:: Xavier Girrard
Anta att jag skulle vara för subjektivistisk och TC för objektivistiska, då skulle det vara omöjligt att kombinera dessa två misstag och leta efter en adekvat lösning halvvägs emellan dem. Du rättar aldrig ett fel genom att lägga till det symmetriskt motsatta (eller symmetriskt felaktiga) misstaget, utan endast genom att finna vad som är det logiska felet i grunden för båda. Du kan inte balansera en delvis idealistisk-humanistisk metod med en strukturalistisk-logisk metod och närma dig sanningen genom en fingertoppskänslig kombination av de båda. – Gilles Dauvé1)
Som Dauvé helt riktigt anmärker så handlar det inte om att komma fram till någon kompromiss mellan dessa två ståndpunkter, utan om att överskrida problematiken i sin helhet. Eftersom det var frågan om historien som först blottlade den inneboende motsättningen mellan dem är det inte förvånande att det återigen är historien som avslöjar det inadekvata i båda ståndpunkterna. Meningsskiljaktigheterna mellan Troploin och Théorie communiste kommer ur det sätt på vilket de förstår förhållandet mellan den kommunistiska teorin, kampcykeln som ett moment av den verkliga rörelsen och själva den historiska tidpunkten, vilket i grund och botten betyder det sätt på vilket de förstår historien själv.
Dauvé hävdar att på samma gång som kommunismen alltid har varit en möjlighet så har dess framträdelseform icke desto mindre alltid och nödvändigtvis bestämts av varje historisk tidpunkts materiella omständigheter:
På 1800-talet och till och med vid tidpunkten för det första världskriget behövde de materiella förutsättningarna för kommunismen fortfarande skapas, åtminstone i vissa länder, exempelvis Frankrike, Italien och Ryssland. En kommunistisk revolution skulle först ha varit tvungen att utveckla produktivkrafterna, sätta småbourgeoisien i arbete, sprida industriarbetet med regeln: »Den som inte arbetar ska heller inte äta.» (Naturligtvis skulle detta endast gälla de arbetsförmögna.)2)
Och än en gång:
Hur än situationen var för 50 eller 100 år sedan syftar inte den nutida revolutionära rörelsen till att skapa förutsättningar för kommunismen eftersom dessa redan till fullo har skapats av kapitalet. Vårt mål är den omedelbara kommuniseringen av samhället.3)
Eftersom den verkliga rörelsen är historiskt bestämd kommer dess omedelbara uppgifter, metoder och kampformer alltid att växla alltefter föränderliga historiska omständigheter. I enlighet därmed är det historiska förverkligandet av den verkliga rörelsen någonting föränderligt. Men samtidigt som dess former må variera så gör dess väsen det inte, hävdar Dauvé senare:
Spänningen mellan att underkasta sig arbetet och att kritisera arbetet har funnits där sedan kapitalismens uppkomst. Självklart beror kommunismens förverkligande på det historiska ögonblicket, men vad det är innerst inne är invariant 1796 liksom 2002. Annars skulle man inte förstå hur Marx alltsedan 1840-talet hade definierat kommunismen som lönearbetets, klassernas och statens avskaffande. Hur ska man förklara den teoretiska kommunismen tillblivelse vid denna tid om allt var bestämt av ett historiskt förlopp som, i brist på »mognad» 1845, då logiskt inte kunde ha låtit den komma till världen?4)
Och vad som gäller för den verkliga rörelsens innehåll gäller även för dess teori:
Jag upplever det som att det väsentliga lades fram på 1840-talet. Inte allt: krossandet av staten, kritiken av arbetarrörelsen, förståelsen av revolutionen som kommunisering, de ståndpunkterna blev klara först senare och en del först under de senaste 40 eller 50 åren.5)
Det är som om Dauvé kommit fram till sin teori genom att klippa sönder historien och godtyckligt klistrat ihop bitarna. Den verkliga rörelsens grundläggande innehåll placeras vid 1796, teorins grunder under 1840-talet och dess förverkligandeformer sägs växla med den historiska tidpunkten. Men som Dauvé själv erkänner överskrids de historiska tidpunkterna naturligtvis genom att flyta in i varandra. Eftersom de materiella villkoren 1848 inte utgör de materiella villkoren idag så har även den verkliga rörelsen förändrats tillsammans med sina motsvarande teoretiska uttryck. För att kunna få invariansen, vilken är hans teoretiska ståndpunkt, att stämma överens med en nödvändigtvis diakron historieuppfattning har Dauvé inte något annat val än att helt enkelt omdefiniera de efterföljande teoretiska förändringarna som blotta revideringar av eller tillägg till den grundläggande teori som etablerats under 1840-talet. Dauvé fryser den kommunistiska teorin från en historisk tidpunkt till en absolut och transhistorisk kommunistisk teori men tillstår, vilket man nödvändigtvis måste, att varje nytt klargörande av teorin endast utvidgar det grundläggande. Härmed avskaffas historien.
