:: Per Henriksson
Vad »utträdandet ur det bestående» har för innebörd vet vi redan. Det är den gamla inbillningen att staten störtar samman av sig själv så snart alla medlemmar träder ur den, och att penningen förlorar sitt värde när samtliga arbetare vägrar att acceptera den. Redan i satsens hypotetiska form kommer den fromma förhoppningens fantasteri och vanmakt till uttryck. Det är den gamla illusionen att det bara kommer an på folkets goda vilja att förändra de bestående förhållandena och att de bestående förhållandena är idéer. – Karl Marx
Vid första anblicken tycks det uppenbart att de båda tidskriftsprojekten Dissident och riff-raff har en mängd gemensamma beröringspunkter. Tidskrifterna delar båda ett teoretiskt nyfiket angreppssätt. Och mer specifikt läggs särskild vikt vid termen kommunisering för att försöka begreppsliggöra hur kapitalförhållandet kan överskridas och kommunismen etableras.1)
Tillsammans med SAC:s förlag Federativs kom Dissident, som ges ut av Batkogruppen, som betraktar sig som »en löst sammanhållen gemenskap», i slutet av 2008 ut med sitt tredje nummer med den tematiska frågeställningen »Var är vi på väg?».2) I detta tredje nummer – men egentligen redan i och med deras »Efterskrift till Dissident 2» från 2007 – har tidskriften inspirerats av det begreppsliga system vi känner igen från Marcel och hans bidrag till riff-raff i de senaste numren, i synnerhet klyvandet av kommuniseringsbegreppet i en extern och en intern dimension. Vi har även förstått att Marcel själv nu ingår i denna »gemenskap» efter att ha lämnat riff-raffs löst sammanhållna tidskriftsredaktion.
Det övergripande ämne jag önskar ta upp till diskussion är alltså förståelsen av kommuniseringsbegreppet genom att här kontrastera min egen förståelse mot dissidenternas, vilkas förståelse och tillämpning jag kommer att påstå skiljer sig från så gott som varje annan förståelse, min egen inbegripen, som kommer till uttryck i den vidare diskussionen omkring kommunisering.3) Denna kommer jag att försöka bena ut genom att belysa några specifika problem såsom huruvida kommuniseringen är att betrakta som en våldsam samhällelig revolutionsprocess eller som ett ansiktslöst underminerande och lämnande, en »latent övergång»; om de kommunistiska åtgärderna är något som proletariatet tvingas vidta när den vardagliga klasskampen ställs på sin spets, när denna når sin gräns, eller om det snarare handlar om enskilda proletärers undandragande och vägrande av sin roll eller funktion som mervärdeproducent, vilket implicerar att kommunismen är en ständig spänning inom kapitalförhållandet; om kommuniseringen kan sprida sig punktuellt genom att »tid och geografi» successivt bryts loss från kapitalets totalitet och att denna totalitet därigenom görs obsolet, eller om det måste handla om en löpeld som sprider sig över kapitalförhållandet i samhällelig skala; om kommuniseringen kan vara en »övergångsperiod» eller om det handlar om att i en och samma process avskaffa klasserna, och därmed kapitalet, och att etablera kommunistiska mellanmänskliga relationer. I slutändan tycks det här handla om vilken syn man har på samhället och individen under kapitalismen, huruvida Individen mer eller mindre fritt kan välja sina handlingar eller om det är samhället, det vill säga klass-/kapitalförhållandet och dess reproduktion, som bestämmer handlingsutrymmet för den enskilde och den klass han är inordnad under – kort sagt de skilda angreppssätten »metodologisk individualism», i ett slags webersk sociologisk bemärkelse, och ett »marxskt» angreppssätt där människan bestäms genom »totaliteten av de samhälleliga förhållandena» – förhållanden som alltså återverkar på och bestämmer och såsom abstraktioner behärskar denna tillsynes enskilda individ.
Såväl jag som dissidenterna upplever alltså ett behov av att definiera en ny problematik utifrån den nuvarande situationen. För mig är denna situation klassförhållandet/-motsättningen så som den bestäms historiskt och kommer till uttryck idag. För dissidenterna tycks denna situation emellertid vara reducerad till en rent »begreppslogisk» dimension som då nödvändigtvis inte är historiskt bestämd; kommuniseringen är för dem »otidsenlig», »transhistorisk», något »invariant» etc. Jag för min del förstår den aktuella situationen som det specifika uttrycket för klassmotsättningen så som den har uppkommit efter den kapitalistiska omstruktureringen, vilken ägde rum mellan 1970- och 1990-talet, och slutet på den föregående kampcykeln och i och med det, programmatismens död. Dissidenterna har också de lagt märke till en avgörande förändring. För att ta ett exempel berör bloggen Haecceitas med inlägget »Om kommunismens Messias» den nya problematik som den kommunistiska teorin står inför, då man betraktar »symptom[en] på dödsfallen»: »arbetarrörelsens död, de stora berättelsernas död, subjektivitetens död».4) Men istället för att försöka grunda sitt teoretiska angreppssätt och perspektiv på klasskampens nya former och de möjligheter till överskridande som produceras, och de gränser som nås, i den faktiska, samhälleliga kampen, vänder man sig till en »bortomvärldslighet» som genom sin påstådda »annan-het» är »omöjlig att ringa in med samtidens teoretiska verktyg». Även om jag själv inte skulle formulera problemet på samma sätt – här låter det mer som post-modern än post-mortem – så känner även jag svindel inför det okända. Men någonstans är jag ändå tämligen säker på att det handlar om den här världens strider, att proletariatet som klass är en negation som internt moment av det som negeras, och att överskridandet, revolutionen som kommunisering, är en utveckling av motsättningen. Dissidenterna å sin sida ser inte någonting i klassförhållandets motsägelsefullhet som pekar mot ett överskridande av detta förhållande. Det är enligt deras tes inte så att kapitalismen i sig, som antagonistiskt produktionssätt, som klassamhälle, är ett historiskt övergående, relativt produktionssätt. Dess eventuella undergång måste istället orsakas av något annat, det vill säga något annat än klasskampen. Vägen ut öppnar sig när »faktiska proletärer» undandrar sig sin funktion som »arbete-för-sig» och »framställer sig som parti».5) Det tycks mig som att dissidenterna inför omstruktureringens kontrarevolution och nederlaget för proletariatets kamp efter 1968 intar ett perspektiv på handling som Marx skrev om i sin 18:e Brumaire: att »uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser…»6) Enligt dissidenterna bryter sig den enskilde ur det samhälleliga järngreppet och skapar sig »ett annat sätt att leva och finnas till».7)
Men vem är denne enskilde, och vad är samhället? Varför är han den ena gången »beskäftigt smilande och vinningslysten» och den andra »skygg, motsträvig»?8) Varför uppträder han ena gången som kapitalist och andra gången som proletär?
