:: Peter Åström
I sin text »Kommunisering och historia», som behandlar Troploins och Théorie communistes respektive historieuppfattningar, för Xavier Girrard (XG) ett övertygande resonemang om »det inadekvata i de båda ståndpunkterna».1) Med ett inledande Dauvécitat tar han sig an uppgiften att överskrida dilemmat mellan en »självmedveten ahistoricism» (tillskriven Troploin) och en »icke-självmedveten historicism» (tillskriven TC) och det är inte logiken som felar när detta leds i bevis. XG utgår ifrån att det ligger något i både Dauvés och TC:s kritik av varandras perspektiv och utvecklar i sin text en ny syntes som är tänkt att gå utöver dem båda: en »självmedveten historicism». Man får hålla med om att vår teori måste vara just så som XG beskriver här nedan:
[E]n självmedvetet historicistisk kommunistisk teori [kan] på samma gång göra anspråk på nödvändigheten av den nuvarande rörelsens auktorativitet och erkänna möjligheten av dess misslyckande, eftersom det endast är i den materiella kampen för producerandet av kommunismen som man kan förstå huruvida dagens kommunism verkligen är det definitiva överskridandet av dialektiken. (s. 206)
Det finns dock ett stort problem med själva utgångspunkten i texten: om det är ett metodologiskt fel att balansera två symmetriskt motsatta misstag, som Dauvé säger, så är det heller inte helt lyckat att försöka överskrida en problematik som inte ens existerar, ett misstag som det måste sägas att XG här har fallit offer för.
Angående den kritik som riktas mot Troploin och deras ahistoricism så får jag säga att jag instämmer helt och har inget ytterligare att säga om det. Beträffande TC så skulle kritiken antagligen varit riktig om det endast hade rört sig om en korrekt återgivning av deras uppfattning. Men XG gör, trots att han har en sympatisk inställning, en på viktiga punkter oriktig redogörelse för TC:s ståndpunkter och det är sedan denna förvridna bild av TC som han försöker överskrida. Se dessa båda exempel:
… TC [abstraherar] teorin från denna tidpunkt som den absoluta teorin, genom att argumentera för att den form som kommunismen nödvändigtvis måste anta i vårt historiska ögonblick är den form som nödvändigtvis överskrider kapitalet. TC producerar en total historia där den nödvändiga produktionen av kommunism, som definieras av den nuvarande kampcykeln, prydligt placeras som dess slut. (s. 195)
TC rekonstruerar endast historien för att visa att kommunismen nödvändigtvis kommer att produceras i det nuvarande historiska ögonblicket. (s. 196)
Men var någonstans skriver TC att just vår tid och den nu existerande motsättningen mellan proletariat och kapital nödvändigtvis måste resultera i en segerrik kommunistisk revolution? Ingenstans. XG är dock inte den förste att tolka TC:s teori på det här sättet, vilket är en av orsakerna till denna text. I vår intervju med en TC-medlem som publicerades i det förra numret av riff-raff svarar man så här på kritiken:
[Det] finns … också en missuppfattning rörande det sätt vi presenterar möjligheterna för kommunisering: när vi säger »nu presenterar sig revolutionen på det här sättet» menar vi definitivt inte »nu presenterar den sig slutligen på det sätt som den alltid skulle ha gjort», och inte heller säger vi att kapitalet har löst alla proletärernas problem i deras ställe, eftersom för att kunna föreställa sig detta så skulle det vara nödvändigt för dessa problem att ha existerat före omstruktureringen och bestämmas av den tidigare perioden. Men exempelvis problemet med programmatismens omöjlighet som ställdes av den senaste omstruktureringen var inte ett problem under perioden av programmatism själv där den var revolutionens själva riktning, och ifall kapitalet har löst alla programmatismens problem ska det inte glömmas att detta skedde i en omstrukturering, det vill säga i en kontrarevolution. Lösningen producerades emot proletärerna och inte som en gåva från kapitalet. Och idag reser problematiken med revolutionen som kommunisering problem som är precis lika skräckinjagande som dem under programmatismen, för när det är agerandet som klass som blir själva klasskampens begränsning och du endast kan göra revolutionen i och med detta agerande så har du ett par jävligt rysliga problem.2)