När väl teorin har abstraherats från historien kan den enbart stelna till ideologi. Resultatet är, som TC anmärker, Dauvés arbete »När uppror dör»: en i grund och botten ahistorisk kommunistisk teori som tjänar som standardmått för att bedöma den verkliga rörelsen under tidigare historiska tidpunkter.6) Och naturligtvis blir det här ett misslyckande eftersom inget kan bekräftas av de normativa imperativ som krävs av en chimäraktig teori som rycks loss från historiens väv. TC sammanfattar det på följande sätt: »När vi säger att revolutionen och kommunismen endast kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu till slut framställer sig som den alltid varit eller som den alltid borde ha varit».7)
Dauvé plockar isär teorin, den verkliga rörelsens innehåll och de historiska tidpunkterna så att historien själv blir meningslös. TC undviker detta genom att historisera kommunismen så att en specifik uppsättning kommunistiska teorier nödvändigtvis överensstämmer med en specifik kampcykel som själv bestäms av de historiskt specifika dimensionerna av det ömsesidigt implicerade strukturella förhållandet mellan arbete och kapital. Detta är verkligen ett framsteg. Genom att relatera en kampcykel och dess parallella uppsättning teorier till en specifik historisk tidpunkt lyckas TC förstå kommunismen vid varje ögonblick i termer av de materiella villkor som bestämmer den och inte utifrån perspektivet av en påstått grundläggande ståndpunkt som kan sväva ut ovanför historien och som kan fälla normativa omdömen. Men trots att de ser att varje historisk tidpunkt bestämmer sin egen kommunistiska teori abstraherar TC teorin från denna tidpunkt som den absoluta teorin, genom att argumentera för att den form som kommunismen nödvändigtvis måste anta i vårt historiska ögonblick är den form som nödvändigtvis överskrider kapitalet. TC producerar en total historia där den nödvändiga produktionen av kommunism, som definieras av den nuvarande kampcykeln, prydligt placeras som dess slut.
Men kommunismen som det definitiva överskridandet av kapitalets historiska dialektik har ännu inte producerats. En total kommunistisk historia kan inte konstrueras före den faktiska produktionen av kommunism och dess auktoritativa form själv. Även om den kommunistiska revolutionen skulle äga rum inom den närmsta framtiden så skulle den intrikata historia som TC har skapat sannerligen fortfarande, ovillkorligen gå stick i stäv med den totala historia som kommer att uppstå efter den kommunistiska revolutionen, helt enkelt därför att utgångspunkten för att kunna förstå denna historia endast kan skänkas efter denna händelse. I sin kommentar om TC kritiserar Dauvé det felaktiga försöket att producera denna typ av total historia:
Det finns inte någon privilegierad tid eller plats, ingen möjlig fördelaktig utkiksplats från vilken hela betydelsen av historien till slut skulle visa sig för dem som bemästrar den rätta teorin. TC erbjuder ett annat exempel på en förståelig men missriktad tro på det mänskliga tänkandets kraft.8)
Just eftersom den låtsas att vara en total historia som ännu inte kan skrivas är TC:s historia alltså inget annat än ett rättfärdigande av deras påstående att förhållandet mellan arbete och kapital har omstrukturerats i sådan grad att upplösningen av hela dialektiken har blivit både möjlig och nödvändig. Eftersom kommunismen har misslyckats tidigare för att den var tvungen att göra det blir för TC tidpunkten då kommunismen blir möjlig per definition ögonblicket då detta blir nödvändigt. Deras historia är det konstruerade rättfärdigandet av det nödvändiga.
