Proletariat och kapital – en för kort kärlekshistoria?

:: Théorie communiste¹⁾

Vi kommer flera gånger att göra nedstamp i de två senaste häftena av Dauvé och Nesic – Il va falloir attendre²⁾ och Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme³⁾ – på ett gemensamt sätt.

Dauvés och Nesics häfte Il va falloir attendre har en oemotsäglig och sällsynt merit. Det hör till en verklig teoretisk diskurs (en diskurs som går via kapitalet) där man ställer frågan om omstruktureringen och frågan om revolutionen som oskiljaktiga. Att nöja sig med att se på proletariatets kamper som en följd av angrepp ända fram till en slutlig seger som är bestämd sedan evigheter, är dock på det hela taget otillräckligt. Dauvé och Nesic ställer otvetydligen revolutionen och omstruktureringen som en och samma fråga, något som passerar obemärkt för alla dem som menar att kommunismens pärleport är en simpel katastrof. Om det nu finns något sådant som en omstrukturering, vad är i så fall dess styrka, dess natur? Denna fråga har ställts i förgrunden och författarna vet att svaren på dessa frågor hänger på vår nuvarande verksamhet och vår förståelse av klasskamperna samt deras förhållande till revolutionen.

Men den modell över de sociala förhållandena, det vill säga exploateringsförhållandet, på vilken hela Dauvés och Nesics häfte grundar sig, är den »fordistiska kompromissen» och dess förnyade aktualitet. Den var en ideologisk syn på ekonomin, vänsterns ideologi, men som nuförtiden är radikaldemokratismens, »medborgarismens» vision. Dauvé och Nesic är varken radikaldemokrater eller medborgarister, men de skulle för sin egen och… för revolutionens skull vilja att kapitalistklassen vore det. Till och med efter att de har erkänt omvälvningarna av arbetsorganiseringen, av arbetskraftens reproduktion, av kapitalets globala cykel, med ett ord omvälvningen av exploateringsförhållandet, blir författarna besatta av att vänta på att revolutionen ska komma ur ett stärkande av den »radikala reformismen». De vill påtvinga den »fordistiska kompromissen» på kapitalets omstrukturering, ty de kan bara tänka sig att den senare är möjlig om den också innefattar den förra. »Historien upprepar sig inte», säger de, men det är nödvändigt att ingenting förändras för att de ska kunna medge en förändring.

Om Dauvé och Nesic hoppas på återkomsten av ett »dynamiskt kapital», enligt »guldårsmodell», så är det enbart för att detta också skulle återställa ett revolutionärt och »dynamiskt proletariat» som »vägrar välståndet». Det är i deras revolutionsteori som man måste söka efter grunden till deras vision om omstruktureringen. Dauvé och Nesic är barn av 1968 som har bestämt sig för att inte växa upp. Deras revolutionsteori föddes under nederlaget för 1968: arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte.

Runt 1968 hade den proletära kritiken lämnats oavslutad och använde sig knappt av det vapen som ges av arbetets centralitet. Denna kritik slogs inte tillbaka av krafter som var starkare än denna utan den stannade på halva vägen.⁴⁾

I Dauvés och Nesics två häften är maj 1968 den ständiga referensen, normen, ramverket för samtliga aktuella händelser. Det är således där vi måste börja för att bevittna hur deras ideologi om revolutionen får sin form.

Under perioden mellan 1960-talets slut och 1970-talets början ägde den första krisen under den reella subsumtionen rum, liksom den första revolutionära rörelsen under densamma. Den senare var snarare ett undanröjande av alla arbetarrörelsens gamla former och allt som kunde grunda en arbetaridentitet och bana väg för proletariatets affirmation som härskande klass, än vad den var någon lösning på de specifika frågorna om revolutionen under den reella subsumtionen. Vad man här kunde skymta var att kommunismen inte är något produktionssätt och att avskaffandet av kapitalet endast kan vara klassernas och själva proletariatets negation, genom att producera vad man vid den tiden kallade för »den mänskliga gemenskapen». Om det inte handlade om att de »knappt [använde sig] av det vapen som ges av arbetets centralitet», som Dauvé och Nesic konstaterar, så var det för att det väsentligt kritiska innehållet i maj 1968 i praktiken låg i att revolutionen inte var en förvaltningsfråga. Det handlade inte om att upphöja proletariatet till härskande klass där denna sedan generaliserar det proletära tillståndet och gör arbetet till ett universellt samhällsförhållande samt ekonomin till samhällelig objektivitet såsom ett förhållande mellan ting. Arbetarna flydde fabrikerna som hade ockuperats av fackföreningarna och bland annat de allra yngsta anslöt sig till studentprotesterna. Maj 1968 var en handlingens kritik av revolutionen som maktstegring och klassaffirmation och inte sällan bestod denna kritik i att man lade fötterna på ryggen. Arbetarna återvände till fabrikerna först efter det att arbetet hade återupptagits och ofta för att sedan våldsamt motsätta sig detta.

Det blev i det här läget uppenbart att revolutionen inte längre var resultatet av klassens maktstegring inom kapitalismen, en maktstegring som fullbordas i dess affirmation som härskande klass, i arbetarrådens makt eller i den socialistiska staten. Teoretiskt ärver vi allra först blott en första komponent som kom att bekräfta den mest klarsynta teoriproduktionen från 1960-talets slut: det omöjliga i en revolutionen som klassaffirmation och som arbetets frigörelse. Maj 1968 fastnade inte i denna återvändsgränd. Kapitalet hade genom den reella subsumtionen lagt hela den samhälleliga reproduktionen och alla aspekter av livet under sig. Revolten grep då tag om totaliteten. Sextioåttarörelsen gav oss därmed ännu en komponent: revolutionen kunde inte längre begränsa sig till att byta ut fabriksägarna och den kunde heller inte begränsa sig till produktionsprocessen. Genom att omfatta hela vardagslivet var revolutionen nu negationen av det proletära tillståndet och kunde endast vara en revolution på detta villkor. Det var på detta sätt som majrörelsen, under klasskampshistorien, uppställde nödvändigheten av att avskaffa proletariatet, men den gjorde det endast på detta sätt.

Arbetarrevolten mot arbetartillvaron, som var en revolt mot alla livets aspekter, fångades dock i en slitning. Den kunde endast uttrycka sig och bli en realitet genom att återvända till sin reella grund, arbetarens situation, men inte för att undertrycka denna, ty revolten fann inte hos sig själv det förhållande till kapitalet som hade inneburit ett sådant undertryckande, utan för att skilja sig från det. Å ena sidan fanns där arbetarrörelsen med sin ännu stadiga och solida stam, bekräftelsen av en arbetaridentitet inom kapitalet, en styrka som erkändes av klassen, men det var stört omöjligt att omvandla denna till en autonom kraft och revolutionär affirmation av arbetets klass. Å andra sidan var denna omöjlighet positivt revoltens utvidgning till hela den sociala reproduktionen, en revolt under vilken proletariatet förnekade sig självt.

Revolutionen kunde inte vara något annat än en negation av arbetarens situation, men man tvingades att försöka hitta denna, inte i förhållandet mellan proletariat och kapital, utan i alienationens universalitet. Denna universella och därmed mänskliga alienation rättfärdigade sig enligt Dauvé och Nesic genom att ifrågasätta de påtvingade livsstilarna, konsumtionen och det »kapitalistiska välståndet». Revolten mot arbetarens situation som sträckte sig utanför arbetsprocessen skapade sitt existensberättigande utanför sig själv. Som alienationens universalitet gjorde den sig självständig från sina verkliga omständigheter och framstod inte som direkt stigande ur arbetarens situation, utan som ett faktum i samhället som helhet, i den »universella alienationen» men som sammanfattades, kondenserades i arbetaren. Det var aldrig någon slump att denna revolt inte blev verklighet förrän den mötte de revolterande studenterna. Den lösgjorde sig från sig själv, blev sig själv främmande och fördubblade sig till en arbetarrevolt fångad i en återvändsgränd. Revolten själv antog en autonom och mystisk form: en revolt mot livets alla aspekter som ställde arbetaren i rampljuset och satte den i rörelse såsom varande universell och mänsklig. Att denna revolt mot »livstotaliteten» uppfattades som en »mänsklig revolt» berodde på att man då inte kunde tänka sig att proletariatet, med utgångspunkt i själva dess klassituation, kunde nå fram till något annat än dess affirmation eller som bäst att en sådan affirmation var omöjlig, samtidigt som denna omöjlighet innebar en revolt mot arbetarens situation, det vill säga en revolt mot vardagslivet i dess helhet. Om arbetarrevolten lösgör sig från sig själv och slår sig ned bland molnen, där den upprättar mänsklighetens autonoma rike, kan detta enligt oss endast förstås genom vad som idag framträder som gränserna för denna arbetarrevolt, dess inre slitningar och dess självmotsägelse.

Affirmationens omöjlighet konserverades som det sista ordet från klassens revolutionära aktivitet, men dess rent negativa innehåll kunde överskridas genom att man införde en positiv dimension. »Lösningen» var att betrakta proletären i sin totala dimension, sin dimension som mänsklig individ, sin mänskliga dimension. Sextiotalets slut innebar ett välstånd (som uttömdes) liksom en kritik av detta välstånd (konsumtionssamhället, vardagslivet, alienationen). Det såg en arbetarrörelse och en arbetsvägran som framträdde som gåtans lösning. Revolutionen var nödvändigtvis en arbetarrevolt och en mänsklig revolt, men den var endast en arbetarrevolt då det i arbetaren var människan som förnekades. Som arbetare innehade proletären förmågan att kasta detta samhälle på skrothögen; som människa kunde hon konstruera ett nytt. Med utgångspunkt i att krisen för New deal ledde fram till denna revolutionsteori, härleder Dauvé och Nesic att det var revolutionen som frammanade denna kris. Genom att dröja kvar här fastnar man i en ideologi som föddes genom nederlaget 1968. Nederlaget 1968 var den sista stora rörelse som enbart kunde ha arbetarförvaltningen som perspektiv, i samma ögonblick som huvuddelen av denna rörelses verksamhet var en kritik av detta perspektiv. Teorin om arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte är den säregna frukten av en mycket speciell tid: krisen för det som Dauvé och Nesic kallar »New deal».

Hur kan en klass genom att agera strikt som klass avskaffa klasserna? Detta är teorins centrala fråga. Med utgångspunkt i 1970-talets slut har förändringarna i exploateringsförhållandet verkat för att ge oss en ny lösning som inte längre går via klassens affirmation och en övergångsperiod som aldrig vill ta slut. Istället för att förstå nederlaget 1968 som ett skifte av historisk period inom motsättningen mellan klasserna och att samtidigt förstå proletariatets affirmation som hörande till en svunnen tid, fortsätter de flesta av den tidens teoretiska reflektioner att vara upprymda av det mänskliga i proletären. De mest radikala inom denna strömning övergav varje teori om revolutionen såsom varande proletär (Invariance). De övriga gjorde proletariatet till bärare av en »spänning mot den mänskliga gemenskapen» och kom att betrakta den ideologi som de producerat under nederlaget 1968 som den upptäckta formeln för den kommunistiska revolutionen: under proletären hittar vi människan; under arbetet hittar vi den mänskliga verksamheten.

Den proletära affirmationens epok förstods inte som överstiglig på basis av själva förutsättningarna för exploateringsförhållandet mellan proletariat och kapital, utan för att den reella subsumtionen lät tillfoga ett mänskligt namn till denna revolts förutsättningar. Man hade skapat ett illusoriskt proletariat: hälften klass, hälften människa. Detta var en intern motsättning och den kunde följaktligen förneka sig själv. I grunden bevarades det som hade utgjort nederlaget 1968, men av detta skapade man en teori som menade att denna [rörelse] kunde ha segrat: den interna motsättningen hade inte drivits till sitt slut. I sin omöjlighet, där mänskligheten uppenbarade sig, blev revolutionen som klassaffirmation det sista ordet i klasskampernas historia.

Naturligt nog blev »arbetsvägran», upploppen, plundringarna och de kravlösa strejkerna den extraordinära verksamhet på vilken denna ideologi kunde grunda sig. Hos Dauvé och Nesic blir denna ideologi, som kommer från de inneboende begränsningarna i maj 1968 liksom dess nederlag, den absoluta historiska referensen, den rörelse som det »såväl teoretiskt som praktiskt» gäller att slutföra.

Det kapitalistiska samhället »skapar villkoren för sitt överskridande, men endast villkoren och inte själva överskridandet», hävdar Dauvé och Nesic i häftet Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme.

Vi tänker inte återuppta den falska debatten mellan dem som alltjämt talar om »möjligheter» och dem som bedyrar »det oundvikliga» (en debatt som man går bortom om man talar om kommunismen i nuet och inte som ett slutresultat). Vi nöjer oss istället med att utröna det sätt på vilket frågan om överskridandet här ställs, det vill säga frågan om den kommunistiska revolutionen. Genom att skilja mellan villkoren för ett överskridande och själva överskridandet lyckas Dauvé och Nesic för det första endast med en anhopning objektiva villkor, för vilka man då måste bestämma mognadskriterierna (eller säga att de alltid finns där), och för det andra, inte ett mirakel eftersom det ju finns villkor, men ett möte mellan »villkoren» och en mottaglighet eller »längtan» efter ett »bortom», enligt det uttryckssätt som författarna så ofta använder sig av. De väntar sig att kapitalet ska framavla det läge i vilket »den mänskliga längtan efter den mänskliga gemenskapen» kan bli verklig. De ställs så inför en dubbel svårighet i det att de måste bestämma och grunda

• den »mänskliga längtan»
• de kapitalistiska villkoren för detta möjliga framträdande.

Vad gäller den första punkten sprider de över sina texter ut hemliga kommentarer istället för att uttrycka sin teori systematiskt, och de hoppas att dessa ska ta sig fram sublimt.

De kapitalistiska förhållandena baseras på tvång, men de slutar att fungera så snart de glömmer bort arbetets »antropologiska» dimension.⁵⁾

Det väsentliga i meddelandet finner man i den samtidiga användningen av kursiv och »citattecken». Med det kursiva betonar de sakens vikt, men genom citattecknen säger de oss samtidigt att vi inte ska ta vad de säger på orden. Trots denna undanflykt låter fortsättningen oss gissa på att arbetets »antropologiska» dimension å ena sidan består av en mänsklig varelse som genom arbetet träder i förbindelse med en annan mänsklig varelse och å andra sidan grundar en »mening» åt arbetet⁶⁾ för den människa som arbetar.

[I]ngen uppgift, ingen produktiv handling kommer någonsin att bli fullständigt reducerad till en tidsenhet.⁷⁾

Vi förstår mycket väl vad det handlar om här: Det som antas vara problemet i det kapitalistiska produktionssättet är inte någon intern motsättning som rör värdets förräntande, som är klasskampen själv, utan det faktum att kapitalet aldrig helt lyckas absorbera den »mänskliga verksamheten». Problemet ligger således mellan kapitalet och någonting redan föreliggande och outsläckligt.

Dess [kapitalets] (icke)mått är att bokstavligt ta reducerandet av det komplicerade arbetet till enkelt arbete, omvandlandet av varje mänsklig rörelse till kvantifierbara enheter och att göra till verklighet det som endast kan existera som en abstraktion.⁸⁾

En (o)proportionalitet jämförs således med ett mått som är »mänsklig rörelse». Vi uppmärksammar här att kritiken inte rör det verkligt fantastiska som kapitalet utför, nämligen att återföra skillnaderna mellan de mänskliga verksamheterna till det mänskliga arbetets gemensamma Vara, utan snarare att denna otroliga sak, som endast är en »abstraktion», blir »verklig» och möter den »mänskliga rörelsens» väsentliga singularitet. Vi uppmärksammar även det lilla sublima konststycket som består i att det underförstås att mänskligt arbete per definition är komplicerat arbete i så måtto som det sätter alla slags kvaliteter i rörelse, men det enkla arbetet måste alltid förstås som »[d]et enkla genomsnittsarbetet … [som] i varje existerande samhälle [är] något givet»⁹⁾ och kan således inbegripa alla sorters kunskaper, kompetenser och historiska arv. Här verkar det som att komplicerat arbete inte är lika kapitalistiskt som enkelt arbete; det framträder som ett annat namn för den »antropologiska dimensionen».

Två veckors semester beviljades 1936, inte så mycket för att reducera arbetaren till sitt arbete utan för att erkänna människan i proletären.¹⁰⁾

Här måste vi vara vaksamma. Nu säger Dauvé och Nesic inte ens att proletärerna revolterade och kämpade som klass i namn av människan, utan att folkfrontens deputerade erkände att proletärerna var människor.

Lönearbetet är »köpet/försäljningen av den mänskliga energin för att sätta den i arbete och således producera mer pengar»¹¹⁾ Det som köps och säljs är en vara: arbetskraften. Det är riktigt att denna måste förstås som »sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet»¹²⁾. Glidningen som Dauvé och Nesic gör här är subtil (men spontan för dem). Genom att ersätta »arbetskraft» med »mänsklig energi» upphöjer de det senare till ett begrepp. Kapitalet ger sig inte längre till känna som »en epok i den samhälleliga produktionsprocessen»¹³⁾ eftersom det är mötet mellan »penningägaren» och den »fria arbetaren» (som inte har något annat att sälja än sin »arbetskraft»), dvs. som ett socialt förhållande mellan kapitalister och proletärer, men som framträder som pengarnas uppsugande av den »mänskliga energin». Den »mänskliga energin» (om man nu vill kalla de fysiska och intellektuella kapaciteterna för detta) som är en specifik varas bruksvärde och som existerar i denna allmänna och abstrakta form endast i den mån denna vara existerar, framträder som en invariant, en i människan inneboende ahistorisk kraft som kapitalet lägger beslag på. Sedan kommer vi också att kunna undvika att tala om förhållandet mellan arbetskraften och kapitalet och istället tala om det mellan kapitalet och den »mänskliga energin», vilket precis som »den mänskliga rörelsen» är sexigare.

För det andra kommer villkoren för revolutionen att vara »välståndet» och »det kapitalistiska överflödet».

Det är genom att förkasta välståndet som kapitalet erbjudit eller utlovat och inte den påtvingade fattigdomen som en social rörelse gör sig gällande som kommunistisk: Kritiken föds ur ett överflöd av kapitalism och inte ur avsaknaden av kapitalism.¹⁴⁾

Vi tar oss snabbt över biten om »kapitalets överflöd». Om vi förstår kapitalet som ett socialt förhållande så beror uppblåsningen av människans tomma mage på kapitalets överflöd. Här förstår Dauvé och Nesic kapitalet som ett »överflöd av varor». Men genom att gå från kapitalet till varan har vi också rört oss från klassmotsättningen till »kritiken av konsumtionssamhället». Vi har rört oss mot en allmän (»mänsklig») otillfredsställelse i förhållande till de konsumtionsmedel som kapitalet »erbjuder» oss.

Låt oss nu närmare undersöka »välståndet». För Dauvé och Nesic måste revolutionen, förvisso den proletära, för att den ska vara äkta, äga rum när »välståndet» upphör, men proletär är den endast i den bemärkelsen att proletariatet är bäraren av och garanten för det nödvändigtvis mänskliga. Dauvé och Nesic gör nära på en dogmatisk sats av »revolten mot välståndet», som de gång på gång upprepar med formeln: »Det finns inget dynamiskt proletariat utan ett dynamiskt kapital.»¹⁵⁾ Låt oss anmärka att detta mycket väl skulle kunna innebära ett proletariat som helt enkelt vill ta del av det kapitalistiska välståndet, här inbegripet, som på Rhodiaceta, att delta i ett samhälle av fritid i lugn och ro: »De kräver tid för att leva».¹⁶⁾

Formeln med ett »dynamiskt kapital» och ett »dynamiskt proletariat» förtjänar att vi gör ett litet uppehåll här. I båda häftena framställs det »dynamiska kapitalet» som det som skapar »tillhörighet» och ett »socialt band». Men om proletariatet är »socialt bundet» och har en »tillhörighet», vad är då dess dynamiks natur? Denna dynamik kan endast vara viljan att till så stor del som möjligt ta del av detta »välstånd». Man kan inte på samma gång säga att det dynamiska kapitalet producerar »tillhörighet» och »sociala band» och att den proletära dynamiken, som är dess motsvarighet, skulle ha »vägran av välståndet» som sitt innehåll. Man måste välja: antingen producerar det dynamiska kapitalet »sociala band» och »tillhörighet», men då finns inget dynamiskt proletariat i Dauvés och Nesics bemärkelse, eller så finns det ett dynamiskt proletariat så som de förstår det, men i så fall finns det inte några »sociala band» eller någon »tillhörighet». Denna inkonsekvens har Dauvé och Nesic bestämt sig för att lösa genom att inte prata om klasskampen under den »fordistiska» perioden. Detta tvingar oss att kasta fram ett antagande: att det dynamiska och tillhörande proletariatet, det vill säga motsvarigheten till det dynamiska kapitalet, kräver mesta möjliga »välstånd» tills att det blir mätt och då vägrar »välståndet».