I det kapitalistiska samhället är förhållandena omkastade – de samhälleliga relationerna mellan personer omvandlas till samhälleliga relationer mellan ting. Den enskilde individen har sin samhälleliga makt och sitt förhållande till de andra individerna på fickan, det vill säga i sitt innehav av pengar. Det som kan synas paradoxalt är, som Marx sa, att den epok som har frambringat »den isolerade individens ståndpunkt» – så som den kommer till uttryck både i den politiska ekonomin och i vårt vardagliga, spontana sätt att tänka – är den epok som har de mest avancerade samhälleliga förhållandena. Individerna är här underkastade den samhälleliga produktionen, vilken existerar som en »ödesmakt» utanför dem. Detta slags historiskt bestämda individuella frihet är samtidigt den »mest fullständiga förnekelsen av all individuell frihet och individualitetens totala underkastelse under samhälleliga betingelser som antar formen av sakliga makter, ja av övermänskliga saker – saker som är oberoende av individerna i deras inbördes förhållanden».9) Dessa »övermänskliga saker» skapas förvisso av individerna, men står utom deras kontroll och etablerar »en särskild värld vid sidan av» dem.10) Kapitalet är ett »sinnligt–översinnligt ting» och individerna »behärskas av abstraktioner».11) Den enskilde är beroende av hela världen för sin behovstillfredsställelse, idag dessutom långt mer påtagligt än 1846. Just i det att kapitalismen som klassamhälle bestämmer dess enskilda medlemmar som bestämda individer, som »genomsnittsindivider», inte som Individer utan som »klassmedlemmar»,12) antar klassen formen av en »självständig makt gentemot individerna»; deras personliga utveckling bestäms av klasstillhörigheten och de »underkuvas» av denna tillhörighet.13) Det är som Marx skrev »omöjligt att individer tillhöriga en klass … kan övervinna … [de yttre förhållandena] utan att upphäva dem».14) Den enskilde må, under mycket speciella omständigheter, kunna besegra dem, »men det kan inte massan som behärskas av dem, eftersom redan förekomsten av massan uttrycker den nödvändiga underordningen under de yttre förhållandena.»15)
Vad utmärker de arbetande personerna under kapitalismen? Hur kan klassförhållandet reproduceras trots att arbetarna är utsugna och endast motsträvigt utbyter sin vara mot kapitalistens?
I det kapitalistiska produktionssättet är arbetarklassen »en av lön beroende klass». Producenterna av merprodukten i detta produktionssätt är fria arbetare jämfört med till exempel de arbetande massorna under feodalismen, antikens slavar och så vidare, liksom de är frigjorda från medlen att producera sina livsförnödenheter. Under kapitalismen går den »›frie› arbetaren frivilligt … med på, dvs. blir samhälleligt tvingad, att sälja hela sin aktiva arbetstid, ja hela sin arbetsförmåga, till priset av sina nödtorftiga existensmedel, att sälja sin förstfödslorätt för en skål linssoppa.»16) Även om värdet av totalarbetskraften sammanfaller med dess pris, varierar i varje land, i varje region, stad osv, rent av på den enskilde arbetarens nivå, priset på och värdet av arbetskraften, något det måste. Men vare sig »arbetslönen är hög eller låg» är arbetaren utsugen som arbetare. Vissa arbetargrupper, arbetare på vissa företag och i vissa länder och regioner kan tillfälligtvis eller över tid betalas en lön som ligger över dess genomsnittspris. Lönen är därtill inte blott priset för den minimala fysiska reproduktionen av arbetskraften, utan innefattar även »historiska» och »moraliska» beståndsdelar.17) De existensmedel som ingår i värdet på arbetskraften räknas utifrån deras värde och inte antalet existensmedel, och växlar alltså med arbetets produktivkraft. Den kapitalistiska reproduktionsprocessen »ombesörjer själv, att dessa levande produktionsmedel [arbetarna] inte löper sin väg, genom att den ständigt tar produkten ifrån dem och överför den till kapitalet.»18) Lönarbetaren, med all sin samhälleligt tvingande »frihet», binds således till kapitalisten med »osynliga trådar». »Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet.»19)
Det säger sig då självt att den enskilde arbetarens handlingsutrymme skiljer sig från person till person, från fabrik till fabrik, från land till land. I den mån man lyckas skapa sig en tillvaro där lönen täcker mer än den absolut minimala fysiska överlevnaden så kan man, som undantag, välja att försaka delar av den specifika nivå av levnadsstandard som bestämmer ens specifika arbetskrafts värde, genom att bo trångt, äta vegetariskt, åka buss, ja, listan på banala exempel kan göras lång. Men när man talar om arbetarklassen så försvinner detta svängrum, bortsett från tillfälliga fluktuationer i totalarbetskraftens värde. Även om ens dagliga dollar i en kinesisk sweatshop må fylla några skålar ris, så är där möjligheten att dra sig undan och säkra sin fysiska existens ytterst villkorad. Lyckas man, som datatekniker, oljeriggsarbetare eller dylikt i något västland, detta till trots genom försakelse och kreditvärdighet, att köpa en bit mark, och klimatet är gynnsamt osv, så går det, återigen som undantag, att skapa sig en åtminstone till skenet icke-kapitalistisk tillvaro. Men kommunism är det inte, även om man i och med detta skulle upphöra att vara av lön beroende.
