:: Endnotes1)
Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.2)
I Endnotes nr 1 beskrev vi kommuniseringsteorins uppkomst i Frankrike under åren som följde maj 1968. Följande text verkar, tillsammans med övriga i det här numret, inom detta kommuniseringsperspektiv, men stödjer sig samtidigt i hög grad på teoriutvecklingen inom den marxska värdeformsteorin i allmänhet, och i synnerhet på dess “systematisk dialektiska” tendens som trätt fram de senaste åren.3)
Marx var tydlig med att det som utmärkte hans angreppssätt, och som gjorde det till en kritik snarare än en vidareutveckling av den politiska ekonomin, var dess analys av värdeformen. I sin berömda utläggning om “Varans fetischkaraktär och dess hemlighet” skriver han:
Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt.4)
Trots att Marx gjorde sådana uttalanden kom inte sambandet mellan värdeform och fetischism – den omkastning som resulterar i att människor behärskas av resultatet av deras verksamhet – att spela någon större roll för tolkningen av Kapitalet förrän på 1960-talet. Fram till dess valde man istället att i sin redogörelse för “Marx ekonomi” betona de till synes enkla resonemangen från de första två avsnitten i Kapitalets första kapitel, där arbetet framställs som det som ligger bakom varornas värde. Däremot uppfattades för det mesta kapitlets två sista avsnitt om värdeform och fetischism som en mer eller mindre invecklad ansats till att beskriva marknaden och förbigicks därför hastigt. Således förblev det sätt på vilket Marx omsorgsfullt särskilde sin uppfattning ifrån Ricardos klassiska politiska ekonomi outforskat.5)
Då marxister framhöll sin “arbetsvärdelära” gjorde de det ur det kvantitativa synsättet på värdets substans och dess mängd snarare än ur det kvalitativa synsättet på värdets form. I motsats till den neoklassiska !![tycker neoklassisk låter bättre och tror det är mer gängse /HJ]!! revolutionen i borgerlig ekonomi, som förkastade arbetsvärdeläran, tenderade marxisterna att vidhålla den klassiska ståndpunkten enligt vilken arbetet är värdets substans och att värdet är det arbete som är förkroppsligat i varan. Men likt de klassiska politiska ekonomerna underlät dessa marxister att rikta sin uppmärksamhet på säregenheten hos den samhälleliga reduceringsprocess som är ett villkor för att sådana kvantitativa storheter över huvud taget ska kunna jämföras. Detta innebär att de inte heller frågade sig varför arbetet framträder i sin produkts värdeform, och vilket slags arbete som kan framträda på detta vis. Likväl kan man ju som Marx visar enbart förstå de efterföljande penning- och kapitalformerna, eller hur mänsklig verksamhet antar kapitalackumulationens form, med hjälp av en korrekt uppfattning om värdeformens komplexitet.
För Marx är värdeformen ett uttryck för arbetets dubbelkaraktär under kapitalismen, där dess karaktär som konkret arbete framträder i varans bruksvärde, och dess karaktär som abstrakt arbete framträder i värdeformen. Trots att det abstrakta arbetet historiskt sett är specifikt för kapitalismen, tas värdeformen som ett uttryck för vanligt, naturligt mänskligt arbete som sådant ifall man inte tydligt lyckats urskilja dessa arbetets två sidor. Arbetet förstått som värdets innehåll eller substans betraktas då som fysiologiskt arbete, som någonting oavhängigt från dess samhälleliga form. Här ses substansen som något i föremålet naturligt inneboende, men för Marx är abstrakt arbete och värde något mer säreget än så. Värdet är ett förhållande eller en process som utvecklar och upprätthåller sig självt medelst olika former – i den ena stunden pengar, i nästa stund varorna som utgör arbetsprocessen (inklusive arbetskraften som vara), därefter varuprodukten, och till sist pengar igen –, samtidigt som det ständigt upprätthåller ett förhållande mellan dess penningform och dess varuform och vice versa. För Marx är alltså värdet varken arbetet förkroppsligat i varan eller någon orörlig substans, utan snarare det förhållande eller den process som härskar över dem som det upprätthålls av – en substans som även utgör ett subjekt. Ändå kom aldrig den ortodoxa marxistiska traditionen att begripa “abstrakt arbete” som en samhällelig och historisk formatering av en del av den mänskliga verksamheten, vilken i slutändan leder till att människor förvandlas till resurser för denna verksamhets gränslösa utökning och resultat, som denna förvandlings självändamål. Att helt enkelt uppfatta värdet som en form som, genom det privata ägandet av produktionsmedlen, tvingats på ett i grunden oproblematiskt innehåll, gick hand i hand med en syn på socialismen som en statsledd variant av något som i grund och botten är samma industriella arbetsdelning vilken under kapitalismen organiseras av marknaden. Ur detta perspektiv skulle socialismen se till att det arbete som kapitalismens marknadsformer begränsar blev principen för samhällets medvetna organisering.
Ett viktigt undantag från den traditionella marxismens försummande av värdeform- och fetischismbegreppen är den ryske ekonomen Isaak Rubin. I ett banbrytande verk från 1920-talet framhöll han att “fetischismteorin …, per se, [är] grunden för hela Marx’ ekonomiska system och i synnerhet för hans värdeteori”,6) och att det abstrakta arbetet förstått som värdets innehåll inte är “något som formen fäster sig vid utifrån. Istället ger innehållet, genom sin utveckling, upphov till den form som redan låg latent i innehållet.”7) Men Rubins arbete, som tystades ned i Ryssland, förblev mer eller mindre okänt. Ortodoxin – den “marxistiska politiska ekonomin” – motsatte sig inte det faktum att borgerliga kritiker såg Marx som en efterföljare till Ricardo i allt väsentligt. Snarare försvarades han just på denna grund: att på ett riktigt sätt ha knutit ihop Ricardos syn på arbetet som värdets innehåll och arbetstiden som dess storlek; till detta lade man endast till en mer eller mindre vänsterricardiansk exploateringsteori. Ur detta perspektiv framstår arbetet som något som av en nästintill naturlig anledning befinner sig i produkten, och exploateringen som en fråga om denna produkts fördelning: sålunda är “lösningen” på kapitalismen att arbetarna, med hjälp av staten eller något annat medel, vänder denna fördelning till sin egen fördel. Ifall exploateringen är en fråga om en parasiterande härskarklass avräkning från samhällsprodukten, så behöver inte heller socialismen genomföra några väsentliga förändringar av varuproduktionsformen, utan kan istället helt enkelt ta över denna, avskaffa den parasitiska klassen och fördela produkterna rättvist.
Denna tendens att utelämna form- och fetischismbegreppen från läsningen av Kapitalet kom inte att ifrågasättas på allvar förrän vid mitten av 1960-talet och framåt. Det kom att ske genom ett antal ansatser – bland annat en återupptäckt av Rubin – som i olika sammanhang betecknats som “värdeformsteori”. Diskussionerna kring värdeformens subtiliteter, kring metodfrågan, kring frågan om Marx' inställning till Hegel och så vidare, uppstod alltså samtidigt som kommuniseringsteorin. Både värdeforms- och kommuniseringsteorin är uttryck för ett missnöje rörande de vedertagna Marxtolkningarna och förkastar således den “ortodoxa” eller “traditionella” marxismen.8) Vår mening är att det finns någonting gemensamt i både värdeforms- och kommuniseringsteorin som, även om det hittills förblivit underförstått, gör att de båda ömsesidigt kan upplysa!![berika /PH]!! varandra. Vårt mål här är att granska de båda tendensernas historiska paralleller och skärningspunkter.
Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet kännetecknades kapitalismen i hela världen av intensiv klasskamp och radikala samhällsrörelser: från innerstadskravaller i USA till upproriska strejker i Polen, via studentrörelser och “ungdomsrevolt” samt den proletära agitationens störtanden av valda och icke-valda regeringar. Genom uppror och proteströrelser !!som genomkorsade hela samhället!! kom allmänt överenskomna arbetsförhållanden att ifrågasättas, och så även familjen, genusförhållanden och sexualitet, samt vedertagna föreställningar om psykisk hälsa och människans förhållande till naturen. Efterkrigstidens högkonjunktur, som var nära knuten till dessa kamper, mynnade ut i en kapitalistisk ackumulationskris präglad av hög inflation och stigande arbetslöshet. För många tycktes nu det revolutionära överskridandet av kapitalismen och dess pseudo-alternativ i öststaterna stå på dagordningen.
Såväl värdeformsteorins kritiska marxism som kommuniseringsteorins uppkomst har sin grund i dessa kamper och de revolutionära förhoppningar de frambringade. På samma sätt som dessa två tendenser uppstått i ett och samma skede drog de sig tillbaka i samma takt som den kampvåg de var en produkt av. 1970-talets ackumulationskris intensifierade inte kamperna eller drev dem i en revolutionär riktning, utan öppnade istället för en radikal omstrukturering av kapitalismen genom vilken dessa rörelser och de revolutionära utsikter som var knutna till dem helt och hållet kom att besegras. Denna omstrukturering ledde till att dessa diskussioner till stor grad hamnade i skuggan. På samma sätt som diskussionen kring kommuniseringen uppstod i Frankrike under tidigt 1970-tal och tynade bort nästan helt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan den nyligen återuppstod, så är dagens intresse för “systematisk dialektik” i mångt och mycket en återgång till 1970-talets debatter kring värdeformen efter en period under vilken denna diskussion varit relativt ouppmärksammad.
