Mycket väsen för ingenting. Kritiska anmärkningar till »Att arbeta eller inte arbeta, är det frågan?»

:: Théorie communiste¹⁾

Det ämne som Dauvé och Nesic avser att resonera kring i denna text är inget mindre än vad som är ett »historiskt misslyckande» för »två århundraden av den kommunistiska rörelsen».²⁾ Deras svar på denna fråga går via an kritik av programmatismbegreppet som främst har utvecklats av tidskriften Théorie communiste. Emellertid skulle programmatismen endast kunna tjäna som en förklaring till »den kommunistiska rörelsen[s]» »misslyckande» om vi som Dauvé och Nesic föreställer oss att kommunismen är en norm, en substans, någonting som »innerst inne är invariant»³⁾. I annat fall är programmatismen endast förklaringen till sitt eget misslyckande. Vi kommer därför att börja med att förklara programmatismteorin som Dauvé och Nesic har missförstått så grundligt. Men det ska också sägas att vad som verkligen står på spel här är hur den nuvarande perioden ska bestämmas och än mer det faktum att en »nuvarande period» överhuvudtaget kan existera, det vill säga någonting som kan kallas historia.

Generellt sett kan man säga att programmatismen definieras av en praktik och teori i klasskampen under vilken proletariatet i sin strävan mot frigörelse, i sin situation, finner grunden till en framtida samhällsorganisering som blir ett program att förverkliga. Revolutionen blir sålunda proletariatets affirmation: proletär diktatur, arbetarråd, arbetets frigörelse, övergångsperiod, statens bortvittrande, generaliserad självförvaltning, ett »samhälle av associerade producenter» osv. Proletariatet är begåvat med en revolutionär natur som det ställer i motsättning till kapitalet, en natur som anpassar sig till historiska villkor vilka kan vara mer eller mindre »mogna». Programmatismen är inte bara en teori utan framförallt alla de proletariatets praktiker där klassens maktstegring (organisatoriskt i fackföreningar och i parlament, som styrkeförhållanden eller medvetenhet om »historiens lärdomar») positivt förstås som steg mot revolutionen och kommunismen. Programmatismen är till sin kärna bunden till motsättningen mellan proletariat och kapital så som denna tog form under den formella subsumtionen av arbetet under kapitalet.

Vid denna tidpunkt framställde sig kapitalet som en yttre makt i förhållande till arbetet. Att befria sig självt från det kapitalistiska herraväldet innebar för proletariatet att göra arbetet till samhälleligt förhållande mellan alla individer, som deras gemenskap. Det handlade om att befria det produktiva arbetet, att ta över produktionsmedlen, att avskaffa den kapitalistiska anarkin och privategendomen: att göra värdet till ett produktionssätt.

Klassaffirmationen som revolutionär process är tvåfaldig. Å ena sidan är den proletariatets maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet. Å andra sidan är den proletariatets affirmation som en specifik klass och därmed bevarandet av dess autonomi. Genom att de egna förmedlingarna är ofrånkomliga (partier, fackföreningar, kooperativ, samhällen med inbördes hjälp, parlament) förlorar sig revolutionen som klassens autonoma affirmation (som en specifik existens för sig själv inför kapitalet), inte som revolution i allmänhet, utan snarare som klassaffirmation. Proletariatets maktstegring sammanblandas med kapitalets utveckling och kommer att motsäga det som icke desto mindre var dess eget avsedda resultat: den autonoma affirmationen.

Under den revolutionära perioden efter första världskriget, i vilken den kommunistiska vänstern till sin praktik och teori var det betydande uttrycket, finner sig proletärerna i denna nya situation fångade i en fälla. I sin autonoma affirmation konfronterar nu proletariatet vad det är i kapitalet, vad det har blivit. Det konfronterar sin egen styrka som klass såsom en klass av det kapitalistiska produktionssättet. Revolutionen som klassaffirmation konfronterar sitt eget misslyckande, eftersom kontrarevolutionen i sig är förenad med vad som är existensberättigandet i själva drivkraften (och inte för att denna affirmation skulle vara något »misstag» eller något som är omöjligt under kapitalismen sedan urminnes tider, omöjligt i förhållande till en känd norm, till en färdig definition av revolutionen).

Med övergången till en period av arbetets reella subsumtion under kapitalet (vid artonhundratalets slut, nittonhundratalets början) sammanblandas klassens maktstegring med själva kapitalets utveckling när arbetet framställer sig självt som kapitalets väsen. Alla de organisationer som formaliserar denna maktstegring inom kapitalismen och som endast kan göra så organisatoriskt kan från första världskriget och framåt föreslå sig själva till posten som kapitalets förvaltare och därmed bli kontrarevolutionens akuta form.

Åren efter 1917 (eller 1905?) fortsätter revolutionen att vara klassaffirmation och proletariatet försöker att emot kapitalet befria den samhälleliga styrka som finns i kapitalet – en samhällelig styrka på vilken den upprättar sina organisationer och grundar sin revolutionära praktik. Vad som ger det förmågan att föra fram denna breda affirmation som är bestämmande för efterkrigstidens »revolutionära energi» blir dess begränsning. Periodens specificitet i förhållande till den klassiska programmatismen, socialdemokratin före första världskriget, ligger i den omständigheten att klassens autonoma affirmation emot kapitalet hamnar i motsättning till dess maktstegring inom kapitalet, eftersom denna maktstegring helt och hållet är integrerad i kapitalets reproduktion. Samtidigt finner denna affirmation sitt existensberättigande, sin grundval, i denna integration. Vad klassen är inom det kapitalistiska produktionssättet, är negationen av dess autonomi, medan det samtidigt är dess existensberättigande och kraften bakom själva denna vilja till autonom affirmation. Kontrarevolutionerna tas om hand av arbetarorganisationerna och mellankrigstiden är historien om denna frågas likvidering.

Fördelarna med programmatismbegreppet består i att det

• historiserar föreställningen om klasskamp, revolution och kommunism när det gäller att förstå klasskampen och revolutionen efter deras reella historiska kännetecken och inte i förhållande till någon norm
• inte längre ställer revolution, kommunism och villkor (dessa beryktade villkor som aldrig är mogna) mot varandra.
• lämnar återvändsgränden med ett proletariat som till sitt väsen alltjämt är revolutionärt (i själva verket revolutionärt så som den föregående perioden förstod detta uttryck) och en revolution som det aldrig lyckas åstadkomma
• skapar de olika beståndsdelarna i en epok som i sin helhet producerar sin egen interna förbindelse på samma gång som sina skillnader och motsättningar (Marx och Bakunin, Luxemburg och Bernstein osv.)
• undviker fallgropen med att återupptäcka en revolutionär natur hos proletariatet som varje gång den skulle uppenbara sig slutar i en omstrukturering av kapitalet.

Man kan alltid leta fram historiska bevis på motsatsen i olika handlingar, isolerade händelser som vid första anblicken verkar motsäga den allmänna rörelsen. Det handlar i så fall om att söka efter ett bevis som i samma stund som de plockas upp lösgörs från rörelsen. På detta sätt visar Dauvé och Nesic just hur den ojämförligt större delen av rörelsen motsäger deras påståenden. Då de inte förstår helheten begränsar de sig själva till att ställa isolerade verksamheter mot varandra utan att ta fasta på deras enhet.

Vad som försvann i och med den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet, som kännetecknas av utvinningen av merarbetet i dess relativa form, var allt det som gjorde det proletära villkoret till något som kunde ställas mot kapitalet, och därmed bröts också programmatismen ned. Från 1920-talet fram till åren omkring 1970 var programmatismens sönderfall inte någon utmattning från den föregående perioden, utan en ny struktur och en ny kampcykel. Grunden till programmatismens sönderfall som historisk period är förekomsten av en arbetaridentitet som stabiliserats under tiden efter andra världskriget, en arbetaridentitet som bekräftas i kapitalets reproduktion, arbetet som legitim rival till kapitalet inom det kapitalistiska produktionssättet. Alla den omedelbara produktionsprocessens kännetecken (löpandebandsarbete, samverkan, den kollektiva arbetaren, produktionsprocessens kontinuitet,⁴⁾ legotillverkning, arbetskraftens segmentering) och alla reproduktionens kännetecken (arbete, arbetslöshet, utbildning, välfärd), allt det som gör klassen till en bestämning av själva kapitalreproduktionen (offentlig sektor, ackumulationens inlåsning inom ett nationellt ackumulationsområde, glidande inflation, en »delning av produktivitetsvinsterna»), allt det som socialt och politiskt framställde proletariatet som en nationell förhandlingspartner, allt detta lade grunden till en arbetaridentitet utifrån vilken kontrollen över samhället som helhet, som förvaltning och hegemoni, utspelades. Denna arbetaridentitet som konstituerade arbetarrörelsen och som strukturerade klasskampen och som till och med inlemmade »realsocialismen» i den globala uppdelningen av ackumulationen vilade på motsättningen mellan å ena sidan skapandet och utvecklandet av en arbetskraft som sattes i arbete av kapitalet på ett allt mer kollektivt och samhälleligt sätt och å andra sidan på de former för kapitalets tillägnelse av denna arbetskraft som framstod som alltmer begränsade i den omedelbara produktionsprocessen och i reproduktionsprocessen.

Det här var den konfliktfyllda situation som utvecklades som en arbetaridentitet. Den fann sina kännemärken och sina omedelbara former för erkännande (sin bekräftelse) i »storfabriken», i dikotomin mellan anställning och arbetslöshet, mellan arbete och utbildning, i att arbetsprocessen underställdes arbetarkollektiven, i kopplingen mellan löner, tillväxt och produktivitet på nationell nivå, i de institutionella representationerna som allt detta implicerade (lika mycket i fabriken som på statens nivå) och sist men inte minst i den sociala och kulturella legitimiteten samt stoltheten i att vara en arbetare. Kapitalet var självförutsättande, det stod i överensstämmelse med kapitalbegreppet, men motsättningen mellan proletariat och kapital kunde inte ställa sig själv på denna nivå såtillvida att det inom denna självförutsättning fanns en produktion och bekräftelse av en arbetaridentitet, genom vilken klasskampen strukturerade sig själv i form av en arbetarrörelse.

Programmatismens sönderfall inrymde det allt mer uppenbart omöjliga i att förstå revolutionen som överväxt⁵⁾ från det som proletariatet är i det kapitalistiska samhället, i dess maktstegring såsom arbetarrörelse. Revolutionsprocessen framställs här praktiskt och teoretiskt i klassautonomin, i de många brotten med klassens integration och i försvaret av dess reproduktion. Självorganiseringen och autonomin blir revolutionen, så att formen räcker för att skapa innehållet.

Självorganiseringen och den starka fackförenings- och arbetarrörelsen tillhörde samma värld. Affirmationen av klassens sant revolutionära vara, som uppenbarade sig i autonomin, skulle inte kunnat ha den minsta antydan till verklighet om den inte hade varit den goda avalienerade sidan av samma verklighet, om den inte hade levat inom en stark arbetarrörelse som »ramade in» klassen. Självorganiseringen är en självorganiserad kamp med de självorganiserade producenterna som sin nödvändiga förlängning. Med ett ord: befriat arbete, med ett annat ord: värde. Denna kampcykel kulminerade mellan slutet av 1960-talet och den första halvan av 1970-talet. Praktiskt och teoretiskt släpptes autonomin lös på varje tänkbart sätt, från facklig självförvaltning till insurrektionell autonomi. Denna värld hör nu till det förgångna.

Det sker inte någon omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet utan ett nederlag för arbetarna. Detta var ett nederlag för arbetaridentiteten, för kommunistpartierna, för fackföreningsrörelsen, för självförvaltningen, för självorganiseringen och för autonomin. Omstruktureringen är till sitt väsen en kontrarevolution. Genom det att en bestämd kampcykel led nederlag – den som öppnades upp efter första världskriget – var det hela den stora programmatiska cykeln som nådde sitt slut.