Den kapitalistiska produktionsprocessen producerar alltså inte bara varor, mervärde, skräp och förslitningsskador. Betraktad som reproduktionsprocess producerar och reproducerar den »själva kapitalförhållandet mellan å ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren».20) Ser man till det borgerliga samhället i stort framstår samhället »dvs. själva människan i hennes samhälleliga relationer som slutresultatet av den samhälleliga reproduktionsprocessen.»21) Kapitalet förutsätter lönearbetet; lönearbetet förutsätter kapitalet. Det är inte av en tillfällighet som de kommer i kontakt med varandra, utan de har med sig hela sitt ekonomiska förhållande tillsammans med den vara de ämnar utbyta, och såsom produktions-, subsumtions- och så vidare -förhållande tillhör arbetaren kapitalisten innan han säljer sin arbetskraft. Det är detta »ekonomiska förhållande» som »automatiskt genom sitt förlopp» reproducerar arbetarens avskiljande från arbetsbetingelserna och därmed »reproducerar och permanentar … betingelserna för exploateringen av arbetskraften».22) Genom att framställa produktionsförhållandet på detta formella sätt framstår det som om det rörde sig om en »tautologi», vilket t.ex. Marcel menade i »Angreppets och undandragandets kommunism». Men återigen, kontentan av Marx kritik av den politiska ekonomin är att det som motsägelsefullt produktionssätt är historiskt bestämt och övergående; dess undergång framgår redan i dess begrepp, även om det för att bli en empirisk realitet krävs en samhällelig revolution som inte kan fastställas matematiskt eller skrivas in i planeringskalendern. Det reproducerar å ena sidan alltjämt sig självt genom sina motsägelser, men å andra sidan utvecklas produktionsförhållanden och samvaroformer som på samma gång är »minor som kan spränga samhället i luften» – genom en kommunistisk revolution som upphäver de »yttre betingelserna», något som näppeligen kommer att vara någon »lugn metamorfos». Om det inte hade varit så, skulle inte kapitalismen vara ett bestämt historiskt och övergående produktionssätt, och våra försök till revolution skulle vara donquijoteri.23) Som Marx påpekade i sin »Efterskrift till den andra upplagan» av Kapitalet. Första boken innesluter dialektiken, i sin »rationella gestalt», »den positiva förståelsen av det bestående tillika … förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång…»24)
På samma gång som kapitalförhållandet reproducerar sig och sina förutsättningar är det en processerande motsättning i det att det ständigt strävar efter att reducera sin enda livsnerv – det värdeskapande arbetet – till ett minimum, vilket gör att dess rörelselagar på systemnivå tenderar att underminera sina egna grundvalar. »Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt.»25) Kapitalförhållandet som ackumulationsprocess är förhållandets och produktionssättets dödsruna. Profitkvotens fallande tendens är utsugning och därmed klasskamp. Och även om denna i sig inte säger oss när kapitalismen kommer att kollapsa så är den, på sin specifika abstraktionsnivå, en indikation på kapitalförhållandet som »processerande motsättning». Det kapitalistiska produktionssättets undergång existerar således redan i sitt begrepp, men the proof of the pudding is in the eating.26)
Om man ser kommuniseringen som ett logiskt begrepp så är väl tanken tämligen klassisk: man tror att man kan finna en form av »anti-ekonomisk logik» i arbetsvägran och dylika tendenser och att denna logik postulerar en gemenskap som är främmande kapitalet… Man sätter därför sin slant på det som tycks kunna alienera sig från kapitalet och dess bestämningar. – Gracchus
Dissidenternas problematik bygger på att när kapitalet har lagt hela samhället under sig så blir det en infinit och tautologisk cirkelrörelse som är dynamisk blott inom sin statiska organism; det senare i så måtto som de faktiskt erkänner att det existerar en klasskamp. Det som ingår i och bestäms av kapitalförhållandet kan då endast höra till och röra sig, mer eller mindre spänningsfyllt och rebelliskt inom detta förhållande. Kapitalförhållandet definierar dess poler, det vill säga klasserna; deras opposition sinsemellan äger endast giltighet inom förhållandet och de betingar ömsesidigt varandra. Dialektiken i det kapitalistiska produktionssättet som totalitet blir hos dem mer en kausal växelverkan mellan förhållandets delar, vad de kallar en »dikotom logik». Genom att framställa förhållandet som en »tautologi» försvinner ackumulationen som historisk utveckling. Förhållandet är för dem inte någon motsägelsefull enhet, än mindre någon »ömsesidig implikation», utan en »binär relation»27) som hela tiden sluter sin cirkel och börjar om på nytt. Det finns därför, menar man, inget »immanent resultat» i motsättningen som »tenderar att upphäva den», vilket har som enda resultat »permanentandet av dess dialektiska villkor». Möjligheten att överskrida denna formella logik sägs istället ligga i »faktiska proletärers försök att lösgöra sig från sin funktion som arbete-för-sig…»28) I Dissident nr 3 kan det låta som följande:
När den oppositionella politiken skiftar till en sådan okontrollerbar, antipolitisk praktik, agerar delar ur klassen, eftersom proletariatet alltid är skiktat och differentierat, mot sitt intresse att fungera som en funktion i produktionsprocessens helhet. Ett sådant ointresse att fungera som kapitalets subjektivitet etablerar en dualism, en oförmåga från kapitalets sida att integrera arbetet i sin dialektik genom att sätta det som icke-kapital. Vid en sådan tidpunkt har arbetet dels förlorat sin funktion som bruksvärde för kapitalet, dels undviker det produktionen av subjektivitet och behov som reser sig ur arbetets och varans dubbelform. De enskilda privatarbetarna fungerar nu som utsidor till kapitalet och arbetet. De står inte längre i en nödvändig eller dialektisk relation till totalarbetets samhällelighet. Arbetaren har befriat sig från kapitalets dialektik genom att vägra utföra sin funktion i totaliteten och istället ställa sig i en icke-dialektisk relation till kapitalet.29)
Dissidenterna älskar uppenbarligen robinsonader och det borgerliga samhällets skenbara individualism och förhållandets vid första påseende binära natur passar som hand i handske för deras logiska resonemang. Men detta till synes enkla förhållande vilar på en jämlikhet som är »rubbad» i det att de båda polerna står i ett bestämt ekonomiskt förhållande till varandra: ett utsugningsförhållande. Intrycket blir att dissidenternas resonemang lutar sig på en naiv förståelse av kapitalets – och Kapitalets – logik. Man förstår detta som ett enkelt förhållande, med formallogiska bestämningar, snarare än som den processerande motsättning som bestämmer de i den ingående klasserna, som ömsesidig implikation, vars enskilda beståndsdelar, de »faktiska proletärerna» i det här fallet, är dubbelt bestämda – som klass under kapitalet, som individ under klassen. (Även kapitalisten bestäms naturligtvis av sin klasstillhörighet.)
