| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
endnotes:endnotes2:kommunisering_och_vaerdeformsteori [Y-m-dH:i]
titorelli |
endnotes:endnotes2:kommunisering_och_vaerdeformsteori [Y-m-dH:i] (current)
henriksson |
| >Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, Lund 1997, s. 70n. Jfr //Das Kapital//, Köln 2009, s. 93n.)) | >Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, Lund 1997, s. 70n. Jfr //Das Kapital//, Köln 2009, s. 93n.)) |
| |
| I //Endnotes// nr 1 beskrev vi kommuniseringsteorins uppkomst i Frankrike under åren som följde maj 1968. Denna text, tillsammans med andra i det här numret, verkar inom detta kommuniseringsperspektiv, samtidigt som de även i hög grad stödjer sig på teoriutvecklingen inom den marxska värdeformsteorin i allmänhet, och i synnerhet på dess inriktning "systematisk dialektik" som trätt fram de senaste åren.((En långtifrån fullständig lista över dessa författare skulle här innefatta Chris Arthur, Hans George Backhaus, Werner Bonefeld, Riccardo Bellofiore, Michael Eldered, Michael Heinrich, Hans Jürgen Krahl, Patrick Murray, Moishe Postone, Helmut Reichelt, Geert Reuten, Ali Shamsavari, Felton Shortall, Tony Smith och Michael Williams.)) | I //Endnotes// nr 1 beskrev vi kommuniseringsteorins uppkomst i Frankrike under åren som följde maj 1968. Följande text verkar, tillsammans med övriga i det här numret, inom detta kommuniseringsperspektiv, men stödjer sig samtidigt i hög grad på teoriutvecklingen inom den marxska värdeformsteorin i allmänhet, och i synnerhet på dess "systematisk dialektiska" tendens som trätt fram de senaste åren.((En långtifrån fullständig lista över dessa författare skulle här innefatta Chris Arthur, Hans George Backhaus, Werner Bonefeld, Riccardo Bellofiore, Michael Eldered, Michael Heinrich, Hans Jürgen Krahl, Patrick Murray, Moishe Postone, Helmut Reichelt, Geert Reuten, Ali Shamsavari, Felton Shortall, Tony Smith och Michael Williams.)) |
| |
| Marx var tydlig med att det som särskilde hans angreppssätt, och som gjorde det till en kritik av snarare än en vidareutveckling av den politiska ekonomin, var dess analys av värdets form. I sin berömda utläggning om "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet" skriver han: | Marx var tydlig med att det som utmärkte hans angreppssätt, och som gjorde det till en kritik snarare än en vidareutveckling av den politiska ekonomin, var dess analys av värdeformen. I sin berömda utläggning om "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet" skriver han: |
| |
| >Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 69f, korr. Jfr //Das Kapital//, a.a., s. 92f.)) | >Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 69f, korr. Jfr //Das Kapital//, a.a., s. 92f.)) |
| |
| Trots att Marx gjorde sådana uttalanden kom inte sambandet mellan värdeform och fetischism -- den omkastning som resulterar i att människor behärskas av resultatet av deras verksamhet -- att spela någon större roll för tolkningen av //Kapitalet// förrän på 1960-talet. Fram till dess valde man istället i redogörelserna för "Marx ekonomi" att betona de till synes enkla resonemangen från de två första avsnitten i //Kapitalets// första kapitel, där arbetet framställs som det som ligger bakom varornas värde. Däremot uppfattades för det mesta kapitlets två sista avsnitt om värdeform och fetischism som en mer eller mindre invecklad ansats till att beskriva marknaden och förbigicks därför hastigt. Således förblev det sätt på vilket Marx omsorgsfullt särskiljde sin uppfattning ifrån Ricardos klassiska politiska ekonomi outforskat.((Samtidigt verkade Marx själv medge att hans analys av varuformen är problematisk, vilket föranledde honom att skriva minst fyra versioner av resonemanget den vilar på. Det finns märkbara skillnader mellan presentationen av värdet i //Grundrisse//, //Urtext//, //Till kritiken av den politiska ekonomin//, den första upplagan av //Kapitalet// med sin bilaga, och den andra upplagan av //Kapitalet//, och de senare versionerna kan knappast i alla avseenden betraktas som förbättringar av de tidigare. De något mer lättfattliga senare framställningarna, som Marx utvecklade i reaktion på det faktum att till och med hans närstående hade svårt att förstå honom, gick i själva verket miste om några av sina dialektiska finesser och motiverade därmed en mer vänsterricardiansk läsning av //Kapitalet//, som skulle komma att bli dominerande inom arbetarrörelsen. Se Hans-Georg Backhaus, "On the dialectics of the value-form", //Thesis Eleven// nr 1 (1980); Helmut Reichelt, "Why Marx hid his dialectical method", i Werner Bonefeld m.fl., //Open Marxism vol. 3//, London 1995.)) | Trots att Marx gjorde sådana uttalanden kom inte sambandet mellan värdeform och fetischism -- den omkastning som resulterar i att människor behärskas av resultatet av deras verksamhet -- att spela någon större roll för tolkningen av //Kapitalet// förrän på 1960-talet. Fram till dess valde man istället att i sin redogörelse för "Marx ekonomi" betona de till synes enkla resonemangen från de första två avsnitten i //Kapitalets// första kapitel, där arbetet framställs som det som ligger bakom varornas värde. Däremot uppfattades för det mesta kapitlets två sista avsnitt om värdeform och fetischism som en mer eller mindre invecklad ansats till att beskriva marknaden och förbigicks därför hastigt. Således förblev det sätt på vilket Marx omsorgsfullt särskilde sin uppfattning ifrån Ricardos klassiska politiska ekonomi outforskat.((Samtidigt tycktes Marx själv medge att hans analys av varuformen var problematisk, vilket föranledde honom att skriva minst fyra versioner av det resonemang den vilar på. Det finns påtagliga skillnader mellan framställningen av värdet i //Grundrisse//, //Urtext//, //Till kritiken av den politiska ekonomin//, den första upplagan av //Kapitalet// med sin bilaga, och den andra upplagan av //Kapitalet//, och de senare versionerna kan knappast i alla avseenden betraktas som förbättringar av de tidigare. De något mer lättfattliga senare framställningarna, som Marx utvecklade som svar på det faktum att till och med hans närstående hade svårt att förstå honom, gick i själva verket miste om några av sina dialektiska finesser och motiverade därmed en mer vänsterricardiansk läsning av //Kapitalet//, vilken skulle komma att bli dominerande inom arbetarrörelsen. Se Hans-Georg Backhaus, "On the dialectics of the value-form", //Thesis Eleven// nr 1 (1980); Helmut Reichelt, "Why Marx hid his dialectical method", i Werner Bonefeld m.fl., //Open Marxism vol. 3//, London 1995.)) |
| |
| Då marxister framhöll sin "arbetsvärdelära" gjorde de det ur det kvantitativa synsättet på värdets substans och dess mängd snarare än ur det kvalitativa synsättet på värdets //form//. I motsats till den nyklassiska revolutionen i borgerlig ekonomi, som förkastade arbetsvärdeläran, tenderade marxisterna att vidhålla den klassiska ståndpunkten enligt vilken arbetet är värdets substans och att värdet är arbetet förkroppsligat i varan. Men som de klassiska politiska ekonomerna undgick dessa marxister att rikta sin uppmärksamhet på säregenheten hos den samhälleliga reduceringsprocess som är ett villkor för att sådana kvantitativa storheter över huvud taget ska kunna jämföras. Detta innebär att de inte heller frågade sig varför arbetet framträder i sin produkts värdeform, och vilket slags arbete som kan framträda på detta vis. Likväl kan man ju som Marx visar enbart förstå de efterföljande penning- och kapitalformerna, eller hur mänsklig verksamhet antar kapitalackumulationens form, med hjälp av en korrekt uppfattning om värdeformens komplexitet. | Då marxister framhöll sin "arbetsvärdelära" gjorde de det ur det kvantitativa synsättet på värdets substans och dess mängd snarare än ur det kvalitativa synsättet på värdets //form//. I motsats till den neoklassiska !![tycker neoklassisk låter bättre och tror det är mer gängse /HJ]!! revolutionen i borgerlig ekonomi, som förkastade arbetsvärdeläran, tenderade marxisterna att vidhålla den klassiska ståndpunkten enligt vilken arbetet är värdets substans och att värdet är det arbete som är förkroppsligat i varan. Men likt de klassiska politiska ekonomerna underlät dessa marxister att rikta sin uppmärksamhet på säregenheten hos den samhälleliga reduceringsprocess som är ett villkor för att sådana kvantitativa storheter över huvud taget ska kunna jämföras. Detta innebär att de inte heller frågade sig varför arbetet framträder i sin produkts värdeform, och vilket slags arbete som kan framträda på detta vis. Likväl kan man ju som Marx visar enbart förstå de efterföljande penning- och kapitalformerna, eller hur mänsklig verksamhet antar kapitalackumulationens form, med hjälp av en korrekt uppfattning om värdeformens komplexitet. |