Men om man läser texterna uppmärksamt ser man att denna vägran uppträder vid ett väldigt specifikt tillfälle: när dynamiken uttöms. Förbindelsen mellan det dynamiska proletariatet och det dynamiska kapitalet, framställt som ett postulat, uppenbarar sig när kapitalet inte längre är dynamiskt som tidigare. I verkligheten lanserar Dauvé och Nesic en revolutionsteori kopplad till krisen, något som för dem är onämnbart, det är det mest förbjudna i deras revolutionsideologi. »Om kommunismen handlar om att ta våra liv i egna händer, vad hade då en revolution varit värd där vi praktiskt taget knuffas trots oss själva?», skriver dessa nobla själar.¹⁷⁾ Deras bräckliga konstruktion vilar helt på en oxymoron: »dynamiken uttömmer sig». »Uttömmandet» tillåter att man inte längre har det »sociala bandet»; »dynamiken» medger att »välståndet» bevaras. Detta är en dunkel klarhet.

När frågan om revolutionen formuleras som en »revolt mot välståndet» och »kapitalets dynamik» kan vi inte ge något annat svar än Dauvé och Nesic, eftersom frågan endast har någon mening och betydelse inom deras problematik. Vad gäller »proletariatets dynamik» så teoretiserade många goda själar, även bland revolutionärerna, klassernas upplösning när kapitalet var mycket »dynamiskt». Istället för någon allmän regel är det emellertid innehållet i denna dynamik hos kapitalet, det vill säga en historiskt specifik form och ett historiskt specifikt innehåll för motsättningen mellan proletariat och kapital, som är av betydelse.

Historiskt kan vi notera att revolutionära rörelser har brutit ut såväl i djupet av en depressionsvåg som vid toppen av en högkonjunktur, men alltid när konjunkturen vänder. Men Dauvés och Nesics »välstånd» är inte föremål för en debatt mellan historiker, utan en bricka i deras ideologiska konstruktion. De kommer därför att säga att de adekvata förutsättningarna för den »mänskliga strävans» uppvaknande är det ögonblick då »välståndet uttöms», något som ekonomerna dumt nog kallar »konjunkturens vändpunkt» och andra kallar »kris». Välståndet de talar om är enbart en abstraktion. Här handlar det om Välståndet och inte om välståndet så som det kan bestämmas historiskt under en särskild fas av det kapitalistiska produktionssättet. Om vi hursomhelst förstår revolutionen som »revolten mot välståndet», varför måste det då egentligen »uttömmas»? »Uttömmandet» är bara ett tillägg som inte har några vidare konsekvenser för deras teori. I verkligheten betyder det att välståndet har nått sin höjdpunkt. Dramat är att vid höjdpunkten känner man inte välståndet som sådant, det gör man först i efterhand, det vill säga i krisen. Genom att lägga till »uttömmandet» till »välståndet» gör de en nödvändig eftergift i förhållande till historien, men hela deras revolutionsteori skulle vara betydligt mer sammanhängande om den endast behandlade »välståndet». Det är så de själva förstår den.

»Revolten mot välståndet» hör till »människan», medan krisen hör till arbetaren. »Välståndets uttömning» hör lite till båda, på ett eklektiskt sätt. »Välståndsbegreppet» är endast en nödvändig beståndsdel i ideologin om arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte. Det är denna ideologi som måste kritiseras eftersom Dauvé och Nesic i den slutgiltiga analysen säger (precis som alla andra) att de revolutionära ögonblicken är ekonomiska vändpunkter och kriser, men deras ideologi tvingar dem att kalla dessa ögonblick för »välstånd». »Kris» är ordet de inte kan använda.

Om de vill ha »välstånd» är det för att enbart arbetarrevolten inom och mot »välståndet» (»konsumtionssamhället») har ett mänskligt ansikte. Välståndet i form av ett överflöd av varor framhäver endast motsatsen till de genuint mänskliga behoven. Att ordet »kris» är tabubelagt beror på att revolutionen är ett verk av den den fria människans beslut. »Kris» är för dem detsamma som misär och misär detsamma som determinism. (De inser inte att väntan på »välståndet» leder till en strukturellt likvärdig determinism.)

Om kommunismen innebär att ta våra liv i egna händer, vad skulle då en revolution vara värd där vi praktiskt taget knuffas trots oss själva?¹⁸⁾

Dauvé och Nesic kan inte för en sekund föreställa sig att om jag tvingas som proletär så tvingas jag inte trots mig själv.

Kommuniseringen existerar inte som ett projekt »bortom» som redan finns där inför kapitalet. Det är inte resultatet av en obestämd eller grundläggande frihet, utan av proletariatets aktivitet i kapitalförstörelsen, det vill säga en aktivitet inom det på kapitalet grundande produktionssättet, en proletär aktivitet som definieras i ett ömsesidigt förhållande till kapitalet. I det kapitalistiska produktionssättet finns det bara proletärer som kan avskaffa kapitalet genom att producera kommunism. Kommuniseringen är proletariatets verk såsom proletariat, det vill säga som en klass av det här samhället. Det är således underkastat utvecklingen av detta samhälles klassmotsättningar, dess historia. Avskaffandet av det proletära tillståndet är proletärernas självförvandling till omedelbart samhälleliga individer och det är kampen mot kapitalet som kommer att göra oss till sådana, eftersom denna kamp är ett förhållande som inbegriper såväl oss som kapitalet.

Revolutionen låter sig inte uttryckas i ord som frihet och tvång, som om den vore resultatet av människors moraliska val; revolutionen är tvärtom helt och hållet fri och helt och hållet påtvingad. Om de revolutionära proletärerna inte längre vill förbli vad de är, blir de helt och hållet tvingade i sin fria självförvandling av vad de är. Om revolutionen ska förstås som »frihet», och det är så författarna definierar revolutionen, det vill säga som »emancipation», måste man också tala om vad det är som ska »emanciperas», det vill säga »befrias»: arbetaren, individen, människan, arbetet. Man kan då inte undvika vare sig arbetets frigörelse eller det revolutionära »subjektets» tudelning (arbetare och individ, arbetare och människa, arbetare och proletär etc.).

Eftersom de har tappat bort motsättningen mellan proletariat och kapital som den kapitalistiska produktionens interna process har Dauvé och Nesic gjort kapitalreproduktionen till en fråga om herravälde, om tvång eller om »tillhörighet». Enligt Dauvé och Nesic orsakas den integration som realiseras i produktionsprocessen av ett »socialt band» som kan vara eller inte vara. Detta innebär att proletariatet endast formellt underordnas produktionsprocessen. Dess tillhörighet till denna process och dess bestämning inom den kommer när allt kommer omkring att förbli externa förhållanden. Eftersom de inte kan göra sig av med »fordismen» som kapitalismens ideala form, och framförallt dess »uttömning» i »revolten mot välståndet» som ideologiskt ideal för människans och proletärens samtidiga revolution, återupprepar Dauvé och Nesic trettiofem år senare endast det som var situationismens teoretiska återvändsgränd.

Denna allmänna uppfattning om den kommunistiska revolutionen grundar sig på några större teman.

I en ny text (Marx attacks) skriver Dauvé: »[I] proletären är det människan som utsugs; kapitalet är kapital endast för att det utsuger människan och inte arbetsprodukten». Oavsett produktionssätt är det alltid arbetarna som blir utsugna, det vill säga slavar, livegna eller lönearbetare. Aldrig har arbetsprodukterna utsugits (vilket i strikt mening inte betyder någonting överhuvudtaget), även om de har lagts beslag på i massor av den härskande klassen. Att säga att »det är människan som blir utsugen» vore antingen ett banalt sätt att säga arbetare, vilket vore den mest adekvata termen (om man nu inte antar att arbetsprodukter faktiskt kan exploateras), eller så är det för att peka ut en mänsklig essens, en mänsklig natur, som tagits över och exploateras. Men av vad? Av andra människor? Av arbetsmedlen? Av ett socialt förhållande? Av en självutsugning som endast existerar genom att existera överallt? Här ser vi ett par sömnlösa nätter i perspektiv. Det är denna idé om värdet och exploateringen som löper genom Dauvés och Nesics två häften.

För Dauvé och Nesic är det arbetets mänskliga karaktär som antar värdets form, som absorberas av det, med alla de inneboende svårigheter som en absorption medför. Det är med utgångspunkt i en sådan uppfattning om värdet som ett antal konfliktfyllda absorptioner kan konstrueras (bakom värdet, mänsklig verksamhet; bakom proletären, människan osv.) vilka kan föda en »längtan efter den mänskliga gemenskapen» eftersom denna ju endast döljs av kapitalet och värdet. Men det är inte arbetets karaktär av mänsklig verksamhet som antar formen av värde eller som återigen döljs av denna karaktär. Värdets substans är det abstrakta arbetet. Detta innebär att värdet är ett samhälleligt förhållande och inte ett utflöde av arbete i form av mänsklig verksamhet. Förmågan att hänföra alla arbeten till en gemensam nämnare i form av mänskligt arbete såsom abstrakt arbete härrör inte från dessa arbeten utan från det samhälleliga förhållande inom vilket producenterna är oberoende av varandra.

Varan och kapitalet återställer inte den samhälleliga karaktären hos »människornas» arbeten; varan och kapitalet konstruerar denna karaktär reellt, en karaktär som inte existerar utan dem. Värdet är inte någon fångvakt som låser in och vanställer arbetet, den mänskliga verksamheten. Arbetets samhälleliga karaktär existerar inte en första gång i arbetaren eller i förhållandena arbetare emellan och en andra gång som reflex av den första i varans eller värdets form. (På samma sätt existerar inte arbetets samhälleliga krafter först i arbetet som sådant och därefter i kapitalet; de existerar endast som kapital.) Det är dessa förhållanden som människorna bestämmer mellan sig och som framträder som förhållanden mellan ting. Men dessa samhällsförhållanden existerar som sådana endast genom att framträda på detta sätt, ty från och med den stund då de är förhållanden mellan ting kommer de följaktligen också att framträda som sådana: icke omedelbart samhälleliga förhållanden.

När man säger att proletariatets revolutionära verksamhet helt och hållet kan sammanfattas i avskaffandet av utbytet, varan och värdet betyder det att det är all samhällelig verksamhet och representation som ska avskaffas såsom avskild från individerna. Det handlar inte om att befria en samhällelig verksamhet som existerar i en kapitalistiskt alienerad form, att rensa den från fetischism. Arbetet blir enbart samhälleligt arbete i varuformen och den i denna inneboende fetischismen och på samma sätt blir det endast produktivt arbete genom att vara införlivat i kapitalet, men i såväl det ena som det andra fallet blir det absurt att fråga sig om arbetet är samhälleligt utanför varornas fetischerade förhållanden eller om det är produktivt utanför kapitalet.

En av de idéer som ger struktur åt de två häftena är kapitalets oförmåga att »socialisera» dem det härskar över. Genomgående i texten används termen »socialisering» på ett lättsinnigt, ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar här på två register. I texten används ordet i betydelsen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden till en grupp. Efter värmeböljan i Frankrike sommaren 2003 blev dödsfallen ingen gjorde anspråk på i ringa grad »socialiserade» (Raffarin).¹⁹⁾ Men det är inte allt, termen anspelar på en stark homonymi med begreppen »kapitalistiskt samhälle», »samhällsförhållanden» osv. I det fallet blev de kvarliggande döda från värmeböljan extremt och fullkomligt socialiserade.

Vad vill man då i häftet säga med »oförmågan att socialisera»? Till att börja med rör det sig om »lönearbetets tillbakagång». Detta är felaktigt, men låt oss gå med på det. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång; man kan inte för det bestämma fenomenet »oförmågan att socialisera» (och än mindre när det gäller prekaritet). Liksom med den ensamma döden i hettan är »den utstötta», den prekära, »bymilisen» och flyktingen fullkomligt socialiserade; de är kort och gott det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta senare påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet? Därför att det finns något som Dauvé och Nesic helt enkelt inte kan erkänna: att det mänskliga väsendet är »totaliteten av de samhälleliga förhållandena». »Kapitalets oförmåga att socialisera» har den oerhörda »fördelen» att inte lämna efter sig denna individ som även som »ickesocialiserad» icke desto mindre förblir en människa, precis som om taylorismen, arbetets kapitalistiska formalisering, skulle ha försummat dess »antropologiska» natur. Detta betyder för dem att revolutionen inte kommer att vara proletärernas självförvandling och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer, utan snarare »individens» och den »mänskliga energins» frigörelse från dess kapitalistiska absorption.

För Dauvé och Nesic är det »sociala bandet» något som kapitalismen kan producera eller inte producera: det skulle »tidigare» ha funnits ett »socialt band» som inte finns där längre. Men vad är nu detta »sociala band» i verkligheten, om man är angelägen om att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det »sociala bandet» är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det är alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av klassmotsättningen i så måtto som kapitalet alltid är den dominerande polen som säkrar och påtvingar reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic noggrant så är det det »sociala bandet» som tillåter kapitalreproduktionen. Allt vänds upp-och-ned och framträder precis så som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet i samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål.

I de båda häftena är kapitalförhållandet ett förhållande som sätter in komponenter som enligt själva deras definition ännu inte har förenats. Samhällsförhållandet skapas genom en samhällelig och ideologisk praktik; den förutsätter en »tillhörighet» och ett »konsensus» som fulländar det så att det kan existera. Det samhälleliga förhållandet mellan proletariat och kapital skulle aldrig bestämma hela den samhälleliga strukturen, vilken inte är något produktionssätt utan en illa definierad plats för ett möte under vilket subjektens integration i produktionssättet utspelar sig (och härur reser sig vikten av problematiken om »levnadssätten»). Produktionsförhållandena blir en omgivning, en objektiv struktur och en yttre begränsning som man är tvungen att kompromissa med. Individen måste träda in i denna miljö och den måste ges en anledning för att göra detta.

De senaste femton årens erfarenheter från Europa och USA visar att det inte är absolut nödvändigt att erbjuda »höga löner» och regelbundna löneökningar kopplade till produktiviteten för att åstadkomma en högre produktivitet från lönearbetarna. Det fanns ingenting automatiskt, mekaniskt eller ofrånkomligt i denna länk mellan produktivitets- och löneutvecklingen som etablerades mer eller mindre kaotiskt. Länken var de specifika formerna för arbetarkampen som den framtvingade med utgångspunkt i arbetarklassens erkännande och kvantitativa styrka i samhället och i de kvalitativa modaliteterna för dess ingripande som implicerades av »storfabriken». Dessa historiskt specifika former konkretiserades i arbetsprocessen och institutionellt genom arbetarrörelsens förhandlingsförmåga. Idag handlar det för kapitalistklassen om att till varje pris undvika återkomsten av en ny klassidentitet, likt den som uttrycktes i de praktiker som fick ett uppsving i och med massarbetaren.

Såsom Dauvé och Nesic definierar »integrationen» innebar inga av förändringarna i arbetsprocessen någon sådan integration. Från de olikformiga manufakturernas förlagssystem, den likformiga manufakturen, till storfabriken och den vetenskapliga arbetsorganiseringen rörde det sig endast om tvång och disciplin.²⁰⁾ För att stänga in arbetarna i manufakturerna erbjöd inte kapitalisterna arbetarna blommor till farstutrappan. Varje gång har kapitalet brutit ned och avstrukturerat gamla arbetargrupper och gamla kompetenser. Man skulle kunna resonera utifrån det fullkomligt irreella begreppet optimal produktion och sluta sig till att de »mer motiverade» arbetarna »merarbetar» mer än dem i tvångsarbete, men det skulle kräva att man undertryckte lönearbetet som är en hämsko på merarbetet.

Dauvé och Nesic älskar att använda sig av snurriga och definitiva utsagor, såsom att »Lönearbetarsystemet kan fungera mot lönearbetarna, men det kan inte vara framgångsrikt.»²¹⁾ Låt oss skriva motsvarigheten till denna maxim: Lönearbetet är framgångsrikt när det inte fungerar mot lönearbetarna. No comment.

För Dauvé och Nesic är revolutionen den »obegränsade» handlingen som visar sig i »vägran av det kapitalistiska välståndet» och ger uttryck för »längtan efter den mänskliga gemenskapen». Denna »längtan» grundar sig i arbetets och samverkans »antropologiska» karaktär, som är inneboende i arbetet såsom mänsklig verksamhet, och den förnekar taylorismen och värdet. Det är för att de har en sådan uppfattning om revolutionen som Dauvé och Nesic gör »fordismen» till norm för det kapitalistiska produktionssättet och i en apologetisk framställning upprepar alla myterna från denna period.

»Världen är i behov av en Roosevelt», säger Dauvé och Nesic.

De återupprepar helt okritiskt regleringsskolans teser om kompromissen, vilket kan hänföras till deras ideologi om det »sociala bandet». Genom att acceptera den regulationistiska diskursen utan reservationer trampar de i en metodologisk fälla: förvandlingen av en princip om att förstå den period som konstruerats ex post till en verklig princip som framställs ex ante. Det skulle handla om en plan som satts i verket och inte om något som uppfunnits under klasskampens gång, inte bara ursprungligen utan i dess fortsättning. »Ackumulationsregimens sammanhållning» begränsar sig inte till att vara ett verktyg för att tolka sambanden mellan ekonomiska skeenden och klasskampshändelser utan ses som om den förmedlar en inneboende verklighet. Det är här regleringsskolan och författarna till Il va falloir attendre har sitt ursprung, då de i förväg försöker identifiera de nya koherenta ackumulationsformer som skulle vara i stånd att bestämma en »utväg ur krisen». Misstaget i förståelsen av själva begreppet »fordism» blir ett mer allmänt misstag i förhållande till det kapitalistiska produktionssättet och klasskampen. Omstruktureringens verkliga förlopp täcks över och äts upp av ett system som ständigt refererar till hypotesen om den »eftersträvansvärda» »postfordismen», vilket ger oss vår tids program för radikaldemokratismen (medborgarismen) som Dauvé och Nesic väntar på och hoppas ska förverkligas (se exempelvis Solidarité sans perspectives…).

De insisterar på den »fordistiska kompromissens svåra födsel» men när den väl har etablerats verkar den vara självgående ända fram till dess »uttömning» (för att låna en av deras termer). Dauvés och Nesics häften innehåller inga referenser till eller ens antydningar om klasskampen under »guldåren». Den finns där före »guldåren», för att inrättas, och den finns där efteråt, i dess »uttömning», men inte under tiden. Dauvé och Nesic har rätt, den så kallade fordistiska omstruktureringen trängde sig på efter arbetarnas nederlag under kriget, under motståndsrörelsen och omedelbart efter kriget. Vad de emellertid inte ser, eller snarare vad som inte passar in i deras problematik, är att mekanismerna bakom lönebildningen är ett resultat av en konfliktfylld dynamik.

I själva sin formulering presenterar sig den »fordistiska kompromissen» som en styrande reglering över en viss typ av kapitalistisk tillväxt; »regleringen» framträder som orsaken till och inte ett resultat av klasskonflikterna med facit i hand (vilket innebär att det inte finns någon »reglering» i den regulationistiska betydelse som författarna använder sig av). Denna uppfattning vilar på en fredlig syn på sociala förhållanden, en frukt av »tillhörigheten» och det »sociala bandet». Allt vänds uppochned.

För Dauvé och Nesic härskade det »sociala bandet»: »tillväxten var enande»²²⁾, arbetarklassen och företagsledningen hade under taylorismen »delade utsikter»²³⁾, »den fordistiska fabriken fyllde en integrerande funktion»²⁴⁾, kapitalet »minskade ojämlikheterna»²⁵⁾, arbetet hade »mening»²⁶⁾ och var inte »blott … ett försörjningsmedel»²⁷⁾, »masskonsumtionen förenade»²⁸⁾, proletärerna såg i deras avkomma ett »hopp om ett socialt framsteg»²⁹⁾, samhället var inte »oroligt för sina ungdomar»³⁰⁾.

För Dauvé och Nesic motsvarar »guldåren» ett slags idealtillstånd för det kapitalistiska produktionssättet. Vi vet att expansionstakten egentligen inte berör Dauvé och Nesic, utan snarare förförs de av rörelserna i slutet av 1960-talet: kritiken av »välståndet» som revolutionens slutligen upptäckta form. För att befästa denna vision om revolutionen, måste de likställa kapitalet med New deal. I detta syfte hänger de sig åt en fullständig rekonstruktion av efterkrigstiden, inte som något simpelt förbiseende av vissa aspekter, utan en teoretisk nödvändighet.

»Masskonsumtionen» är endast skenbart utjämnande; den skapar kvalitativa klyftor mellan de olika socialgruppernas huvudsakliga utgifter. Under 1960-talet gällde det klyftor i fråga om hygien, hälsa, fritid (semester, kultur), transporter och boende. Till och med inom varje utgiftspost var skillnaden uppenbar vad gällde vilka föremål som mötte efterfrågan. Baudrillard och Bourdieu blev de kloka analytikerna av den differentiering som masskonsumtionen etablerar.

Masskonsumtionen är strikt hierarkisk. Illusionen om jämlikhet kommer av det faktum att denna hierarki etablerar sig i ett homogent utrymme där varuproduktionen och varudistributionen är specifikt kapitalistisk.