TC rekonstruerar endast historien för att visa att kommunismen nödvändigtvis kommer att produceras i det nuvarande historiska ögonblicket. Man skulle lika gärna kunna rekonstruera historien för att visa att kommunismen nödvändigtvis inte kommer att produceras i det nuvarande historiska ögonblicket. Detta är historiens väsen. Det är först när man har prövat kommunismen, inte i något slags konstruerad genealogi, som man vet vad den går för.
Vad individen beträffar, så är ändå var och en ett barn av sin tid, så är även filosofin sin tid förstådd i tanken. – G.W.F. Hegel9)
Eftersom varje specifikt historiskt ögonblick producerar sin egen specifika kampcykel och sina egna specifika kommunistiska teorier så kan man endast formulera den kommunistiska teorin från sin egen tid. Den kommunistiska teorin är endast en analys som återspeglar den nuvarande kampcykeln placerad vid sin historiska tidpunkt, liksom tidigare kampcykler var placerade vid sina respektive historiska tidpunkter. Då dessa tidpunkter inte är några finkänsliga punkter utan istället kontinuerliga aspekter av en enhetlig rörelse så är den kommunistiska teorin mer specifikt det »teoretiska uttrycket för en revolutionär process»10) från en bestämd historisk utkiksplats.
Ingen kan förneka att den verkliga rörelsens innehåll och form har förändrats över tid. Detta är just på grund av att de materiella villkoren som bestämmer den verkliga rörelsen själva har förändrats över tid. Men detta är inte detsamma som att säga att varje kampcykel är helt oberoende av dem som föregick den. Historiska tillfällen uppkommer inte själva ur intet, utan produceras och bestäms istället av varje föregående historiskt ögonblick. Eftersom det förflutna alltid finns bevarat i nuet så måste det finnas ett element av kontinuitet mellan olika kampcykler som utgör den verkliga rörelsen och alltså även mellan de olika historiska kommunistiska teorier som förstår, artikulerar, utvecklar och själva utgör integrerade delar av denna materiella rörelse. Dauvé väljer att kalla denna obrutna linje för dess natur eller det som finns innerst inne, men förankrar det felaktigt i några empiriska data som har abstraherats från en historia som per definition endast kan förstås som en oavbruten process. Det är en sak att hävda att kommunismen, som på samma gång en teori och en verklig rörelse, besitter ett element av kontinuitet; det är något helt annat att välja ut en bestämd tidpunkt och påstå att det endast var då som det väsentliga framställdes. Totaliteten framstod i embryonal form, och därav de efterföljande »nya» upptäckterna som därför endast tjänar till ytterligare klargöranden av det invariant essentiella.
Varje genombrott för den kommunistiska teorin ger inte vare sig något bidrag till den grundläggande teorin som skrivits vid någon empiriskt definierad tidpunkt från förr eller utgör något absolut brott med detta förr utan snarare är det en bestämd negation av detta förr: totaliteten upphävs inte utan efterträds genom detta förfinande. Till exempel det historiskt bestämda erkännandet att kommunismen, som Marx en gång skrev i Det kommunistiska manifestet, inte kan vara »[k]reditens centralisering i statens händer genom en nationalbank och oinskränkt monopol»,11) utan snarare måste vara ett fullständigt avskaffande av staten, utplånar inte den kommunistiska teorin helt och hållet. Det producerar en ny kommunistisk teori som är bestämd av nya materiella omständigheter som varken utgör ett klart brott eller någon fullständig kontinuitet, utan både och som dialektisk process. Det väsentliga är själva processens sammanhållning.