Det är inte enheten mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras ämnesomsättning med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan åtskillnaden mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönearbete och kapital.9)
Kommuniseringsteorin uppstod som en kritik dels av de olika uppfattningar om revolutionen som härstammade från både den Andra och den Tredje internationalens arbetarrörelsemarxism, dels av dess utbrytande tendenser och oppositioner. De misslyckade revolutioner man sett under 1900-talets första hälft fick frågan om huruvida arbetare kan eller bör utöva sin makt genom partiet och staten (leninismen eller den italienska kommunistiska vänstern) eller genom en form av organisering inom produktionens område (anarkosyndikalismen eller den tysk-holländska kommunistiska vänstern) att framstå som den mest väsentliga. Å ena sidan menade vissa att chansen att genomföra revolutionen inte kunnat tas i Tyskland, Italien eller Spanien på grund av avsaknaden av ett parti (eller av den rätta sortens parti), medan vissa å andra sidan hävdade att det var just partiet eller den ”etatistiska”, ”politiska” uppfattningen om revolutionen som slagit fel i Ryssland och vid andra tillfällen haft en negativ effekt.
De som utvecklade kommuniseringsteorin tog avstånd från detta sätt at ställa frågan om revolutionen i termer av organisationsformer, för att istället sikta in sig på att begripa revolutionen i termer av dess innehåll. Deras anammande av kommuniseringsbegreppet innebar ett avståndstagande från synen på revolutionen som en situation där arbetarna kommer till makten, åtföljd av en övergångsperiod; istället var revolutionen att betrakta som en rörelse präglad av arbetarnas vidtagande av omedelbart kommunistiska åtgärder (såsom fri utdelning av varor) både för deras egen vinning och som ett sätt att avskaffa kontrarevolutionens materiella grund. Ifall bourgeoisien är exproprierad efter en revolution medan arbetare förblir arbetare, delaktiga i en produktion uppdelad i skiljda företag – som därmed utgör de arbetsplatser produktionen av deras livsnödvändigheter är beroende av – samtidigt som de bedriver handel med andra företag, så gör det egentligen ingen större skillnad att handeln bedrivs av arbetarna själva eller får sina främsta riktlinjer från en ”arbetarstat”: det kapitalistiska innehållet förblir, och förr eller senare kommer kapitalistens avgjorda roll eller funktion att själv återuppta sin plats. Däremot skulle revolutionen förstådd som kommuniserande rörelse avskaffa samtliga kapitalistiska kategorier, genom att upphöra att konstituera och reproducera dem: handeln, penningen, varorna, de skiljda företagens existens och, framför allt, själva lönearbetet och arbetarklassen.10)Denna fotnot tycks ha lagts till i den påbörjade översättningen – behåller vi den?
Alltså är kommuniseringsteorin delvis sprungen ur insikten om att man genom att ställa en annan uppsättning organisatoriska former mot den leninistiska parti-statmodellen – den demokratiska formen, den antiauktoritära formen, rådsformen – inte nått till roten av problemet. Detta nya sätt att föreställa sig revolutionen är delvis sprunget ur de av klasskampens karaktärsdrag och former som kommit till uttryck under denna period – sabotage, frånvaro och andra former av arbetsvägran – och ur samhällsrörelser utanför arbetsplatsen: allt detta kan ses som ett förkastande av arbetets eller arbetaridentitetens affirmation som revolutionens grundval. Kommuniseringsbegreppets utveckling kom att sporras betydligt av Situationistiska Internationalens (SI:s) verk, då den med sitt perspektiv på en total revolution med sina rötter i förändringen av vardagen anat och teoriserat de nya behov kamperna gett uttryck för; därför fick den senare anseende som den som bäst föranat och uttryckt 1968-händelsernas anda i Frankrike.
Men även om kommuniseringsbegreppet kan sägas vara en produkt av denna tids kamper och utveckling, så går inte den franska miljöns förmåga att formulera det att skilja från en viss återgång till Marx, och i synnerhet inte från upptäckten och spridandet av ”den okände Marx” genom texter såsom Grundrisse och Den omedelbara produktionsprocessens resultat. Innan dessa texter gjordes tillgängliga under det sena sextiotalet hade SI och andra kritiker av den ortodoxa marxismen tenderat att förlita sig på den tidige Marx i texter såsom de Ekonomisk-filosofiska manuskripten (1844). Till och med i SI:s och Frankfurtskolans fall, som också använde sig av en fetischism- och reifieringsteori hämtad från Kapitalet, skedde detta med Lukács som förmedling och inte genom en noggrann läsning av Kapitalets tre band. Således tenderade man att låta den mogne Marx’ kritik av den politiska ekonomin i sin helhet vila i den traditionella marxismens händer. Som vi redan anmärkt glömde man, inom ramen för denna positivistiska tolkning, i oerhört stor utsträckning bort relevansen av Marx’ beskrivning av sitt arbete som en kritik av den politiska ekonomin, samt betydelsen av värdeformen och fetischismen. De texter som nyligen tillgängliggjorts, såsom Grundrisse, undergrävde de traditionella läsningarna och möjliggjorde en insikt om den mogna kritikens radikalitet.
Med sitt begränsade förhållande till ortodox marxism, var de som kände igen sig i de vänsterkommunistiska kritikerna av bolsjevism och av det som skett i Ryssland i en fördelaktig position för en läsning av de nyligen tillgängliggjorda Marxtexterna. Av stor vikt i det franska sammanhanget var Jacques Camatte och tidskriften Invariance vars första nummer utkom 1968. Samtidigt som den tenderade att öppna upp arvet från den bordigistiska italienska vänsterns historia för både den tysk-holländska vänsterns erfarenheter och utvecklingen av samtidens kamper, så var också Invariance ett tillhåll för en originell Marxläsning. I sitt enda samarbete med Camatte översatte Roger Danville Grundrisse och Den omedelbara produktionsprocessens resultat till franska, och satte därmed käppar i hjulen för den althusserianska antihegelianska Marxtolkning som var dominerande i Frankrike. Camatte publicerade även en viktig kommentar av dessa texter i Invariance.11)
Camattes text spelade i de franska !!post-68-diskussionerna!! en roll lik den Rosdolskys Kapitalets tillkomsthistoria skulle spela i de kommande diskussionerna i Tyskland.12) Båda använder sig mycket av citat för att presentera och utforska betydelsen av de Marxtexter som vid denna tid var kända enbart av en minoritet. Rosdolsky erbjuder en omfångsrik studie av Grundrisse, medan Camattes mindre systematiska presentation grundar sig på andra Marxutkast, i synnerhet Den omedelbara produktionsprocessens resultat. Trots att Camatte understryker Rosdolskys boks meriter13) så ligger en skillnad mellan de båda i det att medan Rosdolsky i slutändan reducerar Grundrisse till en simpel förberedelse inför Kapitalet, så är Camatte snarare ute efter att visa på vilket sätt det, tillsammans med de andra utkasten till Kapitalet, pekar bortom den uppfattning marxister skapat sig utifrån de senare verken. Camatte uppmärksammade det faktum att de olika sätt Marx introducerade och utvecklade värdekategorin i kritiken av den politiska ekonomins olika versioner hade en betydelse som stod bortom ett progressivt förbättrande av presentationen. Några av de tidigare analyserna lyfter nämligen fram aspekter såsom värdets historiska autonomisering, definitionen av kapitalet som värde i rörelse samt subsumtionskategorins betydelse, och det på sätt som inte är lika utpräglade i de publicerade versionerna. I Camattes läsning av de nyligen tillgängligjorda texterna finns en insikt om att följderna av Marx’ kritik av den politiska ekonomin är långt radikalare än vad den positivistiska marxistiska tolkningen hade kunnat föreställa sig.14)
I Camattes verk finns en fascinerande brytning med traditionella marxistiska antaganden, en brytning som tydligt lyfts fram i kontrasten mellan hans ursprungliga kommentar från mitten av sextiotalet och anteckningarna han lade till på det tidiga sjuttiotalet. Mycket riktigt fumlar hans tidigare kommentarer med den klassiska marxistiska övergångsperiodsteorin, medan man i de senare anteckningarna ser ett omkullkastande av denna teoris antaganden.15) Således avslutar Camatte sina anmärkningar ifrån 1972 med ett rop efter kommunisering:
Nästintill samtliga människors uppror mot hela det kapitalistiska samhället, de sammanfallande kamperna mot kapitalet och arbetet, är två aspekter av samma verklighet: det vill säga att proletariatet måste kämpa mot sitt eget herravälde för att på så sätt kunna avskaffa sig självt som klass och för att avskaffa kapitalet och klasserna. När segern är säkrad över hela världen, kommer den universella klass som verkligen konstitueras (vilket enligt Marx motsvarar partiets födelse) under en väldig process som föregår revolutionen i dess kamp mot kapitalet – en klass som förändrats på ett psykologiskt plan och som förändrat samhället – att upphöra att existera, eftersom den härmed övergår till att vara mänskligheten. Då finns inte längre några grupper som står utanför den. Kommunismen kan således utvecklas fritt. Den outvecklade socialismen (lower socialism) uteblir helt, och den proletära diktaturens fas reduceras till den kamp som bedrivs för att avskaffa det kapitalistiska samhället, kapitalets makt.16))