| |
| För Marx är värdeformen ett uttryck för arbetets dubbelkaraktär under kapitalismen, där dess karaktär som konkret arbete träder fram i varans bruksvärde, och dess karaktär som abstrakt arbete träder fram i värdeformen. Trots att det abstrakta arbetet historiskt sett är specifikt för kapitalismen, tas värdeformen som ett uttryck för vanligt, naturligt mänskligt arbete som sådant ifall man inte tydligt lyckats urskilja dessa arbetets två sidor. Arbetet förstått som värdets innehåll eller substans betraktas då som fysiologiskt arbete, som någonting oavhängigt från dess samhälleliga form. Här ses substansen som något i föremålet naturligt inneboende, men för Marx är abstrakt arbete och värde något mer säreget än så. Värdet är ett förhållande eller en process som utvecklar och upprätthåller sig självt medelst olika former -- i den ena stunden pengar, i nästa stund varorna som utgör arbetsprocessen (inklusive arbetskraften som vara), därefter varuprodukten, och till sist pengar igen –, samtidigt som det ständigt upprätthåller ett förhållande mellan dess penningform och dess varuform och vice versa. För Marx är alltså värdet varken arbetet förkroppsligat i varan eller någon orörlig substans, utan snarare det förhållande eller den process som härskar över dem som det upprätthålls av -- en substans som även utgör ett subjekt. Ändå kom aldrig den ortodoxa marxistiska traditionen att begripa "abstrakt arbete" som en samhällelig och historisk formatering av en del av den mänskliga verksamheten, vilken i slutändan leder till att människor förvandlas till resurser för denna verksamhets gränslösa utökning och resultat, som denna förvandlings självändamål. Att helt enkelt uppfatta värdet som en form som, genom det privata ägandet av produktionsmedlen, tvingats på ett i grunden oproblematiskt innehåll, gick hand i hand med en syn på socialismen som en statsledd variant av något som i grund och botten är samma industriella arbetsdelning vilken under kapitalismen organiseras av marknaden. Ur detta perspektiv skulle socialismen se till att det arbete som kapitalismens marknadsformer begränsar blev principen för samhällets medvetna organisering. | För Marx är värdeformen ett uttryck för arbetets dubbelkaraktär under kapitalismen, där dess karaktär som konkret arbete framträder i varans bruksvärde, och dess karaktär som abstrakt arbete framträder i värdeformen. Trots att det abstrakta arbetet historiskt sett är specifikt för kapitalismen, tas värdeformen som ett uttryck för vanligt, naturligt mänskligt arbete som sådant ifall man inte tydligt lyckats urskilja dessa arbetets två sidor. Arbetet förstått som värdets innehåll eller substans betraktas då som fysiologiskt arbete, som någonting oavhängigt från dess samhälleliga form. Här ses substansen som något i föremålet naturligt inneboende, men för Marx är abstrakt arbete och värde något mer säreget än så. Värdet är ett förhållande eller en process som utvecklar och upprätthåller sig självt medelst olika former -- i den ena stunden pengar, i nästa stund varorna som utgör arbetsprocessen (inklusive arbetskraften som vara), därefter varuprodukten, och till sist pengar igen –, samtidigt som det ständigt upprätthåller ett förhållande mellan dess penningform och dess varuform och vice versa. För Marx är alltså värdet varken arbetet förkroppsligat i varan eller någon orörlig substans, utan snarare det förhållande eller den process som härskar över dem som det upprätthålls av -- en substans som även utgör ett subjekt. Ändå kom aldrig den ortodoxa marxistiska traditionen att begripa "abstrakt arbete" som en samhällelig och historisk formatering av en del av den mänskliga verksamheten, vilken i slutändan leder till att människor förvandlas till resurser för denna verksamhets gränslösa utökning och resultat, som denna förvandlings självändamål. Att helt enkelt uppfatta värdet som en form som, genom det privata ägandet av produktionsmedlen, tvingats på ett i grunden oproblematiskt innehåll, gick hand i hand med en syn på socialismen som en statsledd variant av något som i grund och botten är samma industriella arbetsdelning vilken under kapitalismen organiseras av marknaden. Ur detta perspektiv skulle socialismen se till att det arbete som kapitalismens marknadsformer begränsar blev principen för samhällets medvetna organisering. |
| |
| Ett viktigt undantag från den traditionella marxismens försummande av värdeform- och fetischismbegreppen är den ryske ekonomen Isaak Rubin. I ett banbrytande verk från 1920-talet framhöll han att "fetischismteorin ..., per se, [är] grunden för hela Marx’ ekonomiska system och i synnerhet för hans värdeteori",((Översättning av Isaak Rubin, //Essays on Marx's theory of value//, Detroit 1972, s. 5. (Översatt från engelskan. Ö.a.).)) och att det abstrakta arbetet förstått som värdets innehåll inte är "något som formen fäster sig vid utifrån. Istället ger innehållet, genom sin utveckling, upphov till den form som redan låg latent i innehållet."((A.a., s. 117. Riccardo Bellofiore har visat på att Rosa Luxemburg var ett annat undantag från de traditionella marxisterna i det att hon noga uppmärksammade värdeformen. Se hans introduktion till //Rosa Luxemburg and the critique of political economy//, London 2009, s. 6.)) Men Rubins arbete, som tystades ned i Ryssland, förblev mer eller mindre okänt. Ortodoxin -- den "marxistiska politiska ekonomin" -- motsatte sig inte det faktum att borgerliga kritiker såg Marx som en efterföljare till Ricardo i allt väsentligt. Snarare försvarades han //just på denna grund//: att på ett riktigt sätt ha knutit ihop Ricardos syn på arbetet som värdets innehåll och arbetstiden som dess storlek; till detta lade man endast till en mer eller mindre vänsterricardiansk exploateringsteori. Ur detta perspektiv framstår arbetet som något som av en nästintill naturlig anledning befinner sig i produkten, och exploateringen som en fråga om denna produkts fördelning: sålunda är "lösningen" på kapitalismen att arbetarna, med hjälp av staten eller något annat medel, vänder denna fördelning till sin egen fördel. Ifall exploateringen är en fråga om en parasiterande härskarklass' avräkning från samhällsprodukten, så behöver inte heller socialismen genomföra några väsentliga förändringar av varuproduktionsformen, utan kan istället helt enkelt ta över denna, avskaffa den parasitiska klassen och fördela produkterna rättvist. | Ett viktigt undantag från den traditionella marxismens försummande av värdeform- och fetischismbegreppen är den ryske ekonomen Isaak Rubin. I ett banbrytande verk från 1920-talet framhöll han att "fetischismteorin ..., per se, [är] grunden för hela Marx’ ekonomiska system och i synnerhet för hans värdeteori",((Översättning av Isaak Rubin, //Essays on Marx's theory of value//, Detroit 1972, s. 5. (Översatt från engelskan. Ö.a.).)) och att det abstrakta arbetet förstått som värdets innehåll inte är "något som formen fäster sig vid utifrån. Istället ger innehållet, genom sin utveckling, upphov till den form som redan låg latent i innehållet."((A.a., s. 117. Riccardo Bellofiore har visat på att Rosa Luxemburg var ett annat undantag från de traditionella marxisterna i det att hon noga uppmärksammade värdeformen. Se hans introduktion till //Rosa Luxemburg and the critique of political economy//, London 2009, s. 6.)) Men Rubins arbete, som tystades ned i Ryssland, förblev mer eller mindre okänt. Ortodoxin -- den "marxistiska politiska ekonomin" -- motsatte sig inte det faktum att borgerliga kritiker såg Marx som en efterföljare till Ricardo i allt väsentligt. Snarare försvarades han //just på denna grund//: att på ett riktigt sätt ha knutit ihop Ricardos syn på arbetet som värdets innehåll och arbetstiden som dess storlek; till detta lade man endast till en mer eller mindre vänsterricardiansk exploateringsteori. Ur detta perspektiv framstår arbetet som något som av en nästintill naturlig anledning befinner sig i produkten, och exploateringen som en fråga om denna produkts fördelning: sålunda är "lösningen" på kapitalismen att arbetarna, med hjälp av staten eller något annat medel, vänder denna fördelning till sin egen fördel. Ifall exploateringen är en fråga om en parasiterande härskarklass avräkning från samhällsprodukten, så behöver inte heller socialismen genomföra några väsentliga förändringar av varuproduktionsformen, utan kan istället helt enkelt ta över denna, avskaffa den parasitiska klassen och fördela produkterna rättvist. |