De historiska tidpunkter som bestäms av det kapitalistiska produktionssättet är produkter av den ömsesidiga implikationen mellan arbete och kapital. Var och en av dessa tidpunkter producerar sin egen kampcykel och sin egen återspeglande konstellation av kommunistiska teorier som tillsammans förstås som den auktoritativa kommunismen. I och genom den materiella kampen når den latenta men ständigt dynamiska spänningen mellan de två polerna i förhållandet en punkt som inrymmer möjligheten till ett brott i vilket kampcykeln och dess motsvarande teorier sätts på prov. Om kampen resulterar i ett nederlag självundergrävs med nödvändighet det som kommunismen för sig själv höll för auktoritativt. Sålunda omstruktureras förhållandet mellan arbete och kapital, vilket lägger den materiella grunden för en ny historisk tidpunkt. Som konsekvens härav framträder nödvändigtvis en ny kommunism såsom totaliteten av en specifik kampcykel och dess motsvarande uppsättning teoretiska uttryck. Med TC:s ord: »Det sker inte någon omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet utan ett nederlag för arbetarna.»12) Såsom efterträdare [supersession] till den föregående formen innebär denna nyare form av reflexiv kommunism att den föregående formen samtidigt ersätts och fullständigas eftersom det som den håller för auktoritativt för sig själv är just »det som var nödvändigt att lösa med de problem som var självundergrävande»13) för den föregående formen av kommunism. Men genom kampögonblicket producerar nederlaget för denna nyare form av kommunism dess egna självundergrävande villkor och rekonstruerar i enlighet därmed förhållandet på så sätt att de materiella omständigheterna från förr trängs ut och övergår i framtidens materiella omständigheter. Detta producerar ännu en historisk tidpunkt och som en konsekvens härav leder det till att ännu en form av kommunism nödvändigtvis uppstår. Den inneboende motor som driver detta framåtskridande är klasskampen och utvecklingen av kommunismens olika framträdelseformer är det materiella utbildandet av den verkliga rörelsen. Och denna verkliga rörelses rörelse, som nederlags- och rekonstitueringsprocess, som »förtvivlans väg»,14) är den verkliga rörelsens erfarenhet.15)
Naturligtvis kan tillfälliga orsaker förhindra detta historiska framåtskridande från att kulminera i dess upplösning. Terry Pinkard förklarar logiken bakom denna metodologi med en enkel analogi:
Precis som jag av tillfälliga orsaker kan misslyckas med att fullfölja en tanketråd – jag kanske dör innan jag avslutat den, jag kanske förlorar förmågan att fullfölja den eller så kommer jag fram till att fullföljandet av denna tanketråd inte längre är viktigt för mig – så kan ett historiskt framåtskridande misslyckas med att fullföljas av tillfälliga orsaker. Ett misslyckande att fullfölja en tanketråd på grund av tillfälligheter visar emellertid inte att det ena eller andra därför inte krävdes för fullföljandet av denna tanketråd.16)
Vidare så gör inte denna rörelse gällande att de ständigt återkommande framträdandena och överskridandena av olika slags framträdelseformer av kommunismen vid ett antal tidpunkter enbart är en tragisk rutinsak utan något bestämt slut. Då det per definition utgör upplösningen av det som varit otillräckligt hos de föregående framträdelseformerna, är kommunismen idag per automatik en mer förfinad kommunism. Men på en mer historisk nivå framstår det som empiriskt klart att varje omstrukturering av förhållandet mellan arbete och kapital utvecklar dialektiken till än högre nivåer. Som ett resultat av nederlaget för alla föregående kampcykler är det kapitalistiska produktionssättet idag långt mer avancerat än tidigare: sfärer av en gång i tiden självständiga verksamheter är nu helt och hållet subsumerade under kapitalet; fler fenomen har blivit utbytbara jämfört med tidigare; arbetskraftens reproduktionscykel är nu helt och hållet integrerad i kapitalets reproduktionscykel; mervärdet utvinns långt mer lättvindigt och lokaliserade poler av antagonistisk ackumulation har banat väg för ett mer globaliserat kapital. På samma sätt är dialektikens utveckling samtidigt utvecklingen av dess motsättning: kampformerna är långt mer avancerade än tidigare då arbetare kämpar mot facket och partiet som aspekter av kapitalet; vilda strejker förekommer i överflöd, arbetarrådet har förlorat sin roll som patentlösning och arbetaridentiteten ignoreras allt mer eller angrips direkt av arbetarna själva.