För de flesta efterföljande kommuniseringsteoretikerna kom de tidigare otillgängliga Marxskrifterna att bli grundläggande texter. Grundrisse-översättningen och dess nu så kända ”Fragment om maskiner” utgör en viktig källa till Gilles Dauvés prototypiska ställningstagande för kommunisering.17) I detta fragment beskriver Marx hur kapitalet, i dess strävan efter att förlänga merarbetstiden, reducerar den nödvändiga arbetstiden till ett minimum genom ett massivt infogande av vetenskap och kunskap i produktionsprocessen. Detta möjliggör erövrandet av hela det alienerade kunskapssystemet, vilket i sin tur möjliggör återerövrandet av denna merarbetstid som förvandlar den till fritid. Således uppfattas inte kommunismen i termer av en ny distribution av samma slags rikedom förankrad i arbetstid, utan som något som vilar på en ny form av rikedom mätt i fritid.18) Kommunismen handlar om inget mindre än ett nytt förhållningssätt till tid, eller till och med om en annan sorts tid. Genom att på så sätt lägga tonvikten på frågan om tid menar Dauvé att Marx antyder att en radikal brytning skiljer kommunismen från kapitalismen, vilket ”exkludera[r] hypotesen att man skulle kunna nå kommunismen gradvis genom ett progressivt avskaffande av värdets lag” och fastslår således att det rådistiska eller demokratiska alternativet till leninism är inadvekat i sig självt.Jag har inte den svenska översättningen till mitt förfogande.19)
Även på ett mer fundamentalt ontologiskt plan pekar de tidigare utkasten mot ett radikalare revolutionsbegrepp. Dessa utkast visar att kritiken av den politiska ekonomin enligt Marx innebär ett ifrågasättande av uppdelningen av subjektivitet och objektivitet, den till synes självklara definitionen av vad det innebär att vara en individ och vad som utgör och inte utgör själva vårt vara. För Marx är dessa ontologiska frågor i allt väsentligt samhälleliga. Han ansåg att de politiska ekonomisterna mer eller mindre lyckats med att tydliggöra de kategorier som under kapitalismen håller de samhälleliga livsformerna i sitt grepp. Men medan bourgeoisien tenderade att framställa dessa som ahistoriska nödvändigheter, uppfattade Marx dem som historiskt specifika former av mellanmänskliga förhållanden och av förhållandet mellan människan och naturen. Det är det faktum att mänsklig aktivitet förmedlas av samhällsförhållanden mellan ting som tillskriver den mänskliga subjektiviteten sin atomiserade, objektslösa karaktär. Erfarenheten av att vara en individ under kapitalismen är en av ren subjektivitet, vilken all objektivitet sätter sig emot i form av kapitalet:
Att egendomen skiljs från arbetet framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som icke-kapital som sådant är arbetet: 1) icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening […] skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som abstraktion från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den absoluta fattigdomen: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. […] b) Som icke-objektiverat arbete, som icke-värde, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets icke-objektiverade, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som vèrde självt utan som värdets levande källa. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets allmänna möjlighet, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet i ena sidan är det absoluta armodet som objekt, i andra sidan rikedomens allmänna möjlighet som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet förutsättes av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.20)
Sådana ontologiska utläggningar spelar en viktig roll i Théorie Communistes (TC:s) verk, en grupp som härrör från post-68-kommuniseringsmiljöns diskussioner i mitten av sjuttiotalet. Enligt TC skapar inte den kommunistiska revolutionen förstådd som kommunisering en arbetets republik eller något nytt sätt att förvalta produktionsmedlen. Den är snarare att förstå som överskridandet av det alienerade samhälleliga produktionsförhållande som utgör den separation mellan subjektivitet och objektivitet som präglar våra liv under kapitalismen. Genom att överskrida separationen individer emellan och den mellan individ och produktionsmedel överskrider kommuniseringen det som separerar den mänskliga subjektiviteten från det ”objektiverade arbetet”21), det vill säga den klyvning mellan subjekt och objekt som under kapitalismen utgör grunden för den samhälliga verkligheten. TC föreställer sig detta som överskridandet av var och en av de dimensioner Marx beskriver i Grundrisse: arbetet som avskild aktivitet upphör att existera; produktionen upphör att vara skild från, och att härska över, reproduktionen; behov upphör att vara skilda från förmågor; individer upphör att konfronteras med sin samhälleliga existens genom de förmedlingar handeln med deras produkter och staten utgör – de övergår till att vara omedelbart samhälleliga. Revolutionen som kommunisering upplöser både tingens samhälleliga form – det vill sägas deras tillstånd som bärare av ”objektiverat arbetet”, av värde (de blir till ting igen) – och individens atomiserade, tomma, särade subjektform. Som Marx i Grundrisse22) anser således TC att det ursprungligen objektiva produktionsmomentet inte längre härskar över det subjektiva, utan istället övergår till att vara “den organiska, samhälleliga kropp vari individerna reproducerar sig som individer, men som samhälleliga individer”.23)
!!Det nya sättet att tillgodogöra sig Marx kommuniseringsperspektiv föddes ur!! var del av en mycket större process av nya tillgodogörelser och !!framställanden!! av radikala Marxläsningar. I och med den ungerska revolutionen 1956 miste den officiella kommunismen sin hegemoni över oppositionen och över tolkningen av Marx i väststaterna. Där Marx sagt ”tvivla på allt” tenderade ortodox eller traditionell marxism att framstå som en enad världsåskådning med svar på alla frågor. Den hade sin allomfattande filosofi (”den dialektiska materialismen”), sin mekanistiska historiesyn (”den historiska materialismen”) och sin egen nationalekonomi (”den marxistiska politiska ekonomin”).24) Dessa den officiella marxismvariantens pelare kom att ifrågasättas genom en återgång till Marx kritiska anda, i mångt och mycket på samma sätt som en tidigare generation av kritisk marxism blomstrat i den ryska revolutionens kölvatten.25)
Som på tjugotalet innefattade återupplivandet av marxsk teori i denna period en brytning med synen på marxism som ett positivt kunskapssystem och åter ett värdesättande av dess kritiska dimension: i denna utveckling var det återigen Marx’ förhållande till Hegel som stod på spel. Vid 1960-talets mitt hade förkastandet av de vedertagna tolkningarna nått även Kapitalet, hans centrala verk. Dessa nyläsningar grundade sig på de tidigare utkasten till kritiken av den politiska ekonomin, och intresserade sig inte endast för de slutsatser Marx kommit fram till, utan även för den metod han använt sig av för att nå dit. I Frankrike läste man om Kapitalet på strukturalistiskt vis, i Italien tolkade Tronti och den operaistiska rörelsen verket ”från arbetarklassens synvinkel” och i Tyskland uppstod en Neue Marx-Lektüre ('ny Marxläsning').
Det faktum att de som låg bakom Neue Marx-Lektüre behärskade det tyska språket gav dem en tydlig fördel i förhållande till utforskandet av Marx i andra länder. Den ”okände Marx” nya texter gjordes ofta tillgängliga och kända i Tyskland före något annat land, och givetvis fanns där inga översättningsrelaterade problem.26) Dessutom ställde här den betydande kulturella tillgång Marx dragit nytta av i kritiken av den politiska ekonomin, den klassiska tyska idealismen, inte de problem rörande mottagandet av den hegelianska filosofin andra länder konfronterades med. Därför kunde man i de tyska diskussionerna – medan de nya Marxläsningarna i Italien och Tyskland ofta var starkt färgade av en djup antihegelianism, som utvecklats som reaktion på tidigare tendenser att föredra hegelianism och ”hegeliansk marxism” – göra sig en mer nyanserad och informerad bild av Hegel–Marx-!!kopplingen!!. En av deras avgörande insikter är den om att Marx i Kapitalet, i sin beskrivning av den verkliga totaliteten av de kapitalistiska samhällsförhållandenas logiska struktur, egentligen står i tacksamhet till Logikens systematiska dialektik snarare än till Hegels uppfattning om den historiska dialektiken. Den nya kritiska marxismen, som man i vissa sammanhang givit det nedsättande namnet “kapitallogik”, hade således mer gemensamt med Rubins och Pasjukanis kritiska marxism än med den av föregångarna Lukács och Korsch. Neue Marx-Lektüre utgjorde ingen homogen skola utan ett kritiskt förhållningssätt präglat av djupa konflikter och oenigheter som trots allt delade en viss likartad inriktning.