När dissidenterna använder termer som till exempel »privatarbetare» för att påvisa att enskilda arbetares arbetsvägran är kommunisering så blir detta en smula bisarrt, då »privatarbetare» mer är ett formellt kriterium för det kapitalistiska fria arbetet / lönarbetet som nödvändig förutsättning för kapitalet som sådant (se ovan), något som Marx kontrasterar mot arbetet under tidigare produktionssätt – till exempel »den lantligt-patriarkaliska industrin», »medeltidens dagsverksarbeten och naturaprestationer», eller »det gemensamma arbetet i dess ursprungliga form, sådant vi möter det hos alla kulturfolk i början av deras historia.»30)
På samma sätt blir det problematiskt att förstå hur kommunismen är empiriskt möjlig redan på varuutbytets abstraktionsnivå, vilket inbegriper utbytet mellan arbetskraftens säljare och köpare, där det, enkelt och snyggt, framstår som att arbetaren = icke-kapital, och kapitalet = icke-arbete, vilket är en formell bestämning i Marx systematiskt dialektiska framställning. Detta »lika med» implicerar att de är varandras ekvivalenter. Så som utbytare av sina respektive varor är arbetaren och »penningägaren» (kapitalisten) »juridiskt likställda personer», den förra som säljare av sin arbetskraft, den senare som köpare av denna arbetskraft. Båda utbyter sina varor och i bägge fallen görs inga intrång på det fria marknadsutbytets principer. Men: »Mellan lika rätt avgör makten», som Marx sa. Dissidenterna menar, som om hela problemet handlade om en direktverkande formell logik, att om arbetet undandrar sig sin roll så förlorar kapitalet det bruksvärde som kan förmera det – och pang så har det senare blivit något »förlegat». En enkel symmetrisk logik, en binär relation där den ena faktorn lyfts bort och relationen som sådan upphör, om och endast om… I de rena kategorierna från analysen av varan döljer sig emellertid i realiteten »bestämda historiska förutsättningar.»31) – en undersökning av dessa förutsättningar, uppmärksammade Marx oss på, låg dock »fjärran från vår analys av varan.»32) Dissidenterna tycks alltså tro att detta förhållande som sådant existerar empiriskt. Även de abstraherar från de bestämda historiska förutsättningarna, men inte som Marx på grund av kritikens framställningsform eller på grund av Kapitalets systematiskt dialektiska struktur,33) utan absolut, en gång för alla. Med utgångspunkt i de renaste abstraktionerna gör man sedan resan mot en konkret förståelse genom »alltmer avancerade närmanden» (Haecceitas), det vill säga genom »successiva approximationer», som alltså närmar sig den empiriska nivån, en nivå som därefter kan uttryckas med hjälp av klassammansättningsanalys och militant undersökning. I likhet med amerikanen Harry Cleaver, upphovsmannen bakom den så kallade autonomistiska marxismen, bortser man helt och hållet från förmedlingarna och övergångarna mellan de marxska begreppen och varifrån i Marx systematiskt dialektiska framställning de anförda citaten är lyfta, liksom generellt förhållandet mellan det logiska och det empiriska. Kommuniseringen utspelar sig dock inte på pappret, och klasskampen är inte något möbiusband, där man leds framåt endast för att komma tillbaka exakt där man började. Kapitalförhållandet som ackumulationsprocess utvecklar själva detta förhållande genom sin historiska gång. Arbetets subsumtion under kapitalet fördjupas med förhållandets utveckling.34) Enskilda aktörers vägran eller undandragande underminerar inte i sig det kapitalistiska systemet som historiskt produktionssätt, genom att överallt och hela tiden, i varje »enskilt» fall ogiltiggöra kapitalets logiska begrepp.
Dissidenterna tycks använda sig av Descartes symmetriska produkt när de tecknar denna påstådda binära relation. Om A = B görs relationen obsolet om ena faktorn lyfts bort. Och det föresvävar dem naturligtvis inte att det är kapitalisten som ska abdikera. Sålunda är det genom att arbetsvägra, att vägra spela sin roll som arbete etc, som dissidenterna menar att de »faktiska» arbetarna avskaffar kapitalets begrepp, och därmed själva förhållandet, i varje enskilt fall. I diskursernas värld måhända, men kapitalismen går inte att prata bort. Samhälleliga företeelser upphävs av samhälleliga processer. I min värld är det varken tillräckligt eller möjligt att »dra sig undan», att vända kapitalet/arbetet ryggen och att med bortvänt huvud mumla några ilskna och banala fraser om det.