Daniel Mothé (medlem i Socialisme ou barbarie) skrev i Militant chez Renault i början av 1960-talet:

Denna armé (alla arbetare i företaget) är långt ifrån så enad som man ofta vill säga till oss. Den är oändligt mindre homogen än vad den en gång var.³¹⁾ Vi kommer att upptäcka att det ideal som tidigare kunde svetsa samman den har blivit tunnare; men det är inte bara idealet, utan också den verkliga situationen har blivit annorlunda. Denna armé delas in i tre kategorier: de unga, de gamla och utlänningarna. Även om alla tre tillhör samma klass så är det ändå så att skillnaderna i livsvillkor, uppfattningar och mentalitet väger tungt och bidrar till dess sönderfall.³²⁾

Om det i den amerikanska fabriken, som Dauvé och Nesic använder som exempel, stod svarta och vita sida vid sida, så var den likväl endast »integrerande» med hänsyn till en föråldrad segregation som den var främmande för. Fabriken skapade själv sina interna kriterier för segregation i form av befattningar, säkra anställningar och löner.

Minimilönsarbetarna, som var runt 700 000 under denna period, såg sin köpkraft minska med tio procent i Frankrike mellan 1956 och 1961. Runt dem kretsar hela den massa vars löner knappast är högre än minimilönen, en alltsomoftast kvinnlig arbetskraft som ibland har en yrkesutbildning men som inte finner något jobb där denna utbildning erfodras.

Arbetskraftsinvandraren: Ett antal uppgifter som är särskilt betungande utförs inte längre av metropolernas invånare (grävare, gruvarbetare, vissa uppgifter i stål- och järnindustrin…). Den »lönemässiga enheten» fungerar endast genom att kontinuerligt skapa och upprätthålla uppdelningar. Vi kommer här i förbigående att framhålla något som vi inte kan utveckla inom ramarna för denna kritik: ideologin om den »fordistiska kompromissen» talar tyst om zonerna utanför de utvecklade centrumländerna, medan deras egen förklaring förutsätter förekomsten av dessa zoner. »Regleringen» i centrum (i regulationisternas mening) implicerar frånvaron av »reglering» på en global nivå.

Att använda sig av utländsk arbetskraft i de nationella arbetsmarknadssystemen var en strukturell komponent i den globala arbetsmarknadens funktionssätt under »fordismen» och denna användning var knappast parasitär utan ingick som beståndsdel i »regleringssätten». Expansionsfasen under 1960-talet drog ännu nytta av den ständiga förnyelsen av lönearbetarnas heterogenitet: unga bönder, kvinnlig arbetskraft, immigranter i flera vågor. I Frankrike fick man vänta till 1968 innan arbetarnas »övertag» i de största företagen skapade en dynamik för de lägsta kategorierna inom den offentliga sektorn och för minimilönsnivån (genom övergången från SMIG till SMIC 1969).³³⁾ Det vill säga för att återupprätta Dauvés och Nesics periodisering vid »modellens uttömning» så uppstår ett allvarligt definitionsproblem och en svårighet att periodisera denna händelse.

Genom att förväxla värde och kapital säger Dauvé och Nesic att denna »dualitet inte passar kapitalet», men den reellt existerande kapitalismen har alltid segmenterat arbetsmarknaden (kvinnor och barn i manufakturen och sedan i storindustrin) och det är till och med ett av arbetsmarknadens väsentliga kännetecken. Segmenteringen av arbetsmarknaden ledde aldrig till en samexistens av avskilda och parallella grupper, vilket skulle stå i motsättning till den inneboende nödvändigheten av konkurrens i systemet. Var och en känner till »köteorin».

USA och de svarta upploppen: De våldsammaste upploppen ägde rum under 1960-talet så den »enande tillväxten» misslyckades tydligen med somliga.

Ett empiriskt påstående: Om man nu betraktar kassörskorna på Auchun³⁴⁾ eller lagerarbetarna, kan man bara beundra den underbara enheten i villkor för marockanska och asiatiska immigranter, såväl som för »galliska» unga (eller mindre unga). Den kapitalistiska tillväxten är inte »integrerande» eller »desintegrerande» jämfört med de förhållanden som föregår den. Snarare undertrycker den gamla enheter, skapar nya skillnader, återskapar nya konvergenser och förändrar ständigt naturen hos de distinkta element som den sätter i rörelse.

Monteringsbandet såklart: …

Arbetsdagens längd: 1962 var inte arbetstiden kortare än 1931 och om arbetarna samlade övertidstimmar måste det ha varit för att arbetet inte »blott var ett försörjningsmedel».

Den nuvarande omstruktureringens framgång består i att överskrida den säkra anställningens verklighet för att på så vis ge »arbetet en mening». »Men då kommer det inte finnas någon tillhörighet!», kommer Dauvé och Nesic att säga. Det är just basen för arbetarkamperna i den föregående cykeln som kapitalet undertrycker och det är därför som kap­italet inte har någon avsikt att återskapa denna bas. De latinamerikanska arbetarna tillhör sitt arbete; de tillhör det sex dagar i veckan om inte sju. De amerikanska arbetarna tillhör sitt arbete; de tillhör det mer och mer och flera på samma gång. Liverpools hamnarbetare tillhör sitt arbete; när arbetsgivarna vill byta ut 150 bråkmakare så finns det 1 000 sökanden.

Mellan 1954 och 1968 mer än tredubblades antalet minderåriga (under 18 år) som var i klammer med rättvisan (utan att räkna med de brott som begicks i samband med majhändelserna 1968). … Som alltid återspeglar rättsväsendet helt enkelt omgivningens djupa känslighet; i den mån unga människor sprider rädsla, i samma mån övervakar polisen dem och i samma mån slår man ned på deras demonstrationer, även om det innebär att vidga den klyfta som avskiljer dem från de äldre. (Pierre Sorlin, La société française, s. 218–219.)

För att löntagarna ska värdeförmera kapitalet förutsätts delade sociala och kulturella utsikter. Tidigare kunde en teknisk kultur förena ingenjören och arbetaren.³⁵⁾

Men samtidigt säger de om samma period:

[G]aranterat jobb och konsumtion, i utbyte mot ett djupt berövande av arbetets innehåll. Ingen militant arbetare i Första internationalen, och få i den andra, kunde ha föreställt sig vidden av detta nederlag.³⁶⁾

Efter att vi har sagt att gorillan är modellen för arbetaren under taylorismen, är det överraskande att se »delade sociala och kulturella utsikter» på basis av en teknisk kultur som tidigare förenade ingenjören och arbetaren. Taylorismen innebär just ett brott med de delade tekniska utsikterna. Beträffande arbetarna har Mothé kallat ett av sina kapitel »Yrket är inte längre ett kulturellt medel».

Tempoarbetaren³⁷⁾ 1960 visste att han var försäkrad ett jobb och räknade med att hans barn skulle få en bättre anställning än honom.³⁸⁾

»Samhällsstegen» har gått sönder, men det var för »medelklasserna» som den slutade att finnas där; den har alltid endast marginellt sträckt sig till arbetarklassen. Under 1960-talet lämnade endast en mycket liten del av arbetarsönerna den statistiska arbetarklassen genom att genomgå en yrkesutbildning och ta jobb som tekniker. För att begrunda dess marginella verkan så var »samhällsstegen» långtifrån en samhällelig integrationsmekanism eller ett resultat av samhällelig integration. Snarare fungerade den endast genom att utgå från de uppspaltningar som den samhälleliga reproduktionen skapar. Den är ett resultat av ojämlikhet och differentieringar skapade i den »härskande klassens» inre.

Man känner igen ett dynamiskt kapital i att det minskar ojämlikheterna.³⁹⁾

Vi har redan sett att »guldåren» inte var en modell för att minska ojämlikheterna och att de snarare kan jämföras med det andra franska kejsardömets formidabla expansion (1852–1870) som även åtföljdes av en monstruös utvidning av ojämlikheterna och en förstärkning av samhällets klasstruktur.

Under kejsardömets herravälde uppnådde bourgeois-samhället, befriat som det var från alla politiska bekymmer, en av det självt aldrig anad utveckling. Dess industri och dess handel utbredde sig i omätliga proportioner. Finanssvindeln firade kosmopolitiska orgier. Massornas elände avtecknade sig bjärt mot den skändliga prakten hos en skimrande, överlastad och skurkdoftande lyx.⁴⁰⁾

Efter det andra kejsardömets Frankrike vänder vi oss till »guldårens» USA. BNP per capita ökade avsevärt, liksom den genomsnittlige arbetarens köpkraft. Men här får vi vara vaksamma, ty Dauvés och Nesics axiom säger oss att ett »dynamiskt kapital» kännetecknas av att det »minskar ojämlikheterna». Från 1944 till 1961 höll sig inkomstfördelningen stabil: 20 procent av de sämst lottade familjerna mottog 5 procent av den samlade nationalinkomsten, medan de 20 procent bäst lottade mottog 45 procent. Från och med krigsslutet återvände arbetslösheten gradvist (4,8 miljoner arbetare 1961). Den slog hårdare mot svarta än vita, mot unga hårdare än gamla liksom mot dem med låg utbildningsnivå. »1969 fanns det 25 miljoner fattiga i USA – 10 procent av den vita delen av befolkningen och 33 procent av den svarta.»⁴¹⁾

Under 1960-talet utgjorde »medelklassen» – såsom den amerikanska statistiken definierar den efter en bestämd inkomstnivå (mellan 3 000 och 10 000 dollar under denna period) – 57 procent av familjerna, »mindre bemedlade» 37 procent och »överklassen» 6 procent. Det blev allt svårare för att inte säga omöjligt att tränga sig in i denna grupp av happy few och antalet familjer som behövde hjälp växte oavbrutet. Däremot »var medelklassen relativt rörlig och man kunde fortfarande tämligen enkelt klättra alla steg inom denna, men det var exceptionellt svårt att nå den allra översta gränsen från den lägsta.»⁴²⁾

Under »guldåren» hade den vita infödda medelklassindividen blivit en så stark samhällsnorm att han tillslut själv kom att tro på den. Det slutade i att han trodde att hans situation sammanfattade samhället och att hindren som han stod inför också var världens gränser.

I häftet är den apologetiska visionen som strukturerar hela angreppssättet på »guldåren» nödvändig, eftersom den tjänar som norm för omstruktureringen. Det är för att styrka sin förståelse av revolutionen som Dauvé och Nesic konstruerar en veritabel mytologi om »guldåren». Därefter måste de utarbeta sin tidsplan (en verklig almanacka) för de nödvändiga etapperna i en återupprepning av »villkoren», så att arbetarrevolutionen med ett mänskligt ansikte ska bli möjlig. Efter Il va falloir attendre tog de ett stort kliv framåt med Solidarité sans perspective. Här har de i den »radikala reformismen» funnit den sociala rörelse som kan föra oss närmare revolutionen, genom sin strävan och genom att den överskrider sina nuvarande begränsningar. Det är nödvändigt att rörelsen först utvecklar sig inom arbetarklassen, sedan krossas, sedan att kapitalet omstruktureras (tillslut), sedan att »produktionssystemet» uttömmer sig (men inte för mycket, eftersom det måste förbli »dynamiskt») och sedan kommer villkoren att finnas där och vi kommer då att gripas av att den mänskliga friheten aktualiseras. Vid toppen av den lugna förtröstan som Dauvé och Nesic hyser inför den »historiska intelligensen» hos revolutionens villkor väntar det »våldsamma» krossandet av en kommande arbetarresning. (Den »radikala reformismen» kan endast fullfölja sin roll genom att utgå från arbetaren.) Då de nöjer sig med denna heroiska försakelse glömmer de att det är oss de talar med. När Dauvé och Nesic kritiserar »det förflutnas determinism» i namn av en oföränderlig »längtan efter gemenskap», är det med en viss likgiltighet de förutsäger framtiden.

Dauvé och Nesic upprättar en tidsplan för revolutionen. Just nu skulle kapitalet vara ungefär halvvägs igenom omstruktureringen, vilket blockerar allt; den »nya kompromissen» lyser med sin frånvaro, som skulle bestå i att man ser på lönen »som en investering, och hela det samhälleliga förhållande som hänger samman därmed». Det är en »ohållbar situation».

Följaktligen blir det nödvändigt med »en samhällelig chock [som] kan påtvinga de nödvändiga reformerna på såväl proletärerna som på de styrande.»⁴³⁾ I denna stund kommer kompromissen att »befästas och bära frukt»⁴⁴⁾ och just då kommer den att breda ut sig och blomma ut.⁴⁵⁾ Därmed råkar den in i »en strukturell kris»⁴⁶⁾ och kan »härigenom öppna upp för möjligheten att den blir ifrågasatt».⁴⁷⁾

I Solidarité sans perspective… insisterar den »fria revolutionens» programskrivare på att de objektiva villkoren ska komma tillbaka:

Endast en besegrad (med våld, men även genom att integrera de reformistiska aspekterna, såsom fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet eller efter 1930-talet) och icke-revolutionär social rörelse skulle kunna lösa situationen.⁴⁸⁾

Deras förståelse av det kapitalistiska produktionssättet är strikt densamma som återfinns hos radikaldemokratismen, vilken de ämnar »kritisera» i sitt andra häfte. (Vi har redan sett att de antagit den regulationistiska uppfattningen om »guldåren» och om hur man ska ta sig ur krisen.)

Liksom för radikaldemokraterna kan kapitalismen endast fungera, vara sig själv, om den är fordistisk, om den uppträder som familjefader gentemot arbetet, om den reproducerar en nationell sammanhållning och ger tillbaka det nationella parlamentariska politiska livet sin glans. Kort sagt: som radikaldemokrater väntar Dauvé och Nesic på att kapitalistklassen ska sluta att famla runt i blindo och erkänna sina verkliga intressen.

Det är nödvändigt att radikaldemokratismen överskrider sina nuvarande begränsningar. Kritiken av radikaldemokratismen måste därför vara extremt välvillig och det är den.

En antikapitalistisk rörelse har framträtt de senaste tio åren…⁴⁹⁾

Denna text har inte som mål vare sig att avfärda dess reformism eller att hylla en sådan rörelse som positiv trots allt, utan att förstå vilka solidariteter som den utgörs av och som återskapar en kampgemenskap efter den globala tillbakagången för kampvågen på sextio- och sjuttiotalet.⁵⁰⁾

Vårt problem är inte att veta huruvida denna [rörelsens »historiska realitet», förf. anm.] rör sig mot en revolutionär kritik (det är helt uppenbart att så inte är fallet), utan vad som är dess möjliga utgång.⁵¹⁾

Från Sirius utkiksplats ser man endast »utgången». Dauvé och Nesic föreställer sig inte för en sekund att vi mitt uppe i en kamp, i en »social rörelse», kan konfronteras av dessa människor. I ett sådant tillfälle är det viktigt att känna till att »perspektiven som de söker» inte endast är motsatta våra perspektiv på lång sikt, utan framförallt att de i varje nuvarande kamp inte uttrycker och formaliserar ett försvar av våra intressen; de söker efter den bästa lösningen på sina problem i förfäktandet av ett utopiskt kapitalistiskt samhälle.

Dauvé och Nesic talar inte om direktaktionsrörelsen, om »svarta blocket» eller om antimedborgarismen i allmänhet. Direktaktionsrörelsen intresserar dem inte.

[G]entemot oss invänder man att om detta skulle vara majoritetslinjen i den alternativa globaliseringsrörelsen, så skulle en radikal strömning kunna få gehör för alla andra positioner. Antagligen, men denna minoritet kommer inte att lyckas hävda ens den allra minsta autonomi (för att inte tala om koordinering).⁵²⁾

Vad som skulle ha intresserat oss mest hade varit att få veta varför denna minoritet inte har lyckats »hävda ens den allra minsta autonomi». Vi kommer nog inte att få något svar på den frågan.

Numera innebär arbetarrörelsens slut, som var och en kan konstatera, att överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet inte längre ges av arbetarklassens maktstegring eller av dess affirmation som förhärskande pol i samhället. Direktaktionsrörelsen är ett resultat av denna upplösning, eftersom den är en vilja och praktik som är raka motsatsen till denna upplösning. För denna rörelse framträder överskridandet omedelbart som ett lösgörande från detta samhälles förhållanden; som något annat som konstitueras gentemot samhället i de bestämningar som föregår överskridandet. Direktaktionsrörelsen betraktar inte kapitalet som en motsättning, utan dess praktik går ut på att ställa två världar mot varandra. Den vill ha en förebådelse eller ett utträde.

Om Dauvé och Nesic inte erbjuder oss ens ett försök till förklaring av direktaktionsrörelsens marginella existens – som för dem uppenbarligen inte är ett intressant ämne – är det för att de inte kan ge någon allmän förklaring till den »radikala reformismen». De säger att »den nuvarande antikapitalismen varken är en dagslända eller medial produkt, utan en social rörelse i ordets rätta bemärkelse, det vill säga något som mobiliserar strävanden och krav hos breda samhällslager.»⁵³⁾ Men på vilket sätt finns den just nu? Det får vi inte veta.

Häftets författare lägger väl märke till många av radikaldemokratismens kännetecken, men istället för att se de bestämningar som är oskiljaktiga från den och som bestämmer dem som »nuvarande» ser de här begränsningar från vilka de hoppas att överskridandet ska komma: »Den alternativa globaliseringsrörelsen intervenerar endast i lönearbetets marginaler.»⁵⁴⁾ »Dagens reformism vänder sig inte till breda folklager; den späder ut arbetets värld i ›sociala rörelser›»⁵⁵⁾ »Genom att sätta arbetet inom parentes dömer reformatörerna sig själva till att förbli utan reformer.»⁵⁶⁾ De väntar på att »begränsningarna» ska överskridas i en »(ickerevolutionär) bred social rörelse» som ska driva på den radikala reformismen, som när den väl har »besegrats» skulle låta kapitalet slutföra sin omstrukturering. Till dess »har den radikala reformismen vackert kringgått klasskampens centralitet, som trots att den kringgåtts påtvingar sig den förra och trots denna bestämmer samt dömer den till att endast föreslå en demokratisering av demokratin.»⁵⁷⁾

Radikaldemokraterna sätter inte »arbetet inom parentes», de »återkallar inte klasskampen», utan alla omstruktureringens karakteristika sätter stopp för någon återuppbyggnad av en mäktig arbetarreformism. Under dessa omständigheter är inte radikaldemokratismens nuvarande kännetecken några begränsningar som man kan vänta sig att överskridandet ska härröra ifrån, utan dessa begränsningar är radikaldemokratismens verkliga bestämningar som överensstämmer med den nuvarande kampcykeln.

Klassbestämningen och klasstillvaron inom kapitalet bär inte längre med sig ett förhållande för sig självt, det vill säga en bekräftelse av en arbetaridentitet i förhållande till kapitalet. Detta är den här kampcykelns kännemärke och grundläggande radikalitet, upp till och inbegripet dess »perspektivlöshet» och formulerandet av ett »bortom». Men det är på samma gång dess begränsning som radikaldemokratismen uttrycker ensidigt som att proletariatet ska sättas i en idealisk överensstämmelse med kapitalet.

Radikaldemokratismen är förankrad i vardagskamperna; den är någon­­ting högst påtagligt och något som kan konstateras empiriskt. Och det efter­som den är ett alternativt projekt och ett uttryck för hur kampens begräns­ningar formaliseras, på basis av arbetaridentitetens upplösning och på grundval av den omedelbara klassexistensens inom kapitalet.

Vi kan gå med på att precis som ledarna för Rotary club har experterna i Attac endast en marginell påverkan på »arbetarmassorna». Men även CGT, CGIL, AFL-CIO, SUD och Cobas håller fast vid samma diskurs vilken också blev det gemensamma och oundvikliga språket under strejkerna i Frankrike våren 2003. Radikaldemokratismen glömmer inte bort »arbetets och lönens centralitet». Det är det organisatoriska innehållet i Italiens CGIL; i Frankrike vill CGT göra det till sitt program; i USA är det eldsjälen i de korporativa och lokala fackens återuppvaknande, och AFL-CIO bidrog med hela sin organisatoriska styrka vid demonstrationerna i Seattle.

De olika uppfattningarna om radikaldemokratismen, antingen man analyserar dess kännetecken såsom begränsningar som väntar på att bli överskridna – i och med ankomsten av en »bred social rörelse», eller såsom inneboende i den nuvarande kampcykeln –, medför en enorm skillnad i inställning till den. Om man betraktar radikaldemokratismen som en rörelse som är vilande, i väntan på att välkomna en ökning av arbetarkamperna, och om man väntar på dess förstärkning som ska bana väg för revolutionens möjlighet (via ett stärkande av det »sociala bandet»), då måste vi hoppas på denna förstärkning samtidigt som vi kritiserar den, men inte för mycket. Framförallt så har vi inget att rättfärdiga eller någon anledning att konfronteras med radikaldemokratismen i pågående kamper. Således förstår man varför Dauvé och Nesic undviker de antimedborgerliga rörelserna, direktaktionsrörelsen och på det hela taget undviker att konfronteras med radikaldemokratismen inuti kamper såsom de arbetslösas och prekäras, de papperslösas, antiglobaliseringsdemonstrationerna och till och med inom rörelser som dem i december 1995, våren 2003 eller antikrigsrörelsen under vintern 2003. Om man i gengäld ser det som att radikaldemokratismens nuvarande framträdande uttrycker denna kampcykels begränsningar förutsätter det att vi kastar oss in i radikaldemokratismen och i absolut motsättning till den.

Kritiken av radikaldemokratismen är för närvarande den minsta av saker och samtidigt den nödvändiga passagen för teoretisk produktion (och en fälla om den begränsar sig till ett avfärdande). »Till vilken nytta polemiserar» man mot »radikalreformismen»,⁵⁸⁾ frågar Dauvé och Nesic. Men ska man följa dem bokstavligen så bör man framförallt undvika att polemisera mot den, eftersom revolutionen är beroende av att den förstärks. Vi kan summera Dauvés och Nesics ståndpunkt med ett uttryck: radi­kalreformisterna ger oss ännu en möjlighet att vara revolutionära.