Den djupa skepsis som många hyser för TC grundar sig på att de läser in en messiansk förkunnelse om att den sanna kommunismens tid nu slutligen har givit sig till känna, när de ser att TC skriver att revolutionen som kommunisering (vilket dock inte är att förväxla med den kommunistiska revolutionen i allmänhet) är någonting nytt som först blivit aktuellt under vår kampcykel. För de kamrater som fortfarande sitter kvar i ultravänsterns problematik är ett av de största hindren i vägen för revolutionen alltjämt arbetarklassens integrering i kapitalet genom fackföreningarna, vilka enligt dem hindrar klassen från att uppnå sin autonomi. Dessa ser ofta fortfarande socialdemokratin och leninismen som farliga återvändsgränder som proletariatet måste se till att undvika och när så TC och andra säger att affirmationen av arbetet inte längre är något problem låter detta för bra för att vara sant. Vad de då glömmer är bara att på samma gång som den kontrarevolutionära kraften i proletariatets bejakande av sig självt som klass lyckligtvis har undanröjts av omstruktureringen så har även den revolutionära kraften som baserade sig på klassidentiteten även den gått upp i rök, alltså den som möjliggjorde den revolutionära arbetarautonomin.3) Så vi slipper arbetarstater som fängslar arbetare men berövas samtidigt den breda arbetarsolidariteten och -organiseringen, den proletära klassenheten som tidigare utgjorde en solid grund till kampen mot kapitalet. Revolutionen och kontrarevolutionen kommer i vår tid helt enkelt att se annorlunda ut och ingendera kommer att ha arbetaridentiteten som livgivande källa. Vi har med andra ord skiftat kampcykel och befinner oss idag på en helt ny skådeplats för sammandrabbningen mellan proletariat och kapital för vilken spelreglerna har skrivits om. Om denna nya situation sedan ur kommunistiskt hänseende kommer att vara mer gynnsam än den under 150 år av programmatism är något som återstår att se. Framtiden är i alla fall öppen i motsats till det som redan skrivits in i historieböckerna. Klassmotsättningen av idag äger ingen magisk konfiguration som per automatik kommer att leda till kapitalets avskaffande. Om så vore fallet borde hela saken redan vara ur världen.
TC hävdar visserligen att proletärerna nu tenderar att direkt konfrontera sin egen klasstillhörighet i flertalet av dagens kamper. Detta är ett mycket intressant fenomen, att vi kan se en antydan om att den dagliga klasskampen varslar om klassernas upplösning (alltså inte bara i våldsamma kravaller riktade mot reproduktionssfären såsom dem i Frankrike 2005 eller Grekland 2008) – ett resultat av att det inte längre finns någonting att bejaka i det att vara en arbetare. Så såg det inte ut tidigare, men när sade någon att detta måste innebära en garanterad seger i klasskriget? Ingenting är någonsin säkert, men det är bara i de materiella villkoren, i motsättningen mellan proletariat och kapital, så som denna motsättning är ställd idag, som vi kan sätta vårt hopp.
Enligt XG så är det »kapitalistiska produktionssättet idag … långt mer avancerat än tidigare» (s. 200). Detta är utan tvekan ett okontroversiellt uttalande, men ett påstående som dock med lika liten tvekan kan ifrågasättas, för enligt vilken måttstock ska detta framsteg egentligen mätas? Om vi ser till antalet varor och den totala mängden producerat värde så har det i båda fallen skett en offantlig expansion genom kapitalismens historia. Att subsumtionen fördjupats och att »fler fenomen har blivit utbytbara» (s. 200) är obestridligt, och att titta på värdestorleken måste väl vara att se på kapitalet efter sin egen måttstock – ju fler och större värden desto större kapitalistiskt framsteg, eller? Tittar vi på följande citat tycks vi finna en sådan tanke hos Marx:
Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.4)
Om vi däremot tittar närmare på kapitalet som den opersonliga process det faktiskt är så hamnar vi vid den grundläggande formeln P–V–P´. Vi drar oss till minnes att kapitalet och kapitalförhållandet endast kan fortsätta existera om denna process fullföljs kontinuerligt, det vill säga att pengarna finner sin väg för att bli till mer pengar. Egentligen är det denna enkla princip som är kapitalets väsen; för detta mål lägger det världen under sig och formar den till sin avbild. Och detta att världen snabbt förändras och anpassas till att underlätta kapitalreproduktionen, det är för det odöda arbetet faktiskt lika mycket en bieffekt som det för företagaren kvittar vad för sorts prylar som hans industri egentligen framställer.