Vi har just lämnat en kort redogörelse för »programmatismtesen», en tes som enligt Dauvé och Nesic är »felaktig med hänsyn till fakta, och än mer så vad gäller metoden, inställningen till den värld som ska förvandlas.»⁶⁾ Ändå har Dauvé och Nesic inte förstått den vare sig med hänsyn till fakta eller till metoden. Vad beträffar inställningen…

Utgångspunkten för deras vederläggning av »programmatismtesen» är ett missförstånd:

Alltsedan 1960-talet har ett alltmer synligt motstånd mot arbetet, som leder ända till ett öppet uppror, lett till en omvärdering av tidigare episoder i den revolutionära rörelsen efter förmågan eller oförmågan till denna arbetsvägran.⁷⁾

Den verkliga kritiken av arbetet skulle endast födas (och kunde endast födas) efter maj 1968.⁸⁾

Denna iakttagelse är historiskt riktig men missförståndet består i att man förstår programmatismens bankrutt som en kris för arbetet och att man formulerar dess överskridande som en »kritik av arbetet». Detta är att förbli inom programmatismen.

Givet att proletariatet förde fram sig självt som en revolutionär klass genom att kritisera allt det som »artikulerar» det som en klass av det kapitalistiska produktionssättet, i den rådistiska och den självorganisatoriska visionen, så var skadan redan skedd. Den blev synlig i början av 1970-talet, med ideologin om proletariatets självnegation och kritiken av arbetet. Det var endast genom att motsätta sig det som kunde definiera det som en klass av det kapitalistiska produktionssättet som proletariatet kunde vara revolutionärt. »Arbetsvägran», kravallerna, plundringarna och strejkerna utan krav blev naturligtvis verksamheten par excellence på vilken denna självnegation kunde grunda sig. Vad som krävdes var att man självorganiserde sig och att man upprättade råd, utan att man längre var några »arbetare»: cirkelns kvadratur.

Den teoretiska humanismen tillät det som framträdde som negation och vägran att ses positivt som överskridande. Dauvé och Nesic är exempel på teoretiker som har blockerats på detta stadium av den teoretiska produktionen, inte enbart för att de varken förstår omstruktureringen eller den nya kampcykeln utan viktigare eftersom de väntar på att sådana saker plötsligt ska dyka upp igen, att det schema som redan på sin tid var ett misslyckandets ideologi från en kampcykel som hade nått sitt slut. Precis som förhållandet mellan klassens maktstegring och dess auto­noma affirmation uttryckte programmatismens misslyckande på sina egna villkor, uttrycktes samma förhållande såsom ett förhållande mellan självorganisering och självnegation, på sina egna villkor, revolutionens omöjlighet under programmatismens sönderfallsperiod. Kommunismen är inte först och främst arbetets avskaffande. Det är den bara inom ett teoretiskt system som grundar sig på en analys av arbetet, det vill säga på förhållandet mellan människa och natur som startspunkt för den kommunistiska teorin. Vad som spelar någon roll i verkligheten är de samhällsförhållanden som bestämmer mänsklig verksamhet som arbete och poängen är alltså att avskaffa dessa förhållanden och inte att avskaffa arbetet. »Kritiken av arbetet» medger inte att man positivt kan ta itu med omstruktureringen som en omvandling av det motsägelsefyllda förhållandet mellan klasserna. Den kan endast närma sig detta negativt i termer av arbetets »likvidering» eller avessensialisering.

Enligt Dauvé och Nesic har vi befriats från den »gamla arbetarrörelsen», »realsocialismen» som grundade sig på »helgandet av arbetet», en »arbetaridentitet» och så vidare, men detta har inte resulterat i något »revolutionärt klargörande». Kort sagt har vi likväl inte kommit någonvart på vägen. Självklart har »[d]en proletära autonomin [inte] … utnyttjat det byråkratiska förfallet»⁹⁾ för de hörde båda till samma arbetaridentitetsvärld. Dauvé och Nesic tillskriver denna likvidering uteslutande kapitalet, som om »1968 år kamper» inte hade ett dugg med denna likvidering att göra. Fångade i sin normativa revolutionsproblematik som faktiskt är ett ideologiskt resultat av den förra cykelns nederlag ser de blott det gamlas försvinnande och inte ankomsten av det nya.

I de nuvarande kamperna för dagskrav har vi ett varsel om att de kan överskrida sig själva som revolutionär kamp, det vill säga som kommunisering, varje gång det i dessa kamper är den egna klasstillvaron som proletariatet ifrågasätter, det vill säga sig självt. Ett sådant angrepp äger rum inom kamperna för dagskrav och framförallt är det ett sätt att föra dessa vidare, men detta sätt att föra dem vidare inrymmer implicit en konflikt med det som definierar proletariatet. Det här är hela denna kampcykels originalitet. Kamperna för dagskrav har idag kännetecken som skulle ha varit otänkbara för trettio år sedan.

Proletariatet ställs emot sin egen bestämning som klass, en bestämning som gör sig självständig i förhållande till klassen, blir främmande för den. Klassenhetens objektivering i kapitalet har blivit påtaglig i mångfalden av periodiskt återkommande strejker (strejkerna i Frankrike våren 2003, de engelska postarbetarnas strejk). När det visar sig att autonomin och självorganiseringen inte längre är något perspektiv, som med transportstrejken i Italien eller den kamp som arbetarna utkämpade på FIAT-Melfi, är det där som denna cykels dynamik konstituerar sig och förbereder vardagskampernas överskridande med utgångspunkt i kampen för dagskrav.

Att ställa arbetslösheten och osäkerheten i centrum av löneförhållandet idag, att definiera den papperslöses svartarbete som arbetskraftens allmänna situation, att – som i fallet med direktaktionsrörelsen – ställa individernas samhälleliga omedelbarhet som den redan existerande grundvalen för att motsätta sig kapitalet (även om denna motsättning beskriver hela denna rörelses begränsning), att bedriva självmordskamper¹⁰⁾ som dem på Cellatex och andra under våren och sommaren år 2000, att återföra klassenheten till en av kapitalet skapad objektivitet som i alla kollektiv och intermittenta¹¹⁾ strejker, att rikta in sig mot allt som bestämmer oss, allt som vi är (som i de franska förortskravallerna 2005), att i utvidgningen av kamperna för dagskrav se ett ifrågasättande av själva dagskraven (som i kampen mot CPE), allt detta, alla dessa specifika kamper, är det innehåll som bestämmer denna kampcykels dynamik inom och under loppet av dessa kamper. Denna kampcykels revolutionära dynamik, som består i att under konfrontationen med kapitalet vända sig mot sin egen existens, det vill säga att ifrågasätta sig själv som klass, framträder i de flesta av dagens kamper. Denna dynamik har som sin inneboende begränsning det som definierar den som en dynamik, att handla såsom en klass.

I de produktiva verksamheter som utvecklades i Argentina, framförallt inom piquetero-rörelsen, hände något som vid första anblicken var förbryllande. Autonomin framträdde tydligt för vad den är – arbetarklassens förvaltning och reproduktion av dess situation inom kapitalet. Den »revolutionära» autonomins vapendragare kommer att säga att detta kom sig av den omständigheten att den inte segrade, trots att segern ligger just där. Men vid det tillfälle då autonomin inom de produktiva verksamheterna framträdde för vad den är, vändes allt som hade utgjort grunden till autonomin och till självorganiseringen upp-och-ned. Proletariatet kan inte i sig självt finna kapaciteten att skapa andra interindividuella relationer (vi talar medvetet inte om något samhällsförhållande) utan att välta över ända och negera vad det är i det här samhället, det vill säga utan att träda i motsättning till autonomin och dess dynamik. På det sätt dessa produktiva verksamheter genomfördes – i de faktiska villkoren för deras förverkligande, i konflikterna mellan de självorganiserade sektorerna – var det proletariatets bestämningar som en klass av det här samhället (egendom, utbyte, arbetsdelning) som vändes upp-och-ned. Självorganiseringen överskreds aldrig i Argentina, men de sociala kamperna varslade om detta överskridande. Det är på det sättet revolutionen som kommunisering blir trovärdig. Rörelsens generalisering blev hängande i luften och kunde bara fortsätta under den förutsättningen att varje fraktion av proletariatet skulle övervinna sin egen situation, det vill säga självorganiseringen av denna situation.

Att handla som klass idag betyder att å ena sidan inte längre ha något annat i sikte än kapitalet och dess reproduktions kategorier och att å andra sidan, av samma skäl, stå i motsättning till sin egen reproduktion som klass, att ifrågasätta denna. Detta är två sidor av samma klasshandling och denna konflikt, denna avvikelse [écart] i klasshandlingen (att reproducera sig själv som en klass av det här produktionssättet / att ifrågasätta sig själv) existerar under de flesta av dessa striders förlopp. Att klasshandlingen utgör gränsen för proletariatet att handla som klass kommer att vara ett praktiskt problem vars lösning blir mycket svårare, mer slumpartad och konfliktfylld än programmatismens begränsningar.

Den revolutionära verksamheten är det brott och det överskridande som Dauvé och Nesic frågar efter, men ett producerat brott och ett producerat överskridande som de är oförmögna att förstå. De föredrar den plötsliga och i synnerhet den förutsättningslösa förvandlingen från »förutseende familjefader» till »revolutionsromantiker».¹²⁾

Förhållandet mellan proletariatets autonomi och klassernas negation, mellan arbetaren och människan, vilket är en ideologi som växte fram ur en särskild historisk situation (maj 1968 och dess nederlag), har förts fram av Dauvé och Nesic som den invarianta substansen av en »spänning» inom proletariatet »mellan att underkasta sig arbetet och att kritisera arbetet». Deras essensialistiska (proletariatet) och invarianta (kommunismen) problematik hindrar dem från att ha en historisk förståelse av revolutionen och kommunismen. Programmatismbegreppet utgör grunden för en sådan förståelse, men ett begrepp som de alltså menar är »felaktig[t] med hänsyn till fakta, och än mer så vad gäller metoden, inställningen till den värld som ska förvandlas»¹³⁾.

Dauvé och Nesic kommer med sju invändningar mot programmatismbegreppet.

1. Arbetarna anslöt sig inte till »en utopi om en värld där arbetet skulle göras till kung» för »hur kan vi annars förklara de upprepade kraven på att arbeta mindre?»¹⁴⁾

Arbetarna kunde inte ha haft arbetets frigörelse som perspektiv eftersom de inte ville arbeta mer åt chefen. Argumentet gör en mållös. Dauvé och Nesic förstår inte »affirmationen av arbetet» som »arbetets frigörelse», det vill säga som avskaffandet av sin underordnade situation. Att »befria arbetet» är raka motsatsen till att vilja arbeta mer åt chefen (för mindre pengar). Det innebär just att man inte ser lönearbete som någon positiv realitet utan som det som ska avskaffas. Denna invändning skulle inte ens vara värd att citera om vi inte här, i inverterad form, fann ideologin om ett »socialt band» eller en »tillhörighet» som alltså ska vara en av termerna i denna »spänning» inom proletariatets »vara».

2. »Arbetets frigörelse» är en produkt av arbetarrörelsens organisationer och inte av arbetarna själva.

Det här är att gå lite snabbt förbi det faktum att arbetarna själva hade grundat dessa organisationer och att de ibland anslöt sig till dem i massor. Förresten så var det verkligen arbetarna som skapade arbetarråden, sovjeterna – även om det var för att försvara sin tillvaro som arbetare, men hur hade det annars kunnat vara när man upprättar arbetarråd? Det var likaså arbetare som emellanåt gav sig på försök till självförvaltning, som tog kontrollen över fabrikerna, som deltog i fabrikskommittéer, som grundade kooperativ och skapade organisationer, partier och fackföreningar som hade proletariatets diktatur och arbetets frigörelse i sina program. Om man säger att arbetets frigörelse är organisationernas och inte arbetarklassens teori så är det för det första felaktigt, men till och med om det hade varit sant så skulle det vara nödvändigt att man förklarade sambandet mellan de två.

Kommunens historia förmodas visa att allt det tidigare nämnda svamlet egentligen inte intresserade arbetarna. I sitt förord till Bilan säger Dauvé att under Kommunen förblev kommunisterna »tvekande», »då de inte var så många»¹⁵⁾. Det är emellertid i innehållet i deras program som man måste söka efter deras »tvekanden», varför man framställde arbetets affirmation som »rörelsens slutgiltiga mål» som måste innefatta »en hel serie historiska processer».¹⁶⁾ Kommunisterna erkände i sitt eget program den historiska nödvändigheten av dem (de borgerliga republikanerna) som var på väg att utplåna dem. Här fanns det någonting man kunde vara »tvekande» inför.