»Felet» ligger i det förgångna (guldåren) och i framtiden (den revolutionära almanackan). Vi kommer att se att omstruktureringen inte var fordistisk och regulationisterna, »radikalreformisterna» och Dauvé och Nesic med dem motsätter sig det scenario som för dem är alldeles tydligt i den pågående utvecklingen, ett fullkomligt hypotetiskt scenario späckat med »detta måste ske» och »detta får inte ske». Den regulationistiska analysen, medborgaristernas analys liksom Dauvés och Nesics analys vilar på postulatet och hoppet om kapitalistklassens val av en bättre kompromiss. Denna analys hålls uppe av ett skevt harmoniskt synsätt och av en teknisk-objektiv föreställning om det ekonomiskt optimala. Istället för att hålla fast vid en fiktion om omstruktureringen och alternativ som fortfarande står öppna måste vi begrunda det nya ackumulationssättet som har inrättats framför våra ögon. Den omstrukturerade kapitalismen är den reellt existerande kapitalismen, men Dauvés och Nesics revolutionsuppfattning tvingar dem att betrakta »guldårens» kapitalism som kapitalismen per definition: »överflödets» kapitalism där den fria revolten har sin hemvist.

På samma sätt som deras revolutionsteori ledde Dauvé och Nesic till en apologetisk vision om »guldåren» så hindrar den dem från att vänta sig en upprepning av samma villkor. Således omöjliggörs radikalt förmågan att betrakta omstruktureringen som den är i sig själv.

Lönsamheten har återställts på ett mer »regressivt» (lönesänkningar, minskad ackumulation och ökad social differentiering) än »progressivt» sätt (socialkonvergens). Den amerikanska återhämtningen på 90-talet kommer huvudsakligen från frysta löner, sänkta sociala utgifter, längre arbetsdag och en konsumtion baserad på lån.⁵⁹⁾

Trots att det är en delbeskrivning så är allt det här helt och hållet sant. Problemet är att Dauvé och Nesic inte berör omstruktureringen för sig själv, genom att söka efter de verkliga kriterierna för dess sammanhang och reproduktion, utan med utgångspunkt i »guldåren» som har upphöjts till norm för kapitalet. Problemet ligger i att bestämma det kapitalistiska produktionssättets utveckling som »regressiv» och »progressiv» (till och med om man använder sig av citattecken). Varför skulle lönesänkningar eller ökad social differentiering vara »regressivt» för kapitalet, om inte för att tillfredsställa Dauvés och Nesics rent ideologiska vision om en »enhetliggörande» och »integrerande» kapitalistisk tillväxt? Den föregående periodens mycket höga ackumulationstakt ledde till en strukturell blockering av ackumulationen och ett dramatiskt fall i kapitalets profitkvot. Till vilken nytta är en hög ackumulationstakt för kapitalet om det är till priset av en fördelning av löner och profiter som blir allt mer ofördelaktig för det och som får allt svårare att maskera den konstant stigande inflationen vid slutet av den föregående fasen? Tillväxttakten är inte i närheten av den under guldåren (och dessa år var en nog så kort period), även om den amerikanska takten under nittiotalet ofta närmade sig den. En sådan tillväxttakt baserar sig dock på att man bryter upp det som under »fordismen» hade kastat in kapitalet i en av nittonhundratalets stora kriser.

Överallt finner Dauvé och Nesic kapitalets dysfunktionalitet: i arbetsprocessen, »ackumulationsregimen», de frysta lönerna, globaliseringen och så vidare. Det är här vi finner den grundläggande skillnaden i analysen av omstruktureringen. Genom sin fixering vid förståelsen av revolutionen så som den teoretiserades under nederlaget för maj 1968 kan de inte föreställa sig kapitalet utan fordismen. Det som de förstår som defekter i systemet – defekter som bör rättas till för att omstruktureringen ska fullbordas – är tvärtom funktionella och väsentliga delar av det omstrukturerade kapitalistiska produktionssättet. Att den »nya ackumulationsregimen» inte tillgodoser »produktionsoptimum», att det »dåliga scenariot» har fördrivit det »goda»⁶⁰⁾ är inget man tar hänsyn till; det är ett exploaterande system vi talar om.

Häftet Il va falloir attendre ser på omstruktureringen utifrån tre bestämningar: förvandlingen av lönenivåerna och arbetsmarknaden, av den omedelbara arbetsprocessen och globaliseringen av kapitalreproduktionen.

För Dauvé och Nesic har det inte skett någon omstrukturering eftersom lönen endast betraktas som en kostnad och inte samtidigt som en investering. Detta är endast delvis sant och innebär blott en sak: att omstruktureringen inte är »fordistisk». Kapitalistklassen upprepar inte något som var en av komponenterna i krisen under sjuttiotalet, en komponent som i alla hänseenden är föråldrad, då fordismen endast kan vara en realitet i ett begränsat antal nationella områden i centrum.

Vad Dauvé och Nesic i grund och botten säger är att det inte längre finns någon »kompromiss» mellan kapitalet och arbetarklassen. Utan »kompromiss», ingen ackumulation eller räntabilitet, tillägger de, ty då »lönesystemet inte kan blomstra mot lönearbetarna» krävs en »integration». Trots alla de reservationer som vi hade kunnat göra mot bruket av denna term, är det så självklart att det inte längre finns någon »kompromiss»?

För det första så försvann inte den så kallade »fordistiska kompromissen», inte mer än vad välfärdsstaten gjorde det. Den strukturerar inte längre förhållandet mellan proletariat och kapital utan har själv blivit en av beståndsdelarna i det nya exploateringssättet. Osäkerheten har blivit allmän på så vis att den strukturerar helheten av köp–sälj-förhållandet mellan arbete och kapital, inte såsom ren och skär elimination av det som den inte är. I en rapport som publicerades den fjärde september 2000 i Washington av Economic policy institute (EPI), som leds av Robert Reich och Lester Thurow, kan man läsa att »mellan 1995 och 1999 ökade heltidsanställningarna från 73,6 % till 75,1 % av alla anställningar … Dessutom ökar andelen av de som täcks av en form av socialförsäkring, trots att arbetsgivarnas bidrag till socialförsäkringen minskar.»⁶¹⁾ Osäkerheten är inte enbart denna del av anställningarna som man kan beteckna som osäker i snäv mening. I och med att den nu innefattar alla branscher utgör den ett »hot» för alla så kallade säkra anställningar. Den säkra anställningen antar osäkerhetens kännemärken vilka i princip är flexibilitet, mobilitet, ständig tillgänglighet, outsourcing till »stabila» anställningar i småföretag där man arbetar utifrån mål i de stora företagen. Listan över symtomen på osäkerhetens smitthärd i de formellt säkra anställningarna kan göras lång.

Det är i hopkopplingen av två sätt att utvinna mervärde som en »ny kompromiss» kan återfinnas som hänvisar till ett totalt köp av arbetskraften. Återvitaliseringen av det absoluta mervärdet lägger grunden till en »ny kompromiss» på basis av följande: en »delning» av det nödvändiga arbetet inom den tillgängliga arbetskraften som helhet. Den nuvarande »kompromissen» bärs inte upp av merarbetet utan av det nödvändiga arbetet. För kapitalet innebär detta praktiskt en tillväxt av det nödvändiga arbetet i proportionellt mindre omfång i relation till det antal huvuden som det berör. Det innebär bevisligen mindre för den enskilde (framförallt för »nykomlingarna»), men desto mer för alla. Å andra sidan aktiveras inte skapandet av absolut mervärde på merarbetets nivå enbart på grund av att ett större antal arbetare träder in i arbetsprocessen för ett nödvändigt arbete som växer allt mindre. Det beror också på den intensifiering av arbetsprocessen som är ett resultat av det nämnda, genom en förlängning av den totala arbetstiden och en acceleration av det fasta kapitalets cirkulation.

De avtal som binder samman anställning och flexibilitet ökar. För arbetarklassen i sin helhet tar sig inte det nödvändiga arbetets relativa fall uttryck i ett absolut fall av densamma och det är häri som vi återfinner dess »del i kompromissen». »Återhållsamhet» i löneanspråken, prekarisering, påförande av deltid, det vill säga moderna former för absolut mervärdeutvinning, orsakar ett fall i det individuella värdet på arbetskraften, men motverkar det absoluta värdefallet för klassen i dess helhet vilket skulle ha blivit resultatet om ackumulationsregimen enbart hade baserat sig på relativ mervärdeutvinning. Det rör sig självklart inte om någon gåva från kapitalistklassen, utan om modaliteter av omstruktureringen i sin funktion som kontrarevolution: krossandet av arbetaridentiteten, en återindividualisering av relationen mellan lönearbetaren och kapitalet. Å ena sidan skapas jobb, å andra sidan fryser man lönerna och flexibiliserar arbetsmarknaden. Vi står inför vad man kan kalla för ett totalt köp av arbetskraften.

Med den allmänna utvecklingen av osäkerhet, flexibilitet och alla former av begränsade anställningskontrakt är arbetslösheten inte längre denna inre utsida till lönearbetet som den var under »guldåren». Arbetskraftens segmentering löses upp i ett totalt köp av densamma och en användning av varje individuell arbetskraft i enlighet med värdeförmeringens punktvisa behov. Detta totala köp förändrar helt och hållet välfärdsstatens funktion, men där välfärdsstatens har funnits försvinner den inte. Den bidrar till arbetskraftens segmentering för att säkerställa hela arbetarklassens permanenta anställningsbarhet och den spelar inte längre enbart med den avlönade befolkningen, utan med den arbetsföra och den tillgängliga befolkningen. Detta är övergången från welfare till workfare. Det är en märkbar »regression» vad gäller uppnådda rättigheter, men det är likväl en utvidgning av systemet: CMU, RMI, RMA som i Frankrike försvaras av CFDT.⁶²⁾ En dylik utvidgning är betydligt mer utvecklad i de anglosaxiska länderna. Välfärdssystemet går inte tillbaka samtidigt som det förblir identiskt till sin natur; dess »regression» är en mycket mer grundläggande förändring av arbetsmarknadens allmänna natur.

Arbetskraften förutsätts alltså vara kapitalets egendom, inte bara formellt (arbetaren har alltid tillhört kapitalistklassen i sin helhet innan han sålt sig till det ena eller andra kapitalet) utan även reellt genom att kapitalet betalar för dess individuella reproduktion till och med utanför den omedelbara konsumtionen som för varje arbetskraft är tillfällig. Kapitalet har inte helt plötsligt blivit filantropiskt, ty i varje arbetare reproducerar det något som tillhör det: en arbetets allmänna produktivkraft som har blivit extern och oberoende av varje enskild arbetare och till och med av summan av alla arbetare. Omvänt ser nu den direkt sysselsatta arbetskraften som konsumeras produktivt att dess nödvändiga arbete, som återvänder som en bråkdel till honom som individ, inte avgörs av hans egna specifika reproduktionsbehov, utan såsom en bråkdel av den allmänna arbetskraften (som representerar det nödvändiga arbetet som helhet), en bråkdel av det totalt nödvändiga arbetet. Skillnaderna i inkomst mellan arbetslön och arbetslöshetsersättning tenderar att jämna ut sig.

Om det nödvändiga arbetet utvidgas till totalarbetskraftens reproduktion är det för att merarbetet också är beroende av denna totala arbetskraft. Den är en faktor i den ökade arbetsintensiteten, produktiviteten och utvidgningen av den tillgängliga arbetskraftsreserven. Den overksamma arbetskraften betraktas bevisligen inte som ett eget vara inom dess egna gränser, som en källa som är fristående från värdeförmeringen. Den är endast denna källa i så måtto som den såsom nödvändigt arbete själv reproduceras och är det bara under det att den i mervärdeproduktionen framställs som en höjning av arbetsintensiteten lika mycket på ett intensivt (genom att använda arbetskraften till att undertrycka dödtiden: personalomsättning⁶³⁾, flexibilisering, årsarbetstid⁶⁴⁾…) som på ett extensivt sätt: samma tillämpningar förutsätter att alla efterföljande »tillstånd» samexisterar hos den individuella arbetskraften (att man betraktar summan av alla individuella arbetskrafter som en enda kollektiv arbetskraft). Detta är en extensiv metod för att uppnå ökad intensitet, ty den baserar sig på en kontinuerlig tillväxt av arbetare (en ökad sysselsättningsgrad skild från arbetslöshetsgraden).⁶⁵⁾

Även om lönens andel av det tillskjutna värdet inte upphör att minska hindrar inte det att vi befinner oss vid ett väsentligt fenomen hos omstruktureringen: att lönemängden ökar. Den »fordistiska kompromissens» slut har medgett en nystart för kopplingen mellan de två formerna för mervärdeutvinning: utökningen av jämlöpande dagar är en form av absolut mervärdeutvinning som motverkar profitkvotens fallande tendens, precis som särkopplingen mellan löner och produktivitet. Om man ser på massan av lönearbetare i världsskala så är dess tillväxt en självklarhet.

Ökningen av sysselsättningsgraden eller anställningsgraden, det vill säga antalet anställda i förhållande till hela befolkningen, är en av omstruktureringens väsentliga kännetecken. För kapitalistklassen handlar det inte längre om att minska efterfrågan på arbete (deltid, en sänkning av pensionsåldern osv.) utan om att uppmuntra utbudet. Måltavlan är den icke-anställde (ungdomar som försenar sin yrkesstart, oentusiastiska personer, förtidspensionärer) och inte enbart den arbetslöse. Metoderna för denna ökning är många och varierande. Alla går via anställningarnas flexibilisering och prekarisering. Ur denna synvinkel skulle en åtskillnad mellan inkomst från sysselsättning och från försörjningsstöd vara en betydande förenkling. Var och en skulle förfoga över en minimiinkomst kopplad till lönen, men inte betald av arbetsgivaren. Att åtskilja inkomst från sysselsättning och från försörjningsstöd är antagligen det enda sättet som man kan introducera flexibiliteten på lång sikt. Det öppnades upp för detta i många länder genom att försörjningsstödet minskas gradvis efter det att man fått en ny anställning, vilket är ämnat att underlätta för bidragstagaren att gå över till en deltidsanställning (som huvudsakligen riktar sig till den »vilande» delen av den kvinnliga arbetskraften) eller till en tidsbegränsad anställning. Svenskar, danskar och engelsmän försöker alla att hitta sätt att tvinga unga att utbilda sig eller ta ett jobb, annars försvinner bidraget.

Den nya lönenormen grundar sig på att upprätthålla reallönen eller som bäst en löneökning som är klart lägre än produktivitetvinsterna. Fördelningen mellan lön och profit förflyttar sig kontinuerligt till de anställdas nackdel. Om den moderna industrin och den datoriserade tjänstesektorn i centrumländerna förblir platser med en begränsad »fordism», kommer den lågproduktiva industri- och tjänsteproduktionen som skapar jobb (från en låg tillväxtnivå: runt 1,5 procent i Frankrike och de första decimalerna över 0-nivån under nittiotalet i USA) att bibehålla väldigt låga löner. För att återställa ett minimum av realiseringsvillkoren återanvänds och distribueras en växande del av mervärdet till de övre lagren av de avlönade klasserna, via ekonomins finansifiering. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar, men kapitalet har aldrig haft mänsklighetens väl som mål eller ens som förutsättning. Den växande ojämlikheten är inte en av systemets defekter, som man skulle kunna korrigera eller som skulle stå i strid med den ideala kapitalismens goda intresse. Det är en väsentlig, funktionell del av denna nya »ackumulationsregim» (om man vill använda sig av det uttrycket).

Den växande massan av lönearbetare, den stigande sysselsättningsgraden och det totala köpet av arbetskraften åtföljs av en växande lönedifferentiering och en tillväxt i finansiella inkomster för ett tunt lager av de anställda. Detta löser inte realiseringsproblemet på ett lika »virtuost» sätt som »fordismen», men det är just det som vi har framför oss. De kompromisslösa anhängarna av »utanför fordismen så finns ingen räddning» står inför ett mysterium: samtidigt som lönedelen av det tillskjutna värdet minskade, så ökade konsumtionen i Frankrike och USA under 1990-talet med 2–3 procent per år. Inkomstfördelningen har förändrats i grunden till förmån för de mycket högt avlönade och för dem med finansiella inkomster (ända ned till mellanskikten av de avlönade). Den väldigt höga nivån av självfinansiering bland centrumländernas företag antyder att den största delen av dessa inkomster är inriktad mot konsumtion. Dessa finansiella inkomster är funktionella i det nuvarande ackumulationssystemet, eftersom de blivit en väsentlig komponent i realisationen. Man kan beklaga sig över det och fördöma orättvisan, men det har ingen betydelse.

Det nuvarande läget inrymmer en gåta: profitkvoten stiger i mycket högre takt än ackumulationstakten. Det är bristen på vinstgivande investeringsmöjligheter som leder till en annan återvinning av det ackumulerade mervärdet och bidrar till uppblåsningen av finanssfären: finanssfärens uppblåsning är inte ett hinder för den »reella ekonomin», utan ett resultat av den.

Om de finansiella inkomsterna inte återvänder och finansierar en ökad ackumulation så beror det alltså på att de till största delen omvandlas till konsumtion och ersätter de anställdas konsumtion för att hålla uppe den slutgiltiga efterfrågan. Detta schema föredras framför en högre ackumulationsgrad där man skulle vara tvungen att investera i mindre vinstgivande branscher, vilket då skulle leda till en mer varaktig tillväxttakt, men samtidigt inbegripa en lägre räntabilitet. … De höjda räntenivåerna hade som funktion att få efterfrågan att överensstämma med den nya formen för utbudet, samtidigt som de bidrog till att blockera lönerna och ett frigörande av ytterligare en efterfrågan.⁶⁶⁾

Hardware discount-skyltar förökar sig i samma omfattning som Louis Vitton-butiker.

Men vi måste se problemet på en global nivå; det var lätt att tala om en »fordistisk kompromiss» när fyra femtedelar av mänskligheten var utestängda från den. Den fantastiska tillväxten i arbetskraft som mobiliseras av kapitalet i världsskala gör varje samband mellan produktion, produktivitet och realisation irrelevant på en nationell och till och med regional skala. Eftersom detta exempel är på modet så kan vi ta Kina, som har blivit den största marknaden i världen för mobiltelefoner och är på väg att bli det även för teveapparater och andra hushållsprodukter som konsumeras i stora kvantiteter. Femton procent av den kinesiska eller indiska befolkningen når upp till medelnivån för konsumtion i Europa på en marknad lika stor som EU:s 15 medlemsländer.⁶⁷⁾ I andra änden av världshierarkin står idag den amerikanska konsumtionen för knappt 70 procent av USA:s bruttonationalprodukt och i synnerhet 20 procent av den världsomspännande ekonomiska aktiviteten (Le monde, 21 oktober 2003). Detta betyder att de strukturella förändringarna i förhållandet mellan produktion, profit och realisation »förkroppsligas» i en geografisk organisation av utbytena.

En sådan global realisationsstruktur är inte »ondare» eller »godare» än den under »fordismen», vilken baserade sig på hoppet om en ständig produktivitetstillväxt, på ackumulationen av dollarreserver utanför USA och på en kontinuerlig upplösning av monetära begränsningar. De inneboende riskerna hos den nuvarande realisationscykeln är välkända: de amerikanska hushållens alltför höga skuldsättning och de ihållande utländska kapitalinvesteringarna i USA. Systemets öde är utlämnat åt minsta »olycka». Men den kapitalistiska ackumulationen har aldrig briljerat med sin stabilitet eller avsaknad av motsättningar. Det viktigaste är att ha det existerande systemet för ögonen, att skapa sig en bild av dess begränsningar och inte att säga att det inte existerar för att det nuvarandes begränsningar skulle ligga i att inte vara som gårdagens (eller »bättre» än gårdagens).

Trots att de produktiva investeringarna obestridligen ökar och vi, tack vare dessa, ser en ökande arbetsproduktivitet, så är detta inte tillräckligt för att ge upphov till en ny teknologisk cykel. Om den växande arbetsproduktiviteten har som effekt sjunkande lönekostnader så medverkar den ökade kapitalistiska intensiteten till att de stiger. Genombrottet för ett nytt produktionssystem (den mekaniska storindustrin på Marx tid, den vetenskapliga arbetsdelningen under 1900-talets första hälft, och det som vi bevittnar idag) fordrar en ny arbetsorganisation som idag saknas.⁶⁸⁾

Vad skulle enligt Dauvé och Nesic denna »nya arbetsorganisation» vara? Det finns ingen »oavbruten förbindelse [mellan] 60-talet [och] nutiden»⁶⁹⁾ eftersom »kapitalet [fortfarande misslyckas] med att humanisera det löpande bandet, och berikar bara okvalificerat arbete genom att tvinga arbetarna att utföra fler uppgifter.»⁷⁰⁾ Den »nya organisationen» skulle vara något som kunde »associera de nya proletärerna»⁷¹⁾, något som åstadkommer den beryktade »sociala integrationen». Vi förmodas veta att: »Lönearbetarsystemet kan fungera mot lönearbetarna, men det kan inte blomstra.»⁷²⁾ Det är enbart på goda grunder som Dauvé och Nesic ser den »[d]atoriserad[e] taylorism[en]»⁷³⁾ gry. Men taylorismen som sådan var redan inadekvat »för kapitalet, eftersom den krävde samarbete.»⁷⁴⁾ Taylorismen var en »rationell galenskap»⁷⁵⁾ och således kan den »datoriserade taylorismen» endast gå in i samma återvändsgränder, den kan inte vara någon lösning.