| |
| ===== En gemensam bakgrund ===== | ===== En gemensam bakgrund ===== |
| |
| Denna tendens att utelämna form- och fetischismbegreppen från läsningen av //Kapitalet// kom inte att ifrågasättas på allvar förrän vid mitten av 1960-talet och framåt. Det kom att ske genom ett antal ansatser -- bland annat en återupptäckt av Rubin -- som i olika sammanhang betecknats som "värdeformsteori". Diskussionerna kring värdeformens subtiliteter, kring metodfrågan, kring frågan om Marx' inställning till Hegel och så vidare, uppstod alltså samtidigt som kommuniseringsteorin. Både värdeforms- och kommuniseringsteorin är uttryck för ett missnöje rörande de vedertagna Marxtolkningarna och förkastar således den "ortodoxa" eller "traditionella" marxismen.(("Ortodoxi" har kommit att få betydelsen "dogmatisk marxism". Lukács gjorde ett intressant försök att vinna tillbaka ortodoxibegreppet genom påståendet att det enbart åsyftar metoden. Kanske är det denna oklarhet kring termen "ortodoxi":s betydelse som fått kritiska marxister att istället välja begreppen "världsåskådningsmarxism" och "traditionell marxism" för att hänvisa till de vedertagna Marxtolkningarna som de önskat omstörta. Här kommer vi å vår sida att växelvis använda termerna "ortodox" och "traditionell" marxism.)) Vår mening är att det finns någonting gemensamt i både värdeforms- och kommuniseringsteorin som, även om det hittills förblivit underförstått, gör att de båda ömsesidigt kan upplysa varandra. Vårt mål här är att granska de båda tendensernas historiska paralleller och skärningspunkter. | Denna tendens att utelämna form- och fetischismbegreppen från läsningen av //Kapitalet// kom inte att ifrågasättas på allvar förrän vid mitten av 1960-talet och framåt. Det kom att ske genom ett antal ansatser -- bland annat en återupptäckt av Rubin -- som i olika sammanhang betecknats som "värdeformsteori". Diskussionerna kring värdeformens subtiliteter, kring metodfrågan, kring frågan om Marx' inställning till Hegel och så vidare, uppstod alltså samtidigt som kommuniseringsteorin. Både värdeforms- och kommuniseringsteorin är uttryck för ett missnöje rörande de vedertagna Marxtolkningarna och förkastar således den "ortodoxa" eller "traditionella" marxismen.(("Ortodoxi" har kommit att få betydelsen "dogmatisk marxism". Lukács gjorde ett intressant försök att vinna tillbaka ortodoxibegreppet genom påståendet att det enbart åsyftar metoden. Kanske är det denna oklarhet kring termen "ortodoxi":s betydelse som fått kritiska marxister att istället välja begreppen "världsåskådningsmarxism" och "traditionell marxism" för att hänvisa till de vedertagna Marxtolkningarna som de önskat omstörta. Här kommer vi å vår sida att växelvis använda termerna "ortodox" och "traditionell" marxism.)) Vår mening är att det finns någonting gemensamt i både värdeforms- och kommuniseringsteorin som, även om det hittills förblivit underförstått, gör att de båda ömsesidigt kan upplysa!![berika /PH]!! varandra. Vårt mål här är att granska de båda tendensernas historiska paralleller och skärningspunkter. |
| |
| Från mitten av 1960-talet till det sena 1970-talet kännetecknades kapitalismen i hela världen av intensiv klasskamp och radikala samhällsrörelser: från urbana kravaller i USA till upproriska strejker i Polen, via studentrörelser och "ungdomsrevolt" samt den proletära agitationens störtanden av valda och icke-valda regeringar. Genom samhällsgenomgripande uppror och proteströrelser kom allmänt överenskomna arbetsförhållanden att ifrågasättas, och så även familjen, genusförhållanden och sexualitet, samt vedertagna föreställningar om psykisk hälsa och människans förhållande till naturen. Efterkrigstidens högkonjunktur, som var nära knuten till dessa kamper, mynnade ut i en kapitalistisk ackumulationskris präglad av hög inflation och stigande arbetslöshet. För många tycktes nu det revolutionära överskridandet av kapitalismen och dess pseudo-alternativ i öststaterna stå på dagordningen. | Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet kännetecknades kapitalismen i hela världen av intensiv klasskamp och radikala samhällsrörelser: från innerstadskravaller i USA till upproriska strejker i Polen, via studentrörelser och "ungdomsrevolt" samt den proletära agitationens störtanden av valda och icke-valda regeringar. Genom uppror och proteströrelser !!som genomkorsade hela samhället!! kom allmänt överenskomna arbetsförhållanden att ifrågasättas, och så även familjen, genusförhållanden och sexualitet, samt vedertagna föreställningar om psykisk hälsa och människans förhållande till naturen. Efterkrigstidens högkonjunktur, som var nära knuten till dessa kamper, mynnade ut i en kapitalistisk ackumulationskris präglad av hög inflation och stigande arbetslöshet. För många tycktes nu det revolutionära överskridandet av kapitalismen och dess pseudo-alternativ i öststaterna stå på dagordningen. |
| |
| Såväl värdeformsteorins kritiska marxism som kommuniseringsteorins uppkomst har sin grund i dessa kamper och de revolutionära förhoppningar de frambringade. På samma sätt som dessa två tendenser uppstått i ett och samma skede drog de sig tillbaka i samma takt som den kampvåg de var en produkt av. 1970-talets ackumulationskris var inget som intensifierade kamperna eller ställde in dem på en revolutionär kurs, utan öppnade istället för en radikal omstrukturering av kapitalismen genom vilken dessa rörelser och de revolutionära utsikter som var knutna till dem helt och hållet kom att besegras. Denna omstrukturering ledde till att dessa diskussioner till stor grad ställdes i skuggan. På samma sätt som diskussionen kring kommuniseringen uppstod i Frankrike under tidigt 1970-tal och tynade bort nästan helt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan den nyligen återuppstod, så är dagens intresse för "systematisk dialektik" i mångt och mycket en återgång till 1970-talets debatter kring värdeformen efter en period under vilken denna diskussion varit relativt ouppmärksammad. | Såväl värdeformsteorins kritiska marxism som kommuniseringsteorins uppkomst har sin grund i dessa kamper och de revolutionära förhoppningar de frambringade. På samma sätt som dessa två tendenser uppstått i ett och samma skede drog de sig tillbaka i samma takt som den kampvåg de var en produkt av. 1970-talets ackumulationskris intensifierade inte kamperna eller drev dem i en revolutionär riktning, utan öppnade istället för en radikal omstrukturering av kapitalismen genom vilken dessa rörelser och de revolutionära utsikter som var knutna till dem helt och hållet kom att besegras. Denna omstrukturering ledde till att dessa diskussioner till stor grad hamnade i skuggan. På samma sätt som diskussionen kring kommuniseringen uppstod i Frankrike under tidigt 1970-tal och tynade bort nästan helt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan den nyligen återuppstod, så är dagens intresse för "systematisk dialektik" i mångt och mycket en återgång till 1970-talets debatter kring värdeformen efter en period under vilken denna diskussion varit relativt ouppmärksammad. |
| |