Arbetarnas återtagande av produktionen hade i verkligheten en så liten prioritet för Kommunen att dess centralkommité så tidigt som den 21 mars 1871 i dess Journal official tillkännagav: »Arbetarna, de som skapar allt men som inte kan glädja sig åt något, som lider av sin misär mitt bland deras ackumulerade produkter, frukten av deras arbete och deras svett… ska de aldrig tillåtas arbeta för deras frigörelse?»¹⁷⁾ Som kommentar på denna resolution skriver Marx: »En krigsförklaring har överlämnats av arbetet mot produktionsmedlens monopolister, mot kapitalet». Och i ett litet stycke längre fram: »Vad Kommunen vill är den samhälleliga egendomen som gör egendomen till arbetets kännetecken».¹⁸⁾

Bortsett från ett fåtal redan nämnda åtgärder var antalet övertagna företag och verkstäder långt ifrån försumbara och likaså den »socialt progressiva budgivning» som Kommunen höll då den auktionerade ut sina kontrakt. I slutändan är det naturen hos dessa kamper för arbetets frigörelse som förklarar det lilla antalet åtgärder av det slag som Dauvé och Nesic söker efter. Denna arbetarklasskamp täcks av mossan från alla den kapitalistiska utvecklingens historiska förmedlingar. Marx angriper »arbetarklassens nedlåtande vänner» som gratulerar sig själva för att »arbetare trots allt är förståndiga människor och väl vid makten alltid beslutsamt vänder ryggen åt socialistiska företag! Arbetarna i Paris försöker inte skapa vare sig någon phalanstère eller någon Icarie».¹⁹⁾ Kort sagt försöker de som eftersträvar det omedelbara realiserandet av detta arbetets frigörelse, som enligt Marx »enbart är en tendens» i de åtgärder som Kommunen vidtog, förbli på den utopiska socialismens stadium och de har inte förstått att dessa mål nu har blivit reella genom att de underställts »rörelsens historiska villkor».

»Arbetarklassen begär inga underverk av kommunen», men ändå visste denna arbetarklass att den »för att framarbeta sin egen befrielse … måste genomgå långa strider, en hel serie historiska processer» för att den skulle bli erkänd »som den enda klass som ännu var i stånd att prestera ett samhälleligt initiativ…»²⁰⁾ – och erkänd som sådan av medelklassen som med Kommunen förmodades ställa upp på arbetarnas sida.

Dessa åtgärders »tvekande» och blygsamma karaktär hade en annan orsak. Mot slutet av mars besegrades arbetarna i det egna lägret, inuti själva Kommunen. Om Marx inte talar om den samhälleliga betydelsen av omvandlingen av Kommunens styrelseorgan och påstår att Kommunen uteslutande är en arbetarregering, »den äntligen upptäckta politiska formen», beror det på att revolutionen för honom inte finns där vi letar efter den idag, det vill säga i proletariatets självständiga handlande och i dess kapacitet att avskaffa sig genom att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, utan i proletariatets kapacitet att representera hela samhället och dess framtid. När man tittar närmare så är det senare skälet till »blygsamhet» inte så värst annorlunda gentemot det förra. Att man i sin egen praktik inkluderar den historiska utvecklingen, det implicerar att man är besegrad som autonom klass i det att man i sin praktik endast åberopar sig själv.

Liksom med Kommunen antas den ryska revolutionen 1917 bekräfta att »proletärerna [inte visade] någon särskild entusiasm att producera…»²¹⁾. Och ändå finner vi i en av Dauvés tidigare texter följande:

… [F]abriks- och verkstadskommittéernas rörelse upplevde en anmärkningsvärd tillströmning mellan februari och oktober. Dessa kommittéer skapades oftast med syftet att uppnå åttatimmarsdagen och löneökningar. I april erkände den provisoriska regeringen deras rätt att representera arbetarna i förhandlingarna med arbetsgivarna och regeringen, men steg för steg försökte kommittéerna påverka fabrikernas ledning som de i många fall tog över.²²⁾

Vid den här tiden [efter oktober 1917 då det bolsjevikiska ledarskapet hade infört och utformat arbetarkontrollen i Ryssland »i enlighet med det bästa för en planerad inriktning av den nationella ekonomin»] fortsatte de ryska arbetarna att liva upp kommittéerna som ofta försökte ta över företag. Som januarinumret 1918 av Metallarbetarnas röst deklarerar: »[A]rbetarklassen måste av sin natur inneha en ledande plats i produktionen och särskilt i dess organisation…» Men dessa försök led ofta nederlag.²³⁾

Man kan såklart ändra åsikt men det är inte det som det är frågan om här. Snarare än åsikterna om dem är det de historiska fakta som har ändrats; det som fanns tidigare existerar inte längre.

Vi kan lika gärna hänvisa till mer »klassiska» historiker:

Den naturliga följden av revolutionen [i februari 1917] var att de ekonomiska kamperna stegrades. I detta sammanhang skulle fabrikskommittéerna bli de verkliga centralgestalterna i konflikten mellan arbete och kapital. De reglerade fackföreningarna i bakgrunden … Dessutom aktade sig deras [fackföreningarnas] ledare, som till största delen var mensjeviker, för att inte direkt lägga sig i produktionen. Det blev alltså fabrikskommittéerna som omedelbart tog sig an detta utan mycket tanke på de begränsningar som var föreskrivna enligt lag. Arbetarna på ett stort antal fabriker hade börjat lägga sig i förvaltnings- och ledningsfrågorna, till den grad att de till och med jagade ut cheferna och ingenjörerna ur fabriken. När arbetsgivaren valde att lämna nyckeln under dörrmattan var det vanligt att se att fabrikskommittén tog över förvaltningen av anläggningen. … Genom att lansera parollen om »arbetarkontroll», vilket utgjorde en central del av deras program, bidrog bolsjevikerna till att underblåsa den spontana rörelsen som växte fram ur arbetarmassornas radikalisering. De uppmuntrade sålunda – av taktiska skäl som vi kommer att återvända till senare – de frihetliga och anarkosyndikalistiska tendenserna som kom i dagen i fabrikskommittéerna och vilka strävade mot att upprätta arbetarkontroll på varje enskilt företag, utan att begagna sig av någon centraliserad ledning eller att ta hela den ekonomiska realiteten med i beräkningen, alltså ett enastående förvirrat program. Medan mensjevikerna och fackföreningsledarna förutsåg en statlig kontroll över produktionen, i enlighet med allmänt accepterade socialistiska principer, stod fabrikskommittéerna oftast för det direkta övertagandet av företaget och en självförvaltning av fabrikerna.²⁴⁾

Arbetarkommittéer växte snabbt upp i fabrikerna och fick lagligt erkännande i ett dekret från Provisoriska regeringen av den 22 april 1917 av sin rätt att representera arbetarna i förhandlingar med arbetsgivare och med regeringen. De första kraven gällde åttatimmarsdag och höjda löner. Men dessa krav kulminerade snart i mer eller mindre organiserade, först sporadiska men så småningom allt tätare försök från arbetarna att ingripa i skötseln av företagen och att själva ta fabrikerna i besittning. … Men vad ingen förutsett var att arbetarnas övertagande av fabrikerna i det långa loppet var ännu mindre förenligt med upprättandet av ett socialistiskt system än böndernas övertagande av jorden.²⁵⁾

Den sista meningen av Carr innehåller lösningen på nästa fråga.

3. Vid de sällsynta tillfällen då ett övertagande av produktionen under arbetarkontroll ägde rum hade »arbetar»organisationernas ledare stora svårigheter med att påföra disciplin på arbetare som visade liten produktiv entusiasm.

Den första saken skulle vara att förklara varför sådana »tillfällen» existerade. Men låt oss gå förbi detta och komma till själva invändningen. Arbetets frigörelse förstås här som värdets mått genom arbetstiden, att föreställningen om produkten bevaras liksom företagets och utbytets ram. Vid de sällsynta tillfällen då proletariatets autonoma affirmation som arbetets frigörelse når så långt att den blir förverkligad (nödvändigtvis under arbetarrörelsens organisationers kontroll), som i Ryssland, Italien och Spanien, vänds den omedelbart till det enda den kan vara: en ny form för att mobilisera arbetet under värdets tvång och alltså »maximal arbetsprestation» (som CNT krävde av Barcelonas arbetare 1936). Härigenom framprovocerar man ipso facto, om än marginellt, alla reaktioner av ointresse eller motstånd från arbetarna.²⁶⁾

Enligt Dauvé visade den ryska revolutionen 1917 på två helt och hållet förbundna saker. För det första gick inte arbetarna helhjärtat in för att »återuppta produktionen»²⁷⁾ och för det andra blev dessa arbetare »bemötta av nya chefer» och svarade »som alltid i sådana fall, genom passivt eller aktivt motstånd, individuellt eller kollektivt».²⁸⁾ Vi såg vad den första punkten var, låt oss gå över till den andra. Varför möttes arbetarna av nya chefer? Varför blev revolutionen ett misslyckande? Vad är denna »revolutionära dynamik»²⁹⁾ som när den samexisterade med »maktens kristallisering»³⁰⁾ enligt Dauvé och Nesic skulle definiera den ryska revolutionen som en »motsägelsefylld process» som stannade upp och gick tillbaka? Ingenstans i Dauvés och Nesics text lämnas några svar på dessa frågor. För att besvara dem skulle Dauvé och Nesic tvingas att bestämma den »revolutionära dynamiken» och specificera den historiskt tillsammans med kontrarevolutionen. Ändå är det här vi upptäcker det förbjudna i deras teori, för det förutsätter att även om kapitalets utveckling kan specificeras historiskt så måste revolutionen, liksom kontrarevolutionen, vara som de är, i sig själva, i all evighet. Denna lucka hindrar dem från att nå fram till någon syntes.

Dauvé och Nesic vill inte se den självförvaltande aspekten och fabriksövertagandena i den uppåtgående fasen av den ryska revolutionen från februari till oktober 1917. De förnekar inte fakta helt och hållet men klassar dem till raddan av verksamheter som är underordnade nödvändigheten (misären). Enligt deras uppfattning, där det är givet att revolutionen per definition måste vara fri, kan det som framkommer ur en aktivitet som är bestämd av nödvändigheten inte vara revolutionärt. Följaktligen fanns det aldrig någon revolutionär frigörelse av arbetet eftersom allt som skulle kunna komma i närheten av en sådan är beroende av den smutsiga nödvändighetens aktivitet. »Vad vore en revolution där vi praktiskt taget knuffas trots oss själva?» frågar sig Dauvé och Nesic i Il va falloir attendre.³¹⁾ Det finns en »revolutionär energi», en »revolutionär dynamik», men dessa måste förbli obestämda, och allt annat hör till »nödvändigheten». Att bestämma dem skulle innebära att man såg den nödvändiga förbindelsen mellan revolutionen och den bolsjevikiska kontrarevolutionen. Det skulle vara att bestämma revolutionens misslyckande utifrån själva dess natur som arbetets frigörelse, såsom »de associerade producenternas» övertagande av produktionen. Men faktiskt skulle detta endast vara att gå tillbaka till det som skildras av Anweiler, av Carr eller av Voline, och även av Dauvé och Nesic.

De sistnämda rapporterar om alla de svårigheter bolsjevikerna hade med att återupprätta ordningen i fabrikerna. Därmed motsäger de också sitt tidigare påstående att arbetarna så sällan skulle ha tagit över fabrikerna och styret av produktionen. Den bolsjevikiska kontrarevolutionen flyter naturligt fram (vilket inte betyder utan sammanstötningar) under loppet av arbetarrevolutionen. Den är som Trotskij sa »erövrandet av makten av hela proletariatet» och på samma gång »arbetarkontroll över produktionen» »[f]ör att tillgodose en planerad reglering av den nationella ekonomin».³²⁾ Om revolutionen är kontrollen och styret av fabrikerna, organiserandet av deras verksamheter, cirkulationen och utbytet av arbetetsprodukterna, har den ingenting mer att sätta emot staten, värdet, planen och en återupprättad kapitalistisk centralledning än dess sovjetiska basdemokrati – det vill säga ingenting, en ren form, eller motståndet mot påförandet arbetet på nytt.