Lönearbete är alltid lönearbete, en arbetare är alltid en arbetare, men att kapitalets seger inte är tillräckligt grundlig är synbart »på ett avgörande område: arbetskraftens integrering.»⁷⁶⁾ Dauvé och Nesic bestrider inte att kapitalet lyckats göra arbetskraften mer »rörlig» och »foglig»⁷⁷⁾, men det gjorde det, obetänksamt nog, utan att »humanisera det löpande bandet»⁷⁸⁾. Humaniseringen av det löpande bandet skulle ha varit den idealiska modellen, men utan vare sig plan eller konspiration drev det onda scenariot ut det goda. Man konstaterar med facit i hand att humaniseringen av det löpande bandet blott var ett första steg i att krossa »massarbetaren» och att på så vis bana väg för en omdefiniering av den disciplinära och/eller automatiserade arbetsprocessen. Således skulle det inte längre finnas någon »tillhörighet». Genom att dra en parallell mellan tempoarbetaren på Renault »tidigare» och en nutida maskinoperatör deklarerar Dauvé och Nesic: »Operatörens tillhörighet till arbetet skulle gå via en högre ersättning, men en av omstruktureringens principer är just att reducera hans lönekostnad till ett minimum.»⁷⁹⁾ Således kan man först och främst anta att tempoarbetaren förr i tiden kände sig bunden till sitt arbete, vilket ingen betvivlar… För det andra så kan man anta att kapitalet förr inte ämnade reducera sina kostnader till ett minimum, vilket utan tvekan bekräftas av rekryteringskampanjerna i de nordafrikanska landsortshålorna.

För att lyckas med sin omstrukturering borde kapitalet »ge en viss betydelse åt arbetet»⁸⁰⁾, men det enda »värdet» som kapitalet erkänner hos arbetet är dess kapacitet att föröka det. »Tillhörigheten» är i det kapitalistiska produktionssättet olika successiva former som begränsar merarbetet. Dauvé och Nesic försöker att definiera den bästa arbetsprocessen, en som inte eller nätt och jämnt skulle vara konfliktfylld, men som sam­tidigt skulle sätta lönearbetarna i rörelse. Olyckligtvis trasslar kapitalet in sig i en härva av motsättningar: »[F]öretaget kräver mer autonomi men utövar en större kontroll»;⁸¹⁾ »informatiken har som mål att inte ge de anställda spelrummet att blockera produktionen samtidigt som den kräver ett friare förfogande av dem.»⁸²⁾ Detta »förskjuter motsättningen»⁸³⁾, »dödläget består: det maximala avståndet mellan utförande och ledning som antas öka produktiviteten får den i slutändan att sjunka.»⁸⁴⁾ Dessa är själva de bestämningar som av författarna betraktas som oöverkomliga hinder för omstruktureringen. Man måste välja: Antingen måste kapitalet ha uppnått sitt högsta stadium och slutgiltiga kris, eller så kan kapitalets omstrukturering inte vara kapitalistisk. Faktum är att oavsett vilka förändringar som arbetsprocessen har undergått så kommer Dauvé och Nesic alltid att hitta samma bestämningar för kapitalet, i förhållande till dem själva och till sina drömmar.

Dauvé och Nesic har en märklig syn på taylorismens begränsningar. Denna »rationella galenskap» (taylorismen) överensstämde med kapitalismen »då den är på jakt efter värde, vilket måste vara delbart, igenkännbart och separerbart inom någonting homogent: tiden. Men den är inadekvat för kapitalismen eftersom den använder sig av samverkan.»⁸⁵⁾ Det skulle alltså finnas en motsättning mellan värdet och samverkan. Deras resonemang är avslöjande enkelt: Då kapitalet försöker överskrida eller korrigera taylorismen så överskrider det inte sina motsättningar och därmed kan inte heller kapitalets lösning vara någon lösning. Kort sagt: kapitalismen är omöjlig. I början av förra seklet skulle Dauvés och Nesics föregångare ha skrivit att en »fordistisk omstrukturering» vore omöjlig eftersom den skulle öka kapitalets organiska sammansättning.

Det är inte endast så att samverkan och den mest extrema arbetsdelning inte står i motsättning inom kapitalet, utan de är två aspekter av en enda process. Tillämpningen av arbetsdelning har som nödvändig förutsättning att det finns en samverkan; arbetsdelningen är en specifik form för samverkan.⁸⁶⁾ Det är inte bara omöjligt att ställa arbetsprocessens segmentering och samverkan i motsättning till varandra; värdelagen förverkligas till och med genom deras enhet under det att samverkan är dess princip. »Men i manufakturen har det också blivit en teknisk nödvändighet i själva produktionsprocessen att leverera en bestämd mängd produkter på en given arbetstid.»⁸⁷⁾ Värdelagen blir en teknisk nödvändighet i produktionsprocessen genom utvecklingen av samverkan. »Lagen om värdeförmering får därför full giltighet för den enskilda producenten, först när han använder många arbetare samtidigt, alltså sätter samhälleligt genomsnittsarbete i rörelse, dvs. när han producerar som kapitalist.»⁸⁸⁾

Taylorismen har aldrig förnekat arbetets samverkande karaktär, utan är snarare en av dess främsta uttrycksformer. Eftersom samverkan är orsakad av kapitalet svarar »den datorassisterade taylorismen» (Coriat) mot begränsningar i den föregående kapitalistiska samverkan där massarbetaren hade kunnat inlemmas och kämpa, begränsningar som kunde bekräfta en arbetarsolidaritet och utöva ett tryck på arbetsprocessen. Kapitalet tillämpar inte någon samverkan utan är självt samverkan och som sådan är det långt ifrån att stå i motsättning till värdet. Snarare är samverkan den form varmed värdet blir en »teknisk realitet».

Det finns ingen motsättning mellan den industriella arbetsdelningen och samverkan. Snarare fördjupar de ömsesidigt varandra. »[P]å något sätt måste systemet hålla uppe kontinuiteten mellan de på varandra följande arbetsstationerna som har kopplats isär»⁸⁹⁾. Problemet som Dauvé och Nesic hänger upp sig på är inte hur arbetsledarna inte ska glömma att »inget arbete är individuellt» – de funderar bara över det – och inte heller motsättningen mellan arbetsdelning och samverkan, utan janusansiktet hos samverkan själv. Den samverkande produktionsprocessen är en process för utvinning av mervärde. Inriktningen hos denna process blir nödvändigtvis despotisk. Denna despotism utgörs av en hel hierarki av förmän eller är direkt inkorporerad i det fasta kapitalets specifika organ, som objektiverar arbetets samhälleliga krafter. Arbetsdelning och samverkan är i själva verket identiska. Att denna identitet utgörs av en ständig verksamhet från kapitalistklassens sida, då en sådan är oumbärlig för mervärdeutvinningsprocessen, att klasskampen med jämna mellanrum ifrågasätter den och att införda teknologiska system inte längre kan säkerställa den bildar inte någon självmotsägelse, såvida man inte, vilket vore felaktigt, gör samverkan till något som överstiger värdet.

Det Dauvé och Nesic lägger fram som taylorismens begränsningar är helt enkelt motsättningar som är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Det är alltså uppenbart att kapitalismen inte kan lämna dessa begränsningar, oavsett vad den tar sig till. Mellan de två formerna av manufaktur, sedan vid övergången till storindustri, sedan vid introduktionen av vetenskaplig arbetsdelning, därefter vid införandet av »datoriserad taylorism», för att ta Dauvés och Nesics argumentation bokstavligt, är det alltid samma »motsättning» som reproducerats av kapitalet. Det stämmer, men då är även denna inneboende »motsättning» tillika dess dynamik, annars skulle kapitalets herravälde tvingats ta slut med den likformiga manufakturen.

Hur kan Dauvé och Nesic anse att »psykotekniken» och »socialpsykologin»,⁹⁰⁾ eller för den delen »övervakningshierarki[en]»⁹¹⁾ skulle ha räckt för att säkra den »rationella galenskapens» (taylorismens) överlevnad om den nu var »inadekvat för kapitalismen»?⁹²⁾ Det är som att sätta plåster på ett träben. Om 1950-talets taylorism inte är densamma som den på tjugo- eller trettiotalet så är det inte för att kapitalisterna har börjat använda sig av »socialpsykologi», utan för att de introducerat CNC-maskiner och »transportlinjen». Denna »rationella galenskap» är inte, som vi nyss såg, endast »inadekvat» för kapitalet; låt oss påminna oss om att denna »för kapitalismen inadekvata rationella galenskap» enligt författarna själva också garanterade det »sociala bandet», »tillhörigheten», »integrationen» och »välståndet» under hela den period som enligt dem var New deals glansperiod.

Sedan början av 1990-talet har den »datoriserade taylorismen» åter lanserats på ett tillräckligt energetiskt sätt för att flirta med tillväxttakten under 1960-talet, även om Dauvé och Nesic menar att det »det maximala avståndet mellan utförande och ledning» har förnyat »motsättningarna» som får »produktiviteten … att sjunka».

Under den andra halvan av nittiotalet ser vi Solows kända paradox⁹³⁾ försvinna: »Vi ser datoråldern överallt förutom i våra produktivitetsindex.»⁹⁴⁾ Mellan 1990 och 1995 ökar den amerikanska tillverkningsindustrins produktivitet med 3,3 procent per år och mellan 1995 och 2000 med 5,5 procent per år (Le monde, 17 maj 2002) och återvänder till 5,4 procent under 2002. Detta avstånd mellan utförande och ledning är inneboende i kapitalet och det är således inte genom att undertrycka det som man överstiger begränsningarna hos en historisk arbetsorganisation utan tvärtom genom att fördjupa det. Genom att introducera databehandling i arbetsprocessen har kapitalet svarat på den kollektiva kunskapen och på den framskjutna plats som arbetarna hade vid det traditionella fordistiska löpande bandet. Kapitalet tog bort mycket dödtid genom att fylla arbetsstationerna och optimera tidsteknologin (som accelererade det fasta kapitalets omslagstid).⁹⁵⁾ Den gav en adekvat existens åt arbetets samhälleliga krafter som utvecklades genom samverkan, i enlighet med sin egen natur på så vis att de hädanefter är objektiverade i specifika organ för det fasta kapitalet. Kapitalet humaniserade inte det löpande bandet; alla sjuttiotalets experiment förblev just marginella experiment. Men som av historiens ironi är det på basis av dessa organisatoriska experiment som elektronik- och datorindustrin några år senare skulle komma att ge dem deras fulla potential. Så »humaniseringen» har visserligen ägt rum, men kapitalet förblir alltid kapitalet.

Numera är flödesproduktionen en generalisering av det löpande bandet till hela samhället.

Under lång tid har de sociala bromsarna (vägran av uppdelat arbete, avkvalificering, tyngden i handelslogiken) liksom de tekniska (utrustningens komplexitet, oförmågan att lagra specialisternas kunskap så att den är tillgänglig för den mindre kvalificerade på ett decentraliserat sätt…) varit nog för att hindra löpande bandet-modellen från att sträcka sig utanför slutmonteringen inom bilindustrin samt ett par andra verksamheter, trots dess fördelar i fråga om tidseffektivisering och lagerhållning.⁹⁶⁾

I samma rörelse eliminerades de »sociala problemen» som återfanns överallt inom underhållsbranschen, en av de sista fästena av verkstäder i händerna på en »arbetararistokrati» som i hög grad behållit en oberoende organisering och arbetsrytm genom sitt kunnande. Problemen eliminerades genom att underhållsfunktionen underställdes det tayloriserade arbetets allmänna regel.

Flödet inbegriper likaledes möjligheten att ersätta en »storfabrik» med flera distinkta enheter som etableras nära de viktigaste kunderna. Hela logiken med produktionsorganisering efter yrke destabiliseras. Arbetaridentitetens förfall är en logisk härledning av det omstrukturerade exploateringsförhållandets struktur eftersom den innebär en mängd av »mikrofakta» som berör hela reproduktionen av förhållandet mellan proletariat och kapital. Dessa »mikrofakta» bildar ett system genom de tvång och val som nödvändigheterna och själva exploateringslogiken bestämmer. Detta tayloristiska upphävande av taylorismen innebär att Peugeot kan producera en miljon fler bilar 1998 än fyra år tidigare, med nästan samma antal fabriker.

Vad som är betecknande för den nuvarande perioden är en kraftig utvidgning av de tayloristiska principerna för arbetsorganisering till alla sektorer inom såväl industrin som tjänstesektorn. Det som Taylor och Ford till slut lyckades med i en liten del av ekonomin (de storskaliga serieproducerande industrierna) tränger sig numera på överallt. Först nu håller taylorismen på att bli den förhärskande arbetsmetoden inom alla ekonomiska verksamheter. Den nya arbetsorganisationen, det är taylorismen. Om löpandebandsarbetet, som i Frankrike endast berör fem procent av arbetarna, fortsätter att utvecklas så är det inte det som är nytt med taylorismen (även om det löpande bandet inte är samma sak som på sextiotalet). Nymodigheten ligger i taylorismens utvidgning och i tillämpandet av dess löpandebandsprincip på andra sätt: kvalitets- och tidstvång, arbete under överbelastning (pressen på snabbmatsrestaurangen att fylla på med plastbrickor, muggar osv. och att sköta om fritösen), repetitivt arbete (en ökning med 50 procent under åttiotalet enligt en enkät bland de anställda utfärdad av Arbetsdepartementet), en arbetstakt som påtvingas genom att man är beroende av en kollega, en utvidgning av standardiseringar inom företaget, krav från kunderna osv. Efter att ha blivit kontraproduktiv vid sextiotaletets slut återfann tayloriseringen sin dynamik och gick bortom den efter sjuttiotalets kris.

Arbetet har inte »humaniserats»; disciplinen innefattar nya ersättnings-, bonus- och sanktionsformer samt nya kriterier för befordran. Disciplinen är »rörlighetens», »kvalitetens», »gruppens» och mångfaldens disciplin, liksom disciplinen som ligger i rädslan för att bli arbetslös. Det är en påtvingad disciplin, men kan man begära något annat av löneförhållandet?

Dammarna brast. De sociala och tekniska begränsningarna försvann, samma begränsningar som hade möjliggjort närmare hundra år av tayloriserat arbete inom ramarna för några få serieproducerande företags verkstäder. … [F]rån och med nu infiltrerar, föreskriver, delar och kontrollerar arbetet allting.⁹⁷⁾

Om vi inte nöjer oss med sådant nonsens som »arbetets antropologiska karaktär» och »värde i motsättning till samverkan» utan istället återupptäcker kapitalets, krisens och omstruktureringens verkliga historia så som den kan urskiljas i den omedelbara produktionsprocessen, kan vi förstå hur krisen som såg ut att vara taylorismens dödskris kunde övervinnas genom… en utvidgning av själva taylorismen.

Om vi följer Dauvé och Nesic skulle det »förr i tiden» ha funnits en »arbetarinblandning» i arbetsprocessen, under »guldåren», men att det nu inte längre finns någon sådan inblandning. Kapitalistklassen antas ha enorma problem med att återskapa denna situation, och utan denna situation – ingen omstrukturering.

Det är hela tiden deras apologetiska och änglalika syn på »guldåren» som ger struktur åt författarnas diskurs. Arbetarna hade bjudit ut sig själva som »bönder» i utbyte mot en stadig löneutveckling. Men varför lägger kapitalistklassen ned så mycket energi på att slå sönder denna hävdvunna arbetsorganisation i sin mest rigida form? Dauvé och Nesic kommer att svara: för att arbetarna revolterade. Men var finns då »tillhörigheten»? Vi antas förstå att det är arbetaren som är »tillhörig» och att det är människan som revolterar. Denna arbetsorganisation var ett formidabelt sätt för arbetarna att göra motstånd och var långtifrån ett instrument för »arbetarinblandning». Det var rentav motsatsen till en sådan »inblandning», trots de »höga lönerna».

Dauvé och Nesic försöker säga till oss att det som blev ett misslyckande i Turin inte kommer att lyckas i »tredje världen». På lång sikt (vi hoppas att vi alla inte kommer att vara döda) kan det verka självklart, men på kort och medellång sikt når Kina nära 10 procent årlig tillväxt och kapitalistklassen kan fylla sina fickor. Kapitalackumulationen är sin egen dödsruna men de som glömmer att uttrycken i den satsen står i ett ömsesidigt förhållande till varandra förstår varken dödsrunan eller ackumulationen. Vad misslyckades i Turin? Inte var det utbytet av »höga löner» mot en ställning som »bönder». De »höga lönerna» var åt dem som inte hade varit bönder (yrkesarbetare, anställda) och »bondeställningen» åt dem som inte hade haft några »höga löner». Vad som var konstant under den heta hösten 1969 i Fiatfabrikerna var tempoarbetarens krav på stora löneförhöjningar medan CGIL – som företrädde andra arbetarkategorier än dem – ständigt försökte att återföra konflikterna… till kontrollen över arbetsorganisationen. Frågan om »lugnet» i fabrikerna⁹⁸⁾ fram till sextiotalets slut kan inte abstrakt förstås som strukturen hos ett samhälleligt förhållande som reducerats till en »fordistisk kompromiss». Frågan måste kunna hänföras till »arbetarkollektivets» natur och därmed till den »hegemoni» som denna utgjorde. I Fiats fall under den heta hösten tar sig kampen om hegemonin ofta våldsamma former mellan olika kategorier av arbetare: en symbolisk, fysisk och organisatorisk avkvalificering av fackmannen eller maskinoperatören. Men även om vi skulle godta begreppet »kompromiss» var detta ändå inte något brott med »kompromissen», eftersom de som »bröt» den inte var de som hade slutit den. Det är sant att allt detta inte hindrade arbetsorganisationen från att braka ihop med en skräll, men som vi har sett förstod kapitalistklassen att dra undan mattan för arbetarmakten så som den givit sig till känna på alla fronter⁹⁹⁾ och att få till andra åtgärder för att mobilisera arbetskraften produktivt i vad som till slut blev ett system.

»Om utökningen av taylorismen till slut visade sig kontraproduktiv i Turin» så var det genom Fiatarbetarnas kamp. Taylorismens begränsningar under den förra expansionsfasen härörde inte enbart från arbetsprocessen utan från föreningen av denna med skapandet av en homogen arbetskraft på en arbetsmarknad där arbetslösheten hölls i schack och i ett läge med stora produktivitetsvinster. Taylorismen var en krigsmaskin mot yrkesarbetaren, men slutade i att frambringa en arbetskraft som var kollektiv på fabrikens nivå och samhällelig på den allmänna reproduktionsnivån och som visade sig omöjlig att absorbera. Taylorismen var en begränsning för arbetsprocessen men endast därför att det här fanns en klasskamp. Taylorismen »uttömdes [inte] för att den förnekade arbetets samverkande dimension»¹⁰⁰⁾ som »antropologerna» tänker sig det. Denna »samverkande dimension» beror på kapitalet, något som proletärerna hela tiden möts av när de inträder i arbetsprocessen och inte något som egentligen tillhör dem och som kapitalet sedan övertar.

Kapitalistklassen ställdes inför två krav: att krossa arbetarkollektivet och att bryta upp förhållandet mellan löneökningar och produktivitetsvinster. Det var med detta som utgångspunkt som den allteftersom »fixade till» en ny arbetsorganisation i den omedelbara produktionsprocessen.

Oavsett om det här ägde rum inom de gamla tayloriserade sektorerna där arbetsorganisationen har förändrats i grunden, eller inom de många fler sektorerna som de tayloristiska metoderna påtvingar sig på andra sätt, fast med bibehållna tayloristiska grundprinciper så omkullkastas arbetarkollektivet. Hela kategorier kastas ut eller begränsas till att få underordnade uppgifter: tempoarbetare, facklärda (de tidigare »herrarna över verkstäderna»), ungdomar som kommer ut från korta tekniska utbildningar. Fackmännens tekniska begåvning och autonomi ifrågasätts i ljuset av maskinoperatörer och tekniker och de vet inte längre vilka de är (precis som mästarna). Andra »uppvärderas»: arbetare som sköter automatiserade kontrollsystem, produktionstekniker. De senare blir det nav kring vilket kollektivets ned-/uppgraderinsprocess organiseras. Vid sidan av den stora mängden marginaliserade arbetare, vars uppgifter har blivit underordnade, banaliserade och rutinmässiga, som har reducerats till simpla sensorer och som därtill påtvingas nya begränsningar, uppträder en kategori arbetare som ska binda samman direkta och indirekta uppgifter och vara ansvariga för allsidiga operationer såväl horisontellt (uppgifter på samma nivå på olika maskiner) som vertikalt (uppgifter på olika nivåer på en och samma maskin).