De tyska diskussionernas politiska sammanhang utgjordes av en tilltagande radikal studentrörelse. Denna rörelse hade två poler: den ena var mer traditionell och hade i vissa fall kopplingar till den östtyska staten och till den ”ortodoxt marxistiska” inriktningen på arbetarrörelsen; den andra starkare, ”antiauktoritära” polen var influerad av Frankfurtskolans kritiska teori – i synnerhet av dess psykoanalytiska dimension, med sin förklaring till varför arbetare inte verkade intressera sig för revolutionen.27) Till stor del tack vare Frankfurtskolans inflytande blev den tyska studentrörelsen snart känd för !!sina debatters teoretiska sofistikering!!. Den ”antiauktoritära” polens insiktsfullhet, men även dess instabilitet och ambivalens, kom till uttryck i dess karismatiske ledare Rudi Dutschkes utveckling. Djupt influerad av Korsch historiserade han år 1966 Marx’ teori om den kommunistiska revolutionens ”två stadier”. Han ansåg den vara otidsenlig och ”för oss mycket tvivelaktig” då den ”skjuter upp arbetarklassens verkliga frigörelse till framtiden och anser att proletariatets erövrande av den borgerliga staten är av primär betydelse för den sociala revolutionen.”28) Men å andra sidan var det även han som myntade parollen ”den långa marschen genom institutionerna” som kom att bli det tyska partiet die Grünens existensberättigande (ett parti som han, likt en annan karismatisk antiauktoritär vid namn Daniel Cohn-Bendit, senare kom att ansluta sig). Idag är det främst det djupt etatistiska och reformistiska Die Linke (Tysklands vänsterparti) som har hans arv som inspirationskälla. En person som vägde tyngre på ett teoretiskt plan är Hans Jürgen Krahl, som även han spelade en ledande roll i SDS, speciellt efter att Dutschke skjutits till döds. Krahl var en av Adornos elever och gjorde rörelsen bekant med många av den kritiska teorins nyckelbegrepp, men han var också aktivist – det är ett ökänt faktum att Adorno bussade snuten på honom och hans studentkollegor då de ockuperade en av institutets byggnader – och vidhöll en inriktning på proletariatet och klasskampen.29) Trots att Frankfurtskolan till stor del låtit studierna av Marx kritik av den politiska ekonomin tas över av de ortodoxa marxisterna, i och med att den istället börjat intressera sig för frågor inom psykoanalys, kultur och filosofi, var det Krahl och andra Adornoelever som George Backhaus och Helmut Reichelt som startade Neue Marx-Lektüre.
Man skulle alltså kunna säga, att medan det för kommuniseringsmiljön var dess rötter i rådskommunismen och andra former av vänsterkommunistisk kritik av bolsjevismen som gjort den mottaglig för de nya Marxtexternas radikalitet, så var det i Tyskland, där sådana tendenser suddats ut under nazistregimen30), Adorno och Frankfurtskolan som kom att spela en snarlik roll. Både rådskommunismen och Frankfurtskolan utvecklas i form av en reflektion över den tyska revolutionens (1918–1919) misslyckande.
Rådskommunismens förhållande till den tyska revolutionen är det rakare av de två, och Sohn-Rethel lyckas i en paradoxal formulering fånga Frankfurstkolans och de relaterade tänkarna Lukács’ och Blochs förhållande till dessa händelser, som går genom mellanhänder på ett mer invecklat sätt:
Den nya idéinriktning dessa individer representerar utvecklades som en teoretisk och ideologisk superstruktur tillhörande den revolution som aldrig ägde rum.31)
Trots dess avsaknad av någon form av koppling till arbetarklassmiljön hade Frankfurtskolan försökt hålla en kritisk och frigörande marxism vid liv i motstånd till den apologetiska ideologi för statscentrerad ackumulation den utvecklats till i Ryssland. Likheterna med rådskommunismen träder tydligast fram i tidigare texter såsom Horkheimers Den auktoritära staten, som de antiauktoritära studenterna publicerade utan den senare, mer konservative Horkheimers samtycke. Inte desto mindre förblir en radikal kritik av det kapitalistiska samhället i centrum för Adornos mindre uppenbart politiska texter från femtio- och sextiotalen – kanske till och med just därför att de undviker den omedelbara politiska genomslagskraftens logik. Medan ”ultravänstern” försökt hålla den marxistiska teorins löfte om frigörelse vid liv i motstånd till den samtida arbetarrörelsens verkliga skeenden genom att lägga tonvikten på arbetarklassautonomi i motsats till arbetarklassrepresentation och -institutioner, hade Frankfurtskolan paradoxalt nog försökt göra detsamma genom att vända den direkta klasskampen och ”ekonomiska frågor” ryggen.
Detta innebar att den förnyade radikala tillgodogörelse av Marx i 1960-talets Tyskland nödvändigtvis framstår som både en fortsättning på och en brytning med arvet från Frankfurtskolan. Mötet mellan en mottaglighet grundad på Frankfurtskolan och en ny inriktning på den detaljerade studie av kritiken av den politiska ekonomin den senare undvikit kommer till uttryck i en anekdot om Backhaus. Enligt Reichelt kan man härleda Neue Marx-Lektüres riktlinjers ursprung till det tillfälle år 1963 när Backhaus, då i studentbostad i Frankfurt, av en slump kom över vad som då var en mycket sällsynt första upplaga av Kapitalet.32) Han lade märke till att skillnaderna mot den andra upplagan var extremt tydliga i denna text, men att detta inte hade stått så klart för honom ifall han inte närvarat vid Adornos föreläsningar om den dialektiska samhällsteorin:
[H]ade Adorno inte upprepat yttrat idén om något ”begreppsligt i verkligheten själv”, om en reell universal som går att härleda till handelns abstraktion, utan hans frågor om konstituerandet av kategorierna och deras inre förhållande i den politiska ekonomin, och utan hans uppfattning om en objektiv struktur som blivit autonom, hade denna text aldrig blivit lyssnad till – vilket var just det den heller aldrig blivit under de (redan då!) hundra år långa diskussionerna om Marx’ värdeteori.33)
Det var efter 1968 som debatterna kring den nya läsningen av Kapitalet verkligen tog fart. De frågor som då uppmärksammades, varav de flesta togs upp senare och ofta på ett mindre djupgående vis i diskussioner på andra språk, rörde: Marx’ metods egenart och huruvida Engels begripit sig på denna eller inte, förhållandet mellan kategorierna i Kapitalets dialektiska utveckling och den hegelianska dialektiken, hur man skulle förstå den ofärdiga aspekten av Marx’ projekt för sin kritik, vikten av termen ”kritik” och skillnaden mellan Marx’ och den klassiska politiska ekonomins respektive värdeteorier, samt abstraktionens natur i Marx’ begrepp abstrakt arbete och i kritiken av den politiska ekonomin i stort.
Trots att de ofta var av en filologisk och abstrakt art ansågs debatterna kring den nya läsningen av Kapitalet ha en politisk betydelse i spänningen mellan studentrörelsens antiauktoritära och traditionella poler, där den senare höll fast vid att den ortodoxa marxismens ramverk bara behövde moderniseras och justeras.34) Genom att argumentera för inget mindre än en ombyggnad från grunden av kritiken av den politiska ekonomin utmanade Neue Marx-Lektüre detta projekt för en förnyad ortodoxi.35)
Vid denna tid var det dominerande synsättet på den metod som verkställs i Kapitalet något slags variant av det logisk-historiska synsätt Engels förordar, i texter som hans recension av Marx’ Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859 och hans förord och bilaga till Kapitalets tredje band. Enligt detta synsätt följer Kapitalets kategoriers framåtskridande till punkt och pricka deras historiska utveckling, vilket får Kapitalets första par kapitel att framstå som en beskrivning av en förkapitalistisk tid av ”simpel varuproduktion” där enbart ”värdelagen” som sådan gäller. I de tyska diskussionerna, och därefter internationellt, utmanade man Engels auktoritet, och likaså den traditionella marxism den vilade på, i sin helhet.36) Neue Marx-Lektüre ansåg att varken Engels' tolkning eller något av försöken att justera denna37) gjort motorn bakom Kapitalets kategoriers ordning och utveckling rättvisa. Istället för ett steg från ett tidigare ickekapitalistiskt stadium, eller en hypotetisk förenklad modell, av simpel varuproduktion till ett senare stadium, eller en mer invecklad modell av den kapitalistiska varuproduktionen, var Kapitalets rörelse från början till slut att betrakta som en presentation av den kapitalistiska totaliteten i sin färd från det abstrakta till det konkreta. I The logical structure of Marx’s concept of capital38) ger Helmut Reichelt en uppfattning som, i någon av dess olika former, numer är grundläggande för den systematiska dialektikens teoretiker: ”kapitalbegreppets logik”, förstått som en självbestämmande process, är motsvarigheten till Begreppets rörelse bortom sig självt [going-beyond-itself] i Hegels Logiken39). Enligt detta synsätt kan man beskriva kapitalets värld som objektivt idealistisk: till exempel är varan ett ”sinnligt-översinnligt ting” [sensous-supersensous thing].40) Värdeformens dialektik, som tar avstamp i den simplaste varuformen, visar hur värdets abstrakta och ideella samhällsformer [social-forms] härskar över den samhälleliga livsprocessens materiella och konkreta aspekter. Reichelt beskriver Marx’ perspektiv som följer:
Kapitalet betraktas således som former i konstant förändring, som bruksvärdet ständigt både integreras i och utesluts ifrån. I denna process antar även bruksvärdet formen av ett i all oändlighet avdunstande objekt. Men detta objekts ständigt upprepade försvinnande är en förutsättning för själva värdets fortlevnad: det är tack vare den jämt reproducerade förändringen av former som värdets och bruksvärdets direkta enhet kan bibehållas. Det som skapas därigenom är en inverterad värld i vilken sinnlighet i ordets vidaste bemärkelse – som innefattar bruksvärdet, arbetet, utbytet med naturen – nedbringas till ett medel för självbevarelsedriften av den abstrakta process som är den drivande faktorn bakom den objektiva världen av ständig förändring i sin helhet. […] Hela den sinnliga värld utgjord av människor som reproducerar sig själva genom tillfredställandet av sina behov och genom arbetet sugs stegvis in i denna process, i vilken alla aktiviteter är ”omvända i sig själva” [”in themselves inverted”]. I sin avdunstande skepnad utgör de alla direkt sin egen motsats: det generellas fortlevnad.41)
Det rör sig alltså om en ontologisk omvändning, om kapitalets andes förfogande över det materiella livet. Detta är just vad Camatte begriper då han inser vikten av att förstå kapitalet som värde i rörelse och som subsumtion. Om bruksvärdet i det kapitalistiska samhället enbart existerar i form av värde, om värdet och kapitalet utgör en mäktig, totaliserande socialiseringsform som gestaltar livets alla aspekter, då kan inte deras överkommande enbart vara en fråga om att ersätta marknadsmekanismerna med statligt ingripande, och inte heller en fråga om arbetares självförvaltande av dessa former: det är något som kräver en radikal förändring av livets alla sfärer. Den traditionella marxistiska uppfattningen däremot, enligt vilken värdelagen existerade även innan kapitalismen, skiljde i Engels fotspår teorin om marknaden och värdet från den om mervärdet och exploateringen, och jämnade därmed marken för idéer om en socialistisk värdelag, en socialistisk penning, ”marknadssocialism” och så vidare.