| ===== Kommunisering ===== | ===== Kommunisering ===== |
| |
| >Det är inte //enheten// mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras materialutbyte med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan //åtskillnaden// mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönearbete och kapital. __Annan referens kan behövas; denna översättning är hämtad ifrån marxists.org:__ http://www.marxists.org/svenska/marx/1858/42-d053.htm | >Det är inte //enheten// mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras ämnesomsättning med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan //åtskillnaden// mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönearbete och kapital.((Marx, Karl, //Grundrisse: ett urval//, Stockholm, Tankekraft Förlag 2010, s. 229 (korr) )) |
| |
| Kommuniseringsteorin uppstod som en kritik dels av de olika uppfattningar om revolutionen som härstammade från både den Andra och den Tredje internationalens arbetarrörelsemarxism, dels av dess utbrytande tendenser och oppositioner. De misslyckade revolutioner man sett under 1900-talets första hälft fick frågan om huruvida arbetare kan eller bör utöva sin makt genom partiet och staten (leninismen eller den italienska kommunistiska vänstern) eller genom en form av organisering inom produktionens område (anarkosyndikalismen eller den tysk-holländska kommunistiska vänstern) att framstå som den mest väsentliga. Å ena sidan menade vissa att chansen att genomföra revolutionen inte kunnat tas i Tyskland, Italien eller Spanien på grund av avsaknaden av ett parti (eller av den rätta sortens parti), medan vissa å andra sidan hävdade att det var just partiet eller den ”etatistiska”, ”politiska” uppfattningen om revolutionen som slagit fel i Ryssland och vid andra tillfällen haft en negativ effekt. | Kommuniseringsteorin uppstod som en kritik dels av de olika uppfattningar om revolutionen som härstammade från både den Andra och den Tredje internationalens arbetarrörelsemarxism, dels av dess utbrytande tendenser och oppositioner. De misslyckade revolutioner man sett under 1900-talets första hälft fick frågan om huruvida arbetare kan eller bör utöva sin makt genom partiet och staten (leninismen eller den italienska kommunistiska vänstern) eller genom en form av organisering inom produktionens område (anarkosyndikalismen eller den tysk-holländska kommunistiska vänstern) att framstå som den mest väsentliga. Å ena sidan menade vissa att chansen att genomföra revolutionen inte kunnat tas i Tyskland, Italien eller Spanien på grund av avsaknaden av ett parti (eller av den rätta sortens parti), medan vissa å andra sidan hävdade att det var just partiet eller den ”etatistiska”, ”politiska” uppfattningen om revolutionen som slagit fel i Ryssland och vid andra tillfällen haft en negativ effekt. |
| Även på ett mer fundamentalt ontologiskt plan pekar de tidigare utkasten mot ett radikalare revolutionsbegrepp. Dessa utkast visar att kritiken av den politiska ekonomin enligt Marx innebär ett ifrågasättande av uppdelningen av subjektivitet och objektivitet, den till synes självklara definitionen av vad det innebär att vara en individ och vad som utgör och inte utgör själva vårt vara. För Marx är dessa ontologiska frågor i allt väsentligt //samhälleliga//. Han ansåg att de politiska ekonomisterna mer eller mindre lyckats med att tydliggöra de kategorier som under kapitalismen håller de samhälleliga livsformerna i sitt grepp. Men medan bourgeoisien tenderade att framställa dessa som ahistoriska nödvändigheter, uppfattade Marx dem som historiskt specifika former av mellanmänskliga förhållanden och av förhållandet mellan människan och naturen. Det är det faktum att mänsklig aktivitet förmedlas av samhällsförhållanden mellan ting som tillskriver den mänskliga subjektiviteten sin atomiserade, objektslösa karaktär. Erfarenheten av att vara en individ under kapitalismen är en av ren subjektivitet, vilken all objektivitet sätter sig emot i form av kapitalet: | Även på ett mer fundamentalt ontologiskt plan pekar de tidigare utkasten mot ett radikalare revolutionsbegrepp. Dessa utkast visar att kritiken av den politiska ekonomin enligt Marx innebär ett ifrågasättande av uppdelningen av subjektivitet och objektivitet, den till synes självklara definitionen av vad det innebär att vara en individ och vad som utgör och inte utgör själva vårt vara. För Marx är dessa ontologiska frågor i allt väsentligt //samhälleliga//. Han ansåg att de politiska ekonomisterna mer eller mindre lyckats med att tydliggöra de kategorier som under kapitalismen håller de samhälleliga livsformerna i sitt grepp. Men medan bourgeoisien tenderade att framställa dessa som ahistoriska nödvändigheter, uppfattade Marx dem som historiskt specifika former av mellanmänskliga förhållanden och av förhållandet mellan människan och naturen. Det är det faktum att mänsklig aktivitet förmedlas av samhällsförhållanden mellan ting som tillskriver den mänskliga subjektiviteten sin atomiserade, objektslösa karaktär. Erfarenheten av att vara en individ under kapitalismen är en av ren subjektivitet, vilken all objektivitet sätter sig emot i form av kapitalet: |
| |
| >Att //egendomen skiljs från arbetet// framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som //icke-kapital// som sådant är arbetet: 1) //icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening// [...] skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som //abstraktion// från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den //absoluta fattigdomen//: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. […] b) Som //icke-objektiverat arbete//, som //icke-värde//, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets //icke-objektiverade//, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som vèrde självt utan som värdets //levande källa//. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets //allmänna möjlighet//, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet i ena sidan är det //absoluta armodet som objekt//, i andra sidan rikedomens //allmänna möjlighet// som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet //förutsättes// av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.((Marx, //Grundrisse//,.)) __annan referens kan behövas – denna är hämtad från marxists.org:__ http://www.marxists.org/svenska/marx/1858/42-d019.htm | >Att //egendomen skiljs från arbetet// framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som //icke-kapital// som sådant är arbetet: 1) //icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening// [...] skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som //abstraktion// från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den //absoluta fattigdomen//: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. […] b) Som //icke-objektiverat arbete//, som //icke-värde//, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets //icke-objektiverade//, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som vèrde självt utan som värdets //levande källa//. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets //allmänna möjlighet//, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet i ena sidan är det //absoluta armodet som objekt//, i andra sidan rikedomens //allmänna möjlighet// som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet //förutsättes// av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.((Marx, //Grundrisse//, a.a., s. 115)) |
| |