Om vi istället höjer blicken och försöker se på skiten så som den framträder för våra ögon – varför inte på en »genomsnittlig dag på en genomsnittlig arbetsplats»35) – eller rent av läser vidare i Marx magnum opus,36) så framgår med all önskvärd tydlighet att klassförhållandet istället är asymmetriskt i det att det alltid är arbetet som subsumeras under kapitalet. Allt sken av ekvivalens försvinner så snart vi begriper hur logiken bestäms praktiskt.37)
De »partikulära arbetare» som i dissidenternas individualistiska diskurs lösgör sig själva från totalarbetet står i verkligheten i »ett allsidigt beroendeförhållande såsom länkar i den samhälleliga arbetsdelningen».38) Den förståelse av de produktiva arbetarna som kommer till uttryck i denna diskurs har, som Marx upprepade, därtill sin »utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen.»39) När den kapitalistiska produktionsprocessen alltmer får karaktären av samverkan utvidgas och ändras nödvändigtvis begreppet produktivt arbete och produktiv arbetare. Det blir med den automatiska maskinens intåg »tillräckligt att vara ett organ i den arbetande organisationen och att utöva den ena eller andra av dess funktioner»40) för att dömas till detta straff, till denna »olycka». I den utvecklade kapitalistiska produktionsprocessen står arbetaren nu vid sidan av denna process istället för att som tidigare vara dess huvudperson. På detta sätt skapar kapitalet i allt högre grad »det onödiga som villkor – en fråga på liv och död – för det nödvändiga».41) Det är detta som gör kapitalet till en »processerande motsättning», genom att det söker reducera det nödvändiga arbetet till ett minimum samtidigt som arbetstiden är dess enda måttstock och källa. Detta är dess »nödvändiga tendens» och på samma gång vad som begreppsligt gör det till ett historiskt övergående produktionssätt. »Som den form som behärskar produktionen arbetar kapitalet … för sin egen upplösning».42)
Varje historiskt specifikt produktionssätt har sina specifika »befolkningslagar», så även det kapitalistiska. Vårdslöst förenklat verkar den på så sätt att samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar ett ständigt växande kapital så frambringar den även »i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga.»43) Detta är ett fundamentalt moment och ett resultat av den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag. Med den fortskridande ackumulationsprocessen förändras förhållandet mellan konstant och variabelt kapital såtillvida att det konstanta kapitalets ökning motsvaras av det variabla kapitalets proportionella minskning. »Efterfrågan på arbetskraft minskar i omvänd proportion till totalkapitalets tillväxt.»44) En ständigt ökande ackumulation fordras inte endast för att sysselsätta fler arbetare, utan redan för att sysselsätta de gamla arbetarna. Kapitalet sätter i arbete blott det arbete som producerar mervärde, vilket kapitalets hela logik och organism vilar på. Denna relativa överbefolkning, arbetskraftsreserven, är kapitalets egendom på så sätt att deras brist på arbetstillfällen är en relativ brist i förhållande till kapitalackumulationens värdeförmeringsbehov. Och den fria arbetarens befrielse från medlen att säkra sin existens annat än genom att sälja sin arbetskraft är en befrielse i förhållande till de kapitalistiska produktionsmedlen.45)
Denna tendens att minska det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta, vilket alltså manifesterar sig i att den omedelbare arbetaren alltmer ställs vid sidan av och underordnas det konstanta kapitalet i form av maskineriet, gör att det omedelbara arbetet blir allt mindre essentiellt för den kapitalistiska produktionsprocessen och att det är arbetsstyrkans totala produktivkraft, med subsumtionen av vetenskapen och det »allmänna intellektet», som är värdeförmerande. Därtill gör den »utomordentligt ökade produktiviteten i storindustrin, som åtföljes av ökad exploatering av arbetskraften i alla andra produktionsgrenar, … det möjligt att använda en ständigt större del av arbetarklassen improduktivt, speciellt att öka antalet av den gamla tidens husslavar under nya benämningar, såsom betjänter, pigor, lakejer o.s.v.»46) vilka är än mer utsatta för lynnigheten i kapitalets efterfrågan på arbetskraft.
Som jag har försökt visa väljer dissidenterna att bygga delar av sitt resonemang om kommuniseringens logiska möjlighet med några av de termer vi känner igen från Marx (begrepps-)analys av den enkla cirkulationen och även den enkla arbetsprocessen som byggstenar.47) På denna den mest abstrakta analysnivån förekommer ännu inte arbete och kapital som klassförhållande, utan i dessa »rena abstraktioner» träder varuproducenter i relation till varandra för att utbyta sina varor, bytesvärde mot bruksvärde och omvänt. Enligt denna Marx formella bestämning av bytesakten är individerna som utbytets subjekt »helt jämlika.»48) Men även om »motsättningen mellan arbetslön och kapital [här förekommer] latent»49) är det omöjligt att ur denna »enkla bestämning» utläsa kapitalförhållandet som klassmotsättning. Man förleds att tro att dissidenterna läser in det kapitalistiska produktionssättets logiskt möjliga slut i vissa marxska passager, som till exempel den här från Grunddragen:
För att bli kapital underordnar de [de sparade pengarna] arbetet som icke-kapital under kapitalet; alltså återställes den motsats som skulle upphävas. Skulle således i det ursprungliga förhållandet utbytets föremål och produkt för arbetaren – som det rena utbytets produkt kan det inte vara något annat – inte vara bruksvärdet, livsmedlen, tillfredsställelsen av de omedelbara behoven, bortdragandet av ekvivalenten ur den allmänna cirkulationen för att förinta den –, skulle inte arbetet förhålla sig till kapitalet som arbete, som icke-kapital, utan som kapital. Men inte heller kapital kan stå emot kapital, om kapitalet inte står emot arbete, då kapitalet bara är kapital som icke-arbete; i denna motsatsrelation. Alltså skulle själva kapitalets begrepp och förhållande förintas.50)
I detta stycke polemiserar Marx mot »borgarfiltantropins» idé om att arbetarna kan göra sig fria från sin situation genom »asketiskt sparande». Marx svar här är att om pengar inte längre fungerade som kapital, som »icke-arbete», så skulle »kapitalets begrepp och förhållande förintas». Det kan tyckas uppenbart att Marx här ger dessa hycklande apologeter en sarkastisk smäll på fingrarna, men efter dissidenternas nyläsning förvandlas dessa ord till ett vapen, till en veritabel revolutionsstrategi, till »teori för praktik», i vilken arbetaren, eller »icke-kapitalet», som producent och konsument, lyfter sig själv »ur den allmänna cirkulationen» och därmed »förintar» sin motsats, kapitalet, eller »icke-arbetet». Det tycks alltså vara lika lätt att göra revolution som att ångra ett köp i mataffären.
På den mest banala nivån kämpar arbetare på i det lilla som arbetare, enskilt och tillsammans. Ibland för att göra tillvaron något bättre, men allt som oftast för att förhindra att den blir ständigt försämrad, ibland bara för att man är allmänt less och vill få sig ett skratt på chefens, fackets eller en arbetskamrats bekostnad. Kämpa tillsammans! har sedan gruppen uppstod gjort ett mycket förtjänstfullt jobb i att på ett konkret och personligt sätt skildra detta vardagliga motstånd.51) Deras konkreta tillämpning av den »militanta undersökningen» har ofta varit mycket lärorik och spridit värdefulla erfarenheter och analyser. Det torde säga sig självt att denna vardagliga revolt från »den motsträviga men elastiska naturliga skrankan» (Marx) rent av skulle kunna sägas vara den banala förutsättningen för all annan kamp i det att det uttrycker vad det innebär att vara proletär i det kapitalistiska samhället. Jag ser och tar mig an samma saker, men vad som skiljer sig tycks vara hur vi förstår det vi ser och gör.