En del av den ortodoxa marxismens dogmatiska natur låg i det att den betraktade Marx’ verk som ett fullbordat system som endast behövde kompletteras med historiska analyser av kapitalismens efterföljande stadier, såsom imperialismen. De skisser och projekt relaterade till kritiken av den politiska ekonomin man upptäckt visade att Kapitalet var ofullbordat – inte bara i betydelsen att bok två och tre och Teorier om mervärdet aldrig fullbordades av Marx, för att istället sammanfogas av respektive Engels och Kautsky,42) utan också för att dessa böcker bara utgjorde de första i ett projekt om sex böcker, tillsammans med böcker om jordegendomen, staten och ”Världsmarknaden och kriser”.43) Upptäckten att det av Marx’ projekt som är tillgängligt bara är ett fragment var av enorm betydelse, eftersom detta ledde till att man såg Marx’ verk som ett i grunden öppet projekt, och till utvecklandet av forskningsområden som Marx själv knappt vidrört. De så kallade statshärledningsdebatterna44) och debatten kring världsmarknaden var försök att utveckla några av dessa områden som Marx själv inte behandlat systematiskt i Kapitalet.45)
I Pasjukanis’ pionjärarbetes led kom deltagare i statshärledningsdebatten att betrakta separationen mellan ”det ekonomiska” och ”det politiska” som något specifikt för det kapitalistiska förtrycket. Detta innebar att revolutionen måste förstås som avskaffandet av både ”ekonomin” och ”staten”, och definitivt inte som upprättandet av den socialistiska ekonomi och den arbetarstat det är tal om inom traditionell marxism. Trots dessa debatters till synes abstrakta – ibland utstuderat spekulativa – karaktär, börjar det således bli tydligt att denna kritiska återgång till Marx, med avstamp i kamperna i det sena sextiotalets Tyskland, haft utmärkande – och synnerligen radikala – påföljder för vår uppfattning av överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet.
Detsamma gäller det sätt på vilket man föreställde sig den centrala marxska kategorin abstrakt arbete i de tyska debatterna kring värde. Medan borgerlig socialvetenskap och marxismens dominerande former förstår abstraktion som en mental handling, menade Marx att kapitalismen präglas av en annan form av abstraktion: ”reell” eller ”praktisk abstraktion” som folk verkställer genom handeln utan att veta om det. Som Reichelts anekdot om Backhaus antyder så var det Adornos idé om det kapitalistiska samhällslivets objektiva begreppslighet som gav upphov till Neue Marx-Lektüres infallsvinkel på Marx’ kritik av den politiska ekonomin. Denna Adornos idé och hans begrepp ”samstämmigt tänkande” [identity thinking] bar i sin tur på influenser från idéer som Sohn-Rethel förmedlat till Adorno på trettiotalet. Således gjorde den tyska diskussionen framsteg då dessa idéer gavs ut 1970 i form av Sohn-Rethels bok Intellectual and manual labour.46) I detta verk betraktar Sohn-Rethel bortabstraherandet av bruket genom handelsprocessen som roten inte bara till varusamhällenas konstiga samhälleliga syntes, utan rentav som roten till det abstrakta begreppsliga resonerandets och till erfarandet av det oberoende intellektets blotta existens. Sohn-Rethels tes är att det ”transcendentala subjekt” Kant uttryckligen teoretiserar i grund och botten är det teoretiska och samtidigt blinda uttrycket för tingens enhet eller enformighet som handeln ligger bakom. Sådana idéer, tillsammans med de Pasjukanis utvecklar om hur det ”rättsliga subjektet” och varan samproduceras historiskt, hör till en period av kritisk granskning där livets alla aspekter, till och med vår blotta erfarenhet av inre subjektivitet och medvetande, förstås som formbestämda av kapitalet och värdet.
För Marx är det mest slående exemplet på ”realabstraktion” värdets penningform, och man skulle kunna säga att utvecklandet av en ”monetär värdeteori”, enligt de riktlinjer Rubin redan dragit, utgör de tyska debatternas mest väsentliga bidrag. I en viktig del av Kapitalets första upplaga beskriver Marx penningen som en abstraktion som på ett förvrängt sätt kommer till liv i den verkliga världen, oberoende av dess enskilda varelser: ”Det är som om det bredvid och förutom lejon, tigrar, harar och alla andra verkliga djur […] också skulle existera ett Djur, den individuella inkarnationen av hela djurriket.”47) För att förverkliga sin samhälleliga giltighet måste privatarbetets produkter bytas ut mot denna konkreta föreställning !!av!! det abstrakta arbetet. Således är en abstraktion inte så mycket en produkt av vårt tänkande som något faktiskt existerande i världen, i form av ett objekt vars samhälleliga objektivitet alla måste rätta sig efter.
Den traditionella marxismen förbisåg denna diskussion och rättade sig oftast efter Ricardos och den borgerliga ekonomins synsätt på penningen som enbart ett användbart tekniskt verktyg ämnat att förenkla utbytet av redan befintliga varuvärden. De tyska debatterna däremot såg i värdets konstiga objektivitet – som ligger i det att den inte finns i någon enskild vara, utan enbart existerar i ekvivalensförhållandet mellan en viss vara och alla andra varor – något som enbart penningen kan sätta i verket. Denna penningens roll i ett totalt varusamhälle inverkar i sin tur på erfarenheten av levande arbete som sådant. I den utsträckning arbetet bara är en aktivitet utförd för pengar är den typ av arbete som uträttas något likgiltigt och slumpartat. Det organiska band som i tidigare samhällen fanns mellan enskilda individer och specifika arbetsformer är avklippt. Därmed utvecklas ett subjekt som förmår röra sig obehindrat mellan olika arbetsformer:
Först här blir alltså abstraktionen i kategorin “arbete”, “arbete överhuvud”, arbete utan omsvep, som är den moderna ekonomins utgångspunkt, praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen, som den moderna ekonomin ger första rummet och som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, blir alltså ändå praktiskt sann i denna abstraktion först som det modernaste samhällets kategori. Återigen: annan referens kan behövas – Liedmans verkar bristfällig, men jag vet inte om det finns nån annan på svenska. 48)
Således är det abstrakta arbetet, förstått som en praktisk abstraktion, en i grunden kapitalistisk form av arbete, alltså en produkt av att alla aktiviteter reduceras till abstrakt pengagenererande aktivitet. Enligt det traditionella synsättet är inte avskaffandet av det abstrakta arbetet en nödvändig del av överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet: enligt detta synsätt är abstrakt arbete en generisk abstraktion, det vill säga en generell, transhistorisk sanning som utgör grundvalen till marknadsformernas uppkomst inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet. Det utgör en sanning som alltså skulle skina i all sin glans under socialismen, då kapitalistens parasitiska roll avlägsnats och marknadens anarkistiska organisering av det samhälleliga arbetet ersatts av (stats)planering. Från att ha varit ett kritisk perspektiv hade den traditionella marxismen gått över till att få kapitalistiska former och lagar att framstå som historiens allmänna lagar: i relativt outvecklade områden som Ryssland, där marxismen kom att bli den statsledda industriella utvecklingens ideologi, blev Kapitalet en ”instruktionsbok”. För värdeformsteoretikerna däremot, är Marx’ värdeteori, förstådd som en monetär värdeteori, ”inte en teori om den samhälleliga rikedomens fördelning, utan snarare en teori om hur den samhälleliga totaliteten blir till i den kapitalistiska varuproduktionens förhållanden”.49) Från att ha rört fördelningen övergick således frågeställningen till den om överskridandet av arbetsformen, av rikedomen och av själva det kapitalistiska produktionssättet.