Ett kapital tar ett kliv framåt när det en gång lyckats genomgå sin cykel och har frambringat P´, men med detta förs det obönhörligen tillbaka till formelns början, till P. Om man till exempel skulle investera en miljon kronor och det efter en vända genom produktionsprocessen endast kom tillbaka som en miljon, då har inget framsteg skett; inget nytt värde har producerats och penningsumman har därför upphört att vara kapital. Värdeförmeringens lag kräver nämligen att värdet blir större, men om en miljon skulle bli två och rikedomen därmed fördubblades vore inte det ett mindre framsteg för kapitalet än om tre, fem eller ens hundra miljoner kunde realiseras. För kapitalisten vore det givetvis en fröjd att kunna inkassera hundra miljoner. Han skulle kunna luta sig tillbaka, lägga affärsverksamheten bakom sig och ändå fortsätta leva ett bekvämt liv i lyx. Men kapitalet självt kan aldrig vila. Ett dubbelt så stort varulager till exempel, är ett dubbelt helvete att bli av med. Det samhälleliga totalkapitalet står alltid där med kniven mot strupen och överlever inte en lång stund utan att fördjupa utsugningen av sin motsats proletariatet, helt oavsett hur mycket mervärde det dagen innan lyckats producera.
Om dagens kapitalism skriver XG att »mervärdet utvinns långt mer lättvindigt och lokaliserade poler av antagonistisk ackumulation har banat väg för ett mer globaliserat kapital.» (s. 200) Det är riktigt att kapitalet, genom sin globalisering, åter lyckades säkra profiterna under några decennier till, efter att det brutit sig loss från de nationella reglerade ackumulationszonerna, men det är väl tveksamt om dagens omstrukturerade kapitalförhållande med dess ständigt avlösande finanskriser och kroniska arbetslöshet skulle vara mer livskraftigt jämfört med det som härskade i Väst under guldåren? När nyliberalismen rusade fram under 1980-talet och basunerade ut det skriande behovet av att göra arbetsmarknaden mer flexibel samt att låsa upp bojorna som höll tillbaka finanskapitalets fria rörlighet, då var detta sant, men det var också endast vid denna tidpunkt som alla dessa regleringar eller rigiditeter hade blivit ett problem för själva systemet. Enligt vissa rabiata borgerliga ideologer så hade de naturligtvis alltid varit ett problem och detta är ju en mer än två hundra år gammal dogm. Marknadsfundamentalismen avlöste keynesianismen men inte för att denna var ett mer avancerat uttryck för kapitalistklassens makt utan för att den svarade bättre mot en ny historisk situation.
Enligt XG så har kapitalet alltså blivit mer avancerat jämfört med tidigare, men han säger även att detta har åtföljts av ett mer avancerat och stridbart proletariat: »kampformerna är långt mer avancerade än tidigare…» (s. 200). Också här måste vi fråga oss: Enligt vilket mått då?
Om vi bara ser till de allmänna livs- och arbetsvillkoren så verkar arbetarnas kamp inte ha lett till några nämnvärda förbättringar alltsedan kapitalets globalisering inleddes, åtminstone inte i de avancerade kapitalistiska länderna där vi snarare har upplevt en motsatt utveckling. Ur den synpunkten tycks ju faktiskt programmatismen ha varit mer avancerad: arbetarrörelsen skred framåt år för år; den uppnådde en allt fastare organisationsgrad och vann fler och fler röster i riksdagsvalen. Ingen kunde blunda för dess växande styrka. Och med förbättringarna som den lyckades genomdriva för arbetarnas räkning kunde även visionen länge bibehållas om att man stegvis rörde sig mot en slutgiltig frigörelse från kapitalets ok. Idag är denna vision död och begraven; ingen kan se någon sådan trend i den pågående samhällsutvecklingen. Produktivitetsvinsterna åtföljs numera av stagnerande löner, ökad press och stigande arbetslöshet.5)
Men XG tycks leta efter någon sorts kvalitativ aspekt i kampen, för sedan låter det såhär:
[A]rbetare kämpar mot facket och partiet som aspekter av kapitalet; vilda strejker förekommer i överflöd, arbetarrådet har förlorat sin roll som patentlösning och arbetaridentiteten ignoreras allt mer eller angrips direkt av arbetarna själva. (s. 200)
Detta går inte att tolka som om XG skulle säga att facket, partiet, arbetarrådet osv. i alla tider och på alla platser har varit någonting »dåligt». Vi vet från hans text att han vänder sig mot en sådan normativ syn. Tvärtom accepterar XG att till exempel arbetarrådet var en adekvat form för revolutionen under en bestämd kampcykel. Detta till trots är det en viss ultravänsterjargong som skiner igenom: de gamla förmedlingarna (men han använder faktiskt inte det här ordet) »angrips direkt av arbetarna själva», vilket uppfattas som någonting positivt eller »mer avancerat».