Om man tar exemplet med Peugeotfabriken i Sochaux, som har studerats av Beaud och Pialoux i Retour sur la condition ouvrière (Éditions Fayard), måste man konstatera två saker:

1. att det är under sjuttiotalet som »motståndssolidariteten» på fabriken når sin topp, samtidigt som »lönekompensationen» befinner sig vid sin höjdpunkt
2. att denna »verkstadskultur», denna »kollektiva skicklighet» i början av åttiotalet, har försvunnit eller åtminstone inte längre fungerar.

Arbetet omorganiserades i grupper eller arbetslag runt en »lagledare» (ett steg mittemellan arbetare och förman), ett system med kollektiva och individuella bonusar infördes, självkontroll inom arbetslagen upprättandes och allt sköttes av unga ingenjörer. Team-bonusen leder till att gruppen själv upprättar en ordning mot »avvikare»; sådana som inte vill eller kan acceptera de minimala formerna för »delaktighet» marginaliseras. Samtidigt innebär den massiva närvaron av bemanningsanställda ett permanent hot mot arbetarna på samma gång som dessa ofta får avlastning på de tyngsta arbetsstationerna. I kampen mot rigiditeten och arbetarmotståndet som ärvdes från den gamla organisationen handlar det om att få solidariteten på golvet att fungera till förmån för ledningen: den vardagliga gången på fabriken är tänkt att delegeras till arbetarkollektivet. »Inblandningen» är alltid en begränsning, en maktbalans, och aldrig en kompromiss. Inom kapitalet är erkännandet av arbetets värde alltid ett medel för en större underkastelse.

Den nya arbetsorganisationen har gjort att »arbetararistokratin» har upplösts, dvs. fackmannens självständighet i sitt arbete. De facklärda arbetarna som var förgrundsgestalterna i den gamla kampcykeln socialiserade tempoarbetarna i riktiga arbetarinstitutioner och representerade ett hopp om befordran. Nu finns det en lucka mellan tempoarbetarnas nivå och teknikernas, vilket delar upp arbetarna fullkomligt trots att de båda grupperna är fysiskt närvarande i produktionsanläggningarna. Det är helt riktigt att arbetarnas villkor blir homogeniserade vid golvet. Om detta inte tillkom fackmannen skulle tempoarbetaren kunna bli kontrollant, förare, inställare, men alla dessa perifert anställda ser sina uppgifter alltmer integreras i produktionsuppgifterna. Överallt ersätter kompetens kvalifikationer. Typexemplet på ett sådant ersättande är lagledaren, där de organisatoriska och tekniska innovationerna helt har kastat om det gamla systemet som grundade sig på anciennitet och arbetskvalifikationer. Kapitalistklassen har skapat en ny arbetsorganisation, men det är en ny organisation av mervärdeproducerande arbete och som sådan måste den påföras inom ramen för klasskampen. Den sänks alltså inte ned fix och färdig med fallskärm över fabrikerna, vilket vi leds att tro av dem som betraktade fordismen som en konstruktion som skapats på förhand.

Såvida man inte föreställer sig en kapitalism som inte längre är kapitalistisk finns det – tvärtemot Dauvés och Nesics åsikt – på intet sätt någon »motsättning mellan att få arbetaren att använda och värdeförmera komplicerade produktionsprocesser, som kräver långt mer deltagande, och att behandla honom som en förbrukningsartikel.»¹⁰¹⁾ Det är helt sant att detta bara kan ställa till med problem för kapitalförmeringen, men här handlar det om en omstrukturering av kapitalet och inte om något sökande efter produktionsprocessen med den bästa samverkan. Detta tål att återupprepas: I samverkan har arbetarna redan slutat att tillhöra; samverkan är en funktion av kapitalet i det att den konsubstantiellt¹⁰²⁾ driver på avpressandet av merarbete. »Mobiliseringen» av arbetarna har alltid varit disciplinär och den vetenskapliga arbetsorganiseringen är ett utmärkt exempel på det. Det krävs att man saknar ett visst mått av realism för att man ska kunna göra denna till modell för »arbetarnas förbundenhet».

Den nivå på vilken allt som rör omstruktureringen knyts samman är kapitalets världscykel. Kapitalets globalisering är inte ett kännemärke jämte andra såsom arbetskraftens reproduktion, valutan, den omedelbara produktionsprocessen eller förhållandet mellan produktion och cirkulation. Globaliseringen av kapitalcykeln är omstruktureringens allmänna form; det är det enda sätt på vilket kapitalets rörelse existerar. Den är inte den dynamik som inrymmer det relativa mervärdet, utan en syntes av alla kännetecken, en sorts förmedlande abstraktion.

Globaliseringen är inte en homotetisk¹⁰³⁾ expansion av de kapitalistiska förhållandena över varje liten jordlott på den här planeten, utan en specifik struktur för exploatering och reproduktion av förhållandet, sådant det blivit omstrukturerat, som geografi. Som geografi är den innehållet i och formen för omstruktureringen av förhållandet mellan proletariat och kapital. Segmenteringen, flexibiliteten, arbetskraftens värdeminskning i de samhälleliga kombinationerna av dess reproduktion och upprätthållande, allt det här blev i sig en gränslös utbredningsprocess, precis som mervärdets förvandling till tillskottskapital eller tillägnandet av arbetets samhälleliga krafter. Att endast närma sig världsmarknadens förändring som konkurrens mellan olika kapital innebär att man blott har en partiell syn på globaliseringen. Med denna syn tas inte hänsyn till att en sak som mervärdets förvandling till tillskottskapital endast kan förekomma om den omedelbara produktionsprocessen, där mervärdet bildas, och förnyelsen av mötet med arbetet, där det blir tillskottskapital, själva är omstrukturerade produktions- och reproduktionsprocesser.

Under det att de presenterar sin undersökning av villkoren för en »reell eller förväntat god hälsa» hos kapitalet och dess nya utrymmen för utveckling, gör Dauvé och Nesic som första kriterium följande bedömning:

Kapitalismen förutsätter ett homogent, kvantitativt och demokratiskt utrymme där varje varubärare är likvärdig med sin granne. Det som begränsar är således olika kastbaserade eller etniska barriärer.¹⁰⁴⁾

Författarna blandar ihop värde med kapital. Vem är denna »varubärare» som är likvärdig med »sin granne»? Handlar det om småproducenten som för sin produkt till marknaden så intresserar detta oss endast marginellt och vi noterar att det är varorna som står i förhållande till varandra och som likställs, och det är fullständigt likgiltigt om bäraren så var en liten grön gubbe. Handlar det om bäraren av den mycket speciella varan arbetskraft så njuter kapitalet av dess skillnader i härkomst, av dess särdrag och egenartena i sättet som den utbildas och reproduceras, kort sagt av dess segmentering. Det njuter till och med av att outtröttligt skapa nya skillnader. Det teoretiska utrymmet för den enkla varuproduktionen, som aldrig har existerat som en historisk samhällsformation, svarar mer eller mindre mot något som författarna önskar och inte mot det kapitalistiska rummet. Kapitalackumulationens rum är ett rum med ojämna utvecklingsnivåer, beroenden och ojämlika utbyten. Detta utrymme är på samma gång fragmenterat och homogent. Fragmenteringen och homogeniteten består gemensamt i värdets omvandling till produktionspris vilket inbegriper profitkvotens utjämning. Genomgående i arbetena av Arghiri Emmanuel, Wallerstein, Braudel, Samir Amin, Palloix och Gunder Frank om det kapitalistiska världssystemet eller de allra senaste av Michalet, Carroué och Adda, finns det hela tiden en sak som är konstant: antingen det handlar om internationalisering eller globalisering så definieras det ena eller det andra i förhållandet mellan en territoriell differentiering (nationell eller regional) och homogenisering som alltid är hierarkiskt ordnad och bunden till kapitalackumulationen.

För det första så skulle kapitalismen förutsätta ett »homogent utrymme» (dvs. ett utrymme som hör till den enkla varuproduktionen), vilket för det andra förutsätter att »ett land inte kan utveckla sina villkor [villkoren för det homogena utrymmet, förf. anm.] annat än inifrån». De inifrån kommande industriella revolutionerna fullbordades (med möda för vissa länder såsom Österrike-Ungern och Italien) under den sista tredjedelen av 1800-talet. Av detta måste man alltså dra slutsatsen att det kapitalistiska rummet är inhägnat efter denna tidpunkt. För det tredje så är »drakarna» handikappade på grund av avskaknaden av en självcentrerad utveckling. Slutsatsen är att »dessa länder kommer för sent» (för en »självcentrerad» utveckling, om detta råder det inget tvivel). Och bevisningen till stöd för detta resonemang är att det inte var på det sättet som Förenta staterna utvecklades. Vi kan endast instämma i denna demonstration: Malaysia kommer aldrig att bli Förenta staterna. På samma sätt som det för Dauvé och Nesic endast fanns en »fordistisk» kapitalism i »centrum» kan det i »periferin» inte finnas någon »självcentrerad» kapitalism.¹⁰⁵⁾ Giltigheten i det andra påståendet får gälla för det första.

I konkurrensspelet på världsmarknaden vinner den som också har utvecklat sin hemmamarknad.¹⁰⁶⁾

Men ingen fråga ställer sig på det här sättet i den nuvarande omstruktureringen av det kapitalistiska produktionssättet. Det handlar inte om att veta mot vem som Indonesien kommer att vinna utan om på vilket sätt som Indonesien, inom dess nationella ram, deltar i konkurrensen och i värdeförmeringen inuti världskapitalet. Som Nesic sade i Crise sociale / Mythes et réalités kan man inte längre hävda att någon del av det globala kapitalet som investerats inom ett nationellt område som sådant skulle äga några bestämningar från det sammanhanget.

Dessa länder [tigrarna eller drakarna, förf. anm.] må vara unga, men de kommer för sent i en kapitalistisk värld som ofta föryngras snabbare än de.¹⁰⁷⁾

Formuleringen är stilig, men när de ställer den berömda frågan »Kan de industrialisera tredje världen?», under det att de föreställer sig att ett jakande svar skulle innebära en konkurrens på lika villkor mellan USA och Taiwan där båda vore sammanhängande och självcentrerade, kan svaret förstås bli enbart nekande. I den globala konkurrensens spel, om sportskor till exempel, är det uppenbart att Indonesien eller Vietnam inte kan konkurrera med den amerikanska tillverkaren Nike (eller tvärtom…).

Svältlöner och teknologiöverföringar kommer aldrig att göra det möjligt att i Jakarta eller Manila producera en bil som möter europeisk standard och som kan säljas i Bryssel 10 procent billigare än en Renault eller en Fiat.¹⁰⁸⁾

Kanske inte av europeisk eller amerikansk standard, men väl av japansk standard och en försäljning i Europa är ju möjlig vilket redan det inte är dåligt. Toyota gör det med sina sportmodeller som tillverkas inom ett nätverk som sträcker sig över Sydostasien.

Varför skulle det som är möjligt för datorer, teveapparater, dvd-läsare osv, inte vara det för bilar?

Det finns ingen »världsmarknad» så som Dauvé och Nesic föreställer sig och hoppas (för att den kommunistiska revolutionen ska bli framgångsrik…), det vill säga ett homogent rum där var och en skulle vara »likvärdig med sin granne». Från jordbruksprodukter till specialstål kontrolleras inträdet på världsmarknaden av ett begränsat antal företag. Världsmarknaden är från första början ett »inrutat område» (Michalet) som definieras genom att uppdelningar och murar uppstår och reproduceras. Det rör sig om ett virrvarr på tre nivåer: de strukturer som upprättas av storföretagen och deras underleverantörer, de multinationella företagens hierarkiska inhemska »marknader» och allianserna mellan de multinationella företagen. För att få tillgång till världsmarknaden kan man sällan undvika detta »rutsystem». Dauvé och Nesic framställer det som ett villkor för en »lyckad» globalisering, som säkerställer ett »livskraftigt» kapital, någonting som i strikt mening inte har den minsta chans att gå i uppfyllelse, eftersom detta villkor inte har någonting att göra med det föremål som vi antar avses.

Det är uppenbart att den nya periferin inte kommer att avgå som segrare i den globala konkurrensen, eftersom globaliseringen är en utbredning av subtila och systematiska strategier för att föröka de rumsliga, det vill säga de sociala olikheterna. Man kan betona de inneboende motsättningarna i den här typen av kapitalistisk utbredning (beroendet av lättrörligt utländskt kapital, icke-överensstämmelsen mellan den lokala tillväxten i produktion och konsumtion, ömtåligheten i förhållande till uppdragsgivare, marknadernas nyckfullhet, beroendet av växelkurser och räntenivåer), men man får ta dem för vad de är – systemets egna motsättningar – och inte svagheter som har att göra med någon sorts brist.

Dauvé och Nesic har fullkomligt rätt: länderna i de »underutvecklade» territorierna som blir »nya industrialiserade» eller »framväxande» länder är »åtskilda territorier» eller »mosaiksystem», för att låna Laurent Carroués bildrika uttryck. Det är klart att ett sådant nationellt avskilt och systemiskt utåtvänt territorium ger upphov till problem med att skapa och bevara en nationell sammanhållning. Detta samtidigt som trycket för proletariatet på dess reproduktion undslipper alla tvång som spänner över detta »nationella» rum. De uppdelningar som tidigare återfanns inom mer eller mindre begränsade områden (ett nationellt kapital har aldrig gjort sitt territorium likformigt och inte heller reproduktionen av arbetskraften: varken USA, Tyskland, Frankrike eller Storbritannien och ännu mindre Spanien eller Italien) breder idag ut sig i planetär skala.

Logiken i den »territoriella sönderdelningen» fastställer inte enbart förhållandet mellan Nord och Syd utan är allmän för omstruktureringen. Då den omformar de dominerande områdena som bildats långt tidigare så är »sönderdelningen» inte ett tecken på den nuvarande periodens oförmåga att se uppkomsten av nya kapitalistiska områden.

Det finns idag inte nog med plats på världsmarknaden för länder som lever på utrikeshandel.¹⁰⁹⁾

En besynnerlig frågeställning: som om det i utrikeshandeln skulle handla om verkligt autonoma entiteter som står sida vid sida och inte, vilket är vanligast, om en organisation mellan företag, som om även världsmarknaden vore oföränderlig. De säger att det hade varit nödvändigt »att bilarna började rulla i länderna som producerar dem», för att man skulle kunna undfly världsmarknadens tvångströja.¹¹⁰⁾ Varför är det då inte också nödvändigt att alla de bilar som tillverkas i Trollhättan och Torslanda rullar på vägarna i Västra Götaland?

Det är »skräckscenariot», ett oerhört kaotiskt scenario, som har fört med sig det här, men det är det här som vi måste undersöka för sig självt och inte för att det inte är det »bra» scenariot.

Just nu är allt blockerat enligt Dauvé och Nesic: »[D]e internationella standarderna blockerar den extensiva ackumulationen av tung industri av sovjetisk typ eller lätt industri som tillverkar konsumtionsvaror».¹¹¹⁾ Det är inte sant: stålindustrin och den brasilianska flygindustrin, den koreanska bil- och datorchipindustrin, tillverkningen av teveapparater, kinesiskt aluminium och leksaker, tunisiska t-tröjor, indiska generiska läkemedel etc, etc. »[I]dag har de länder som tjänade på utlokaliseringen än svårare att få igång en självständig utveckling.»¹¹²⁾ Det är sant, men lika mycket som att be en näckros att slå rot i Sahara.

Vi kommer här tillbaka till refrängen: utan »autonom självcentrerad utveckling» ingen »kompromiss», ingen institutionaliserad arbetarrörelse, intet av det berömda »sociala bandet» och den inte mindre beryktade »arbetartillhörigheten» osv. Det kan inte finnas något »dynamiskt kapital» eftersom »lönesystemet inte kan blomstra mot lönearbetarna» och eftersom »staten måste företräda det allmänna intresset». Vad beträffar Mexiko följs det oundvikliga »förr i tiden», som stycket inleds med, av en vacker välbalanserad mening: »Där folk närde drömmar om ett helt lands självständighet, måste de nu nöja sig med ett kvarter eller en bys självständighet.»¹¹³⁾ Det måste handla om oljeexport och maquiladoras. Men oljeexport och maquiladoras är instabila och kommer aldrig att förvandla Mexiko till ett nytt Tyskland. Det är emellertid inte det som är problemet, och på det hela taget var heller inte »fordismen» särskilt stabil och än mindre den subventionerade industrin i de olika försöken till en självcentrerad utveckling liksom populismen i periferin.

»Idag bryter kapitalet ned mer än vad det strukturerar»¹¹⁴⁾ upprepar författarna. Vi hjälper till: det är sant, en nedbrytning av alla nationella kapital i de framväxande ekonomierna, men även i de allra mest utvecklade centrumländerna vilket är betydligt mer intressant för att förstå fenomenets natur. Men är det så uppenbart som det verkar att kapitalet bryter ned mer än vad det strukturerar? Nej, strukturen finns någon annanstans: i företagsstrukturen och -nätverken, liksom i olika statliga/understatliga/överstatliga former av kontroll över territorier och av arbetskraften.

En blick på den nationella eller lokala ramen kan visserligen ge ett intryck av att kapitalet bryter ned, men om man tar hänsyn till de tre nivåerna (den globala, kontinentala och den nationella eller lokala), oavsett inom vilken bransch som verksamheten äger rum, strukturerar kapitalet i allra högsta grad rummet för dess värdeförmering, det vill säga reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena.

Globaliseringen förstärker de skarpa skillnaderna mellan redan befintliga områden och ökar de rumsliga ojämnheterna, men den gör mer än att betona dem – den skapar av dessa skillnader en hierarki inom en helhet som är svår att få grepp om.

Vid tiden för utlokaliseringarna »kompenseras» inte nedbrytningen av den regionala eller nationella industristrukturen genom att det skapas en ny nationell sammanhållning i de underutvecklade länderna som välkomnar de nya industriområdena. Men sammanhållningen och strukturen existerar på annat håll: i världsskala. Dauvé och Nesic väntar sig av globaliseringen att den ska vara en upprepning i större skala av de nuvarande stora industrinationernas födelse. Efter att de konstaterat det uppenbart omöjliga i minsta början till att denna hypotes skulle förverkligas, drar de slutsatsen, inte att deras hypotes ej är adekvat i förhållande till verkligheten, utan att den reellt existerande kapitalismen inte har en adekvat karaktär i förhållande till deras hypotes.

Sålunda avslutas en historisk epok då kapitalet »ännu kunde skryta med att ha en ›progressiv› karaktär, med uppdraget att röja allt ›ålderdomligt› ur vägen och att bevilja miljarder människor tillträde till ›moderniteten›»¹¹⁵⁾. Givetvis står allt inom citattecken, fantastiska citattecken, men vi står här inte långt ifrån en förfallsteori. Kapitalet var progressivt och är det inte längre. Vi lägger märke till att fram till »fordismens kris» var kapitalet inte verkligt progressivt, men det »skröt [vår emfas] med att ha en progressiv karaktär». Vilken otrolig nyansskillnad! Vi har alltså här som kriterium för kapitalets omstrukturering dess förmåga eller oförmåga att hålla fast vid en självrättfärdigande diskurs. Vi måste notera att om denna diskurs att låtsas »utrota svälten, öppna skolor, befria kvinnan, att bidra med värdighet»¹¹⁶⁾, om detta skulle vara ett kriterium, då kan man endast dra samma slutsats som George W. Bush: att kapitalismen befinner sig mitt i en progressiv fas och att Kennedy och Rostow var upplysningsfientliga, då de enbart ville hålla tillbaka det onda.

Låt oss vara cyniska! Finns det något fullständigare tillträde till moderniteten (utan citattecken) än de hundratals miljoner kinesiska bönder som trängs ihop som tillfällig arbetskraft i metropolernas utkanter under de gnistrande skyskraporna, än de tiotals miljoner unga indonesier som tillverkar multietniska barbiedockor, än de tolvåriga liberier som med uzi i hand blir indragna i den internationella diamanthandeln, än den fjärdedel av de unga moldaverna mellan 18 och 30 år som söker sig till prostitution i Västeuropa.

Om cynismen hindrar oss från att vilja anpassa den kapitalistiska marknaden efter vår hypotes så räcker den emellertid till att fastslå sakernas tillstånd och säga att »såhär ser det ut». Vi har hävdat att den nedbrytning som Dauvé och Nesic talar om bara är en illusion som uppstår på en viss skala, att den är en omstrukturering och inre sammanhållning i världsskala, huvudsakligen tvärsöver de multinationella företagens organisation. Man kan invända att de senare endast svarar för en bråkdel av den kapitalistiska produktionen i världen. På det svarar vi att de kontrollerar och hierarkiskt ordnar branscherna som de är verksamma inom och att de för så gott som alla företag är den nödvändiga genomfarten för att nå tillträde till marknaden. Men det finns en annan mycket mer grund­läg­gande invändning: att strategierna från sammanhängande företag som verk­ar sida vid sida, på deras nivå, inte genom sig själva ger den kapital­istiska reproduktionen dess logiska sammanhang.

Den nya kapitalistiska världsorganisationen påför i planetär skala innehållet i och formen för det kapitalistiska exploateringsförhållandet så som det trädde fram ur den omstrukturering som föddes i och med arbetarnas nederlag i början av sjuttiotalet. Ur omstruktureringen av exploateringsförhållandet har en ny värld fötts. Där det fanns en lokalisering som band samman industriella, finansiella och arbetskraftsintressen kan en särkoppling mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion nu äga rum.