| Sådana ontologiska utläggningar spelar en viktig roll i Théorie Communistes (TC:s) verk, en grupp som härrör från post-68-kommuniseringsmiljöns diskussioner i mitten av sjuttiotalet. Enligt TC skapar inte den kommunistiska revolutionen förstådd som kommunisering en //arbetets republik// eller något nytt sätt att förvalta produktionsmedlen. Den är snarare att förstå som överskridandet av det alienerade samhälleliga produktionsförhållande som utgör den separation mellan subjektivitet och objektivitet som präglar våra liv under kapitalismen. Genom att överskrida separationen individer emellan och den mellan individ och produktionsmedel överskrider kommuniseringen det som separerar den mänskliga subjektiviteten från det ”objektiverade arbetet”((Och det som separerar denna från naturen, vilken för kapitalet -- i likhet med människorna -- inte är något annat än en resurs för den abstrakta rikedomens expansion.)), det vill säga den klyvning mellan subjekt och objekt som under kapitalismen utgör grunden för den samhälliga verkligheten. TC föreställer sig detta som överskridandet av var och en av de dimensioner Marx beskriver i //Grundrisse//: arbetet som avskild aktivitet upphör att existera; produktionen upphör att vara skild från, och att härska över, reproduktionen; behov upphör att vara skilda från förmågor; individer upphör att konfronteras med sin samhälleliga existens genom de förmedlingar handeln med deras produkter och staten utgör -- de övergår till att vara //omedelbart// samhälleliga. Revolutionen som kommunisering upplöser både tingens samhälleliga form -- det vill sägas deras tillstånd som bärare av ”objektiverat arbetet”, av värde (de blir till ting igen) -- och individens atomiserade, tomma, särade subjektform. Som Marx i //Grundrisse//((Dock hävdar inte TC att kommuniseringen utgjorde Marx revolutionsbegrepp -- se avsnittet om ”programmatismen” nedan.)) anser således TC att det ursprungligen //objektiva// produktionsmomentet inte längre härskar över det subjektiva, utan istället övergår till att vara ”den organiska samhälleliga kropp i vilken individer reproducerar sig själva som individer, men som samhälleliga sådana”.((Marx, //Grundrisse//, London 1987 [1859], s. 210 (Översatt från engelskan. Ö.a.)__Annan referens kan behövas, om det nu finns någon annan__.)) | Sådana ontologiska utläggningar spelar en viktig roll i Théorie Communistes (TC:s) verk, en grupp som härrör från post-68-kommuniseringsmiljöns diskussioner i mitten av sjuttiotalet. Enligt TC skapar inte den kommunistiska revolutionen förstådd som kommunisering en //arbetets republik// eller något nytt sätt att förvalta produktionsmedlen. Den är snarare att förstå som överskridandet av det alienerade samhälleliga produktionsförhållande som utgör den separation mellan subjektivitet och objektivitet som präglar våra liv under kapitalismen. Genom att överskrida separationen individer emellan och den mellan individ och produktionsmedel överskrider kommuniseringen det som separerar den mänskliga subjektiviteten från det ”objektiverade arbetet”((Och det som separerar denna från naturen, vilken för kapitalet -- i likhet med människorna -- inte är något annat än en resurs för den abstrakta rikedomens expansion.)), det vill säga den klyvning mellan subjekt och objekt som under kapitalismen utgör grunden för den samhälliga verkligheten. TC föreställer sig detta som överskridandet av var och en av de dimensioner Marx beskriver i //Grundrisse//: arbetet som avskild aktivitet upphör att existera; produktionen upphör att vara skild från, och att härska över, reproduktionen; behov upphör att vara skilda från förmågor; individer upphör att konfronteras med sin samhälleliga existens genom de förmedlingar handeln med deras produkter och staten utgör -- de övergår till att vara //omedelbart// samhälleliga. Revolutionen som kommunisering upplöser både tingens samhälleliga form -- det vill sägas deras tillstånd som bärare av ”objektiverat arbetet”, av värde (de blir till ting igen) -- och individens atomiserade, tomma, särade subjektform. Som Marx i //Grundrisse//((Dock hävdar inte TC att kommuniseringen utgjorde Marx revolutionsbegrepp -- se avsnittet om ”programmatismen” nedan.)) anser således TC att det ursprungligen //objektiva// produktionsmomentet inte längre härskar över det subjektiva, utan istället övergår till att vara "den organiska, samhälleliga kropp vari individerna reproducerar sig som individer, men som samhälleliga individer”.((Marx, //Grundrisse//, a.a., s. 212 )) |
| |
| ===== De tyska debatterna ===== | ===== De tyska debatterna ===== |
| Ovan insisterade vi på hur //Neue Marx-Lektüre// kan sägas utgöra en utveckling och ett förbättrande av Frankfurtskolan. Adornos dialektiska samhällsteori -- i det som avser samhällets självreproduktion bakom individens rygg, omkastningen av subjekt–objekt-förhållandet, den reella abstraktionens verklighet -- härrör från Marx’ kritik av den politiska ekonomin. Men Adorno hängav sig aldrig åt någon detaljerad studie av //Kapitalet// och dess utkast, utan höll sig i stor utsträckning till andras forskning.((Utöver Lukács och Sohn-Rethel har Adorno Alfred Schmidt att tacka för alla citat från //Grundrisse// han använder sig av i //Negative dialectics//. Se Michael Eldred och Mike Roth i översättarens inledning till ”Dialectics of the value-form” i //Thesis Eleven// nr 1, London 1980, s. 96.)) //Neue Marx-Lektüre// bevisar att Adornos uppfattning om det kapitalistiska samhället är riktig -- inte inom filosofins och den sociala teorins allmänna områden, utan inom den traditionella marxismens tolkning av //Kapitalets// bestämda område. Ändå verkade Adorno och Horkheimer själva oförmögna att följa sina elevers teoretiska framsteg.((Se Helmut Reichelt, “From the Frankfurt School to value-form analysis”, //Thesis Eleven// nr 4, London 1982, s. 166.)) Efter deras död kom Frankfurtskolans legat helt att förfalla i borgerlig teori genom Habermas, medan //Neue Marx-Lektüre// bidrog till den kritiska marxska teorins uppsving. | Ovan insisterade vi på hur //Neue Marx-Lektüre// kan sägas utgöra en utveckling och ett förbättrande av Frankfurtskolan. Adornos dialektiska samhällsteori -- i det som avser samhällets självreproduktion bakom individens rygg, omkastningen av subjekt–objekt-förhållandet, den reella abstraktionens verklighet -- härrör från Marx’ kritik av den politiska ekonomin. Men Adorno hängav sig aldrig åt någon detaljerad studie av //Kapitalet// och dess utkast, utan höll sig i stor utsträckning till andras forskning.((Utöver Lukács och Sohn-Rethel har Adorno Alfred Schmidt att tacka för alla citat från //Grundrisse// han använder sig av i //Negative dialectics//. Se Michael Eldred och Mike Roth i översättarens inledning till ”Dialectics of the value-form” i //Thesis Eleven// nr 1, London 1980, s. 96.)) //Neue Marx-Lektüre// bevisar att Adornos uppfattning om det kapitalistiska samhället är riktig -- inte inom filosofins och den sociala teorins allmänna områden, utan inom den traditionella marxismens tolkning av //Kapitalets// bestämda område. Ändå verkade Adorno och Horkheimer själva oförmögna att följa sina elevers teoretiska framsteg.((Se Helmut Reichelt, “From the Frankfurt School to value-form analysis”, //Thesis Eleven// nr 4, London 1982, s. 166.)) Efter deras död kom Frankfurtskolans legat helt att förfalla i borgerlig teori genom Habermas, medan //Neue Marx-Lektüre// bidrog till den kritiska marxska teorins uppsving. |
| |
| Ändå är //Neue Marx-Lektüres// åstadkommanden Adorno underlägsna i ett avseende: klasskategorin ges inte mycket plats i Backhaus’ och Reichelts skrifter, samtidigt som de behandlar frågan om revolutionen som något utom räckhåll för deras akademiska expertis. Därför är det ironiskt nog Adorno, hans idé om proletariatets integration till trots, som har mest att komma med vad gäller dessa ämnen. Antagonismen som begrepp är ständigt återkommande i hans skrifter, och då i den mycket ortodoxa betydelsen klassantagonism. I essäer som //Society// (1965), //Remarks on social conflict today// (1968) och //Late capitalism or industrial society?// (1968) visar Adorno prov på ett ”ortodoxt” (i ordets positiva bemärkelse) intresse för klassantagonismens och exploateringens verklighet. I //Remarks…//, skriven tillsammans med Ursula Jaerisch, går han till attack mot begreppet samhällskonflikt [//social conflict//] som i hans mening är ett ”positivistiskt” underkuvande av Marx klasskampsbegrepp, även om det objektivt sett bara kunnat utformas i och med klassamhällets utveckling (till integration). Trots att den inte utkämpas medvetet är klassantagonismen enligt Adorno fortfarande mycket central i dagens samhälle. Detta görs tydligt i de anteckningar från den Adornoföreläsning som Backhaus angett som inspirationskälla till //Neue Marx-Lektüre//. I denna understryker Adorno flera gånger det faktum att ”handelsförhållandet är förutbestämt (//präformiert//) av klassförhållandet”: den enda anledningen till att arbetaren accepterar de givna förhållandena är att han ”bara har sin arbetskraft” att sälja. Till skillnad från Backhaus egna skrifter fokuserar Adorno i synnerhet på det faktum att även om handeln inte är någon illusion, så ”är handelsprocessens skepnad (//Schein//) att finna i begreppet mervärde”.