Ändå är det senare inte helt utan betydelse. Det är inte så enkelt som att proletariatet träffar på sig självt en gång till men nu i ett vanligt kapitalistiskt företag. Dess arbetsvägran ligger i hjärtat av programmatismen. I yttringarna av vad som utifrån sina egna villkor är en inneboende motsättning och omöjlighet i den programmatiska revolutionen varslar vägran av ett nytt påförande av arbete det som kommer att vålla programmatismens död vid 1960-talets slut.

I den mest allmänna betydelsen skapar programmatismen, i dess inneboende motsättning och i dess egen omöjlighets praktiska process, betingelserna för att överskrida sig själv. Det är genom allt det som praktiskt och teoretiskt existerar för oss idag som denna omöjlighet som vi kan förhålla oss till de tidigare kampernas historia och till den teoretiska produktionens kontinuitet. Vi tilldelar inte dessa kamper och teoretiska produktioner medvetandet om eller möjligheten av att se ett annat perspektiv, eftersom vi endast kan relatera till dem genom förmedlingen av en omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet vilket var deras nederlag. Vi förhåller oss inte till dessa komponenter genealogiskt utan reproducerar dem inom en problematik som bildar ett nytt paradigm för motsättningen mellan proletariat och kapital.

Det är riktigt att det aldrig fanns »plats för någon arbetarkapitalism», men det betyder att det fanns plats för en kapitalistisk kontrarevolution som hörde samman med (och kastade om) en arbetarrevolution som lagt beslag på fabrikerna, befriat arbetet och fört upp proletariatet till härskande klass. Om »proletärerna visade sig oförmögna att komma med något alternativ till bolsjevikernas politik»³³⁾ var det för att bolsjevikernas politik var proletärernas revolutions fullbordande emot dem själva.

Likaså i Spanien hade arbetarna ingenting att sätta emot CNT, UGT eller POUM om att företagen skulle förvaltas av deras organisationer, för programmet som de följde var deras eget. Men obevekligen förvandlas revolutionen som klassaffirmation till en kapitalets förvaltning, den kastas om till en kontrarevolution i vilken revolutionen tillhandahåller sitt eget innehåll. När de så står inför den oundvikliga helomvändning som deras organisationer, som deras egen rörelse sörjer för, då hänvisas arbetarna till att göra motstånd mot arbetet. Revolutionen som klassens affirmation möts av en kontrarevolution som har just det som rättfärdigade revolutionen som sitt innehåll: klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet, dess erkännande och integrering i detta produktionssätts reproduktion, en kontrarevolution som även kan kallas för »proletariatets diktatur».

Man kan bara vara överens med Dauvé och Nesic när de skriver att »[d]en ryska revolutionens kris visar att så länge som kapitalet härskar så kan inte arbetet frigöras utan måste påtvingas lönearbetarna»³⁴⁾. Men icke desto mindre måste dynamikens samhälleliga och historiska mekanismer påvisas: Arbetets frigörelse är omöjlig eftersom den framkallar sin egen kontrarevolution i form av en kapitalistisk organisering av arbetet. Dauvé och Nesic avför problemet genom att säga att det aldrig ägde rum någon revolution som presenterade sig som en sådan (förutom på organisationernas program). Vi har som hastigast sett att detta är felaktigt. När de inte kan förklara genom vilken mekanism som denna omöjlighet gör sig gällande föredrar Dauvé och Nesic att säga att ingenting fanns där. Man kan alltid säga att »redan 1917–1921 sammanfattades valet i att avskaffa lönearbetet eller att låta utsugningen bestå». Det är en snygg formulering …som dock inte för fram ett dyft; den säger ingenting om denna period av »revolutionär kris». I så måtto som inte en människa, ingen social rörelse, framställde ett sådant val annorlunda än som arbetets frigörelse och inrättandet av en övergångsperiod, existerade inte detta radikala val så som Dauvé och Nesic sammanfattar saken.

När det kommer till Italien, liksom i fallet med Ryssland, beslutar sig Dauvé och Nesic för att ingenting hände, eftersom de inte kan förklara vad som hände. För hela denna period måste man utgå från två avgörande faktum: 1) att det fanns en mäktig organiserad arbetarrörelse, som 2) hade arbetets affirmation/frigörelse på sitt program, att arbetarna upprättade fabrikskommitéer, råd osv. Dessa två viktiga beståndsdelar bestämmer arbetets affirmation och arbetarklassens upphöjande till härskande klass som det innehåll som strukturerar perioden. De andra omständigheterna måste förstås som inbegripna denna struktur. Stående inför den omkastning som drabbar dem avväpnas arbetarna i så motto att det som har tagits över av organisationerna är det enda perspektivet de har fört fram, ur sina egna led, och som nu vänder sig emot dem.

Det är svårt att se på Malatestas artiklar och rapporter om situationen i Italien som bara en serie lögner av en aktivist. Den 28 juni 1922 skriver Malatesta i Umanità nova följande:

Metallarbetarna inledde rörelsen kring lönefrågan. Det visade sig vara en ny sorts strejk. Istället för att överge fabrikerna så stannade de kvar i dem utan att arbeta och skyddade dem natt och dag emot alla försök till lockout. Men det var 1920. Hela det proletära Italien skakade av revolutionär frossa och rörelsen ändrade snabbt karaktär. Arbetarna trodde att stunden var inne att en gång för alla ta över produktionsmedlen. De rustade sig för försvar och omvandlade åtskilliga fabriker till riktiga fort och de började organisera produktionen på egen hand.³⁵⁾

I Italien är det fortfarande detta revolutionära perspektiv på frigörelse, »övertagande», som endast låter staten och bourgeoisien återta kontrollen över situationen (med de våldsamma ingripandena från fascisterna). Antalet ockupationer sjunker efter den 25 september 1920 till följd av det avtal som tecknats mellan Aragonna, CGL:s ordförande, och Giolittiregeringen:

Det berömda dekretet om kontrollen över fabrikerna är ett skämt, ty det ger upphov till en ny skara byråkrater som trots att de kommer från era led [emfas tillförd] inte kommer att försvara era intressen utan endast deras egen ställning eftersom de vill kombinera era intressen med bourgeoisiens, vilket är som att sätta en varg till att vakta fåren. (Malatesta, Umanità nova, 23 september 1920.)

I Umanità nova skriver Malatesta under rubriken »Till metallarbetarna» den 10 september 1920:

Upprätta förbindelser mellan fabrikerna och järnvägsarbetarna för leveransen av råmaterial. Kom överens med kooperationerna och med människorna. Sälj och utbyt era produkter utan att bry er de f.d. cheferna.³⁶⁾

»Sälj och utbyt era produkter» – i själva Malatestas befallning om att fortsätta och fördjupa den revolutionära striden ligger nederlaget och dess omvandling till kontrarevolution. Samma arbetare som applåderat Malatesta skulle nästa dag driva på för att dämpa arbetstakten i »företagen som låg i arbetarnas händer». Att ta över fabrikerna, att befria det produktiva arbetet, att göra arbetstiden till måttstock för utbytet är värde, är kapital. Så länge som revolutionen inte kommer att ha något annat mål än att befria det som med nödvändighet gör proletariatet till en klass av det kapitalistiska produktionssättet kommer arbetarorganisationerna som är uttryck för denna nödvändighet att ägna sig åt att se till att detta respekteras. Då de inte kan förstå sambandet mellan dessa ingredienser har Dauvé och Nesic beslutat sig för att arbetarna tvärtemot alla bevis aldrig någonsin hade arbetets frigörelse som perspektiv och praktik. På sin höjd kunde enligt dem detta ha varit fallet med deras organisationer – att förneka detta hade varit svårt – dock utan att förklara vem som kunde sätta dessa griller i huvudet på organisationerna. De fakta som ännu var synliga i »När uppror dör» och än mer så i förordet till Bilan är nu som bortblåsta. Inget hände, gå vidare, det finns inget här att se.

Dauvé och Nesic ser vad det är som skapar problem men lyckas inte knyta ihop ändarna. I sitt resonemang blandar de gång på gång ihop det i praktiken omöjliga i arbetets frigörelse med att något sådant inte skulle ha förekommit, liksom de blandar ihop »arbetets frigörelse» med »det befriande arbetet».

4. Arbetarna kämpade inte för att göra »arbetet till kung» utan för att »tygla en ytterligare utsugning»

Det är kontroversiellt att i en given tidsperiod skilja mellan å ena sidan kamperna för dagskrav och å andra sidan revolutionen och kommunismen så som de bestäms under samma epok. Det är knappast trovärdigt att säga att arbetarna 1848 endast kämpade mot försämrade villkor, att upprorsmännen endast »reste sig för sin överlevnad» och att det i kampen inte lyste igenom något perspektiv på en omorganisering av samhället kring »arbetets organisering» och dess generalisering, det vill säga dess frigörelse. Det är knappast trovärdigt med hänsyn till det årets händelser och den politiska nivån hos den parisiska arbetarklassen.

Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna osv. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de ville och ropade ut parollerna: Organisering av arbetet! Ett särskilt arbetsdepartement!³⁷⁾

Att »resa sig för sin överlevnad» är ett uttryck som är lika innehållslöst 1848 som 2007. Varje uppror och till och med varje strejk, oavsett hur »anspråklös» den än må vara, existerar alltid under en specifik tidsperiod för motsättningen mellan proletariat och kapital. I så måtto har försvaret av ens fysiska överlevnad ett lika litet existensberättigande i sig självt som en »innerst inne» invariant kommunism.

I form av de nationella verkstäderna blir »försvaret av sin överlevnad» en fråga om samhällsregim:

Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönarbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden. Bakom rätten till arbete stod juniupproret.³⁸⁾

De parisiska arbetarna »reste sig för sin överlevnad» och detta uppror för överlevnaden inbegrep »arbetets organisering» och »produktionsmedlens underkastelse under den förenade arbetarklassen». En noggrann undersökning av juniupproret visar att det i stor utsträckning understöddes av de avskedade arbetarna i de nationella verkstäderna. Det är här man finner det största antalet arbetare från de områden och de yrkesgrupper som hade varit de hätskaste vid tiden för vad som nästan hade varit en generalstrejk som drabbade Paris 1840 och som inte direkt berördes av denna stängning.

Vad gäller förhållandet mellan omedelbar kamp, reformpolik och social revolution så var den viktigaste rörelsen under denna period antagligen den engelska chartismen. Om denna säger Dauvé och Nesic inte ett knyst, eftersom det i det här fallet skulle vara svårt att vidhålla att de associerade arbetarnas vilja att återta produktionsmedlen endast var en ideologi som inte svarade mot någon praktik eller arbetarmobilisering och att motståndet mot en ytterligare utsugning var en neutral och rent kvantitativ verksamhet.

5. Vändningen 1848

För Dauvé och Nesic markerade 1848 en vändpunkt i arbetarkampens historia:

1848 innebar dödsstöten för utopin om lönearbetarkapitalet, om en arbetarklass som skulle bli till härskande klass och därefter den enda eller allomfattande klassen genom att kapitalet drogs in i det associerade arbetet. Arbetarna kommer hädanefter upptas huvudsakligen av deras andel i lönesystemet. Genom den växande fackföreningsrörelsen så skulle de inte försöka att konkurrera med borgarklassens kapitalmonopol utan istället skaffa sig monopol på arbetskraften. Den folkliga kapitalismens program trädde tillbaka.³⁹⁾

Som genom ett teoretiskt trollslag har Dauvé och Nesic just fått Kommunen att gå upp i rök. Detta för med sig att vi måste betrakta samtliga Marx texter efter 1848 som apokryfiska. De övertygar oss om att den revolutionära syndikalismen aldrig har existerat. Likaså den tyska socialdemokratin, med dess klassmaktstegring och teorin om kapitalets egen socialisering som leder till socialism. Detta svarar inte mot Dauvés och Nesics behov av att platta till klasskampen fullständigt i sin rädsla för att erkänna den ohyggliga programmatismen. Självaste Bernstein och Hilferding måste försvinna. »Projektet med en arbetarklass som åtar sig industrialiseringen tar slut 1848» precis som projektet med »en arbetarklass som skulle bli till härskande klass».⁴⁰⁾ Jaså verkligen! Hade inte detta kommit från så goda skribenter skulle man bara misstänka ren okunskap. Här måste man även misstänka den teoretiska återvändsgränden för en diskurs som efter att ha frestats av en vag »revolutionär energi» nu måste döma sig själv till stumhet. Än en gång: Inget hände, gå vidare, det finns inget här att se.