Det är lätt att föreställa sig värdeförmeringens sammanhållning i värdsskala om man befinner sig på den allra största skalan: kapitalistiska hypercentrum som sammanför de högsta funktionerna inom den hierarki som vi har sett etablera sig i företagens organisation (finans, högteknologi, forskningscenter osv.); sekundära zoner med verksamheter som är nödvändiga för teknologin i mellanledet vilka sammanför logistiken och handelns utbredning, otydligt avgränsade zoner vars periferier ägnas åt montering, ofta legotillverkning; och slutligen, kriszoner och »sociala sophögar» där en hel informell ekonomi med lagliga och olagliga produkter frodas. Denna »svarta» ekonomi säkrar inte bara dessa zoners överlevnad utan möjliggör också, genom handeln med arbetskraft, energi, kapital med »okänt» ursprung, en rörlighet hos de regioner som omger dem. (Kan man föreställa sig någon reproduktion i olje- eller gasrepublikerna i Centralasien utan det afghanska opiumet, eller »moderna» sektorers överlevnad i Bolivia utan kokainproduktionen?)

Om kapitalets värdeförmering är enad tvärsigenom denna zonindelning så är den det inte på samma sätt vad gäller arbetskraftens reproduktion. Var och en av dessa zoner har specifika reproduktionssätt. I den första världen: en liten grupp högavlönade med privatiserade sociala risker som överlappar varandra i fragment av arbetskraften, där vissa aspekter av »fordismen» finns bevarade, och andra, som blir allt talrikare, vilka underställs en »ny kompromiss». Det bästa man kan göra anspråk på på lång sikt är att tillhöra denna kollektiva arbetskraft som köps på livstid mot en socialt eländig inkomst och som därigenom individuellt och tillfälligt exploateras till ännu lägre kostnader. I den andra världen: reglering genom låga löner som påförs under ett starkt tryck av inhemsk migration och en stor anställningsotrygghet, öar med internationell legotillverkning som kan vara mer eller mindre stabil, föga eller ingen försäkring mot sociala risker, arbetskraftsinvandring. I den tredje världen: humanitärt bistånd, olika former av illegal handel, överlevnad tack vare jordbruket, reglering genom all möjlig slags maffia och mer eller mindre mikroskopiska krig, men även tack vare en förnyad lokal och etnisk solidaritet. Kapitalismen är på väg att lyckas med konststycket att omarbeta klaner, etniciteter, den »ursprungliga sociala kompetensen» och härda dem till specifika organ i reproduktionen av dess disponibla arbetskraft. Åtskillnaden är total mellan den förenade globala kapitalförmeringen och den reproduktion av arbetskraften som är adekvat för denna förmering. Mellan de två har det ömsesidiga förhållandet av strikt ekvivalens mellan massproduktion och betingelserna för arbetskraftens reproduktion försvunnit, det som definierade fordismen.

Vi sade att det var tämligen enkelt att uppfatta denna sammanhållning på den allra största skalan, men den skulle inte existera på den nivån om man inte fann den på alla andra nivåer. Det är endast genom att finnas på alla andra nivåer som den kan vara något sammanhållet och inte någon juxtaposition, ty det är därigenom, i det att den återfinns på alla nivåer, som det kan finnas en världsmarknad för produkter, kapital och arbetskraft. Zonindelningen som mise en abîmes¹¹⁷⁾ är en funktionell bestämning av kapitalet; den upprätthåller expanderande världsmarknader och en planetär utvidning av den disponibla arbetsstyrkan, trots avbrottet mellan de två, och detta utanför deras nödvändiga relation inom ett och samma rum av en i förväg bestämd reproduktion. (Det är därför som zonindelningen måste vara en mise en abîmes.) Detta är ett verkligt kraftprov, ett »tillfixande» under loppet av omstruktureringen som inte någon storslagen regulationistisk eller nyliberal strategi hade kunnat förutse.

Vi kan endast tala om en globalisering av kapitalets värdeförmering i så måtto som det hierarkiska ordnandet inte rätt och slätt ställer tre typer av rum vid sidan av varandra i världsskala och där dess funktioner visar sig som ett jämnt och homogent block. Om något dylikt hade varit fallet skulle grundprinciperna för det omstrukturerade kapitalet såsom globalisering – särkopplingen mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion – försvinna. Denna särkoppling skulle inte vara ett unikt systems funktionssätt utan en simpel uppställning av tre världar sida vid sida med olika regler för reproduktionen och där dessa världar exploaterar de andra medan var och en behåller sitt eget inre sammanhang. Avbrottet mellan en nödvändig relation mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion splittrar de sammanhållna reproduktionsytorna i sina regionala och även nationella indelningar. Särkopplingen producerar sina skärningspunkter och sin oändliga upprepning. Exploateringen och dess reproduktion organiserar en geografi där varje territorium sätter den globala hierarkiska organiseringen en abîmes. Inom varje nivå på skalan uppställer sig och förenas en »överutvecklad» kärna, zoner prydda med en mer eller mindre kraftig kapitalistisk koncentration; kriszoner där direkt våld utövas mot de »sociala sophögarna», marginaliserade, ghetton, en underjordisk ekonomi av handel med kvinnor och män som kontrolleras av olika slags mafia.

I denna nya värld upprättas närapå överallt ett repressionssystem som betingas av en snäv överensstämmelse mellan våldets och ekonomins organisering till en punkt där skillnaden mellan krig och fred, mellan polisoperationer och krig, utplånas. I Brasiliens favelas, på fängelserna i USA, i de stora metropolernas förorter, i Kinas frihandelszoner, längs oljestråken runt Kaspiska havet, på Västbanken och i Gaza, har det polisiära kriget blivit en samhällelig reglering: arbetskraftens demografi, geografi, hantering, reproduktion och exploatering. Det handlar här om en hantering i världsskala: inkomster som ligger nära överlevnadsgränsen, dödshot för de massor av individer som kastas mot städerna till följd av förstörelsen av jordbruket, bortkörda efter att ha blivit utnyttjade och massakrerade av paramilitärer eller parapoliser.

Dauvé och Nesic erkänner att hela världen »inte kan likna Amsterdam eller Chicago», men »omstruktureringen har endast någon betydelse om den återförenar det allra modernaste kapitalistiska området med den övriga världen runt detta område.»¹¹⁸⁾ Denna återförening har aldrig varit så intim just därför att det inte längre finns några autonoma och självcentrerade områden och därför att den är reell på alla nivåer, på grund av den ömsesidiga penetrationen av de mest moderna och de mest marginella. Det är just denna extrema förening genom interpenetration – slutet på var och en för sig – som Dauvé och Nesic betraktar som ett sönderfall, helt till följd av deras fordistiska nostalgi.

Särkopplingen mellan arbetskraftens reproduktion och kapitalets värdeförmering, strukturen av en mise en abîmes i varje enskilt område av den globala hierarkin, det är kring dessa två sammanlänkade punkter som den inre sammanhållningen hos den globala reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena idag utspelar sig. »Kaoset» sticker i ögonen på Dauvé och Nesic, till sådan grad att det förblindar dem. Men detta kaos är enbart den kapitalistiska omstruktureringens ordning. De grundläggande bestämningarna av det omstrukturerade exploateringsförhållandet breder ut sig i världsskala och reproduceras överallt på alla nivåer. Och det på grund av rörligheten i kapitalets reproduktion som påför utvinningen av mervärdet i dess relativa form. Lokaliseringen, territoriellt sammanfogad, av arbetskraftens reproduktion och kapitalets värdeförmering, var det paradigmatiska hindret för denna rörlighet och det sammanfattade alla de övriga.

Aldrig har värdeförmeringen så mycket som idag (och ändå mindre än i morgon) dragit in den största delen av jordklotet, Afrika inbegripet, tvärsigenom dess interna migration mot plantageregionerna, gruvzonerna, hamnmetropolerna och den utomkontinentala migrationen mot Europa eller Sydasien. I hela västerlandet har det gamla förhållandet mellan äldre och yngre brutit samman och frigjort de nödvändiga energierna till marknadens anarki, till den råa resursutvinningen vilken kontrolleras av ett fåtal större företag och vilkas vinster hamnar i Schweiz, Guernsey, Luxemburg eller på Jungfruöarna, via den lokala kleptokratin. Efter att ha utrotat de arbetande indierna har kapitalisterna börjat importera svarta. Dessa människor är en aldrig sinande resurs. Allt det här är smutsigt och instabilt – sådan är kapitalismen –, men det är inte något »negativt herravälde», vilket heller inte betyder ett dyft, utan en annorlunda organisering av den kapitalistiska världen.

»Förr», närmare bestämt »1950», organiserades världen runt löneförhållandets och utbytets expansion. »Detta är inte längre fallet.»¹¹⁹⁾ Man kan inte, som Dauvé och Nesic, i Rubaks efterföljd, säga att arbetarklassen befinner sig i en »permanent expansion» och samtidigt förneka denna expansion i världens alla regioner. Att säga att kapitalismen idag »drar sig tillbaka till sina historiska fästen»¹²⁰⁾, ens provisoriskt, är ett tecken på total blindhet. Från Kina till Mexiko, över självaste Afrika, är den hisnande utvidgningen av den urbana misären en formidabel expansion av utbytet. Dessa nyligen urbaniserade massor blir fångade i utbytets kretslopp och resultatet är deras misär. Vilka var de framträdande dragen hos detta varuutbyte för miljontals kinesiska bybor, eller för byarna ute i bushen? Sedan trettio år tillbaka har hela Syd- och Sydostasien och länderna i Latinamerika fått se sin avlönade befolkning skjuta i höjden, och idag har Kina dragits in i dansen, där kåkstäderna som sträcker ut sig till periferin och som omgärdar stationerna är ett verkligt organiserande av lönearbete. Den ostasiatiska krisen 1997 var en kris för denna formidabla kapitalistiska utveckling, en kris som hade de utmärkande dragen hos värdeförmeringens nya internationella modaliteter som domineras av finanskapitalet. Det går inte att säga att lönearbetet inte sträcker ut sig såvida man inte har det inpräntat i skallen att lönearbete är detsamma som det fordistiska lönearbetet.

Det är på goda grunder som Dauvé och Nesic förklarar att det som är av betydelse för en bestämning av huruvida det har ägt rum någon omstrukturering inte är ett anhopande av fakta utan vilka kriterier som väljs för att bedöma dessa fakta. Detta kriterium är för dem systemets dynamik.

Vi har försökt visa att man från denna synpunkt enbart kan sluta sig till att omstruktureringen faktiskt har ägt rum, förutsatt att man tar detta kriterium på allvar, det vill säga att man inte kräver att ett system som har modifierats ska leva upp till det föregående systemets villkor.

Det omstrukturerade kapitalet är hela tiden kapitalet; det får utstå stora svårigheter, men de är dess egna svårigheter och orsakas inte av att det inte längre är vad det var »förr i tiden». I ett exploateringssystem där lönearbetet organiseras som prekärt och roterande bland stundom väldiga massor, befriar kapitalet en större massa disponibelt arbete än vad det absorberar produktivt och detta är på samma gång ett villkor för detta nya exploateringssätt och ett reellt »regleringsproblem». Särkopplingen mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion – som är ett allmänt särdrag för utsugningsförhållandets globalisering – ger oss en problematisk utvecklingsregim i vilken profitkvotens utjämning ej tar sig i uttryck i en utjämning av ackumulationskvoten. Arbetarklassen har för närvarande svårt att i arbetsprocessen finna den »optimala kombinationen» av organisatoriska och tekniska förändringar. Dagens nytayloristiska ekonomi har – åtminstone provisoriskt – lyckats att förstöra kapitalismens sekulära tendens att se sin kapitalistiska intensitet växa oavbrutet, alltså behovet av bundet kapital per enhet producerat förädlingsvärde.¹²¹⁾

Likväl är denna kapitalismens »nyvunna ungdom», som Guillaume Duval säger, ändå problemfylld: Produktivitetsvinsterna ökar inte längre. Automatiseringens framsteg som kunnat få dem att öka är delvis blockerade; de materiella investeringarna och därmed den avdelning som producerar produktionsmedel blir ständigt försenad. Det frigjorda mervärdet har på grund av själva modaliteterna för en ökande räntabilitet svårt att finna vinstgivande investeringsmöjligheter. Företagens kapitalbehov är begränsat. Den restriktiva lönepolitiken, som är en naturlig följd av organisationspolitiken, begränsar på ett strukturellt sätt realisationen.

Vi står här inför det omstrukturerade kapitalets problem och det känner till många andra, men inget av dessa problem ligger i att inte längre vara fordistiskt. Det är som om någon hade vågat säga att problemet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att den har brutit böndernas självhushållning. Fastän många av Dauvés och Nesics påpekanden är riktiga så är det de frågor man ställer och det sätt på vilket man försöker komma med en förklaring som är felaktiga.

Till och med om vi accepterar samma kriterium som Dauvé och Nesic kan vi tillbakavisa deras slutsatser och hela deras tillvägagångssätt; det viktigaste är att se att inte ens deras eget kriterium är relevant. Det är inte relevant därför att det blir kvar i den ekonomiska diskursens och analysens objektivitet. En omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet är en omstrukturering av exploateringsförhållandet, genom att det är en omstrukturering av motsättningen mellan proletariat och kapital.

Det vill säga kriteriet för omstruktureringen ligger inte i en anhopning av data över arbetsprocessen, lönearbetet eller globaliseringen – inte ens i deras dynamik –, utan i ett förändrat innehåll i och en förändrad struktur för klassmotsättningen: ett skifte av kampcykel. Alla exploateringssättets omvandlingar blir en omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet bara genom att det är en kontrarevolution gentemot den tidigare cykeln och en bestämning av en ny kampcykel. Det var dels det sätt på vilket integrationen av arbetskraftens reproduktion byggdes upp, dels mervärdets omvandling till tillskottskapital, som hade blivit ett hinder för mervärdets tillväxt i dess relativa form. Emot den tidigare kampcykeln har omstruktureringen avskaffat varje specificitet, status, välfärd, »fordistisk kompromiss», uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationsområden och det fixerade förhållandet mellan centrum och periferi.

Omstruktureringens syntetiska grundprincip ligger i att avskaffa och omforma allt som kan utgöra ett hinder för kapitalets självförutsättning, för dess rörlighet.

I denna omstrukturering avskaffas och överskrids den motsättning som hade burit upp den gamla kampcykeln mellan å ena sidan skapandet och utvecklandet av en arbetskraft som av kapitalet skapas, reproduceras och sätts i arbete på ett kollektivt och samhälleligt sätt och å andra sidan de former i vilka kapitalet tillägnar sig denna arbetskraft. Det var här, i denna konfliktfyllda situation, under den föregående kampcykeln, som en arbetaridentitet uppenbarade sig som bekräftades i själva kapitalets reproduktion och som omstruktureringen skulle komma att avskaffa. Från denna arbetaridentitet, som producerades av och bekräftades i kapitalets reproduktion, härrörde såväl en stark arbetarrörelse som de praktiker som syftade till att bryta med denna – autonomin och självorganiseringen. Revol­utionen var fortfar­ande en proletariatets affirmationsprocess emot integrationen i kapitalets reproduktion, en frigörelse av dess existerande styrka inom kapitalet, såsom socialistisk stat eller rådsrepublik. Denna rörelse krossades, den blev ett nederlag för arbetarna; maj 1968 besegrades, liksom den italienska »heta hösten» (som pågick i tre år), den amerikanska och brittiska vågen av vilda strejker, den spanska rörelsen och så vidare, utan att glömma all den sociala olydnad som hade segrat inom alla områden av samhället.

Ihop med arbetaridentiteten avskaffade den kapitalistiska omstruktureringen allt det som grundade proletariatet under den föregående kampcykeln, det som gjorde att det kunde föra fram sig självt som kapitalets rival inuti dess reproduktion, emot den föregående kampcykeln och under det att denna led nederlag i början av 1970-talet. Det var denna situation som omstruktureringen av det kapitalistiska produktionssättet gjorde slut på och som inleddes under 1970-talet. Det är idag en ny struktur för och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariat och kapital – exploateringen – som bestämmer en ny kampcykel: »bortom proletariatets affirmation». Det sker ingen omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet utan ett nederlag för arbetarna. Detta var ett nederlag för arbetaridentiteten, kommunistpartierna, fackföreningsrörelsen, självförvaltningen, självorganiseringen och arbetsvägran. Det är en hel cykel som har lidit nederlag i alla sina aspekter. Omstruktureringen är väsentligen en kontrarevolution men den senare låter sig inte mätas i antalet döda.

»I vilken dynamik kan det ingå att avskedade arbetare på Moulinex sätter eld på en fabriksbyggnad?» frågar Dauvé och Nesic.¹²²⁾ I den nya kampcykelns dynamik som för proletariatet gör dess egen klasstillvaro till en begränsning av sitt handlande som klass.

Vi tänker inte dividera över huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt. Vad som är av betydelse när man talar om omstruktureringen är omvandlingen av det motsägelsefyllda förhållandet mellan klasserna, det vill säga etablerandet av en ny kampcykel. Det är här som den verkliga insatsen ligger i debatten om omstruktureringen. Att erkänna att en omstrukturering har ägt rum är att finna sig i att inte längre försöka föra in de pågående kamperna i den gamla kampcykelns scheman: klassens maktstegring, proletariatets affirmation med dess radikala korollarium självorganiseringen, autonomin och ideologierna om deras nederlag: självnegation och humanism. Det hör då till att man går med på att utsätta sig för riskerna med det nya och osäkerhetsfaktorerna när det handlar om att formulera nya kriterier.

Idag knyts motsättningen mellan proletariat och kapital, inom det omstrukturerade kapitalet, till nivån av det kapitalistiska produktionssättets reproduktion. Det ger oss det abstrakta innehållet i den nya cykeln: att motsättningen mellan proletariat och kapital och den process i vilken klasserna konstitueras smälter samman. Att stå i motsättning till kapitalet innebär för proletariatet att stå i motsättning till sin existens som klass. Detta är inte någon intern motsättning utan den här cykelns själva riktning, liksom dess begränsning. Det är denna sammansmältning som så radikalt särskiljer den här kampcykeln från alla tidigare perioder då revolutionen och kommunismen framstod som proletariatets maktstegring, befrielse och affirmation. Det handlar inte om någon simpel formförändring eller ens om en förändring av innehållet utan en omvandling av arbetarklassens sammansättning och således av dess praktik. Den nya kampcykeln är inte något strukturalistiskt under utan en nysammansatt arbetarklass agerande. Det handlar om att de stora arbetarfästena har försvunnit och om en proletarisering av tjänstemännen; om arbetaryrkets överflyttning till servicesektorn (underhållsspecialister, lokförare, lastbilschaufförer, varubud, lagerarbetare osv – dessa typer av arbeten är idag i majoritet bland arbetarna); om arbetet på småföretag eller mindre arbetsplatser; om en ny arbetsdelning och uppdelning av arbetarklassen där verksamheter med lägre förädlingsvärde läggs ut på entreprenad (unga arbetare som betalas minimilön, ofta tillfälligt anställda utan några yrkesutsikter); om den allmänna utbredningen av just-in-time-produktion; om närvaron av unga arbetare för vilka skolundervisningen har klippt av bandet till flera generationer och där massor av dem förkastar fabriksarbetet och en tillvaro som arbetare i allmänhet; om utlokaliseringar.

Det är sant att den kapitalistiska arbetsprocessen har blivit mycket sårbarare för aktioner av arbetarna, men för att denna sårbarhet ska bli verklighet i massiva och återkommande arbetarkamper skulle det krävas att det skedde en nysammansättning av klassen under loppet av den här kampcykeln, runt dessa nya tayloriserade arbetargestalter, över samhället som helhet. Denna skulle vara oupplösligt förbunden med kamperna om de nya sätt på vilka reproduktionen äger rum (osäkerhet, arbetslöshet, flexibilitet, extensiv mobilisering). Det är inte gestalten av den prekäre, såsom en särskild social ställning, som i sig själv är den nya centralgestalten i arbetarnas nysammansättning, utan den socialt tayloriserade arbetaren – besmittad av osäkerhetens alla kännetecken. Det här är en lång och svår process som kommer att gå via faser och villkor som är omöjliga att förutse, ty själva denna nysammansättnings natur inrymmer sin motsats under det att den individuelle proletären har gjorts så sårbar – hans stora utbytbarhet och försvagandet av den kraft som yrkesmeriten representerade gentemot kapitalet (denna ytterst märkliga men länge effektiva relation mellan tempoarbetaren och den facklärde arbetaren, och förekomsten av en arbetaridentitet. Men det är i själva denna svårighet som hoppet ligger om möjligheten till en kamp mot kapitalet som omedelbart skulle vara ett avskaffande av alla klasser.

Paradoxen med denna nya klassammansättning ligger i att undanskaffa erkännandet av arbetarklassens existens i exakt samma stund som dess villkor breder ut sig och då detta »undanskaffande» blott är en konsekvens av denna nya sammansättning och segmentering. Aldrig har arbetarklassen varit mer närvarande och klasskampen den axel som historien kretsar runt, men å ena sidan blir den inte längre bekräftad av kapitalets reproduktion och å andra sidan innehåller dess motsättning till kapitalet för proletariatet dess eget ifrågasättande.