I olika länder – ibland med vetskap om de tyska diskussionerna men även oberoende av dessa – kom man med influenser från texter såsom Grundrisse och Rubins Essays… att ställa liknande frågor och att finna liknande svar. Exempelvis underströk Althussers dåvarande anhängare Jacques Rancière värdeformens betydelse. Trots att Althusser kommit till insikt om att Marx bryter med Ricardos och den klassiska politiska ekonomins teoretiska område, var han oförmögen att se analysen av värdeformen som avgörande i denna brytning, då han förkastade denna på grund av dess ”hegelianism”. Men Rancière lade märke till att ”det som radikalt skiljer Marx från den klassiska ekonomiska teorin är analysen av varans värdeform (eller av arbetsproduktens varuform)”.50) Colletti, även han antihegelian, gjorde samma iakttagelse51) inom ramen för en italiensk debatt om värdet som han inlett tillsammans med Napoleoni,52) och drog slutsatser som låg värdeformsteoretikerna nära. I de engelskspråkiga diskussionerna, i vilka knappt något från de tyska debatterna översattes förrän i slutet av sjuttiotalet, kom Rubin att bli av mycket stor betydelse.53) Under Conference of Socialist Economists, ett viktigt forum för dessa debatter, var en betydande tvist den som ställde en Rubininspirerad värdeformsteori om det abstrakta samhälleliga arbetet mot en mer traditionell värdeteori om förkroppsligat arbete. De som stod på den förra sidan gick, som i de tyska debatterna, mot en monetär värdeteori; men här var diskussioner kring, och insikten om relevansen av, Hegels Logik i studiet av Kapitalets kategoriers systematiska förhållande mycket mer sällsynta.54) I brist på en översättning av Reichelt och Backhaus betraktades den engelskspråkiga minoritet som följde tyskarna i deras vilja att rekonstruera Kapitalet55) – Konstanz–Sydney-skolan, som gick under benämningen ”värdeformsskolan” – som alltför extrem av de flesta andra deltagarna. Ett av den systematiska dialektikens särdrag, såsom den framträtt på senare tid, är att sådana antydanden om ett behov av en radikal rekonstruktion numer är centrala i diskussionen.
Värdeformsteorins kritiska bidrag ligger i det att den ställer sig skeptisk till alla politiska perspektiv som grundar sig på proletariatets affirmation som producent av värde. Den ser Marx’ verk som en i allt väsenligt negativ kritik av det kapitalistiska samhället. Genom sin rekonstruktion av den marxska värdeformsdialektiken åskådliggör den hur den samhälleliga livsprocessen subsumeras under, eller formbestäms av, värdeformen. Formbestämningens särdrag ligger i dess förvrängda tendens att prioritera form framför innehåll. Man kan inte bara se arbetet som något som existerar innan det objektiveras i den kapitalistiska varan, som den positiva grund socialismen eller kommunismen befriar genom att förändra dess formella uttryck. I grunden är det snarare så att värdet, som främsta samhälleliga förmedling, existerar före arbetet och därmed prioriteras framför det. Som Chris Arthur skriver:
Den mest grundläggande orsaken till att den tradition i vilken man använder sig av den ”simpla varuproduktionens” modell misslyckats, är att den väljer att se den mänskliga individen som värdeförhållandenas ursprung, snarare än att betrakta de mänskliga aktiviteterna som objektivt inskrivna i värdeformen […]. Strängt taget tvingas värdelagen på folk genom verkandet av det system vars hjärtpunkt är kapitalet: kapitalet som underordnar sig varuproduktionen är valoriseringens syfte och är det reella subjekt (som Marx såg i det) vi konfronteras med.56)
Påståendet att det är vårt arbete som producerar kapitalet må framstå som både riktigt och politiskt slagkraftigt57); men påståendet att det – i en värld som verkligen är upp och ned – är vi som produceras av kapitalet i egenskap av arbetssubjekt, är egentligen mer träffande. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden är värdets måttstock av den anledningen att värdeformen gör arbetet till sitt innehåll. I ett samhälle som upphört att behärskas av alienerade samhällsformer, som upphört att kretsa kring den abstrakta rikedomens självutvidgning, försvinner det tvång till arbete som präglar det kapitalistiska produktionssättet.58) Tillsammans med värdet upphör det abstrakta arbetet att existera som kategori. Reproduktion av individer och deras behov blir till ett ändamål i sig. Utan kategorierna värde, abstrakt arbete och lön skulle ”arbetet” inte längre spela sin systematiska roll, bestämd av den främsta samhälleliga förmedlingen: värdet.
Det är i detta som värdeformsteorin, i det som avser det revolutionsbegrepp det ger upphov till, går i samma riktning som kommuniseringen. Överskridandet av de kapitalistiska samhällsförhållandena kan inte bara vara en fråga om att ”frigöra arbetet”; snarare är den enda ”utvägen” upphävandet av värdet som sådant, av värdeformen som gör det abstrakta arbetet till rikedomens måttstock. Kommuniseringen är avskaffandet av varuformen och det simultana upprättandet av omedelbart samhälleliga förhållanden individer emellan. Förstått som en allomtäckande samhällelig förmedlingsform är värdet inget man kan göra sig av med bitvis.
Det faktum att bara få värdeformsteoretiker uttryckligen dragit sådana radikala politiska slutsatser från sina verk är oväsentligt: i vår mening är sådana radikala politiska (eller antipolitiska) inget annat än logiska följder av denna analys.
Värdeformsteorins upptäckt av den ”gömda kärnan” i Marx kritik av den politiska ekonomin tyder på att Marx redan 1867 begrep värdet som en totaliserande samhällelig förmedlingsform som bara kunde överskridas i sin helhet. Således skulle marxismens historia, med sin bakgrund i arbetets affirmation och i sympatin med statsledd ”socialistisk ackumulation”, kunna betraktas som historien om feltolkningen av Marx. Enligt detta synsätt har den riktiga läsningen, den som pekar mot en radikal negation av värdet, av någon anledning förbigåtts. Men ifall kommuniseringen i ordets moderna betydelse är en följd av Marx’ värdeformsteori så är det uppenbarligen en följd han själv förbigick!
Mycket riktigt hade Marx själv ett ambivalent förhållningssätt till vikten av sin värdeteori. Å ena sidan insisterade Marx på dess ”vetenskapliga” vikt, men ställd inför sina läsares svårigheter att komma underfund med dess subtiliteter verkade han å den andra beredd att ligga lågt med denna, till fördel av resten av sitt verk.59) Han var inte bara beredd att göra sitt verk mer lättillgängligt och att ”dölja sin metod”, utan tillät även Engels (som ju, som vi redan konstaterat, var en av de som hade svårigheter med denna aspekt av sin väns verk) att skriva diverse recensioner där analysen av värdet och penningen åsidosätts så att man ”håller sig till huvudämnet”. Uppenbarligen ansåg Marx att:
[V]ärdeteorin är hans teori om den kapitalistiska produktionens logiska förutsättning, men att man inte behöver den för att förstå innebörden av den senare, och synnerligen inte för att förstå vad kritiken av den kapitalistiska produktionen går ut på. De senaste årens marxistiska diskussion har på alla sätt och vis anammat detta till synes marxska förhållningssätt (se även Marx råd till frk Kugelmann)60) genom att fråga sig huruvida den marxska värdeteorin är en nödvändig beståndsdel av den marxska teorin om klassexploateringen.61)
Uppenbarligen gick Marx med på att en mer eller mindre vänsterricardiansk läsning av hans verk skulle passa arbetarrörelsens behov. Hans politiska texter slog fast att en mäktig arbetarklass, samlad kring en alltmer homogen arbetaridentitet, med hjälp av fackföreningar och partier helt enkelt skulle kunna utveckla sina vardagliga kamper till ett revolutionärt omkullkastande av det kapitalistiska samhället. Som motståndare till den lasallska, socialdemokratiska marxismen av sin tid skrev visserligen Marx den sylvassa Kritiken av Gothaprogrammet där han kraftigt går till attack mot dess arbetsaffirmerande och osammanhängande politisk-ekonomiska ställningstaganden. Likväl ansåg han det inte nödvändigt att publicera den. Dessutom är till och med de idéer han framhåller i Kritiken… långtifrån oproblematiska. Där finns en övergångsteori i vilken borgerlig rätt fortsätter att gälla inom distributionen genom användning av arbetsnoter, och i vilken hans beskrivning av ”socialismens första fas” står kapitalismen mycket närmre än den mer tilltalande andra fasen – detta utan att någon förklaring ges till hur den ena övergår till den andra.62)