Om man kan betrakta 1848 som en brytpunkt är det endast i det avseendet att vad som var ett alternativt projekt, det vill säga någonting som kunde samexistera med det borgerliga samhället (kooperativ etc.), efter 1848 blev ett politiskt projekt som förutsatte att det borgerliga samhället omstörtades. Långt ifrån att innebära »dödsstöten» för arbetarnas frigörelse och arbetets frigörelse (som tydligt uttrycktes genom arbetarklassens vardagskamp) markerade 1848 en generalisering av detta projekt till en kamp som fördes klass mot klass.

6. Till och med vid sin höjdpunkt var strävan mot att göra arbetet till kung endast halvhjärtad.

Och än en gång finner vi en epok där det som aldrig har existerat når sin höjdpunkt. Dauvé och Nesic medger att det kan ha funnits en epok av arbetarnas inrättande av det fria arbetets värld:

Strävan att upphöja arbetarna till härskande klass och att bygga en arbetarnas värld, levde starkast under arbetarrörelsens storhetstid, när den andra och tredje internationalen var någonting mer än stora partier och fackföreningar – en annan sorts liv, ett motsamhälle. … Arbetar- eller industriell demokrati var en utvidgning av den gemenskap (vilken både var myt och verklighet) … som formade arbetarklassens liv från Pariskommunens efterdyningar fram till andra världskriget.⁴¹⁾

Se där! Ett märkligt medgivande, men det erkänner inte att denna organiserade arbetarrörelse även var en kontrarevolutionär kraft. Dauvé och Nesic fortsätter dock med att den »arbetarvärld» som formade arbetarklassen endast var »det kvalificerade arbetets utopi».⁴²⁾ Ändå skedde det i Tyskland mellan 1919 och 1921, där Dauvé och Nesic menar att de kvalificerade arbetarnas rörelse gick som längst, »knappast några försök att ta över produktionen för att förvalta den. Vilka planer de än må ha närt så satte arbetarna i praktiken varken i Essen, Berlin eller Turin arbetet i centrum av samhället, inte ens för det socialistiska».⁴³⁾

Vi har än en gång sett i fallet med Ryssland och Italien att om man inte ska förväxla arbetarnas verksamhet med organisationernas verksamhet eller deras program så är det helt otillräckligt att nöja sig med skillnaden. När fabriksorganisationerna förenades i två unioner (AAUD och AAUD-E) som tillsammans samlade hundratusentals medlemmar, utan att räkna deras förbundna revolutionära fackföreningar, var KAPD:s program inte något påhitt av KAPD:s teoretiker. Det är det enda perspektivet som kampen själv ger upphov till. Under den period Dauvé och Nesic talar om (egentligen från och med 1848) passerar kampen för arbetets frigörelse genom en politisk kamp, det vill säga genom avskaffandet av det existerande samhället (vilken form än denna tar sig, som att gripa makten eller att avskaffa staten) och upphöjandet av proletariatet till härskande klass (vilket inte kan misslyckas med att under själva loppet av sin framgång kastas om till kontrarevolution). Essens, Berlins eller Turins arbetare »placerade arbetet i centrum av samhället» bara genom att resa sig. Vad är rådens makt där den ögonblickligen etablerar sig annat än arbetarnas makt som arbetare? Kan man föreställa sig att arbetarna ville ta makten för maktens egen skull?

Gripandet av statsmakten, den politiska segern, är den nödvändiga förberedelsen och därtill den första akten i arbetets frigörelse, då proletariatet blir till härskande klass. I Tyskland mellan 1918 och 1923 och i Italien 1920 har de politiska kamperna för arbetarklassens makt (proletariatets diktatur) proletariatets affirmation som härskande klass som sitt innehåll, och detta genom en generalisering av dess villkor, arbetets frigörelse. Med förevändningen att de inte ser några (eller endast få) självförvaltade fabriker överväger inte Dauvé och Nesic att de politiska kamperna hade proletariatets affirmation som härskande klass som mål, det vill säga arbetets frigörelse. Det måste nämnas att Dauvé och Nesic på dessa sidor om »det kvalificerade arbetets utopi», för andra gången och i strid med deras officiella religion, fäster en praktik hos proletariatet vid en särskild nivå av kapitalets utveckling, något de fördömmer i den teoretiska slutsatsen av deras text. Denna koppling görs flera gånger i texten, med hantverkaren, manufakturarbetaren, den kvalificerade arbetaren, massarbetaren. Vi noterar att det som Dauvé och Nesic vägrar att tillmäta motsättningen mellan proletariat och kapital och dess överskridande, och att detta är en historia, anförtror de åt »klassammansättningen» i vad som liknar en sorts utarmad operaism. Det ankommer nu »arbetargestalterna» att vara tonövergången, musiksättningen, beroende på omständigheterna, för en revolution och en kommunism som i övrigt proklamerats vara väsentligen oavhängig kapitalets utveckling.

7. Övergivandet av företaget, »arbetsvägran»

Den sjunde invändningen är inte av exakt samma slag som de övriga. Den avser slutet av 1960- och början av 1970-talet, det vill säga då programmatismen gick mot sitt slut, en period där vi kan vara beredda att erkänna att proletariatets affirmation och arbetets frigörelse inte längre är klasskampens innehåll och perspektiv. Som en konsekvens härav kan vi i viss mån hålla med om kommentarerna till dessa kamper och i bästa fall skulle inte den här invändningen längre vara någon invändning. Men vi är ändå bara delvis ense… och detta av två skäl. För det första uppfattar Dauvé och Nesic inte någon historisk brytpunkt. Det är givet att historien i högsta grad är frånvarande inom hela deras normativa synfält. Deras exempel följer visserligen i kronologisk ordning på varandra men så är det enbart av gammal vana eller med en tanke på framställningen; de hade i själva verket kunnat följa vilken ordning som helst utan att detta skulle ha inverkat på »bevisföringen». För det andra, och detta är i enlighet med deras ständiga förnekande av något som i realiteten var en affirmation av arbetet, ser de inte att överskridandet av programmatismen, som var något högst påtagligt under den tidens kamper, fortfarande ägde rum inom programmatismen.

Perioden runt 1960-talets början och 1970-talets slut var tiden för den reella subsumtionens första kris och dess första revolutionära rörelse. Arbetaridentitetens beständighet gjorde att denna period var ett undanröjande av alla den gamla arbetarrörelsens former och av allt som kunde grunda sig på en arbetaridentitet samt banade väg för proletariatets affirmation som härskande klass, detta snarare än någon lösning på de specifika frågorna för en revolution under arbetets reella subsumtion under kapitalet. Det huvudsakligen kritiska innehållet i maj 1968 var att praktiskt stöta på det faktum att revolutionen inte var en fråga om förvaltning, om proletariatets upphöjande till härskande klass medan det generaliserar sin situation, gör arbetet till universellt samhällsförhållande och ekonomin till objektivitet i samhället såsom ett förhållande mellan ting. Arbetarna flydde fabrikerna som hade ockuperats av fackföreningarna och bland många andra anslöt sig de allra yngsta till studentprotesterna. Härigenom var maj 1968 en handlingens kritik av revolutionen som maktstegring och klassaffirmation och ofta bestod denna kritik i att man lade fötterna på ryggen. Arbetarna belägrade fabrikerna endast en gång till, vid det tillfälle då produktionen skulle återupptas och motsatte sig då detta våldsamt. Här är vi överens med Dauvés och Nesics anmärkningar om maj 1968.⁴⁴⁾ Där vi skiljer oss är där detta för dem inte är ett historiskt resultat utan något som återkommer i den långa raddan av exempel som de har frammanat. Detta skulle alltid ha varit fallet på grund av vad proletariatet är och vad revolutionen måste vara.

Å ena sidan hade vi en stark arbetarrörelse som ännu stod på en solid grund. Kapitalet bekräftade en arbetaridentitet; det erkände en styrka hos klassen, men den inrymde det radikalt omöjliga i att omvandla denna styrka till en självständig kraft och affirmation av arbetets klass. Å andra sidan var denna omöjlighet positivt en utvidgning av revolten till hela den samhälleliga reproduktionen, en revolt genom vilken »proletariatet negerade sig självt». Revolutionen kunde enbart vara en negation av arbetarnas villkor men det var nödvändigt att inte söka efter denna negation i förhållandet mellan proletariat och kapital utan i alienationens universalitet – en universell och därmed mänsklig alienation. »Lösningen» var att se på proletären i hans totala dimension, hans individuellt mänskliga dimension.

1960-talets slut var välståndet (dess uttömmande) och kritiken av välståndet (konsumtionssamhället, vardagslivet, alienationen), det var arbetarrörelsen och »arbetsvägran». Detta framträdde som gåtans lösning. Det var tvunget att det var en arbetarrevolution och en mänsklig revolution, men en arbetarrevolution därför att det var i arbetaren som den förnekade människan bodde. Som arbetare hade proletären möjligheten att förstöra det här samhället och som människa möjligheten att konstruera det nya. Häri bor en ideologi som föddes genom nederlaget 1968. Nederlaget 1968 låg i att den hade varit den sista stora rörelsen som endast kunde ha arbetarförvaltningen som perspektiv samtidigt som huvuddelen av dess aktivitet var en kritik av detta perspektiv. Det är verkligen genomgående för hela denna period – i Frankrike, Italien eller på andra håll – att klasskampen uttrycker men aldrig överskrider den gamla kampcykelns återvändsgränder, de som hörde samman med arbetaridentiteten, autonomin, självorganiseringen.

Denna interna motsättning under klasskampens gång framträdde i Italien från och med 1960-talets mitt på ett väldigt konkret sätt i kampens spridning utanför fabriken. Å ena sidan var den italienska arbetarklassens centralgestalt, den som strukturerade all klasskamp, den från industritriangeln Milano–Turin–Genoa och inom denna triangel huvudsakligen de stora företagens produktiva arbetare. Å andra sidan implicerade och existerade en sådan koncentration endast genom arbetarklassens socialisation och massifikation bortom den omedelbara produktionsprocessen. Arbetarklassen är också staden, transporterna, boendet, hela samhällslivet. Genom att omfatta hela vardagslivet blir klasskampen en vägran av sin ställning som arbetare, men detta omfattade hela vardagslivet endast med utgångspunkt i fabriken. Själva denna utvidgning existerade endast under ledarskapet och beskyddet från storfabrikens arbetare: Turin, det vill säga Fiat. Faktum är att denna rörelse innehöll en motsättning mellan å ena sidan arbetaridentitetens centralgestalt som ännu dominerade och strukturerade klasskampen med utgångspunkt i den existerande kamprörelsen och å andra sidan kampen om reproduktionen av helheten som då inte kunde ge allt som denna innehöll, det vill säga den kunde inte ifrågasätta själva ställningen som arbetare. Lönekampen var platsen där denna motsättning ägde rum, där den blev konkret. Det som operaisterna i ett programmatiskt perspektiv teoretiserade som »politisk lön» eller »arbetarklassens självreduktion» var som praktik, som särskild kamp, en motsättning i vilken arbetarens reproduktion som sådan ifrågasattes utifrån själva sin situation som arbetare och inom denna. Kraven på arbetarmakt i fabriken samexisterade med vägran av livet utanför som arbetare och att vara anställd som arbetare i samma fabrik. Klasskampen utvecklade sig i denna högst instabila form där det var arbetet som vägrar att fungera som arbetskraft inom kapitalismen.

Autonomin kan inte vara något annat än programmatisk eftersom den till sin natur är en arbetarautonomi. Rörelsen 1969 förblir hela tiden en rörelse som har proletariatets affirmation och arbetets frigörelse som dominerande kännetecken. Det är endast inom detta dominerande kännetecken och med utgångspunkt i det som man kan förstå vad som inom den är dess ifrågasättande, dess omöjlighet. Det är samma massarbetare som saboterar och som organiserar marscher i fabrikerna som omgrupperar sig i enhetsbaskommittéer som på Pirelli⁴⁵⁾ eller som befinner sig i Turins arbetar- och studentförsamlingar. Det är denna situation som ger all originalitet och betydelse, både den historiska och den teoretiska, åt denna period.