När det motsägelsefyllda förhållandet mellan proletariat och kapital inte längre bestäms på något annat sätt än i den kapitalistiska reproduktionens rörlighet, då motsätter sig proletariatet kapitalet endast i den rörelse där det självt reproduceras som klass. Denna sammandrabbning mellan proletariatet och dess eget konstituerande som klass är klasskampens innehåll idag. Vad som här står på spel är inget mindre än proletariatets ifrågasättande av sig självt som klass och av alla andra klasser.

Det finns en gammal bakgrund som vi har stora svårigheter med att plocka ned: förväxlandet av proletariatets erkännande som klass och de historiskt specifika formerna för detta – självorganisering och autonomi.

I Solidarité… konstaterar Dauvé och Nesic »arbetarautonomins förändrade betydelse». Icke desto mindre fortsätter de att hävda att »självorganiseringen förblir ett nödvändigt villkor för all form av kamp och ännu mer så för all kommunistisk aktion.»¹²³⁾ Även om de erkänner att ett nödvändigt villkor för varje slag av radikal kamp och kommunistisk aktion är en organisering där »var och en och gruppen handlar för sig själv och tillsammans»¹²⁴⁾, så säger de att detta villkor ändå inte är tillräckligt. De autonoma kamperna har nämligen valt att »inte ifrågasätta kapitalismens grunder». Det är själva »denna autonomi som ger liv åt de rörelser som har dykt upp under de senaste tio åren»¹²⁵⁾. För Dauvé och Nesic kan självorganiseringen ändra innehåll, men är inte själv någon historisk form; den är själv inte något innehåll. Trots detta konstaterar de en förändring, utan att lämna någon förklaring:

Försvagningen av fackföreningarnas kontroll förvandlar den vilda strejken. De praktiker och de självständiga organ som utgår från golvet är betydligt mindre antagonistiska till den fackliga (och borgerliga) ordningen jämfört med tidigare, och en större koordination får liv, inte för att motsätta sig fackföreningen, utan för att kompensera för dess oduglighet.¹²⁶⁾

Idén om att självorganseringen och fackföreningsmakten kunde höra till samma värld, där revolutionen var klassens affirmation, är inget som berör dessa författare. Ännu avlägsnare är tanken om att när någonting har fått en »förändrad betydelse» så har formen själv en »betydelse». Trots det konstaterar de att det som de fortfarande kallar »självorganisering» nu är förenat med vad de givit namnet »radikal reformism», men de väntar på självorganiseringen rätt och slätt – den sanna, den som även under den föregående perioden bara existerade i huvudet på rådister och situationister. Den »stalinistiska ledaren» var kanske »arbetarens av Gud givne motsvarighet till chefen»,¹²⁷⁾ men han var också den institutionella motsvarigheten till autonomin.

Proletariatets självorganisering eller autonomi är inga oföränderliga tendenser i klasskampen, som kan vara mer eller mindre starka, utan de är historiska former som är bestämda av denna klasskamp. Man kan beröva dessa former allt innehåll och kalla varje möte mellan människor för självorganisering där man bestämmer tillsammans vad man vill göra. Men i så fall är all mänsklig verksamhet självorganisering och ordet blir då helt ointressant. Självorganiseringen, och dess innehåll arbetarautonomin, hörde till en motsättning mellan proletariat och kapital som för proletariatet inrymde förmågan att förhålla sig till sig självt som klass, emot kapitalet, det vill säga ett förhållande till kapitalet så som det inrymmer förmågan att hos sig själv finna sin grund, sin egen konstituering, sin egen verklighet, på basis av en arbetaridentitet som kapitalets reproduktion i dess historiska modaliteter kom att bekräfta. Man kan endast tala om autonomi ifall arbetarklassen är förmögen att förhålla sig till sig själv emot kapitalet och i detta förhållande kan finna grunderna och kapaciteten till att bejaka sig själv som härskande klass. Det rör sig här om en formalisering av vad klassen är i det nuvarande samhället som grund för det nya samhället vilket konstrueras såsom frigörelse av vad man är.

Det är inte någon svacka för arbetarkamperna eller deras tillfälligtvis »defensiva» karaktär som förklarar autonomins kännetecken, utan att de har förvandlats, att de inträtt i ett nytt förhållande till kapitalet.

I såväl de »defensiva» som i de »offensiva» kamperna (en distinktion som hänger samman med problematiken med klassens maktstegring och att någon sådan skulle vara »uppenbar» förtjänar att kritiseras) erkänner proletariatet kapitalet som sitt eget raison d’être, sin existens vänd mot sig själv, som den egna existensens enda nödvändighet.

Självorganiseringen eller autonomin fixerar det som arbetarklassen är inom det kapitalistiska produktionssättet som kommunismens innehåll. Det »räcker» att befria detta vara från det främmande kapitalets herravälde (främmande, eftersom proletariatet ju är självständigt). I sig själv förstelnar autonomin revolutionen som arbetets affirmation och en kommunistisk omorganisering av de individuella förhållandena på denna grund och med detta som innehåll. Huvuddelen av den kritik som riktas mot självorganiseringen förblir formell. Den nöjer sig med att säga att självorganiseringen inte är »bra i sig själv», att den endast är en kamps organisationsform och att det är innehållet som räknas. En sådan kritik ställer inte frågan om formen själv och tänker sig inte denna form som ett innehåll och att den i sig själv är av betydelse.

Från första världskrigets slut till 1970-talets början var autonomin och självorganiseringen inte endast de vilda strejkerna och ett mer eller mindre konfliktfyllt förhållande till fackföreningarna. Autonomin var en revolutionär process som gick från självorganiseringen till proletariatets upphöjande till härskande klass i samhället, via ett bejakande av arbetet såsom samhällets organisation. Genom att koppla loss proletariatets »verkliga situation» från dess integration i det kapitalistiska produktionssättet var autonomin revolutionen i vardande, en potentiell revolution. Om detta var den uttryckliga avsikten hos ultravänstern, och till och från bland trotskisterna, så var inte detta blott en ideologi. Självorganiseringen, fackföreningsmakten och arbetarrörelsen hörde till samma värld – revolutionen som klassens affirmation. Affirmationen av klassens sant revolutionära vara som uppenbarar sig i autonomin skulle inte ha kunnat ha den minsta antydan till verklighet om det inte varit den goda avalienerade sidan av samma verklighet som levde inom en stark arbetarrörelse som »ramade in» klassen. Arbetarrörelsen var också garantin för en självständig klass som var beredd att omforma världen till dess avbild. Det räckte att man avslöjade denna styrka som klassens sanna natur under det att man avbyråkratiserade eller avalienerade den. Det var inte ovanligt att arbetarna gick från att skapa nödvändigtvis kortlivade autonoma kamporganisationer till det parallella och självorganiserade universumet där stalinismen triumferade. Autonomin och stalinismen närde och stärkte varandra ömsesidigt.

Det är anmärkningsvärt att det i alla de nuvarande diskussionerna om autonomin är revolutionen som har försvunnit. Fram till början av 1970-talet gavs diskussionerna om autonomin ett existensberättigande just eftersom de erbjöd ett revolutionärt perspektiv som det därefter närmast har blivit omöjligt att uttrycka. Försvaret och uppvärderingen av autonomin blev ett självändamål och man håller sig på sin vakt för att inte uttrycka några revolutionära perspektiv – de sista som gjorde det var de italienska operaisterna. Échange et mouvement erkänner att varje uttryck för den »autonoma strömningen» oupphörligen tar sig nya »avatarer», och Le mouvement communiste, för vilka »arbetarautonomin fortfarande bits» (La lettre de mouvement communiste nr 12, om de italienska transportstrejkerna i december 2003) förväntar sig av denna att den ska konstituera sig som en politisk rörelse, med hjälp av stödet från en fast politisk organisation som försvarar… autonomin. (Se för övrigt samma grupps passionerade text om Argentina.) För andra såsom Aufheben i England eller Dauvé och Nesic skulle autonomin endast vara en form under det att den är utan något innehåll eller betydelse i sig själv. Reträtten till en sådan position är i sig själv en ohållbar motsägelse i så måtto som dess blotta omnämnande antyder att autonomin inte endast är en form utan en potentialitet, men en »potentialitet» som har blivit omöjlig att bestämma. Även om det idag finns antifackliga kamper, vilda strejker, så finns det ingen autonomi. Det som har försvunnit är själva proletariatets kapacitet att i sitt förhållande till kapitalet finna en grund att konstituera sig autonomt och inom en stor arbetarrörelse. Självorganiseringen och autonomin var ett moment i klasskampshistorien och inte något formellt förfaringssätt. Autonomi och självorganisering innebär att proletariatet äger en kapacitet i sig självt att finna sin egen definition i förhållande till kapitalet, att dess motsättning till kapitalet inte är något förhållande till det senare utan istället vad det är för sig självt i förhållande till kapitalet – arbetets och produktionens klass, som står i begrepp att frigöras från det kapitalistiska herraväldet och från utsugningen.

Om autonomin försvinner som perspektiv är det för att revolutionen inte kan ha något annat innehåll än en kommunisering av samhället, det vill säga att för proletariatets del avskaffa sig självt. Med ett sådant innehåll är det inte längre lämpligt att tala om autonomi, för det är föga troligt att ett sådant program skulle gå via det som vanligen åsyftas med »självständig organisering».

Idag har avståndet mellan den verklighet som vi upplever och en kommunistisk omvandling antagit dimensionen av en avgrund.¹²⁸⁾

En sådan mening hade kunnat skrivas sex månader före maj 1968, och om »maj 68» bryter ut om sex månader kommer det att stå en hel rad Dauvé och Nesic som vill visa oss alla de teoretiska och praktiska varningstecknen. Dauvé och Nesic kan inte se omstruktureringen, eftersom de är så fixerade vid självorganiseringen och en revolutionsuppfattning som föddes under nederlaget 1968 och som idag är fullständigt föråldrad. Följaktligen svarar ingenting av vad de ser mot vad de alltjämt fortsätter att hoppas på.

I december 1995, i de papperslösas och de arbetslösas kamp, i den kamp som fördes av Liverpools hamnarbetare, vid Cellatex, Alstrom, Lu, vid Marks & Spencer osv., framträder det ena eller andra känne­tecknet för klasskampen, under loppet av själva kampen, som begränsning i denna specifika karakteristik (offentlig sektor, krav på fler arbeten, försvar av arbetsmedlen, att protestera mot utlokaliseringar, att företaget är helt i händerna på finanskapitalet osv.). Det som rörelsen ofta stöter ihop med i de inre spänningarna och sammanstötningarna under rörelsens tillbakagång låter sig alltid återföras till det faktum att man är en klass.

Om vi kan konstatera att varje kamp dagligen brottas med vad som gör den till en klasshandling så ter det sig annorlunda vad beträffar omvandlingen av »att agera som klass», som har blivit en begränsning, till ett ifrågasättande av proletariatet, av sitt eget förhållande till kapitalet, som klass. Det vill säga förvandlingen av någonting som för tillfället löses upp i kapitalets reproduktion till något som aktivt – under klasskampens gång – vilket skulle vara proletariatets ifrågasättande av sin egen klasstillvaro. Vi har flyktigt fått se en glimt av detta i direktaktionsrörelsen och i de arbetslösas och de prekäras kamp; här har vi en ledtråd genom de olika omvandlingarna av proletariatets klassammansättning, men »ifrågasättandet» är fortfarande till stor del en teoretisk härledning.

En härledning som görs på basis av följande:

• att varje perspektiv på proletariatets maktstegring, affirmation och befrielse har brutit samman
• att all klasskamps nuvarande begränsning härör ur själva det faktum att det handlar om klasskamp, en begränsning som är identisk med kampernas dynamik
• att proletariatet har fått en ny sammansättning
• att vi med det omstrukturerade förhållandet mellan proletariat och kapital har fått ett nytt innehåll och en ny struktur (där motsättningen nu står på reproduktionens nivå; att stå i motsättning till kapitalet innebär att man står i motsättning till sin egen reproduktion som klass).

Från det ögonblick då klasskampen ställer sig på reproduktionens nivå, samtidigt som dess klasstillvaro under radikaldemokratismen sammanblandas med kapitalet som oöverskridbar horisont, då kommer proletariatet att oavsett vilken kamp det handlar om varken kunna eller vilja förbli vad det är. Det handlar här inte nödvändigtvis om sensationella deklarationer eller »radikala» aktioner utan om alla proletariatets »flykt»-praktiker eller förnekande av sina egna livsbetingelser. Vi har kunnat se självmordskamperna på Cellatex, Vilvoordestrejken och många andra som ljudligt gör gällande att proletariatet inte är någonting avskilt från kapitalet och att det inte kan förbli detta intet. (Att det kräver att få återförenas med kapitalet täcker inte igen den avgrund som klasskampen öppnar upp, där självigenkänningen och proletariatets vägran av sig självt utgör denna avgrund.)

Arbetarindentitetens försvinnande existerar på ett positivt sätt i den underström som i varje kamp utgör skapandet av »kollektiv» som inte är något annat än självorganisering och autonomi. Dessa organ är inte som autonomin en bättre organisatorisk existens än dess representativa institutionella former utan skapandet av en distans till dessa former (dess objektivt företrädda existens) som har som innehåll en distans till klassen själv. Denna distans är till sin objektiva existens inte, som i autonomins mytologi, något avslöjande av det sanna varat. Här står vi inför ett verkligt problem, att teoretiskt begreppsliggöra de återkommande och massiva föremålen som dessa »kollektiv» är för närvarande. Det är anmärkningsvärt att den nya kampcykelns kännetecken ges allteftersom, under loppet av den vardagliga klasskampen. Om ifrågasättandet fortfarande under klasskampernas nuvarande gång blott är en teoretisk härledning så är den också mycket mer än detta.

Betyder det här att vi kan säga: »Idag har avståndet mellan verkligheten som vi upplever och en kommunistisk omvandling antagit dimensionen av en avgrund. För att inte låta sig luras måste revolutionärerna erkänna sin nuvarande oförmåga att antyda något bäst-före-datum, att förbinda det som skulle vara utmärkande för de nuvarande kamperna med kampen för kommunism.»¹²⁹⁾ Nej.

Att lura sig själv är aldrig något uteslutet, men teorin kan trots att den inte försvarar någon immediatistisk kommunism bara »göra sitt jobb», och »jobbet» är att tala om kommunismen utifrån idag. Den kommunistiska teorin måste ta sina egna risker för det finns ingen plats till vilken vi skulle kunna dra oss tillbaka och vänta. De tecken som »förr i tiden» (för att tala som författarna) var så tydliga, var de vid närmare eftertanke (efter 1968) verkligen så lysande? Det är idag enkelt att ställa Socialisme ou barbarie eller Situationistiska internationalen i förgrunden: allvarliga, lärda och förnuftiga människor som hävdade att proletariatet hade blivit integrerat. Det var inte bara i Le monde som »Frankrike hade det tråkigt». Men teorin tar inte någon risk om en förutsägelse om något som hur som helst kommer att hända (eller inte hända) utan den. Vad som än vid ett givet ögonblick är det ynkliga innehållet i dess existens, formulerar teorin verkligheten och dess dynamik genom att inkludera sig själv som en reell och aktiv beståndsdel av denna verklighet.

Det allra »märkligaste» är att Dauvé och Nesic inte drar sig för att faktiskt leta efter bäst-före-datum; de upprättar till och med en tidsplan med bäst-före-datum som ett par sanna historiska ockrare. Dauvé och Nesic, som med all säkerhet faller under denna helt ideala kategori av »revolutionärer», är revolutionens föräldralösa barn. Man kan börja undra vad som enligt dem är deras häftens existensberättigande. Om det nu finns en »avgrund» mellan »verkligheten vi upplever och en kommunistisk omvandling» och om en »teori med revolutionära anspråk endast existerar som uttryck för en social rörelse i utveckling, i minoritet fast reell, som denna rörelse i sin tur styrker»,¹³⁰⁾ om »den teoretiska kommunismen enbart existerar som kapacitet att avskilja sociala embryonala och framväxande tendenser som tenderar mot ett störtande av kapitalismen så som detta uttrycker sig vid en given tidsepok», då kan vi endast dra den slutsatsen – efter att ha läst deras analys av den nuvarande perioden – att antingen behöver vi bara hålla tyst eller så måste vi förmå oss att producera den åtföljande besvikelsen över den »ickerevolutionära perioden». Men nej! Dauvé och Nesic har fått tag i en räddningsplanka som kan leda oss bort från de ickerevolutionära perioderna: »strävan mot en mänsklig gemenskap»¹³¹⁾. Denna »strävan» är givetvis obeskrivlig och ständigt närvarande och vi kommer inte att få veta något mer om den. Det här är det sjätte sublima meddelandet.

Kapitalet verkar inte av sig självt mot sitt eget överskridande. Frågan om kommunismens möjlighet eller oundviklighet är helt enkelt grundlös om man ersätter den med frågan om klasskampen av idag. Det är den som bestämmer och producerar sitt överskridande, vilket inte på något sätt är någonting den tenderar mot (som möjligheten och oundvikligheten förutsätter). Kommunismen är någonting närvarande i klasskampen, den är det kapitalistiska produktionssättets motsägelsefulla rörelse, processen där detta produktionssätt gör sig självt ogiltigt, överskridandets reella produktionsförlopp (dvs. inte någon spänning eller strävan).

Det överskridande som produceras av dynamiken i den här cykeln är det ögonblick då klassmotsättningen, under kampens gång, handlar om att ifrågasätta det egna proletära tillståndet. Att vara proletär är då något som produceras som ett yttre tvång under konfliktens gång, samtidigt som det är i egenskap av proletär som man slåss emot kapitalet och på samma gång producerar nya förhållanden. Samhället kommuniseras, vilket betyder att man avskaffar det såsom ett självständigt väsen i relationerna mellan individer, vilka då förhåller sig till varandra i deras singularitet. De tidigare samhällsförhållandena upplöses – utan att detta är beroende av någon övergripande plan, vilket är en omöjlighet, – i denna sociala aktivitet där man inte kan göra någon skillnad mellan agerandet av dem som deltar i strejker, uppror, kravaller och skapandet av andra förhållanden mellan individer. Under det kapitalistiska produktionssättets historia är en sådan situation slutresultatet för och överskridandet av en kampcykel där förhållandet mellan proletariat och kapital inte längre bär på någon proletär identitet som bekräftas inför kapitalet, där klassmotsättningen har ställts på nivån av deras reproduktion.

Proletariatets ifrågasättande av sin egen klassexistens, det vill säga proletärernas självförvandling till omedelbart samhälleliga individer, är det ögonblick då deras klasstillhörighet, under sammandrabbningen med kapitalet, framträder som någonting i och för sig icke nödvändigt. Detta är vad som står på spel i den här kampcykeln. Och här är inget avgjort på förhand, även om den här saken inte har någonting med frihet att göra. Det ankommer proletariatets aktion att detta enorma problem ska få sin lösning. På så sätt kan vi förbinda de nuvarande kamperna – deras innehåll och historia – med produktionen av kommunism.

Dauvés och Nesics häften uppställer oavbrutet olika etapper och nödvändiga förutsättningar för att omstruktureringen ska lyckas och för att en ekonomisk och social cykel ska nå sin mognad, vars kris, och endast i detta ögonblick, skulle kunna vara bärare av ett revolutionärt överskridande. Men på detta sätt beskriver de hela tiden den nuvarande situationen som en oerhörd katastrof, som sammanbrottet för varje »kompromiss» och »socialt band». Härigenom bekräftar de ståndpunkterna hos dem för vilka det nuvarande läget framstår som en väldig slutgiltig kris för en kapitalism utan perspektiv. Men om nu kapitalet inte »socialiserar» – »dess bättre, för då kan vi göra något annat», kommer »aktivisterna» att säga. Kapitalet lyckas inte sammanföra villkoren för en verklig omstrukturering och tycks inte heller vara riktigt redo att göra det. »Desto bättre, för då ligger vägen öppen för revolutionen». Genom att endast lägga fram valet som ett val mellan återupprättandet av en »kompromiss» av »fordistisk» typ och ett sökande efter krisen (den slutgiltiga permanenta krisen – borde författarna ha vågat säga) har dessa häften allt för att bli referenslitteratur för dem som inte delar någon av deras slutsatser och frågeställningar. Den här läsningen accepterar paradoxalt nog allt det väsentliga i dessa häften och riktar istället in sin kritik på dess objektivism och avvaktande hållning.

En sådan kritik är fundamental, men den måste inkluderas i kritiken av dessa texters hela problematik. Vem är det som ska vänta? Inte är det proletariatet. Möjligen kan det vara »revolutionärerna», denna teoretiska egendomlighet. Alla vet att dessa revolutionärer inte går ut i strejk över pensionen, för lönehöjningar eller emot företagsnedläggningar. Bestämda av sin »strävan mot den mänskliga gemenskapen» är de dömda att ända till Kristi återkomst (som kungjordes 1968) förbli kringirrande själar. De kommer därför att vänta. Lyckligtvis har de en sådan vana och deras inställning är inte utan ett mått av ädel tragik.

Vi väntar oss ingenting, för vad vore detta »vi», och framförallt så finns det ingenting att vänta på. Det kommer att uppstå en revolutionär kris, inte som ett val mellan någonting att göra eller att inte göra (och att då vänta sig att detta kommer att ske) utan som en klasskampsaktivitet i den här kampcykeln. Något väntrum kan det inte vara tal om, ty det skulle kräva att det fanns någonting utanför klassmotsättningen, utanför samhället.