För dagens dissidenter är denna ständiga spänning och dynamik under kapitalismen kommunisering – »enkla saker», något som sker »hela tiden»; i varje enskilt fall uppstår sfärer som inte längre lyder under den kapitalistiska totalitetens logik.52) De sätter sin tilltro till att det »ansiktslösa motståndet» likt termiter ska underminera samma gamla kapitalism och göra den förlegad.53) Ett sådant »utträdande ur det bestående» får mig att tänka på den revolutionära syndikalismens »generalstrejk» som ska få det kapitalistiska systemet att falla samman genom att arbetarna arbetsvägrar en masse. Denna banala och pragmatiska kommunisering sägs uppstå då enskilda arbetares, eller »privatarbetens», undandragande och vägran »tenderar att blockera arbetets bestämning som produktivt arbete».54) Man menar att den enskilde arbetaren är »förmög[en] att motsätta sig sin produktiva bestämning»55) och att det är när dessa »utbrytningsförsök» sprider sig och uppnår »samtidighet» som kapitalförhållandet åderlåts och kan lämnas bakom sig, som ett kadaver på historiens stäppmarker. Begränsningarna enligt denna förståelse av kommuniseringen är enbart kvantitativa – temporalt, spatiellt och till antalet deltagare56) – och inte något som kan överskridas genom ett kvalitativt brott vid ett visst moment i kamprörelsen.
Dessa utbrytningsförsök av enskilda proletärer gräver alltså enligt deras förståelse »underjordiska tunnlar» som när de förbinds med andra »hålade rum» bildar rhizom, en term man har lånat av Deleuze och Guattari, som betecknar »okontrollerbara sammansättningar». Det som är avgörande är att de »negerar de rådande relationernas funktionssätt, och hur de förmår existera i gemenskap med andra kommuniserande händelser.»57) En annan bild man lånar är de »trädgårdar» Ernst Jünger anlägger och som betecknar »fristäder där nuets logik inte förmår etablera sig»; dessa kan »röra sig utanför totaliteten, samtidigt som de för närvarande enbart kan skönjas genom den – de är begripliga enbart genom sina relationer till den verklighet som de, i sin blotta existens, negerar.»58)
Dissidenterna ställer upp följande kriterium för när ett agerande är kommuniserande:
Det revolutionära i en handling kan endast bedömas utifrån aktionens relation till de kapitalistiska abstraktionerna, dess potential till tillblivelse…59)
Men det kriterium som här uppställs är omöjligt, då inget fenomen och ingen handling är någonting i sig. Allt agerande sker i ett sammanhang och det är detta sammanhang i sin totalitet som bestämmer agerandet: Att sno på jobbet, eller i snabbköpet, är inte kommunisering i sig oavsett om det på pappret bryter kapitalets logik. Att leka eller sova på jobbet kan vara både kul och behövligt, men är inte kommuniserande i sig, inte ens om det inverkar menligt på arbetsprocessens output eller övriga nyckeltal.
Om de åtgärder som proletärerna tar till sätter igång kommuniseringen, av nöden snarare än efter ett omsorgsfullt val mellan olika kampformer eller -metoder, kommer helt och hållet an på kampens dynamik och sammanhang. Dess karaktär kommer att skifta under processens gång tills kommuniseringsåtgärderna drivit dynamiken till den punkt där ett fall tillbaka inom klassexistensens begränsningar blir en omöjlighet.
Men även om det inte är kommunisering i varje enskild arbetares vägran så kvarstår faktum att revolutionen som kommunisering måste börja någonstans av någon. Denna »någon» kan emellertid aldrig existera i singularis:60) Varje arbetarkamp, en grupp av arbetare eller större delen av arbetsstyrkan på en arbetsplats eller i en region, möter förr och inte senare gränserna för sin kamp. Möjligheten att bemästra denna gräns kommer inte an på de kämpande arbetarna själva utan på att det sammanhang i vilket kampen förs dras in i de kämpande arbetarnas aktioner och att de senare sprids och fördjupas. Kommuniseringen kommer då att vara ett praktiskt svar på klassförhållandets (samhälls-)kris. Det omslutande samhället dras in i kampen som genomgår en kvalitativ förändring, när till exempel fabriksportarna öppnas för arbetarna att ta sig ut och för områdets proletärer att ta sig in och gå upp i den förhandenvarande kampen. På detta sätt breder kampen ut sig och den avgrund som öppnas blir djupare och vidare ju mer den fylls av kämpande proletärer. Men här är det ännu inte självklart att det rör sig om någon kommunisering. Om den process som inletts av en specifik kamp slår över i kommunisering beror på hur sammanhanget förändras, hur kampen mot kapitalet utvecklas, liksom på kampen inom kampen mot kapitalet. Det fordras en snabb spridning i rummet och ett kvalitativt omslag. Att inget handlande i sig är kommunisering känns nästan fånigt att påpeka, men inte heller en enskild kamp är i sig kommunisering. Att gå vilse i något slags tysk ideologi och säga att det är någon sorts kommunisering-i-sig, eller »en universell själ» som kommer till uttryck i »en industriell revolt, hur begränsad den än är» (som den »unge» Marx själv menade 1844), bidrar inte till att vi utarbetar en förståelse av vare sig klasskampen, så som den förs empiriskt och teoretiskt i vardagen, eller revolutionen som kommunisering. Kommunisering är heller inte arbetets frigörelse, inte att »lösgöra kapitalets skranka, arbetet, från det som gör arbetet till arbete», som det heter i Dissident nr 3, eller en »människas protest mot ett avhumaniserat liv» (Marx). Arbetare kämpar som arbetare och vid en viss punkt då en bestämd gräns forceras öppnar sig den avgrund där nästa steg måste vara att börja etablera andra, omedelbara relationer mellan dessa kämpande proletärer i upplösningstillstånd genom kommunistiska åtgärder. Men om man inte förmår att ta detta steg ut över avgrunden, så faller kampen obönhörligt tillbaka innanför tidigare begränsningar och dör sotdöden mycket snabbt. Denna sotdöd torde bli plågsammare ju större avgrund som har öppnats, det vill säga ju mer långtgående de kommuniserande åtgärderna har varit. Kontrarevolutionen växer precis som de kommunistiska åtgärderna ur kampens karaktär och begränsningar. Kommuniserande åtgärder kommer många gånger att handla om så basala saker som hur mat ska kunna anskaffas och förtäras, snarare än det degkrig som Kim Müller lyfter fram som exempel.