Idag är varje kamp för dagskrav oavsett storlek eller intensitet självorganiserad och autonom. Självorganisering och autonomi har blivit ett enkelt uttryck för nutida facklig verksamhet. Vi har bytt kampcykel.

Men det räcker inte [för Dauvé och Nesic] att säga att ingenting har hänt. Man måste vidare påstå att det är de för vilka det som ägde rum var själva revolutionen, så som den bestämdes historiskt genom sin styrka och utifrån sina egna förutsättningar, utifrån sig själv, som gör ett metodo­logiskt fel: determinism. Varje historisk kritik som vägrar att erkänna den invarianta substansen och som säger att revolutionen och kommunismen är historiska kommer enbart av denna anledning att falla under den ökända benämningen.

Théorie communistes (aldrig namngivna) »metodologiska fel» skulle alltså ligga i det antagandet att det finns en »situation» eller »epok» under det kapitalistiska produktionssättets historia, och därför i klasskampen (men detta »därför» är för Dauvé och Nesic ännu ett metodologiskt fel, vilket vi kommer att se), som kommer att säkra den kommunistiska revolutionens seger. Och detta skulle vara den berömda deterministiska Satan.

Dauvé och Nesic inser inte att »felet» som de avfärdar endast är ett »fel» om man accepterar alla deras premisser. Det är det endast om vi antar att den kommunistiska revolutionen är en given och känd substans inom kapitalismen, en substans som har funnits där sedan klasskampens begynnelse (och det hade varit att läsa dem snällt, ty för Nesic – se l’Appel du vide – tycks den datera sig mycket längre tillbaka och för Dauvé – i La Banquise – tycks den vara inneboende i mänsklighetens olyckligtvis vilsna kommunitära natur). Om vi godtar att proletariatet 1968 kunde ha gjort vad det gjorde 1848 och att det i Paris 1830 hade kunnat göra detsamma som i Bologna 1977, om det stämmer att upprorsmakarna i Kommunen misslyckades därför att de inte gjorde det som Situationistiska internationalen trots allt hade sagt var nödvändigt, då är det uppenbart att TC har fel.

»Huvudfelet» skulle nödvändigtvis följas av ett kompletterande fel. Man påstår att vi har förlitat oss till kapitalet och dess utveckling för att lösa problemen i vårt ställe. Detta förutsätter enligt Dauvé och Nesic att det skulle vara kapitalet ensamt som har undertryckt arbetaridentiteten, den »gamla arbetarrörelsen» och följaktligen det som vi kallar programmatismen. Som om kamperna i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet inte hade något med detta undertryckande att göra, eller kollektivens otillfredställelse just nu gentemot självorganiseringen, eller som om den radikaldemokratiska rörelsens återupptagande av arbetaridentitetens teman och direktaktionsrörelsens praktiska kritik av denna radikaldemokratism inte hade någonting med det att göra. Även om vi skulle acceptera att kapitalet undertryckte arbetaridentiteten så hade det i alla fall varit en kontrarevolution, det vill säga något som riktade sig emot den tidigare revolutionen och inte någon objektiv tendens som »givit» oss nya redan färdiga »villkor», utan att vi alls hade bidragit till deras uppkomst.

Vi kommer att utveckla dessa frågor kring de tre syntetiska teman som Dauvé och Nesic ställer fram: att det inte finns några direkta samband mellan proletariatets aktion och kapitalets utvecklingsnivå, mellan proletariatets »vara» och »orsakerna till våra misslyckanden».

1. Det finns inte några direkta samband mellan proletariatets aktion och kapitalets utvecklingsnivå

Om detta proletariatets »vara» som Marx talar om är någonting annat än metafysik så är dess innehåll oberoende av de former som det kapitalistiska herraväldet tar sig. Spänningen mellan underkastelsen under och kritiken av arbetet är verksam alltsedan dessa formers uppkomst. Kommunismens förverkligande är givetvis avhängigt det historiska tillfället, men vad den är innerst inne är invariant 1796 liksom 2002.⁴⁶⁾

Om det nu finns ett sådant »vara» och som dessutom är ett vara som »kommunismens förverkligande» vilar på, är revolutionen oundviklig, och då blir det teoretiska mixtrandet med det »historiska tillfället» som konjunkturmässigt villkor för att detta »vara» ska träda i kraft överflödigt. »Varat» kommer alltid att bana vägen genom tillfälligheter och omständigheter. Man antar att kommunismen »innerst inne» var invariant 1796 och 2002. Det enda som då krävs är att berätta vad detta »innerst inne» är för något och att i förbifarten även visa på de konjunkturmässiga slaggprodukterna som beror på det »historiska tillfället» 1796 eller 2002. Men med vilken rätt skiljer man slagget från det »invarianta»?

Om »varat» är »någonting annat än metafysik» så är det tvärtemot vad Dauvé och Nesic säger inte »oberoende av de former som det kapitalistiska herraväldet tar sig». Hur skulle detta »vara» kunna vara oberoende när proletariat endast är en klass av det kapitalistiska produktionssättet? »Varat» hålls för oberoende av de former som den kapitalistiska utvecklingen antar, men uppenbarligen är »kommunismens förverkligande» »avhängigt det historiska tillfället». Vi vadar här omkring i ett metafysiskt förhållande par excellence: väsendet och dess villkor, tendensen och dess förverkligande. Dauvé och Nesic undviker omsorgsfullt att behöva förklara relationen mellan »varat» och det »historiska tillfället». Det säger sig självt, på samma sätt som med den idealism som vi tänker spontant. Det är en ideologi om det gyllene tillfället. De tror sig ha gått bortom determinismen, ty som Dauvé skriver i »Humain, trop humain?» (›Mänsklig, alltför mänsklig?›, ett svar på TC:s kritik av »När uppror dör») kan »ingenting … säkerställa att en kommunistisk rörelse kan eller vill utnyttja den, men möjligheten finns där». En »möjlighet» som kan eller inte kan aktualiseras, detta kallas för objektiva villkor.

Historien vittnar inte om någon kausal eller direkt länk mellan en viss grad av kapitalistisk utveckling och en specifik proletär praktik.⁴⁷⁾

Bolognas »storstadsindianer» kunde ha intagit Vinterpalatset och de arbetslösa i de nationella verkstäderna kunde ha upprättat arbetarråd. Dauvé och Nesic har bevarat determinismens hela teoretiska struktur, men det som knyter samman det deterministiska systemet har blivit helt omöjligt att hålla fast vid: att identifiera »kapitalets utveckling» med den »revolutionära aktiviteten», det vill säga klassens maktstegring i det kapitalistiska prouduktionssättet. Följaktligen ställs de inför en klassaktivitet som svävar omkring i tomma intet och som blir dömd till självbestämning, det vill säga obestämdhet. En dylik slutsats kan inte uttryckas i sig och därmed krävs en bestämning, men inte för mycket. Därför har vi »invariansen» och det »historiska tillfället». Men framförallt krävs det massor av »frihet», eftersom kapitalismens utveckling paradoxalt nog har vidmakthållits i dess objektiva kompakthet.

Kapitalets utveckling är inget annat än motsättningen mellan proletariat och kapital; det finns ingen »länk», vare sig en rigid, en flytande, eller en direkt. Dauvé och Nesic mixtrar kort och gott med determinism och frihet, med det nödvändiga och möjliga, med det invarianta och konjunkturmässiga, med en frihet som endast blir lite determinerad och med en lite friare determinism. Man måste bevilja proletariatet »friheten» att nå fram till sin »historiska uppgift». Men vilken besynnerlig frihet och märklig kritik av determinismen som kan tala om en »historisk uppgift», det vill säga ett borde vara. Det är deras egen determinism som Dauvé och Nesic söker avstyra.

Att söka efter orsakerna bakom revolutionerna och deras misslyckande i förhållandet mellan proletariat och kapital så som detta existerade, är det att söka efter dem någon annanstans än i proletärernas praktik? Vad skulle denna praktik vara om inte förhållandet till kapitalet? Vad skulle denna utveckling av kapitalet vara om inte detta förhållande? Att kräva att vi endast ska söka efter orsakerna bakom »våra misslyckanden» i »proletärernas aktivitet» är att erkänna kapitalets utveckling som den ram som vi tillskriver en större eller mindre kraft, men alltid som en uppsättning villkor. Dauvé och Nesic har bevarat objektivismens alla grundläggande skiljeväggar. Deras enda originalitet består i att ha vägrat de kausala länkar som för samman de skilda delarna, vilket gör deras produktion osammanhängande, eklektisk, och sättet de skriver är fullt av tvekan och vacklan (ja/men, förvisso, naturligtvis är det så, emellertid…). Och ändå är det vi, för vilka »lösningen» varken är en förutsättning eller någonting outsägligt utan en reell historisk produktion, och det av den enda historia som existerar, det kapitalistiska produktionssättets historia, som påstås vara determinister.

När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/försäljningen av arbetskraften, det objektiverade arbetets absorption av det levande arbetet i den omedelbara produktionsprocessen där mervärdet bildas, mervärdets omvandling till tillskottskapital) är att förstå att kapitalets utveckling inte är förverkligandet av eller villkoret för den klassmotsättning som ställer proletariatet mot kapitalet; det här är denna motsättnings reella historia. Motsättningen ikläder sig inte olika former eftersom den inte är något annat än dessa olika former som är dynamiken i deras egen omvandling. De som eventuellt tar anstöt av detta och tror att det här betyder att kapitalet skulle utföra arbetet i vårt (de revolutionära proletärernas) ställe har inte begripit något av vad ett samhälleligt förhållande är. Allt detta implicerar även det historiska i kommunismens innehåll. Kommunismen är historisk i det att den står i förhållande till varje kampcykels omedelbara riktning. När vi säger att revolutionen och kommunismen enbart kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu till slut framställer sig som den alltid har varit eller som den alltid borde ha varit.

Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat förhindras har man rätt att kräva att de för en gångs skull säger vad som gjorde att de slutade där de slutade istället för att säga att de slutade där de gjorde på grund av att de inte slutade där de skulle ha slutat. Skulle något annat ha kunnat hända? Vi vet inte och vi skiter faktiskt i det. Frågeställningen är meningslös. Det som inte hände lämnar tankens domäner och träder in i trons och religionens domän. Denna det möjligas ideologi ser på det förflutna och säger att »det här kunde ha varit annorlunda» och den består alltid i att under den efterföljande perioden se det som blev möjligt under denna senare period som någonting lika möjligt under den föregående perioden under det att detta var nödvändigt. Ur denna substitution föds tron på det invarianta som den stabila kärna som skulle framträda i denna rörelse.

Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den.

Vidare så har frågan som rör denna kampcykels »yttersta» karaktär inte någon lösning, ty den kan inte ställas strikt teoretiskt (och det har den heller aldrig kunnat, inte under någon kampcykel). Men betyder det att revolutionen och kommunismen nu är den enda framtiden? Återigen saknar denna fråga all mening och verklighetsförankring. Det enda som är oundvikligt är klasskampen och vi kan enbart föreställa oss den här kampcykelns revolution och inte som kapitalismens sammanbrott vilket lämnar framtiden öppen, utan som proletariatets historiskt specifika praktik i krisen för den här kapitalistiska perioden. Det är således denna praxis som gör det kapitalistiska produktionssättet omöjligt att reproducera. Kampens utgång är aldrig given på förhand. Det är uppenbart att revolutionen inte kan reduceras till en uppsättning villkor, för vad det handlar om är ett överskridande och inte ett fullbordande. Det är kommuniseringen som gör motsättningen mellan proletariat och kapital omöjlig att reproducera.