((Backhaus’ anteckningar från en Adornoföreläsning 1962 finns med som bilaga till //Dialektik der Wertform//, Freiburg 1997.)) Man skulle alltså kunna säga att medan Backhaus och Reichelt gräver mycket djupare i Marx’ skrifter, så är Adorno på ett sätt mindre ”akademisk”, mer ”politisk”, och står därför närmre Marx’ uppmärksammande av exploateringen och klassantagonismen. | Ändå är //Neue Marx-Lektüres// åstadkommanden Adorno underlägsna i ett avseende: klasskategorin ges inte mycket plats i Backhaus’ och Reichelts skrifter, samtidigt som de behandlar frågan om revolutionen som något utom räckhåll för deras akademiska expertis. Därför är det ironiskt nog Adorno, hans idé om proletariatets integration till trots, som har mest att komma med vad gäller dessa ämnen. Antagonismen som begrepp är ständigt återkommande i hans skrifter, och då i den mycket ortodoxa betydelsen klassantagonism. I essäer som //Society// (1965), //Remarks on social conflict today// (1968) och //Late capitalism or industrial society?// (1968) visar Adorno prov på ett ”ortodoxt” (i ordets positiva bemärkelse) intresse för klassantagonismens och exploateringens verklighet. I //Remarks…//, skriven tillsammans med Ursula Jaerisch, går han till attack mot begreppet samhällskonflikt [//social conflict//] som i hans mening är ett ”positivistiskt” underkuvande av Marx klasskampsbegrepp, även om det objektivt sett bara kunnat utformas i och med klassamhällets utveckling (till integration). Trots att den inte utkämpas medvetet är klassantagonismen enligt Adorno fortfarande mycket central i dagens samhälle. Detta görs tydligt i de anteckningar från den Adornoföreläsning som Backhaus angett som inspirationskälla till //Neue Marx-Lektüre//. I denna understryker Adorno flera gånger det faktum att ”handelsförhållandet är förutbestämt (//präformiert//) av klassförhållandet”: den enda anledningen till att arbetaren accepterar de givna förhållandena är att han ”bara har sin arbetskraft” att sälja. Till skillnad från Backhaus egna skrifter fokuserar Adorno i synnerhet på det faktum att även om handeln inte är någon illusion, så ”står handelsprocessens sken (//Schein//) att finna i begreppet mervärde”.((Backhaus’ anteckningar från en Adornoföreläsning 1962 finns med som bilaga till //Dialektik der Wertform//, Freiburg 1997.)) Man skulle alltså kunna säga att medan Backhaus och Reichelt gräver mycket djupare i Marx skrifter, så är Adorno på sätt och vis mindre ”akademisk”, mer ”politisk”, och står därför närmre Marx uppmärksammande av exploateringen och klassantagonismen. |
| |
| På samma sätt skiljer sig även Krahl helt från sina efterträdare. Som hans postumt utgivna skrifters fullständiga titel((//Constitution and class struggle: On the historical dialectic of bourgeois revolution and proletarian emancipation//, Frankfurt am Main 2008.)) antyder låg Krahls merit inte bara i hans intresse för värdekategoriernas förmedling och klasskampen, utan också i det att han anammar ett påtagligt historiskt perspektiv, något som Reichelts och Backhaus’ i huvudsak filologiska verk till stor del saknar. Efter Krahl ersattes allt intresse för historien inom ramen för //Neue Marx-Lektüre// av ett intresse för systemisk rekonstruktion. Backhaus, Reichelt och nästa generations värdeteoretiker, såsom Heinrich, valde att utesluta allt som osar ”ovetenskaplig” historiefilosofi eller revolutionsteori från Marx’ verk. Det viktiga är inte att upptäcka ett sätt att mekaniskt applicera teorin men att ställa in sig på att de frågor Adorno och Krahl gett olika svar på förblir. Systemet bör begripas historiskt och historien systematiskt. | På samma sätt skiljer sig även Krahl helt från sina efterträdare. Som hans postumt utgivna skrifters fullständiga titel((//Constitution and class struggle: On the historical dialectic of bourgeois revolution and proletarian emancipation//, Frankfurt am Main 2008.)) antyder låg Krahls merit inte bara i hans intresse för värdekategoriernas förmedling och klasskampen, utan också i det att han anammar ett påtagligt historiskt perspektiv, något som Reichelts och Backhaus i huvudsak filologiska verk till stor del saknar. Efter Krahl ersattes allt intresse för historien inom ramen för //Neue Marx-Lektüre// av ett intresse för systemisk rekonstruktion. Backhaus, Reichelt och nästa generations värdeteoretiker, såsom Heinrich, valde att utesluta allt som osar ”ovetenskaplig” historiefilosofi eller revolutionsteori från Marx’ verk. Det viktiga är inte att upptäcka ett sätt att mekaniskt applicera teorin men att ställa in sig på att de frågor Adorno och Krahl gett olika svar på förblir. Systemet bör begripas historiskt och historien systematiskt. |
| |
| I motsats till en enkel återgång till Adornos ställning (eller, för den delen, till Krahls oöversatta skrifter) är alltså vårt syfte att se Adornos pessimistiska förhållningssätt till sin tids möjligheter för klasskamp som ett försök att rättframt konfronteras med sin periods motsättningar och återvändsgränder, snarare än som en simpel miss han skulle gjort sig skyldig till. På samma sätt är inte flykten från Krahls frågor, de tyska diskussionernas skepsis gentemot ”klasskampsmarxism” och försöket att ha något annat som grund för den revolutionära teorin bara ideologiska missbildningar. Även om de inte lyckats utveckla något övertygande alternativ så har de åtminstone uppmärksammat ett verkligt problem. I historiens backspegel är det knappast en självklarhet att arbetarrörelsen pekar mot kommunismen förstådd som bland annat värdets, klassens och statens död -- det är faktiskt snarare tvärtom. Tesen enligt vilken klasskampen är systemimmanent fångar det faktum att kamperna inom kapitalet ofta framstår som ”inspärrade”. Idén om en esoterisk och en exoterisk Marx, viljan att skilja den marxska kritiken från klasskampen, hur heretiska de än må vara, framstår som tillförlitliga svar på frågan om varför arbetarklassen inte lyckats genomföra sin ”historiska uppgift”: dessa svar finner man i idén om att arbetarrörelsen i sig //aldrig// varit verkligt revolutionär, då det verkligt revolutionära perspektivet helt enkelt ligger i Marx’ ”esoteriska” vision. Men ett sådant särskiljande skulle ju lämna oss utan någon tillförlitlig alternativ bild av förverkligandet av denna vision. | I motsats till en enkel återgång till Adornos ställning (eller, för den delen, till Krahls oöversatta skrifter) är alltså vårt syfte att se Adornos pessimistiska förhållningssätt till sin tids möjligheter för klasskamp som ett försök att rättframt konfronteras med sin periods motsättningar och återvändsgränder, snarare än som en simpel miss han skulle gjort sig skyldig till. På samma sätt är inte flykten från Krahls frågor, de tyska diskussionernas skepsis gentemot ”klasskampsmarxism” och försöket att ha något annat som grund för den revolutionära teorin bara ideologiska missbildningar. Även om de inte lyckats utveckla något övertygande alternativ så har de åtminstone uppmärksammat ett verkligt problem. I historiens backspegel är det knappast en självklarhet att arbetarrörelsen pekar mot kommunismen förstådd som bland annat värdets, klassens och statens död -- det är faktiskt snarare tvärtom. Tesen enligt vilken klasskampen är systemimmanent fångar det faktum att kamperna inom kapitalet ofta framstår som ”inspärrade”. Idén om en esoterisk och en exoterisk Marx, viljan att skilja den marxska kritiken från klasskampen, hur heretiska de än må vara, framstår som tillförlitliga svar på frågan om varför arbetarklassen inte lyckats genomföra sin ”historiska uppgift”: dessa svar finner man i idén om att arbetarrörelsen i sig //aldrig// varit verkligt revolutionär, då det verkligt revolutionära perspektivet helt enkelt ligger i Marx’ ”esoteriska” vision. Men ett sådant särskiljande skulle ju lämna oss utan någon tillförlitlig alternativ bild av förverkligandet av denna vision. |
