas det hela tiden »sfärer bortom», »distanser och utsidor» till arbete–kapital-relationen. (s. 134)
Då Marcel inte drar de logiska konsekvenserna av det faktum att kamppraktikerna står inskrivna i historien om motsättningen mellan proletariat och kapital, och att de alltid är märkta av hur denna motsättning förverkligas i varje konflikts egenhet, tror han att allt kan hända när som helst, antingen man är fem eller fem miljoner till antalet. Och bara det att han säger att dessa sfärer »måste» skapas avslöjar att hans syn på praktiker är att de endast härrör från en vilja hos de människor som är involverade i kampen. För övrigt har man här fortfarande inte riktigt fått grepp om vad av det som endast kan finnas mitt i kapitalet kan befinna sig bortom, utanför kapitalet. Kanhända är skiljelinjen för Marcel denna vilja och dessa spontana och omedvetna begär:
Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen är resultatet av en rent konstituerande praktik. Den senare måste skänkas genom att den förra har åstadkommit en vilja hos människor att lämna den gamla världen. Denna vilja, eller snarare de begär, som konstituerar kommuniseringens dimensionella karaktär, uppstår ofta »spontant» eller »omedvetet» och detta sker nästan uteslutande samtidigt som de mer destruktiva praktikerna utförs. (s. 140)
Som om allt byggdes från intet. Men det finns ingen »rent konstituerande praktik» i klasskampen, eftersom det alltid samtidigt är vid destruktionen eller vid ifrågasättandet som nödtvånget av särskilda praktiker uppstår. Detta på grund av att varje handling som utförs i klasskampen nödvändigtvis utesluter andra och därtill har andra konsekvenser än aktörernas uttryckta »vilja». Det är i förstörelsen av kapitalet som man dras med att (eftersom man inte har något val) uppfinna andra organisationsmetoder och andra praktiker än de som dittills har varit gällande. Och man dras inte med på grund av rörelsens skönhet, utan därför att de praktiker och relationer som en gång har funnits inte längre är möjliga och därför att man måste fortsätta vara där utan att bli galen eller dö. Detta kommer också att framträda som kris och ifrågasättande på alla nivåer för människorna i kamp, inte enbart som en kris för kapitalet i rörelsen där det krossas, och fastän detta inte nödvändigtvis gör oss »lyckliga» så kommer vi ändå att producera den här krisen.
… »utsidor» till kapitalet [måste] uppstå i proletariatets kamp, utsidor som är externa till kapitalförhållandet, gemenskaper som inte präglas av de kapitalistiska motsättningarna. (s. 141)
Kommunerna är alltså utsidor till kapitalet. De får därför inte förväxlas med arbetarnas övertagande av de kapitalistiska rummen, exempelvis genom självförvaltning och socialisering. … Kommunism är ett hantverk … (s. 142)
Det finns ingen utsida till kapitalet och Marcel låter oss även få reda på varför i och med att han talar om den reella subsumtionen. Att Marcel kan referera till den argentinska rörelsen i citatet ovan beror på att han inte har förstått att vad som är intressant när man tittar på den rörelsen är att man här kan skönja att det är just för att kampen är inom och emot kapitalet som den kan utmynna i något annat och endast därför. De yttre begränsningarna och utmaningarna handlar i det här läget enbart om vad man kan »göra med» de kapitalistiska utrymmena, även i en rörelse som leder till att dessa förstörs.
[D]en revolutionära historien är en historia om tillblivelser, om människors försök att överge det varande. (s. 156)
Ingen historisk rörelse har grundat sig på att överge det varande, och det är därför som vi här inte sysslar med att överge det varande. Detta är istället något vi för fram i rörelsen mot kapitalet, men för att göra slut på exploateringen.
När Marcel citerar Butler och säger att hon »försöker påvisa … att … ›man› och ›kvinna› är fabrikationer» (s. 148) infinner sig samma problem och jag får här intrycket av att det handlar om ett moralisk ställningstagande i förhållande till de rådande normerna och till alienationen (i den vanliga meningen). Det är queerteorins största svaghet att den angriper patriarkatet på basis av representationer, fjättror, påförda normer och så vidare. Och följden därav blir att det inte längre existerar någon förbindelse mellan patriarkatet och produktionsförhållandena i bestämningen av förhållandena mellan kvinnor och män. Det handlar helt enkelt i själva verket om att frigöra sig från alienerande normer för att kunna uttrycka ett aldrig definierat men socialt frigjort »jag». Som om dessa normer vore neutrala och utövades med den Helige Andes inverkan. Således blir angreppssättet för att motsätta sig dessa normer det omstörtande eller subversiva i ens sätt att ta kontroll över det man är… och att man hursomhelst blir kvar där, ty även om ordningen har kastats om så fortlever de materiella grundvalarna/strukturerna som gör att de förblir intakta.
Det är antagligen samma fel som Marcel gör, eftersom det är Butler han refererar till när han säger att det handlar om
en intervention … eftersom »arbetarklassen» ger sig på sin roll som »arbetskraft». Detta ingripande är den kommunistiska rörelsen, kommuniseringen, och sådana ingripanden sker hela tiden, eftersom klasskampen inte existerar oavhängigt från ekonomin eller totalkapitalet. (s. 133)
Till att börja med är arbetskraften inte någon roll som man kan ta på sig eller inte, ty den bestämmer allt man är och gör. Det är även av denna anledning som de kommunistiska interventionerna inte sker hela tiden. Och detta sagt utan att ens reagera på termen intervention.
Av samma skäl är det inte »vakenheten som kan förinta de kapitalistiska samhällsförhållandena» (s. 119) eller för att »arbetarna undviker att återskapa de samhälleliga förhållanden som genererar mervärde» som »totalkapitalet [rasar] som ett korthus.» (s. 120) Produktionsförhållandena undviks inte och man avlägsnar sig på intet sätt från dem. Antingen är de där och då är man fångad däri, eller så innebär produktionen av något annat att de avskaffas.
Marcel försöker endast lösa ett problem som han har skapat åt sig själv, därför att han inte har lyckas dra konsekvenserna av exploateringen, det vill säga att »[övervinna] separeringen mellan revolutionärer och arbetare» (s. 157) och auktorisera »försöken att redan idag [min emfas] producera terräng och utrymmen (om än bara i teorin) som kan ta oss bort från kapitaldialektiken.» (s. 159)
:: maj 2007