Om tillfälliga faktorer bakom misslyckanden undviks kommer denna process, inom vilken dagens kommunism endast är ett moment, att drivas mot sin egen upplösning: Villkoren för ögonblicken då det överskrids impliceras av själva dess struktur. Men garantin för denna transcendens kan endast framträda i och med den auktoritativa kommunismformens självproduktion. Varje form av kommunism kan producera en berättelse genom vilket det nuvarande erkänns som ett framsteg över det föregående, men detta framåtskridande »kommer endast att vara en utbildning om processen framgångsrikt kan slutföras»,17) men den kan endast bekräftas i sitt produktionsögonblick, det vill säga i det ögonblick då en specifik framträdelseform inte längre bär med sig kontrarevolutionen i sin natur.
Detta producerade överskridande kommer, om det äger rum, att vara ett upphävande av klasskampen som den självgenererande kraften som driver hela dialektiken. Kommunismen som själv är en produkt av kapitalets dialektik, eftersom klasskampen både är det som antingen kan utveckla hela dialektiken till allt högre nivåer eller det som kan peka utöver det som ögonblicket då överskridandet sker, är med nödvändighet klasskampens negation. Men eftersom klasskampen är den inneboende mekanism som driver historien framåt är dess avskaffande därför historiens avskaffande, eller närmare bestämt överskridandet av mänsklighetens förhistoria.
Den marxistiska teorins uppkomst är – på hegelianskt-marxistiskt språk – blott den »andra sidan» av den reala proletära klassrörelsens uppkomst; först tillsammans utgör båda sidorna den historiska processens konkreta helhet.18)
Den kommunistiska teorin är nödvändigtvis en produkt av det kapitalistiska produktionssättet. På samma sätt som dialektiken mellan arbete och kapital ger upphov till den verkliga rörelsen som sin projektiva spänning, ger den nödvändigtvis upphov till en uppsättning teorier som reflekterar över denna rörelse i sitt totala sammanhang. Men som produkter av det kapitalistiska produktionssättet skiljs de båda oundvikligen åt eftersom kapitalet självt är särskiljandet av teori och praktik, av materiellt och intellektuellt arbete, av reifierade verksamheter och av helheten.
Under icke-revolutionära perioder gör revolutionära arbetare sitt bästa för att avslöja naturen hos kapitalismen och de institutioner som stöder den (fackföreningar, arbetarpartier), alltmedan de är isolerade i sina fabriker. För det mesta är de inte särskilt framgångsrika, vilket är helt och fullt normalt. Det finns också revolutionärer (arbetare och icke-arbetare) som läser, skriver och gör sitt bästa för att förse oss med en kritik som omfattar hela systemet. För det mesta är inte heller de särskilt framgångsrika vilket även det är fullt normalt.19)
Uppdelningen mellan materiell och intellektuell kamp upphör först vid brottet såsom praktisk intervention; separationerna upplöses när isolerade praktiker helt enkelt blir till olika aspekter av samma totala praxis. Under tiden är den kommunistiska teorins uppgift, som proletariatets kollektiva minne, att ge uttryck för den verkliga rörelsen och på samma gång ett klargörande av dess uppgifter. Teorin gör dessa två saker genom att praktiskt studera, tolka den nuvarande kampcykeln och ställa den i kontrast mot den verkliga rörelsens tidigare tidpunkter i sina respektive historiska sammanhang, och genom att ständigt gå igenom sig själv och den nuvarande uppsättningen kommunistiska teorier av vilka den utgör en integrerad del. Genom att skildra kamperna och teorierna från förr och dem av idag försöker den nutida teorin att lösa vad den, utifrån det perspektiv som den har som sin utgångspunkt, anser vara motsättningar inom kommunismens tidigare framträdelseformer. På detta sätt tar den kommunistiska teorin idag som sin uppgift en förnyad försäkran om det som gör den nuvarande cykeln auktoritativ genom att fullfölja motsättningarna från förr.