Signaturen Hank ställde på diskussionforumet Socialism.nu61) frågan: »[Är] några kamper idag öht … kommuniserande eller inte?», och svarade själv i ett senare inlägg62) att det finns »tendenser till kommunisering idag, och inte bara i stora uppror som i Algeriet [vilket TC refererar till, min anm.], utan i den dagliga klasskampen». Han hänvisade här till Kim Müllers blogg och inlägget »Vi ville spela fotboll» (som är en reflektion över Théorie communistes text »Självorganisering och kommunisering»)63) i vilket det vidhålls att »många av vardagskamperna inte alls handlar om lönen eller arbetstiden utan om själva arbetet». I denna »tillsynes meningslösa mikrokamp» handlar det när man skärskådar den i grund och botten om viljan »att vara sig själv», en vilja som uttrycks i »arbetarklassens dagliga oförmåga att finna sig till rätta i sin klassituation». Därför ville hans krassa kamrater »spela fotboll», »kasta deg på varandra», »leka». De var inte intresserade av att »vara protesterande, olydiga eller strejkande arbetare» som affirmerade sin roll. De ville »komma bortom [sin] egen klassituation och ett sätt att göra det var att agera som om [de] redan hade gjort det».
Ack, tvenne själar bo i detta bröst / och vilja skilda banor vandra. – Faust
Personerna bakom Kämpa tillsammans! menade att genom att de »var både revolutionärer och arbetare», en skillnad de medvetet »affirmerade», skapades en »distans» till den egna tillvaron som å ena sidan arbetskraft, den »vara som producerar kapitalets tautologi», och å andra sidan som »revolutionärer», en egenskap som gjorde det möjligt för dem att »överge rollen som proletär, arbetskraft». Men de tillstod: »Vårt problem var att vi ständigt var inom kapitalet. Det vi ville göra var att hamna ›utanför› kapitalismen.»64)
Som vi har sett förstår dissidenterna kommuniseringen som att »faktiska proletärer kämpar mot kapitalet genom att motstå försöken att bli inlemmade i sin klass och undviker kapitalets försök att införliva kraven som ställs som en objektiv konsekvens av kampen…» Då »verkar inte denna kämpande del av proletariatet längre som ett proletariat … utan som en utsida till kapitalets reproduktionsprocess»65) – de »framställer sig som parti»,66) som »Gemeinwesen».67) Detta »fabricerande av lösgörande relationer» leder enligt deras logiska begrepp till en »passivitet» (en ny variant av Lenins »revolutionära defaitism»?), en »blockering» och så vidare, som redan »är bortom negationen» i det att den »förinta[r] den grund som polerna vilar på». Teoretiskt kan man »utrön[a] och praktiskt framställ[a]» detta i »produktion[en] av revolutionärer.»68)
Det är genom att »exkommunicera» sig själva från kapitalets gemenskap som revolutionärerna etablerar icke-kapitalistiska (eller icke längre kapitalistiska) enklaver,69) som utsidor till den kapitalistiska totaliteten. Dessa jüngerska »trädgårdar» blir kommunisternas eller kanske snarare exkommunisternas70) tillflyktsort. Dessa revolutionärer tycks i sina trädgårdar föra sin tillvaro likt Epikurs gudar i intermundier, i mellanrummen mellan världarna, utan inflytande vare sig på världsalltets utveckling eller på människornas liv.71) Ty vilken påverkan har det egentligen att exkommunicera sig, att vända den kapitalistiska produktionsprocessen ryggen, när kapitalet självt kastar ut (exkommunicerar) sina arbetare på löpande band? (Se resonemanget om kapitalets befolkningslagar ovan.)
Dissidenternas perspektiv är i bästa fall ensidigt – ty enskilda personer agerar, känner, upplever och så vidare, men inte isolerat från samhället –, men negligerar den enskildes samhälleliga bestämning, och överskattar den »faktiske» proletärens handlingsutrymme och möjlighet att »lämna den här världen». De överskattar vidare kapitalförhållandets självbevarelse- och självförmeringsdrift på samma gång som de underskattar proletariatklassens förmåga att som klass avskaffa sig själv och sin motsats, kapitalet och det kapitalistiska samhället, liksom kapitalförhållandets förmåga att oskadliggöra termiternas »små dolda angrepp». Men missförstå mig rätt. Det är varken de praktiska försöken till eller viljan att leva »annorlunda» som är fel, även om hela angreppssättet och självbilden är mycket begränsad; vi gör alla vad vi kan för att överleva dagen, för att hålla alienationen stången. Men Olof Palmes »politik är att vilja» är nu en gång inte nog. Som strategiskt perspektiv, och faktiskt försök, är det i slutänden fåfängt och impotent, då endast revolutionen kan göra verklighet av det.72) Som omedelbart försök idag kan det inte existera annat än som en alternativ livstil inom sakernas tillstånd. Som uttryck för arbetaridentitetens försvinnande vegeterar det emellertid i gränslandet mellan det proletära tillståndet och skapandet av nya samhällsförhållanden73) och det i sammanhanget intressanta med detta perspektiv är varför det tycks vara ett uttryck för kampen idag och vad det kan bidra med till den teoretiska förståelsen av vår aktuella situation. Jag anar att dissidenterna känner att klasstillhörigheten nu har blivit en yttre begränsning snarare än något att affirmera och frigöra,74) vilket kan anses vara en karaktäristika för dagens situation. Men från detta drar de slutsatsen att den individuella flykten är möjlig, och i sin iver att kunna göra något idag framstår den som lockande. Vad jag har försökt visa så kommer det när allt kommer omkring an på klasstillhörigheten och -kampen och möjligheten att i, genom och på basis av denna klasskamp överkrida den genom kommuniserande åtgärder i det kaos som kommer att uppstå i och med utsugningsförhållandet kris, då proletariatets klass upphäver sin motsats och behärskare, kapitalet och kapitalistklassen, och därigenom sig själv.