Det vore fel att påstå att den tyska debatten inte visste om den skillnad som finns mellan den radikala ståndpunkt många av dess deltagare grundat på – eller utvecklat med hjälp av – Marx kritik, och Marx egna politiska verksamhet. På det sena sjuttiotalet var ett betydande angreppssätt av detta problem, som gjorde det möjligt att börja förstå det, det som uppfattade det som skillnaden mellan en ”esoterisk” Marx, med en radikal kritik av värdet som totaliserande samhällelig förmedlingsform, och en ”exoterisk” Marx, som riktade in sig på och stödde sin tids arbetarrörelses målsättningar.63) Den exoteriske Marx ansågs vara grundad på en misstolkning av 1900-talets proletariats radikala potential. Således tenderade många inom ramen för de tyska debatterna att göra sig av med den ”exoteriske” Marx till den ”esoteriske” Marx fördel. Man ansåg att Marx’ idé om kapitalet som ett omedvetet automatiskt subjekt trängde undan den han också verkar ha haft om proletariatet som historiens subjekt. Enligt detta synsätt förnekas inte klasskampens existens, men den anses vara ”systemimmanent” [system-immanent], det vill säga något som rör sig inom kapitalismens kategorier, och därför antas dessa kategoriers avskaffande komma från annat håll. Enligt detta synsätt var Marx helt enkelt fel ute då han sållade sig till arbetarrörelsen, som ju i backspegeln framstår som en rörelse för frigörelse inom det kapitalistiska samhället, och inte som en rörelse för avskaffandet av detta samhälles. Grupper som Krisis och Exit kan med sin ”värdekritik” sägas representera denna tendens. Även om han inte använder sig av esoterisk/exoterisk-distinktionen så antar Moishe Postone, som utvecklade sina idéer i det tidiga sjuttiotalets Frankfurt, i allt väsentligt samma ståndpunkt. I Time, labor and social domination ser han Marx som någon som formulerar en ”kritik av arbetet under kapitalismen” (den esoteriske Marx) snarare än en, som i den traditionella marxismens läsning, ”kritik från arbetets synvinkel” (den exoteriske Marx). Intressant är att Postone, ifall man bortser från det faktum att han övergett klassbegreppet, är tydligare än de flesta andra av den akademiska världens värdeformsmarxister då han drar slutsatser från sin teori som på ett politiskt plan gör honom till en del av ”ultravänstern” eller till och med får honom att genljuda med kommuniseringstesen.64)
Men långtifrån alla som influerats av den Nya Marxläsningen, och definitivt inte alla som hör till den kritiska värdeformsorienterade marxismens bredare område, har valt att lämna klasskampen bakom sig. I de engelskspråkiga diskussionerna innefattade oftast inte anammandet av en ”monetär” värdeteori eller en med inriktning på det ”abstrakta samhälleliga arbetet” samma förkastande av klassanalysen – men så innefattade de ju inte heller den kritik av traditionella vänsteristiska antaganden som fötts i Tyskland. Dock anammar Werner Bonefeld, som bidragit mer än de flesta till införandet av kritiska uppfattningar sprungna ur de tyska diskussionerna i den engelskspråkiga marxismen, ett perspektiv som bestämt tar ställning för klasskampsbegreppet.65) Ändå finner man i de flesta redogörelser för Neue Marx-Lektüre att dess främsta särdrag är ett förkastande av Marx tilldelning av ett historiskt uppdrag till proletariatet, samtidigt som en tendens till skepsis gentemot klasskampen varit dominerande i den tyska vänstern. Men när man enligt ett sådant synsätt förkastar proletariatet som revolutionär aktör, så är självfallet frågan: vad är drivkraften bakom avskaffandet av klassamhället? Det något otillräckliga svar på denna fråga som oftast, på olika sätt, formulerats i de tyska diskussionerna är uppenbarligen att det handlar om att sitta på den rätta kritiken – med andra ord att revolutionen handlar om att uppnå det riktiga medvetandet. I sitt betonande av riktigt medvetande och kritik verkar de tyska diskussionerna ironiskt nog, trots att de i mycket ifrågasätter den traditionella marxismen, bevara ett slags leninistisk frågeställning där man skiljer mellan läraren och den lärande.
Ovan insisterade vi på hur Neue Marx-Lektüre kan sägas utgöra en utveckling och ett förbättrande av Frankfurtskolan. Adornos dialektiska samhällsteori – i det som avser samhällets självreproduktion bakom individens rygg, omkastningen av subjekt–objekt-förhållandet, den reella abstraktionens verklighet – härrör från Marx’ kritik av den politiska ekonomin. Men Adorno hängav sig aldrig åt någon detaljerad studie av Kapitalet och dess utkast, utan höll sig i stor utsträckning till andras forskning.66) Neue Marx-Lektüre bevisar att Adornos uppfattning om det kapitalistiska samhället är riktig – inte inom filosofins och den sociala teorins allmänna områden, utan inom den traditionella marxismens tolkning av Kapitalets bestämda område. Ändå verkade Adorno och Horkheimer själva oförmögna att följa sina elevers teoretiska framsteg.67) Efter deras död kom Frankfurtskolans legat helt att förfalla i borgerlig teori genom Habermas, medan Neue Marx-Lektüre bidrog till den kritiska marxska teorins uppsving.
Ändå är Neue Marx-Lektüres åstadkommanden Adorno underlägsna i ett avseende: klasskategorin ges inte mycket plats i Backhaus’ och Reichelts skrifter, samtidigt som de behandlar frågan om revolutionen som något utom räckhåll för deras akademiska expertis. Därför är det ironiskt nog Adorno, hans idé om proletariatets integration till trots, som har mest att komma med vad gäller dessa ämnen. Antagonismen som begrepp är ständigt återkommande i hans skrifter, och då i den mycket ortodoxa betydelsen klassantagonism. I essäer som Society (1965), Remarks on social conflict today (1968) och Late capitalism or industrial society? (1968) visar Adorno prov på ett ”ortodoxt” (i ordets positiva bemärkelse) intresse för klassantagonismens och exploateringens verklighet. I Remarks…, skriven tillsammans med Ursula Jaerisch, går han till attack mot begreppet samhällskonflikt [social conflict] som i hans mening är ett ”positivistiskt” underkuvande av Marx klasskampsbegrepp, även om det objektivt sett bara kunnat utformas i och med klassamhällets utveckling (till integration). Trots att den inte utkämpas medvetet är klassantagonismen enligt Adorno fortfarande mycket central i dagens samhälle. Detta görs tydligt i de anteckningar från den Adornoföreläsning som Backhaus angett som inspirationskälla till Neue Marx-Lektüre. I denna understryker Adorno flera gånger det faktum att ”handelsförhållandet är förutbestämt (präformiert) av klassförhållandet”: den enda anledningen till att arbetaren accepterar de givna förhållandena är att han ”bara har sin arbetskraft” att sälja. Till skillnad från Backhaus egna skrifter fokuserar Adorno i synnerhet på det faktum att även om handeln inte är någon illusion, så ”står handelsprocessens sken (Schein) att finna i begreppet mervärde”.68) Man skulle alltså kunna säga att medan Backhaus och Reichelt gräver mycket djupare i Marx skrifter, så är Adorno på sätt och vis mindre ”akademisk”, mer ”politisk”, och står därför närmre Marx uppmärksammande av exploateringen och klassantagonismen.
På samma sätt skiljer sig även Krahl helt från sina efterträdare. Som hans postumt utgivna skrifters fullständiga titel69) antyder låg Krahls merit inte bara i hans intresse för värdekategoriernas förmedling och klasskampen, utan också i det att han anammar ett påtagligt historiskt perspektiv, något som Reichelts och Backhaus i huvudsak filologiska verk till stor del saknar. Efter Krahl ersattes allt intresse för historien inom ramen för Neue Marx-Lektüre av ett intresse för systemisk rekonstruktion. Backhaus, Reichelt och nästa generations värdeteoretiker, såsom Heinrich, valde att utesluta allt som osar ”ovetenskaplig” historiefilosofi eller revolutionsteori från Marx’ verk. Det viktiga är inte att upptäcka ett sätt att mekaniskt applicera teorin men att ställa in sig på att de frågor Adorno och Krahl gett olika svar på förblir. Systemet bör begripas historiskt och historien systematiskt.
I motsats till en enkel återgång till Adornos ställning (eller, för den delen, till Krahls oöversatta skrifter) är alltså vårt syfte att se Adornos pessimistiska förhållningssätt till sin tids möjligheter för klasskamp som ett försök att rättframt konfronteras med sin periods motsättningar och återvändsgränder, snarare än som en simpel miss han skulle gjort sig skyldig till. På samma sätt är inte flykten från Krahls frågor, de tyska diskussionernas skepsis gentemot ”klasskampsmarxism” och försöket att ha något annat som grund för den revolutionära teorin bara ideologiska missbildningar. Även om de inte lyckats utveckla något övertygande alternativ så har de åtminstone uppmärksammat ett verkligt problem. I historiens backspegel är det knappast en självklarhet att arbetarrörelsen pekar mot kommunismen förstådd som bland annat värdets, klassens och statens död – det är faktiskt snarare tvärtom. Tesen enligt vilken klasskampen är systemimmanent fångar det faktum att kamperna inom kapitalet ofta framstår som ”inspärrade”. Idén om en esoterisk och en exoterisk Marx, viljan att skilja den marxska kritiken från klasskampen, hur heretiska de än må vara, framstår som tillförlitliga svar på frågan om varför arbetarklassen inte lyckats genomföra sin ”historiska uppgift”: dessa svar finner man i idén om att arbetarrörelsen i sig aldrig varit verkligt revolutionär, då det verkligt revolutionära perspektivet helt enkelt ligger i Marx’ ”esoteriska” vision. Men ett sådant särskiljande skulle ju lämna oss utan någon tillförlitlig alternativ bild av förverkligandet av denna vision.