| |
| Det står klart att det i slutändan inte går att skilja värdeteorin från klassanalysen. Kategorierna värde och klass står i inbördes implikation. Då man betraktar kapitalet som något som verkar enligt en ”systematisk dialektik”((Se ”The moving contradiction” nedan. (Se min anmärkning i fotnot nr 35. Ö.a.) )) ser man att deras förhållande i grunden är internt: det blir tydligt både att ”det samhälleliga arbetets framställning i form av motsättningen mellan kapital och lönearbete -- är värdeförhållandets fulländade utveckling”((Marx, //Grundrisse//, London 1987 [1859], s. 90. (Översatt från engelskan. Ö.a.) )) och att värdeförhållandena är en produkt av separationen av det levande arbetet från det objektiverade arbete, det vill säga från klassen. Men även om det därför i slutändan måste vara lönlöst att söka efter avskaffandet av värdet någon annanstans än hos den klass som tvingas producera det, och som med tiden görs alltmer överflödig av det, måste man konfrontera den skepsis många av värdekritikerna hyser gentemot arbetarklassens revolutionära potential. Vi anser att //Théorie Communiste// gör just detta. | Det står klart att det i slutändan inte går att skilja värdeteorin från klassanalysen. Kategorierna värde och klass står i inbördes implikation. Då man betraktar kapitalet som något som verkar enligt en ”systematisk dialektik”((Se ”The moving contradiction” nedan. (Se min anmärkning i fotnot nr 35. Ö.a.) )) ser man att deras förhållande i grunden är internt: det blir tydligt både att ”det samhälleliga arbetets framställning i form av motsättningen mellan kapital och lönearbete -- är värdeförhållandets fulländade utveckling”((Marx, //Grundrisse//, London 1987 [1859], s. 90. (Översatt från engelskan. Ö.a.) )) och att värdeförhållandena är en produkt av separationen av det levande arbetet från det objektiverade arbete, det vill säga från klassen. Men även om det därför i slutändan måste vara lönlöst att söka efter avskaffandet av värdet någon annanstans än hos den klass som tvingas producera det, och som med tiden görs alltmer överflödig av det, måste man konfrontera den skepsis många av värdekritikerna hyser gentemot arbetarklassens revolutionära potential. Vi anser att Théorie communiste gör just detta. |
| |
| Avgörande i TC:s teori är deras uppfattning om proletariatets och kapitalets ömsesidiga implikation eller inbördes förhållande. Detta väcker som grundläggande fråga den om hur den kamp som utövas av en klass som är en klass i det kapitalistiska samhället kan avskaffa detta samhälle. Ett av TC:s viktiga bidrag ligger i det att de undgått att besvara denna fråga genom att tilldela proletariatet ett slags revolutionär mänsklig essens gömd under dess klass- och kapitalistiska art, samtidigt som de inte tappar klassmotsättningens väsentlighet ur sikte. Istället uppfattar de klassförhållandet som något som utvecklas historiskt genom kampcykler, men som ändå alltid innefattar en systematisk implikation. Viktigt är att TC inte hävdar att ”kommuniseringen” alltid existerat ”på grund av vad proletariatet är och vad revolutionen måste vara”.((//Théorie Communiste//, “Mycket väsen för ingenting”, //riff-raff// nr 9, 2011, s. XXX. Åtkomst den 7 mars 2013, <http://riff-raff.se/texts/sv/mycket-vaesen-foer-ingenting>)) Istället är kommuniseringsbegreppet att betrakta som något som uppstår i slutet av en kampcykel, då kommunismen och revolutionen framstår som någonting annat. | Avgörande i TC:s teori är deras uppfattning om proletariatets och kapitalets ömsesidiga implikation eller inbördes förhållande. Detta väcker som grundläggande fråga hur den kamp som utövas av en klass som är en klass i det kapitalistiska samhället kan avskaffa detta samhälle. Ett av TC:s viktiga bidrag ligger i det att de undgått att besvara denna fråga genom att tilldela proletariatet ett slags revolutionär mänsklig essens gömd under dess klass- och kapitalistiska art, samtidigt som de inte tappar klassmotsättningens väsentlighet ur sikte. Istället uppfattar de klassförhållandet som något som utvecklas historiskt genom kampcykler, men som ändå alltid innefattar en systematisk implikation. Viktigt är att TC inte hävdar att ”kommuniseringen” alltid existerat ”på grund av vad proletariatet är och vad revolutionen måste vara”.((//Théorie Communiste//, “Mycket väsen för ingenting”, //riff-raff// nr 9, 2011, s. XXX. Åtkomst den 7 mars 2013, <http://riff-raff.se/texts/sv/mycket-vaesen-foer-ingenting>)) Istället är kommuniseringsbegreppet att betrakta som något som uppstår i slutet av en kampcykel, då kommunismen och revolutionen framstår som någonting annat. |
| |
| Enligt TC är den gamla arbetarrörelsen, från Marx till de Andra och Tredje Internationalerna, en del i en kampcykel de kallar programmatismen.((Detta är det begrepp som omdebatteras mest i debatten mellan Dauvé och TC i //Endnotes// nr 1.)) Under denna period vilade arbetares kamper, och den vision om kapitalismens överskridande som uppstod ur dessa, på en autonomi och positivitet som arbetare hade möjlighet att vidmakthålla inom förhållandet arbete–kapital. Man skulle kunna beskriva revolutionen av denna period som ett försök att göra det omöjliga: avskaffa ett förhållande genom att affirmera en av dess poler. Den tragiska utveckling socialdemokratin och stalinismen gick till mötes och den anarkistiska period Spanien genomgick är alltså en produkt av motsättningarna mellan de mål och de medel rörelsen satt upp för sig då den kulminerade, som i sin tur är en produkt av konfigurationen av denna tids klassförhållande, det vill säga av det sätt kapitalet och klassen konfronterade varandra. I följande avsnitt sammanfattar François Danel situationen: | Enligt TC är den gamla arbetarrörelsen, från Marx till de andra och tredje internationalerna, en del i en kampcykel som de kallar programmatismen.((Detta begrepp är det mest !!omdebatterade i debatten!! mellan Dauvé och TC i //Endnotes// nr 1, 200X.)) Under denna period vilade arbetares kamper, och den vision om kapitalismens överskridande som uppstod ur dessa, på en autonomi och positivitet som arbetare hade möjlighet att vidmakthålla inom förhållandet arbete–kapital. Man skulle kunna beskriva revolutionen under denna period som ett försök att göra det omöjliga: avskaffa ett förhållande genom att bejaka en av dess poler. Den tragiska utveckling som socialdemokratin och stalinismen gick till mötes !![gå till mötes hör samman med "öde" – här får det vara något annat /T.]!! och den anarkistiska period som Spanien genomgick är alltså en produkt av motsättningarna mellan de mål och de medel rörelsen satte upp för sig själv när den kulminerade, som i sin tur är en produkt av konfigurationen av denna tids klassförhållande, det vill säga det sätt på vilket kapitalet och klassen konfronterade varandra. I följande avsnitt sammanfattar François Danel situationen: |
| |
| >[E]ftersom det kapitalistiska förhållandet, det vill säga dess klassers kamp, omedelbart medfört generaliseringen av lönearbetet snarare än dess avskaffande, abstraherade proletariatet sitt slutgiltiga mål från denna rörelse och fick således revolutionen -- sitt maktövertagande -- att hänga på både objektiva (produktionskrafternas utveckling) och subjektiva (dess vilja och klassmedvetande) omständigheters mognad. | >[E]ftersom det kapitalistiska förhållandet, det vill säga dess klassers kamp, omedelbart medfört generaliseringen av lönearbetet snarare än dess avskaffande, abstraherade proletariatet sitt slutgiltiga mål från denna rörelse och fick således revolutionen -- sitt maktövertagande -- att hänga på både objektiva (produktionskrafternas utveckling) och subjektiva (dess vilja och klassmedvetande) omständigheters mognad. |