* * *

Till syvende og sidst har kommunismens oavhängighet, i förhållande till utvecklingen av motsättningen mellan proletariat och kapital, »innerst inne» sitt ontologiska argument: 1843–1846 års filosofiska kommunism.⁴⁸⁾

Filosofisk kommunism som åberopar sig på människan och arten är vad som karakteriserar nästan hela teoriproduktionen under den första halvan av 1840-talet. För »tyskarna» var utgångspunkten kritiken av religionen. Denna kritik är, såsom Marx själv använde sig av den, matrisen till kritiken av all slags alienation (vilket Marx bekräftar i den första meningen i 1843 års Inledning⁴⁹⁾). Härav följer att människans återupptäckt av sitt väsen såsom detta sker i kritiken och upphävandet av religionen enligt honom är matrisen till alla avskaffanden (pengar, arbete osv.) som subjektets återvändande till sig självt som Gemenskap, Artväsen och Människa. Det var sedan en lätt sak för Stirner att säga att Människan hade ersatt Gud och att detta var den värsta formen av religion.⁵⁰⁾

Människan föryttrar sina egna krafter, hon föremålsliggör dem. Det var därför nödvändigt att återupptäcka religionens antropologiska natur för att kunna avskaffa den. Det är givetvis här man känner igen mekanismen bakom varje alienation/upphävande som återvunnits från den filosofiska kommunismen, inklusive avskaffandet av arbetet som genom att bli »självmanifestation» skulle försona proletariatets väsen som person med dess Dasein. Avskaffandet av pengarna och staten följde samma logiska mekanism. Den feuerbachska kritikapparaten gjordes allmän. Avskaffandet av människans skilsmässa från »det mänskliga livet» är inte något resultat av en historisk motsägelsefylld utveckling som producerar sitt eget överskridande. Resultatet av detta upphävande är blott den sanna formen för människans väsen. Det finns endast en historisk utveckling och motsättning som den sanna gemenskapens inverterade form, som alltså redan är denna omkastade forms sanning. Alienationen är blott sitt eget blivande för sig.

»Arbetet innebär att människan blir till för-sig under föryttringens betingelser, eller såsom föryttrad människa» (1844 års manuskript⁵¹⁾). Alienerat arbete eller alienerandet av människans natur är således enbart moment av identiteten mellan arbetet i-sig och alla dess objekt, identiteten mellan människan och hennes föryttrade krafter, som är på väg att bli till identitet för-sig. Förlusten är blott en av identitetens former, dess nödvändiga tillblivelse för att kunna återupptäcka sig själv (häri ligger alienationsbegreppets hela begränsning). Tvärtemot alla Kapitalets och Grunddragens analyser, i vilka vi återupptäcker dessa uttryck för arbetets alienering och dess produkts alienering, är utgångspunkten här inte ett samhälleligt förhållande utan ett subjekt (människan) som delar sig i sin identitet med sig själv. Det är i den bemärkelsen som arbetet är dömt att avskaffas, ty arbetet existerar här enbart för att producera sitt avskaffande.

I Den tyska ideologin härleds arbetets avskaffande från två teman: proletariatets virtuella universalitet i förbindelse med arbetsdelningens historia som universalisering av det produktiva livet och motsättningen i den enskildes liv mellan dennes tillvaro som person och som medlem av en klass. Det andra temat kan betraktas som härlett från det första. Potentiellt universellt kan arbetet inte längre vara något »medel».

De som menar att Marx och Engels under åren 1843 till 1846 med arbetets avskaffande och de andra avskaffandena hade förstått det som vi idag uppfattar som den kommunistiska revolutionen, kan inte inse att det är just själva förståelsen av revolutionen som avskaffandet av arbetet som skiljer deras uppfattning från vår. Arbetets avskaffande var för Marx, och för många andra, proletariatets frigörelse, självklart inte som affirmation av arbetet utan som en rörelse för affirmationen av en klass som, då den i den gamla världen »gjort sig fri från den gamla världen»,⁵²⁾ representerar den rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning: kommunismen. Men samtidigt, som »handling», existerar kommunismen som definitionen av en klass av det här samhället och av detta följer att det är dess oberoende organisation, dess förstärkning av och strävan mot de egna målen, försvaret av dess egna intressen i det här samhället, som flyter ihop med kommunismen själv. Mindre än ett år efter Den tyska ideologin blir arbetets avskaffande arbetets frigörelse⁵³⁾ eftersom »arbetets avskaffande» var proletariatets befrielse och proletariatets befrielse dess existerande tillvaro som handling i det nuvarande samhället. I det ögonblick som den gamla teorin blir sammanhängande och konkret sprängs den i bitar.

Åren 1846–1847 utgör inte någon övergång mellan två teorier om kommunismen eller revolutionen, mellan en »radikal» teori som från den stund då den klev in på den historiska scenen tack vare en specifik situation för proletariatet skulle ha framställt Kommunismens kvintessens och en teori om proletariatet som klass av det kapitalistiska produktionssättet som är ödesbestämt att försvara sina intressen inom detta, en teori om försvaret av lönen. De utgör övergången från en filosofi om proletariatet, revolutionen och kommunismen till en teori om proletariatet, revolutionen och kommunismen. (Den tyska ideologin är en obalanserad text par excellence.) Den senare är inte längre vår egen, men den förra ännu mindre. I denna filosofiska kommunism är de begrepp som har identiska namn fullkomligt annorlunda våra. De är inskrivna i en fullkomligt annorlunda problematik. Det vore bedrägligt att använda vissa formuleringar för att applicera dem på proletariatet, på klasskampen så som den existerar idag.

Den »unge» Marx revolutionära humanism, som han delade med alla sin tids teoretiker, innebar under den period som nådde sitt slut 1848 en tro på att kapitalismen endast är ett efemärt tillstånd, precis som det borgerliga herraväldet. (Marx bröt med denna uppfattning före 1848.) Proletariatet är här blott en övergångsklass, en instabil samhällsform som härrör från samhällets upplösning.

Från den stund då motsättningen framställdes antogs överskridandet vara omedelbart förestående. Vad som undgick Marx och Engels vid denna tidpunkt var att kapitalet kunde vara just en utveckling av de motsättningar som gav upphov till det, att dessa kunde utgöra motsättningarnas existensberättiganden, det som ger kapitalet dess näring, att de kunde utgöra principen för ackumulationen. För dem utgjorde inte utvecklingen en del av motsättningen då den förra blott anekdotiskt stod i förhållande till den senare och den skulle mycket riktigt inte kunna vara ett moment av motsättningen. Men då är det motsättningen själv som är rent formell eftersom dess utveckling inte är nödvändig.

Man kan också se på kapitalets historia som oviktig eftersom den 1845 (eller 1867) och 2007 är identisk i sig själv, för att sedan dra slutsatsen att det som sades om kommunismen i dess begynnelse är hugget i sten. Men de som tror att kapitalets historia är utan betydelse i den bemärkelsen att den redan från början är som den är i sig själv, har ännu inte lyckats bli hegelianer. Parmenides räcker för dem.⁵⁴⁾ De ställer utvecklingen vid sidan om varat som något som inte utgör en del av det, något tillfälligt. Om vi tvärtemot 1843–1846 års Marx kan och måste tala om revolutionen idag som avskaffandet av arbetet (och av allt det andra) så gör vi det med utgångspunkt i det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar: utsugningen, proletariatets situation, utan någon hänvisning till proletariatet som »person», till ett »mänskligt väsen» och till »människan som gemenskap». Vi står i motsättning till kapitalet med utgångspunkt i vad vi är, det vill säga i vad kapitalet är, och inte utifrån vad vi skulle kunna vara, en redan existerande potential som på något sätt skulle ha blivit liggande. Det var programmatismens bankrutt som i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet för ett ögonblick återuppväckte själva villkoren för dess framväxt som om de även kunde vara villkoren för dess överskridande. Vi blev alla pånyttfödda feuerbachianer för ett ögonblick… Några av oss förblev det och de har alltså gjort en ideologi av något som föddes i och med nederlaget 1968 till evig formula för den kommunistiska revolutionen.

2. Proletariatets »vara»

I början av det föregående avsnittet tog vi oss an och kritiserade frågan om proletariatets »vara». Här ska vi se lite närmare på den centrala roll som tillfaller arbetet i »spänningen» inom detta »vara».

»Spänningen mellan underkastelsen under och kritiken av arbetet är verksam alltsedan dessa formers uppkomst.» Här har vi det: proletariatets »vara». Å ena sidan »tillhörigheten» och »investeringen» som hör löneförhållandet till, och samtidigt arbetets berömda »antropologiska dimension», där den förra inte skulle kunna fungera utan den senare. Å andra sidan viljan till »övergivande» och »kritik» av arbetet. Men kan man sätta sig upp mot en »antropologisk dimension»? Nej. I den »spänning» som definieras av Dauvé och Nesic innehar den »antropologiska dimensionen» i praktiken ställningen av en förmedling. Den är på samma gång det som möjliggör arbetarens »tillhörighet» till sitt arbete, men den här gången också i kombination med »vägran» av detta arbete, vilket kan öppna upp andra samhällshorisonter.

Som alltid när vi har ett »revolutionärt vara» så betyder det att någonting inom detta vara är ett frö till dess överskridande. I revolutionen måste övergivandet och kritiken av arbetet kombineras i så måtto som även det senare är antropologiskt.

Dauvé och Nesic har sett igenom den »hemlighet» och det »mysterium» som Marx tröttade ut sig med under hela sitt liv: »proletärernas association i kapitalets destruktiva marsch»⁵⁵⁾. Denna »underkastelse» och »association» påstås vila på denna arbetets antropologiska natur som hålls tillbaka från att »vägra» sin underkastelse under varufetischismen som »beslöjar det samhälleliga förhållande som kapitalet skapar». För Dauvé och Nesic är kapitalet inte ett förhållande eller en produktion som bestämmer oss utan något som får oss att tillhöra. Det samhälleliga förhållandet förklarar varför vi träder in i det, men sedan återstår hela problemet: vi inträder i ett förhållande lika lite som vi är trogna det. Fetischism och beslöjande är nödvändigt för en problematik där den samhälleliga bestämningen av klasserna, och mer trivialt av individerna, är en fråga om tillhörighet. Det är emellertid inte som utbytare som proletärer och kapitalister möter varandra utan som poler i ett samhälleligt förhållande, som klasser.

Det är utsugningsförhållandet och dess reproduktion, kapitalförhållandet, som inkluderar utbytet och inte tvärtom. Och det är på grund av att det är ett utsugningsförhållande, om man vill framställa det så, som »kapitalismen varje dag påtvingar oss, genom omständigheterna och i våra huvuden, ekonomin som kompakt faktum: nödvändigheten av att utbyta varor, av att köpa och sälja arbete…»⁵⁶⁾. Men då handlar det inte om någon utpressning, ett påtvingande som vi måste lyda »… om vi vill undvika brist, misär och diktatur»,⁵⁷⁾ som associerar oss med kapitalets »destruktiva marsch». Vi associeras inte av varufetischismen (som skiljer sig från kapitalfetischismen, dvs. automatiseringen av produktionsfaktorerna i förhållande till profiten), utan av själva strukturen hos det samhälleliga förhållande som är vårt, utsugningen, som har gjort utbytet till ett inneboende moment i det föremålsliggjorda arbetets herravälde över det levande. Möjligheten till att avslöja »transaktionens mystifierade framträdelseform» ligger i utsugningens motsättningsförhållanden. Det är inte avskaffandet av utsugningen som är suspenderat tills att man sliter sönder slöjan. Lönearbetet innehåller alla möjliga slags motsättningar men det är en samhällelig, fullkomlig, total bestämning av lönearbetarna, här inbegripet de arbetslösa. Den avskedade arbetaren på Moulinex kommer aldrig mer att se sina kamrater men han förblir helt och hållet bestämd av lönearbetet i sin isolering och i sitt elände.

Det »sociala bandet» är alltid en reproduktion av de kapitalistiska samhällsförhållandena, alltid deras självförutsättning som resultat av klassmotsättningen i den bemärkelsen att kapitalet alltid är den dominerande polen, som säkerställer och utövar ett tvång på reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic annorlunda så är hos dem »det sociala bandet» det som auktoriserar kapitalreproduktionen. Allt har vänts ut och in och framträder precis som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig deras tillhörighet till samhället som omgivning. »Samhällssystemet» skulle vila på dem det förslavar eftersom marknadens varufetischism beslöjar det sociala förhållande som producerar kapitalet. Vad som står på spel skulle vara »ekonomin som naturlig och oundviklig»⁵⁸⁾.