Men eftersom beviset på denna auktoritativitet framträder först i och med att den verkliga revolutionen aktualiseras vore det meningslöst att försöka sig på en fullständig rekonstruktion av hela den föregående historien med syftet att återförsäkra nutidens auktoritativitet. Det tjänar ingenting till att producera något absolut narrativ för att rättfärdiga kommunismens nuvarande framträdelseform, ty medan den kommunistiska teorin idag kan lösa alla uppfattade motsättningar inom dess föregående framträdelseformer kan det finnas andra som existerar bortom nutidens perspektiv. I själva verket kan några av dessa ofullkomligheter ha bevarats i dagens situation och nå sin lösning först då dagens kommunism, genom praxis, underminerar sig själv. Varje ofullständighet kan endast förstås i sin totala ofullständighet i och med att kommunismens auktoritativa form blir till verklighet.
Men det finns heller inte någon mening med att ta sig an den motsatta metoden genom att återförsäkra den nuvarande kommunismens anspråk på auktoritativitet genom att argumentera för att den kommunistiska teorin som process gradvis närmar sig de avgörande uppgifterna för en föregående historisk tidpunkt, genom att locka fram de ursprungliga motsättningarna i den teorin alltmedan tiden går. Att göra så vore att tilldela den kommunistiska teorin rollen av en läkare vars enda uppgift är att lägga bandage på, återuppliva eller komplettera den grundläggande framträdelseformen som den kommunistiska teorin antar med de efterföljande historiska tidpunkternas upptäckter och framsteg.
Troploin producerar en självmedveten ahistoricism medan Théorie communiste producerar en icke-självmedveten historicism.20) Som kommunistisk teori av idag är den teori som uttrycks av Théorie communiste icke-självmedveten eftersom själva dess struktur hindrar den själv från att förstå möjligheten av sin egen icke-auktoritativitet. Men deras teori är samtidigt historicistisk eftersom den förstår den kommunistiska teorin som en dynamisk historisk process som består av enskilda moment på samma gång som den förstår sig själv som det mest aktuella ögonblicket av just denna process. Som en kommunistisk teori om nutiden är den teori som uttrycks av Troploin självmedveten därför att dess öppna struktur tillåter den att förstå möjligheten av dess egen icke-auktoritativitet, men samma teori är på samma gång ahistoricistisk då den förstår den kommunistiska teorin som ett invariant program bestående av ett införlivade av teoretiska bidrag från skilda historiska tidpunkter.
I motsats till båda dessa ståndpunkter måste vår tids teori vara självmedvetet historicistisk. Precis som Troploin måste den erkänna att beviset på dess auktoritativitet inte kan komma ur teorin själv utan vid ögonblicket för den praktiska interventionen. Och precis som Théorie communiste måste den erkänna det som är sammanhängande i varje historiskt ögonblick som aspekter av en fortlöpande process. Denna teori tar sig inte an historien bara för att skriva om den på ett sådant sätt att kommunismens alla föregående framträdelseformer kan omstruktureras, för att bevisa det nödvändiga i det nuvarandes auktoritativitet, men den tar sig inte heller an historien endast för att fälla normativa omdömen om kommunismens föregående framträdelseformer genom att, med termer som hämtats från idag, förklara vad de skulle ha gjort förr i tiden för att ha undvikit nederlagen.
Det verkar emellertid som att en självmedveten historicistisk kommunism skulle vara en självmotsägelse. Eftersom revolutionärerna i varje kampcykel hindras att begripa motsättningarna inom sin egen framträdelseform av kommunismen tvingas de å ena sidan att hela tiden kämpa i tron att deras egen kommunism nödvändigtvis är den auktoritativa kommunismen. TC exemplifierar denna ståndpunkt för den nuvarande cykeln.