Det är riktigt att skalet av den fackföreningsrörelse som växte fram under den föregående perioden tillsammans med arbetarpartierna idag ofta direkt måste angripas av arbetarna. Dessa organisationer har idag, i ett land som Sverige, som överordnat mål att garantera framtida investeringar och därmed arbetstillfällen i landet. De flyttar inte längre fram arbetarnas positioner som det tidigare brukade heta. Arbetarpolitiken har bytts ut mot kravet på att administrera krisen (dvs. den latenta krisen sedan omstruktureringen) och att fördela dess negativa effekter »solidariskt» genom att erbjuda en mindre förskräcklig lösning än vad de liberal-konservativa partierna brukar förespråka. Detta innebär en omvänd reformism med en långsam men stadig nedmontering av arbetsrätten och välfärdsinrättningarna som byggts upp under den tidigare perioden.
Men den omstrukturerade kapitalismen och kapitalistklassens angrepp de senaste trettio åren är inte på något sätt bättre för produktionssättet än vad den fordistiska inrättningen en gång var. Det blev bara helt enkelt nödvändigt att den senare skulle nedmonteras så snart den blivit oförenlig med systemets reproduktion. Likaså är inte proletärernas motangrepp mer avancerade idag. Om det idag, för att försvara ens livsvillkor, många gånger blir nödvändigt att gå i vild strejk eller, som vi har sett i Frankrike, att man tar till mycket radikala metoder såsom kidnappningar av chefen och hot om massivt sabotage av produktionsmedlen, då är dessa metoder också endast nödvändiga mot bakgrund av en ökad internationell konkurrens och nyttjas i desperation. Men den bittra sanningen är faktiskt att strejkstatistiken stadigt har gått ner, också de vilda strejkerna.
En konfontation med facket idag har dock ingenting med ultravänsterns kritik av förmedlingarna att göra eller att man emot reformismen inom arbetarörelsen behöver föra fram arbetarklassens självständiga organisering. Den världen har upphört att finnas till; läget idag ser radikalt annorlunda ut. Det finns inte längre någon arbetarrörelse eftersom det inte finns någon arbetaridentitet och därmed inte heller vare sig någon reformism eller revolutionär arbetarautonomi. En kamp som utgår från golvet kan uppstå spontant utanför eller mot det lokala fackets vilja, men det kan också hända att det är just det som tar intitiativet. Så länge kampen handlar om löner och villkor spelar dessa formaliteter mindre roll, för det är inte endast den fackliga organisationen som måste överskridas utan det fackliga innehållet i kampen, något som förutsätter ett kvalitativt språng.
Avslutningsvis vill jag säga att även om vissa »framstegsidéer» här har blivit ifrågasatta förnekar jag inte på något sätt att det kapitalistiska produktionssättet faktiskt utvecklas med tiden, vilket hade varit absurt. Produktionssättet har verkligen en historia där de på varandra följande kampcyklerna inte blott bryter av mot den tidigare konfigurationen – ibland med en helt ny uppsättning institutioner – utan där den nya konfigurationen också bär ett kännemärke av vad den avlöser. I processen då en ny kampcykel är på väg att ersätta den omedelbart föregående sker genomgripande förändringar som bryter ner den tidigare bärande konstruktionen, men samtidigt ritas det upp en ny spelplan för klasskampen som har sin egen särskilda struktur. Historien skrider således framåt, motsättningsförhållandet utvecklas, det vill säga villkoren för utsugning samt kampen mot utsugningen. Av vad vi har sett hittills så har produktionssättet lyckats klara sig från att sprängas inifrån, genom att säkra utsugningen under nya former. Men detta bevisar varken att det kommer att överleva även i framtiden eller att det nu äntligen står inför att avskaffas. Om det senare trots allt ska bli verklighet krävs det att klasserna proletariat och kapital, vid en viss tidpunkt, konfronterar varandra på ett sådant sätt att utgången blir en annan än produktionssättets och klassernas fortsatta reproduktion: kommunism.
:: april 2010