I realiteten är kapitalismen enbart »baserad på dem den förslavar» i så måtto som »de den förslavar» enbart existerar i denna »förslavning» som bestämmer dem. De tar sig inte ur denna förslavning genom att riva sönder en »slöja» utan enbart genom att avskaffa detta slaveri, genom att avskaffa sig själva. Detta kommer endast att bli möjligt genom denna motsägelsefulla förslavningsprocess för kapitalet självt. Motsättningen mellan proletariat och kapital är en motsättning för just det som är dess dynamik: det kapitalistiska produktionssättet. Det är i denna bemärkelse som det är en motsättning som kan leda till sitt eget avskaffande. Kapitalismen vilar inte bara »på dem den förslavar» utan det är dessutom i själva detta förslavandes natur som kapaciteten för de senare att bli revolutionära vilar. Det är föremålet som totalitet – det kapitalistiska produktionssättet – som står i motsättning till sig självt i motsättningen mellan dess delar eftersom denna motsättning till det andra gäller för alla dess delar i så måtto som det är dess andra, en motsättning till sig själv. I denna motsättning, som är detsamma som utsugningen, är det dess ickesymetriska aspekt (arbetets subsumtion under kapitalet) som vi tillskriver överskridandet. Proletariatets situation är kapitalreproduktionens självmotsägelse. När vi säger att utsugningen är en motsättning för sig själv så bestämmer vi proletariatets situation och revolutionära aktivitet.

Dauvé och Nesic säger uttryckligen:

Proletären börjar endast handla revolutionärt när han går bortom de negativa sidorna av sina villkor i det att dessa skulle kunna skapa något positivt. Det är inte i avsaknad av arbetsvägran som proletärerna inte har förändrat världen utan för att de inte har gått bortom en negativ kritik av arbetet.⁵⁹⁾

Vi väntar fortfarande på att de ska definiera en »positiv kritik av arbetet». De aktar sig emellertid noga för att göra det eftersom det skulle kräva att de även förklarade detta antropologiska arbete som kapitalet ofullständigt har lyckas underkasta sig och som tillsammans med vägrandet av denna underkastelse ger oss revolutionen. Dauvé och Nesic vill ha det verkliga arbetets frigörelse. Sådant »levande arbete av universell omfattning» existerar endast som sådant, det vill säga som abstraktion i så måtto som kapitalet ger näring åt det. Det är ingenting utöver dess relation till kapitalet.

Arbetskraften överskrider sina villkor och träder fram till sin historiska uppgift att befria sig själv från sina bojor och befriar därmed mänskligheten.⁶⁰⁾

Vilken olycklig och sant deterministisk formulering, en varats determinism. Den är dubbelt olycklig då den inte bara tar upp determinismen i söndagens predikan, i talet om »den gamla goda tiden», utan även avslöjar hela Dauvés och Nesics dolda diskurs, den om arbetets frigörelse. En arbetskraft som »befria[r] sig själv från sina bojor» är en självmotsägelse. Det är riktigt att den innan dess har »överskrid[it] sina villkor», vilket dock gör det hela än mer förvirrat. Om den »överskrider sina villkor», löneförhållandet, så är den inte längre arbetskraft, det finns inget kvar som kan kallas det längre.

* * *

Nyhetsbrevets slutsatser får sin auktoriserade prägel av en mening från Babeuf: »Vi är inte av denna värld». Sylvain Maréchal tog ett härbärge som modell för den kommunistiska samhällsorganisationen. Babeuf tog armén. Man kallar proletärerna vid 1800-talets slut för »människor från ingenstans», och här står vi inför ett sånt där påstående som man bara slänger ur sig. I detta ämne rekommenderar vi att man läser E. P. Thompsons The making of the English working class, av vilken Gilles Dauvé var den ena franska översättaren, för att förstå hela den historiska, kulturella och geografiska rotlösheten som formade denna klass och på vars grundval den formade sig själv. Dauvé och Nesic tänker sig inte överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet med utgångspunkt i arbetarklassens nuvarande situation och praktik i detta produktionssätt, inom det, som dess motsägelsefulla process. De skriver:

Överskridandet av arbetarismen skedde tillsammans med att en uppfattning försvann som tillät att man betraktade helheten av samhället, i det att man mätte det och bedömde det utifrån för att tänka sig och föreslå ett annat.⁶¹⁾

Efter att ha klagat över att inte längre kunna »mäta» och »bedöma» samhället »utifrån» för att kunna föreslå ett annat så väntar de på att proletärerna ska handla som om de vore utanför:

Revolutionen kommer endast att bli möjlig när proletärerna agerar som om de stod utanför och relaterar sig till en universell dimension, ett klasslöst samhälle – en mänsklig gemenskap.⁶²⁾

Vad innebär det att agera som om man stod utanför? Lägg väl märke till formuleringens omsvepningar: »agerar som om». Att agera »utanför» är redan det allt annat än uppenbart, men att agera »som om» man stod utanför… Det utanför hänger ihop med den universella dimensionen så vi befinner oss i en total begreppslig fantasmagori⁶³⁾. Vad de allra flesta teorierna misslyckas med att förstå är vad en motsättning är för något, det vill säga att det kapitalistiska samhällsförhållandet å ena sidan är helt och hållet vårt samhällsförhållande och att vi bara kan vara det och å andra sidan att vi just på grund av detta också kan avskaffa det.

Avskaffandet av den proletära situationen är proletärernas självförvandling till omedelbart samhälleliga individer. Det är kampen mot kapitalet som kommer att göra oss till sådana eftersom denna kamp är ett förhållande som inbegriper oss själva. Skapandet av kommunism genomförs av en klass som finner kommunismens innehåll i sin egen klassituation utan att den behöver kopplas samman med någon »universiell dimension». Kommuniseringen genomförs under proletariatets kamp mot kapitalet; den är blott en strategisk linje i denna kamp och sönderfaller i en serie taktiska åtgärder. Avskaffandet av utbytet, arbetsdelningen, företagets begränsningar, staten… allt detta är åtgärder som nödvändigtvis vidtas under kampens gång och med sina tillbakafall och plötsliga stopp är de lika mycket taktiska åtgärder genom vilka kommuniseringen konstrueras som en revolutionsstrategi. Det är således genom en klass’ kamp mot kapitalet som de omedelbart samhälleliga individerna skapas. De skapas av proletariatet genom avskaffandet av kapitalet (det yttersta förhållandet mellan proletariat och kapital) och inte av proletärer som inte längre är helt och hållet proletärer vilka handlar »som om de stod utanför». Men i så fall »skulle vi ju tvingas», protesterar den känsliga själen.

Den proletära aktiviteten bestämmer inte sig själv på grund av att den inte har någon »direkt koppling till kapitalet»; den bestämmer sig själv eftersom den är sitt förhållande till kapitalet och inget annat, och detta förhållande är en motsättning. Man kan bara förstå det som determinism om man vill definiera ett subjekt före de förhållanden genom vilka det endast existerar, som är dess definition och genom vilka det agerar. Eftersom man där särskiljer subjektet och dess handlande från dess »ramverk» kan man inte längre förstå deras förhållande annat än som alternativet mellan determinism och frihet.

3. »Orsakerna bakom våra misslyckanden»

Varför ett misslyckande? På ett sätt svarar Dauvé och Nesic på den frågan: Revolutionen misslyckades på grund av att proletariatet misslyckades att göra revolution. De går aldrig bortom den tautologin, vilket de heller inte kan. Detta är oundvikligt då att gå bortom denna tautologi skulle innebära att man bestämde proletärernas aktivitet historiskt. Det skulle vara att upprätta en förbindelse mellan kapitalets utveckling och proletärernas aktivitet. Tautologin är strukturell för deras tänkande. Att röra vid tautologin är att fingra på friheten.

Men det som är av betydelse är att Dauvé och Nesic endast kan anklaga TC för »determinism» genom att anta att TC delar deras egen fixerade, normativa och invarianta revolutionsuppfattning. I en sådan problematik är det uppenbart att revolutionen inte kan »vara resultatet av en specifik period», ty »innerst inne är [den] invariant».

För oss är den revolution vi talar om idag om man så vill en produkt av det nuvarande läget. Det är inte Revolutionen som äntligen har blivit möjlig av den nuvarande situationen. I Dauvés och Nesics problematik är TC determinister, men vad de inte har lagt märke till är att TC övergav denna problematik för trettio år sedan. De kritiserar TC som om TC endast gav ett annat svar inom deras egen problematik.

Efter 30 sidor som ägnats åt att visa att detta aldrig har (och aldrig kunde ha) förekommit, gör Dauvé och Nesic antagandet att arbetarklassen skulle ha varit »hindrad i sin identifiering med arbetet». Vad oss anbelangar så blev aldrig klassen »hindrad» av detta, vi skulle snarare säga att den blev stärkt genom sin identifiering med arbetet. Vi delar inte Dauvés och Nesics normativa syn på revolutionen. Fram tills relativt nyligen så fanns det ingen revolution utan denna »identifiering med arbetet» (eller så har det aldrig funnits någon revolutionär rörelse). Om proletariatet definieras i ackumulationen och agerar i enlighet med vad det är så är inte dess misslyckande inneboende i dess praktik utan ligger i dess förhållande till kontrarevolutionen. Denna praktik är en bestämd praktik och inte en kommunistisk praktik i sig som drivs fram mot en intern omöjlighet. Denna praktik strävar mot arbetets gemenskap och har verkligen omöjliggjorts i klasskampen genom sitt förhållande till kontrarevolutionen.

Om vi idag säger att revolutionerna besegrades på grund av vad de var, att deras nära samband med kontrarevolutionen står att finna inom dem (vilket några revolutionärer inom den kommunistiska vänstern uppfattade), om vi inte spelar upp historien igen och antar att revolutionerna kunde ha sett ut på något annat sätt och vi likväl inte anser att det var någonting som saknades, då tilldelar vi dem inte en medvetenhet som är ett resultat just av deras misslyckanden och av kontrarevolutionerna. De ryska proletärerna 1917, de tyska 1919 eller de spanska 1936 handlade som de gjorde. De ledde sin revolutionära rörelse med alla dess motsägelser och allt sitt medvetande. Gränserna för deras rörelse restes över dem av den kontrarevolution som de var tvungna att kämpa emot och var således inte någon intern begränsning. Det vi kan säga om dessa rörelser nu säger vi nu och om vi säger varför de misslyckades så har vi dessa strider att tacka så som de utkämpades. Vår analys är ett resultat, resultatet existerade inte före saken. Det står var och en fritt att förklara det som har varit i förhållande till det som kunde ha varit och att föreställa sig det senare, men det är inte vår metod.

Vilket privilegium låter 2000-års observatör veta att hans iakttagelse är den rätta… slutligen? Inget garanterar att en global balansräkning år 2050, efter ytterligare 50 år av kapitalism, matematiskt kommer påvisa att 2000-års proletärer … förblev historiskt begränsade av sin tids gränser, att kommunismen därför inte stod mer på dagordningen än år 1970 eller 1919, utan att en ny period ger sig till känna och slutligen år 2050 låter oss omfamna det förflutna med en ny och berättigad blick.⁶⁴⁾

Den iakttagelsen är den rätta eftersom den är våran idag. Vi strävar inte efter någon evig förståelse av kommunismen eftersom något sådant inte finns. Naturligtvis kan vi vara »begränsade av våra gränser», men så länge som kampen förs så är den vad vi är, det vill säga vår styrka som eventuellt kan bli vår olycka. Vi vet att om det i den nuvarande cykeln är att handla som klass som är själva gränsen för proletariatets aktivitet så är inget bestämt på förhand och överskridandet av denna motsägelse kommer att bli mödosam. Men vi vet även att kommunismen för oss idag innebär ett avskaffande av alla klasser och att detta är ett överskridande av klasskampens tidigare gränser.

Vi tror inte på proletariatets tidslösa vara eller på ett invariant behov av en mänsklig gemenskap alltsedan tidernas begynnelse. Vi funderar över den situation i vilken vi befinner oss, ser inte längre än vår kampcykel och tillägger: Vår kampcykel för med sig ett sådant innehåll i och en sådan struktur för konfrontationen mellan proletariat och kapital, och för oss är detta den kommunistiska revolutionen, eftersom det för oss är helt omöjligt att föreställa sig några andra former eller något annat innehåll.

:: september 2007