Vi funderar över den situation i vilken vi befinner oss, ser inte längre än vår egen kampcykel och tillägger: Vår kampcykel för med sig ett sådant innehåll i och en sådan struktur för konfrontationen mellan proletariat och kapital, och för oss är detta den kommunistiska revolutionen, eftersom det för oss är helt omöjligt att föreställa sig några andra former eller något annat innehåll.21)
Men en fast övertygelse om det definitiva i kommunismens nuvarande framträdelseform är inte en uppfattning som är unik för den nuvarande kampcykeln; den utgör ett nödvändigt tillägg till alla föregående cykler. Genom att blicka tillbaka på och bedöma de motsättningar som undergrävde kommunismens alla föregående former tar sig kommunismen av idag för att vara auktoritativ genom att den skapar sig en föreställning om att den själv är lösningen på just dessa motsättningar. Det var i själva verket just de föregående framträdelseformernas underminerande av sig själva som skapade grunden för det auktoritativa idag. Rosa Luxemburg skrev i efterdyningarna av spartakistupproret ner sina sista ord innan hon följande dag skulle komma att bli fångad och avrättad.
Var stod vi idag utan de nederlag, ur vilka vi hämtat historisk erfarenhet, insikt, makt och idealism! Vi bygger idag, då vi står omedelbart inför slutstriden i proletariatets klasskamp, direkt på dessa nederlag, som vi inte kunnat vara utan, de nederlag, som vart och ett skapat en del av vår kraft och målmedvetenhet.22)
Men denna revolution hade redan undergrävt sig själv när väl Luxemburg hade avslutat sin artikel: »slutstriden» var tvungen att hänskjutas. Även om det står klart att »rörelsens misslyckanden … i sig [är] ett adekvat sätt att visa på dess begränsningar»23) så bekräftar Luxemburgs optimistiska varsel att dessa begränsningar blir tydliga först efter nederlaget. Det tidiga 1900-talets kommunister trodde att kommunismen slutligen hade blivit möjlig, men det var enbart deras eget nederlag och den nya horisont som framträdde efter detta nederlag som lät kommunisterna vid senare historiska tidpunkter begripa att trots uppfattningen bland dem under 1900-talet så var kommunismen i själva verket inte möjlig vid den specifika historiska tidpunkten.
Men att å andra sidan blicka tillbaka för att se nederlaget för kommunismens föregående framträdelseform, tvingar nödvändigtvis kommunismen av idag att erkänna möjligheten av sitt eget nederlag: Om de föregående framträdelseformerna, som alla med visshet gjorde anspråk på att vara den auktoritativa kommunismen, gav upphov till sitt eget nederlag som ett resultat av sina egna dolda motsättningar, så kan även dagens kommunism misslyckas på grund av sig själv. Med det motsägelsefulla resultatet att dagens kommunism paradoxalt nog måste tro att kommunismen slutligen har blivit möjlig och därför är den nuvarande framträdelseformen för kommunismen auktoritativ, samtidigt som den erkänner att denna kommunism i själva verket kan besegras, och därför att denna kommunism, som en historisk omöjlighet, inte var den auktoritativa framträdelseformen för kommunismen.
Detta är enbart motsägelsefullt i tanken. Till skillnad från en kunskapsteori kan kommunisterna vid en specifik historisk tidpunkt endast veta om deras eget begrepp är adekvat för deras objekt genom praktisk verksamhet. Med andra ord, eftersom kommunismen är en verklig rörelse och inte någon spekulativ filosofi kan »[s]triden om det verkliga eller overkliga» i dagens kommunisms auktoritativitet som skild från den praktiska kampen endast vara ett ideologiskt mysterium. Och som Marx själv visade får »[a]lla mysterier, som förleder teorin till mysticism … sin rationella lösning i den mänskliga praktiken och i förståelsen av denna praktik».24) Som en konsekvens härav kan en självmedvetet historicistisk kommunistisk teori på samma gång göra anspråk på nödvändigheten av den nuvarande rörelsens auktoritativitet och erkänna möjligheten av dess misslyckande, eftersom det endast är i den materiella kampen för produktionen av kommunismen som man kan förstå huruvida dagens kommunism verkligen är det definitiva överskridandet av dialektiken.