Det står klart att det i slutändan inte går att skilja värdeteorin från klassanalysen. Kategorierna värde och klass står i inbördes implikation. Då man betraktar kapitalet som något som verkar enligt en ”systematisk dialektik”70) ser man att deras förhållande i grunden är internt: det blir tydligt både att ”det samhälleliga arbetets framställning i form av motsättningen mellan kapital och lönearbete – är värdeförhållandets fulländade utveckling”71) och att värdeförhållandena är en produkt av separationen av det levande arbetet från det objektiverade arbete, det vill säga från klassen. Men även om det därför i slutändan måste vara lönlöst att söka efter avskaffandet av värdet någon annanstans än hos den klass som tvingas producera det, och som med tiden görs alltmer överflödig av det, måste man konfrontera den skepsis många av värdekritikerna hyser gentemot arbetarklassens revolutionära potential. Vi anser att Théorie communiste gör just detta.
Avgörande i TC:s teori är deras uppfattning om proletariatets och kapitalets ömsesidiga implikation eller inbördes förhållande. Detta väcker som grundläggande fråga hur den kamp som utövas av en klass som är en klass i det kapitalistiska samhället kan avskaffa detta samhälle. Ett av TC:s viktiga bidrag ligger i det att de undgått att besvara denna fråga genom att tilldela proletariatet ett slags revolutionär mänsklig essens gömd under dess klass- och kapitalistiska art, samtidigt som de inte tappar klassmotsättningens väsentlighet ur sikte. Istället uppfattar de klassförhållandet som något som utvecklas historiskt genom kampcykler, men som ändå alltid innefattar en systematisk implikation. Viktigt är att TC inte hävdar att ”kommuniseringen” alltid existerat ”på grund av vad proletariatet är och vad revolutionen måste vara”.72) Istället är kommuniseringsbegreppet att betrakta som något som uppstår i slutet av en kampcykel, då kommunismen och revolutionen framstår som någonting annat.
Enligt TC är den gamla arbetarrörelsen, från Marx till de andra och tredje internationalerna, en del i en kampcykel som de kallar programmatismen.73) Under denna period vilade arbetares kamper, och den vision om kapitalismens överskridande som uppstod ur dessa, på en autonomi och positivitet som arbetare hade möjlighet att vidmakthålla inom förhållandet arbete–kapital. Man skulle kunna beskriva revolutionen under denna period som ett försök att göra det omöjliga: avskaffa ett förhållande genom att bejaka en av dess poler. Den tragiska utveckling som socialdemokratin och stalinismen gick till mötes !![gå till mötes hör samman med “öde” – här får det vara något annat /T.]!! och den anarkistiska period som Spanien genomgick är alltså en produkt av motsättningarna mellan de mål och de medel rörelsen satte upp för sig själv när den kulminerade, som i sin tur är en produkt av konfigurationen av denna tids klassförhållande, det vill säga det sätt på vilket kapitalet och klassen konfronterade varandra. I följande avsnitt sammanfattar François Danel situationen:
[E]ftersom det kapitalistiska förhållandet, det vill säga dess klassers kamp, omedelbart medfört generaliseringen av lönearbetet snarare än dess avskaffande, abstraherade proletariatet sitt slutgiltiga mål från denna rörelse och fick således revolutionen – sitt maktövertagande – att hänga på både objektiva (produktionskrafternas utveckling) och subjektiva (dess vilja och klassmedvetande) omständigheters mognad.
Således framställde det kommunismen som ett program och dess förverkligande som slutstadiet i en omöjlig övergång – som det proletära återerövrandet av, och härskandet över, värdets rörelse, där lönearbetet förväntas ”tyna bort” så fort man ersätter penningen med arbetsnoten. […] Alltså ifrågasatte inte arbetarrörelsen kapitalet som produktionssätt, utan bara bourgeoisiens förvaltning av produktionen. Arbetare skulle tillskanska sig produktionsapparaten från denna parasitiska klass och förinta dess stat för att kunna ersätta den med en annan, ledd av partiet, medvetandets bärare; eller så skulle de underminera den borgerliga statens makt genom att själva organisera produktionen nedifrån, genom fackföreningarna eller rådens makt. Men det var aldrig någon fråga om, eller ens en ansats till, ett avskaffande av värdets lag – av ackumulationstvånget och således reproduktionen av exploateringen, som materialiseras i maskineriet, i det fasta kapitalet som kapital i sig och i denna reproduktions kollektiva aktör: den exploaterande, borgerliga eller byråkratiska, klass som arbetarklassen nödvändigtvis konfronteras med.74)
Denna programmatiska revolutions avgjorda misslyckande ligger till grund för den kapitalism som tog form efter andra världskriget, där arbetarrörelsen, även om den hade en viss makt inom det kapitalistiska samhället, inte längre bar sitt tidigare drag av autonom revolutionär affirmation. De som sökte att utveckla en revolutionär teori var tvungna att konfronteras med just denna situation. De kamper som sedan gav upphov till ny teoretisk produktion på sextio- och sjuttiotalen stod inte, vad än grupper som SI hoppades, bortom programmatismen. De var egentligen av en motsägelsefull natur: kontrakulturell utopism, ”arbetsvägran” och frågor rörande vardagslivet sammanföll med, och var i många avseenden beroende av, en mer programmatisk rörelses styrka. Det var ur denna motsägelse och dessa kamper som kommuniseringsteorin och den nya kritiska marxismen kunde uppstå. Dessa kampers utfall, till kapitalets fördel, markerar slutet på denna cykel, i samband med en omstrukturering genom vilken klassens möjligheter till positiv autonomi och affirmation inom kapitalismen skulle komma att upplösas. För TC är det just denna förlust som skapar en ny konfiguration av klassförhållandet i vilken klassens existens inte längre upplevs som en positivitet att affirmera utan som en yttre skranka i form av kapitalet: det är just denna konfiguration som kräver både en ny uppfattning om kommunismen och en ny Marxläsning.
Man skulle kunna tolka denna ”återgång till Marx” som en del av den kommunistiska teorins upp- och nedgång i samband med de revolutionära vågorna: åren 1917, 1968, osv. Men på samma sätt som kommuniseringsperspektivet aldrig hade kunnat uppstå ens ur den tidigare revolutionära periodens marginella, heretiska tendenser, hade tidigare kritiska former av marxism aldrig kunnat gå så långt som de som uppstod ur sextiotalets kontext. Mycket riktigt utvecklade Lukács, Rubin och Pasjukanis sina uppfattningar i förhållande till en stigande arbetarrörelse som uttryckte en viss konfiguration av förhållandet kapital-arbete. De tidigare kritiska marxisternas verk bar, precis som Marx’ – den förste värdeformsteoretikern – egna, på motsättningar och begränsningar som den senare generationen, den som var verksam då programmatismen gick mot sitt slut, hade möjlighet att överskrida.75) Under den tidigare perioden hade programmatismens affirmativa proletära projekt – även om detta var dömt att misslyckas inte bara ur vårt kommuniseringsperspektiv utan även, och detta är en viktig punkt, i det som avser de mål den själv satt upp för sig – gett motsättningen mellan kapital och arbete ”spelrum”. Vid sextiotalets slut höll detta spelrum på att tömmas ut. För 1900-talets ”andra revolutionära vågs” teoretiker var en fråga som definitivt stod på spel den om förkastandet av idén om, och praktiserandet av, socialismen förstådd som arbetarnas erhållande av sitt arbetes sanna värde inom ramen för en planerad ekonomi.
Den kritiska Marxläsningen begriper den radikalitet som den revolutionära negationen av värdet innefattar: det handlar lika mycket om överskridandet av oss själva som om något ”okänt”. TC:s bidrag ligger i det att de begriper hur och varför konfigurationen av motsättningen mellan kapital och arbete i en tidigare period inte framställt ett sådant överskridande. På Marx tid, och i den historiska arbetarrörelsens kontext, framställde förhållandet mellan kapital och proletariat revolutionen i termer av arbetets, värdets och klassens affirmation snarare än deras negation. TC:s verk antyder att den radikala ”utgång” som är värdeformsteorins följd kan ses som något som bestäms av själva arbete–kapital-förhållandets historiska utveckling i sig självt, snarare än som en produkt av ett på ett ahistoriskt plan riktigt medvetande, av ett fritt svävande vetenskapligt synsätt eller kritiskt perspektiv. Det historiska perspektivet på klassförhållandet kompletterar värdeformsteorin. Den systematiska dialektikens utförliga analys av kapitalistiska samhällsförhållanden och värdeformsteorin kan å sin sida vara kommuniseringsperspektivet till hjälp genom sin framställning av vad exakt detta klassförhållande är för något, och av hur det kapitalistiska samhällets särskilda samhällsförhållanden formbestäms som sådana. Den systematiska dialektiken och värdeformsteorin kan hjälpa oss förstå det kapitalistiska klassförhållandets art, det vill säga exakt vad det är som har en historia i vilken revolutionen tidigare framträtt i form av programmatismen, medan dess adekvata utsikt för ett överkommande idag är kommuniseringen. Kommunismen kan bara uppnås genom avskaffandet av ett mångfacetterat förhållande som utvecklats med tiden, men ett avskaffande av detta innebär helt enkelt att vi upphör att konstituera värdet och att det upphör att konstituera oss. Vår egen periods radikalitet ligger i att vi nu inte kan föreställa oss kommunismen på något annat sätt.