Våra dissidenter tycks ibland bygga sitt perspektiv på basis av ett extrapolerande av deras egen upplevda situation.75) Men denna voluntarism, precis som voluntarismen som sådan, är omöjlig på alla sätt. Som denna text har visat är den enskildes handlingsfrihet bestämd intill förlamning av det kapitalistiska produktionssättets klasser och klassmotsättning. Obönhörligen hamnar denna viljans politik därför förr eller senare i en illa maskerad moralism och därmed elitism då den är omöjlig att förverkliga på denna kapitalistiska grund.
Enligt dissidenterna ska vi »försöka se kapitalismen för vad den är … [och] undvika att se kommunism där ingen kommunism finns.»76) Enligt Kellstadt, som diskuterade anti-aktivismens paradox (se riff-raff nr 7), ska vi »inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de ›autentiska› och ›icke-alienerade›.»77) Att låtsas är att leka, men lek i sig är inte kommunisering.
Att kommuniseringen enligt dissidenternas förståelse är något som sker hela tiden, i vardagens mikrokamper och enskilda undandraganden, gör att de följdriktigt har skiftat problematiken från när och varför kommuniseringen är ett praktiskt problem för oss idag, från att det handlar om åtgärder som proletariatet måste vidta då det når gränsen för sin klasskamp, till att istället fråga sig: »[V]ad hindrar kommuniseringen», på vilka sätt »[hindras] detta utträdande … bli totalt»?78) Bloggen Haecceitas framhärdar därtill uttryckligen att frågan om »utsidan, som tomhet, som negation, som intande» är »utopisk i ordets bästa betydelse: en konstant möjlighet.»79)
Det preliminära svar som anges, och som återkommande framträder i dissidenternas resonemang är »konsumtionen med pengar» – »Penningen används mot (tendenserna till) kommunisering»80) –, och när detta inte är verkningsfullt, »[o]m pengar och prylar [inte] kan inlemma arbetarna får man slå ner dem med våld».81) Men kommuniseringen hindras inte av »pengar & prylar» – arbetarna betalas lön i utbyte mot sin arbetskraft, sin förmåga till att värdeförmera kapitalet. De »gyllene kedjorna» är inte bling-bling.
Jag medger att det kan tyckas märkligt att dissidenterna och jag drar så olika slutsatser av den problematik som vi har definierat och vars gemensamma nämnare är termen kommunisering. För mig handlar det alltså om att ett överskridande av klassmotsättningen kan produceras i klasskampen. För dissidenterna måste kommunismen, och de mellanmänskliga relationerna, etableras av något annat än klasskampen eller proletariatet. Detta »annat» uppstår enligt dem då enskilda vägrar att spela sin tilldelade roll som arbetskraft, varje gång, nu och ända sedan det kapitalistiska produktionssättet först uppstod i det feodala samhällets porer.
När dissidenterna vill visa att enskilda handlingar som logiskt omintetgör kapitalets logik – vilda strejker, vägran att vara produktiv, stölder, kravaller och så vidare – i sig är (tendentiellt) kommuniserande, då vill jag hävda att dessa exempel, som också jag ser, om än med andra ögon, just är klasskampens gilla gång, just att vara proletär. Kämpa tillsammans! ansiktslösa motstånd kan mycket väl vara en kvalitet som är mer aktuell nu efter programmatismens kollaps, i den nya kampcykeln – och allt vad som följer på detta –, men revolutionen som kommunisering är något annat, något mer, en samhällelig process som följer på att de kämpande proletärerna tvingas att försöka sig på att överskrida begränsningar som hela tiden, allt eftersom, dyker upp under klasskampens rörelse. Trots det betyder det här inte att kommuniseringen är en ständig spänning som hålls tillbaka, ty då vill jag hävda att själva betydelsen av termen kommunisering faller. Kommuniseringen är ett praktiskt problem som uppkommer, och måste bemästras, vid en viss punkt i proletariatets klasskamp mot kapitalet.
Jag har med dessa kommentarer försökt visa att trots deras känsla för de motsägelser som finns så finner dissidenterna alltjämt stöd och väg bland vrakgodset och liksäckarna efter programmatismens och den tidigare problematikens sammanbrott.
Det tycks vara det kommunistiska spöket från tidigare kampcykler som går igen: För Kämpa tillsammans! var det ansiktslösa motståndet termitangrepp som träget gnagde hål i det kapitalistiska systemet, och det revolutionära receptet var autonomi; för vår tids dissidenter är dessa termitangrepp kommunisering. Modellen är densamma, men den har fått en ny kostym.
Med Camattes ekon från förr vill dissidenterna »lämna den här världen»; de försöker agera som och få oss att tro att de redan har gjort det. I slutändan är det emellertid den mänskliga samvarons kapitalistiska historiska bestämning som de (och jag, och många, många fler) känner en vilja till och ett behov av att överskrida, upphäva, krossa och så vidare. Men jag är tämligen säker på att denna revolutionära process kommer att vara allt annat än fotbollslek, degkrig eller tebjudning.82) Som proletariat kommer vi då att ställa oss en uppgift som då går att lösa. Men bara för att man har ställt sig en uppgift (kommunisering), betyder inte det att uppgiften redan är löst.
* * *
Man ska inte ursäkta sitt sätt att skriva, men jag tillstår att det kan vara mycket tröttande med alla dessa, än öppna, än dolda, referenser till Marx och dennes kritik av den politiska ekonomin från 1860- och 1870-talet. Men så som denna diskussion förs just nu, och har förts, och på denna abstrakta begreppsliga nivå, tycks det mig fullt tillräckligt, nej, nödvändigt, att i allt väsentligt utgå från Marx. Och eftersom dissidenterna i långa stycken använder sig av de termer och ibland hela passager som vi känner igen från den marxska kritiken kan detta mitt bidrag ses som en immanent kritik av dissidenternas problematik.
:: juli 2010