| Man skulle kunna tolka denna ”återgång till Marx” som en del av den kommunistiska teorins upp- och nedgång i samband med de revolutionära vågorna: åren 1917, 1968, osv. Men på samma sätt som kommuniseringsperspektivet aldrig hade kunnat uppstå ens ur den tidigare revolutionära periodens marginella, heretiska tendenser, hade tidigare kritiska former av marxism aldrig kunnat gå så långt som de som uppstod ur sextiotalets kontext. Mycket riktigt utvecklade Lukács, Rubin och Pasjukanis sina uppfattningar i förhållande till en stigande arbetarrörelse som uttryckte en viss konfiguration av förhållandet kapital-arbete. De tidigare kritiska marxisternas verk bar, precis som Marx’ -- den förste värdeformsteoretikern -- egna, på motsättningar och begränsningar som den senare generationen, den som var verksam då programmatismen gick mot sitt slut, hade möjlighet att överskrida.((Till exempel kan vissa av Rubins kategorier -- såsom de transhistoriska kategorierna ”fysiologiskt likvärdigt arbete” och ”samhälleligt likställt arbete”, socialismens grundvalar --, trots det faktum att han förebådar eller direkt influerar mycket yngre värdeformsteori, ses som uttryck för denna periods föreställning om revolutionen och för Rubins individuella situation som statsplanerare. Även om de flesta värdeformsteoretikerna av idag inte uttryckligen förkastar en programmatisk uppfattning om revolutionen, tar de avstånd från arbetets affirmation i mycket större utsträckning än vad som varit fallet i tidigare kritisk marxism. Värdeformsteorins ”revolutionära” följder träder inte fram förrän klasskampens, det vill säga kapitalismens, utveckling tillåter det.)) Under den tidigare perioden hade programmatismens affirmativa proletära projekt -- även om detta var dömt att misslyckas inte bara ur vårt kommuniseringsperspektiv utan även, och detta är en viktig punkt, i det som avser de mål den själv satt upp för sig -- gett motsättningen mellan kapital och arbete ”spelrum”. Vid sextiotalets slut höll detta spelrum på att tömmas ut. För 1900-talets ”andra revolutionära vågs” teoretiker var en fråga som definitivt stod på spel den om förkastandet av idén om, och praktiserandet av, socialismen förstådd som arbetarnas erhållande av sitt arbetes sanna värde inom ramen för en planerad ekonomi. | Man skulle kunna tolka denna ”återgång till Marx” som en del av den kommunistiska teorins upp- och nedgång i samband med de revolutionära vågorna: åren 1917, 1968, osv. Men på samma sätt som kommuniseringsperspektivet aldrig hade kunnat uppstå ens ur den tidigare revolutionära periodens marginella, heretiska tendenser, hade tidigare kritiska former av marxism aldrig kunnat gå så långt som de som uppstod ur sextiotalets kontext. Mycket riktigt utvecklade Lukács, Rubin och Pasjukanis sina uppfattningar i förhållande till en stigande arbetarrörelse som uttryckte en viss konfiguration av förhållandet kapital-arbete. De tidigare kritiska marxisternas verk bar, precis som Marx’ -- den förste värdeformsteoretikern -- egna, på motsättningar och begränsningar som den senare generationen, den som var verksam då programmatismen gick mot sitt slut, hade möjlighet att överskrida.((Till exempel kan vissa av Rubins kategorier -- såsom de transhistoriska kategorierna ”fysiologiskt likvärdigt arbete” och ”samhälleligt likställt arbete”, socialismens grundvalar --, trots det faktum att han förebådar eller direkt influerar mycket yngre värdeformsteori, ses som uttryck för denna periods föreställning om revolutionen och för Rubins individuella situation som statsplanerare. Även om de flesta värdeformsteoretikerna av idag inte uttryckligen förkastar en programmatisk uppfattning om revolutionen, tar de avstånd från arbetets affirmation i mycket större utsträckning än vad som varit fallet i tidigare kritisk marxism. Värdeformsteorins ”revolutionära” följder träder inte fram förrän klasskampens, det vill säga kapitalismens, utveckling tillåter det.)) Under den tidigare perioden hade programmatismens affirmativa proletära projekt -- även om detta var dömt att misslyckas inte bara ur vårt kommuniseringsperspektiv utan även, och detta är en viktig punkt, i det som avser de mål den själv satt upp för sig -- gett motsättningen mellan kapital och arbete ”spelrum”. Vid sextiotalets slut höll detta spelrum på att tömmas ut. För 1900-talets ”andra revolutionära vågs” teoretiker var en fråga som definitivt stod på spel den om förkastandet av idén om, och praktiserandet av, socialismen förstådd som arbetarnas erhållande av sitt arbetes sanna värde inom ramen för en planerad ekonomi. |
| |
| Den kritiska Marxläsningen begriper den radikalitet den revolutionära negationen av värdet innefattar: det handlar lika mycket om överskridandet av oss själva som om något ”okänt”. TC:s bidrag ligger i det att de begriper hur och varför konfigurationen av motsättningen mellan kapital och arbete i en tidigare period inte framställt ett sådant överskridande. På Marx tid, och i den historiska arbetarrörelsens kontext, framställde förhållandet mellan kapital och proletariat revolutionen i termer av arbetets, värdets och klassens affirmation snarare än deras negation. TC:s verk antyder att den radikala ”utgång” som är värdeformsteorins följd kan ses som något som bestäms av själva arbete–kapital-förhållandets historiska utveckling i sig självt, snarare än som en produkt av ett på ett ahistoriskt plan riktigt medvetande, av ett fritt svävande vetenskapligt synsätt eller kritiskt perspektiv. Det historiska perspektivet på klassförhållandet kompletterar värdeformsteorin. Den systematiska dialektikens utförliga analys av kapitalistiska samhällsförhållanden och värdeformsteorin kan å sin sida vara kommuniseringsperspektivet till hjälp genom sin framställning av vad exakt detta klassförhållande //är// för något, och av hur det kapitalistiska samhällets särskilda samhällsförhållanden formbestäms som sådana. Den systematiska dialektiken och värdeformsteorin kan hjälpa oss förstå det kapitalistiska klassförhållandets art, det vill säga exakt vad det är som har en historia i vilken revolutionen tidigare framträtt i form av programmatismen, medan dess adekvata utsikt för ett överkommande idag är kommuniseringen. Kommunismen kan bara uppnås genom avskaffandet av ett mångfacetterat förhållande som utvecklats med tiden, men ett avskaffande av detta innebär helt enkelt att vi upphör att konstituera värdet och att det upphör att konstituera oss. Vår egen periods radikalitet ligger i att vi nu inte kan föreställa oss kommunismen på något annat sätt. | Den kritiska Marxläsningen begriper den radikalitet som den revolutionära negationen av värdet innefattar: det handlar lika mycket om överskridandet av oss själva som om något ”okänt”. TC:s bidrag ligger i det att de begriper hur och varför konfigurationen av motsättningen mellan kapital och arbete i en tidigare period inte framställt ett sådant överskridande. På Marx tid, och i den historiska arbetarrörelsens kontext, framställde förhållandet mellan kapital och proletariat revolutionen i termer av arbetets, värdets och klassens affirmation snarare än deras negation. TC:s verk antyder att den radikala ”utgång” som är värdeformsteorins följd kan ses som något som bestäms av själva arbete–kapital-förhållandets historiska utveckling i sig självt, snarare än som en produkt av ett på ett ahistoriskt plan riktigt medvetande, av ett fritt svävande vetenskapligt synsätt eller kritiskt perspektiv. Det historiska perspektivet på klassförhållandet kompletterar värdeformsteorin. Den systematiska dialektikens utförliga analys av kapitalistiska samhällsförhållanden och värdeformsteorin kan å sin sida vara kommuniseringsperspektivet till hjälp genom sin framställning av vad exakt detta klassförhållande //är// för något, och av hur det kapitalistiska samhällets särskilda samhällsförhållanden formbestäms som sådana. Den systematiska dialektiken och värdeformsteorin kan hjälpa oss förstå det kapitalistiska klassförhållandets art, det vill säga exakt vad det är som har en historia i vilken revolutionen tidigare framträtt i form av programmatismen, medan dess adekvata utsikt för ett överkommande idag är kommuniseringen. Kommunismen kan bara uppnås genom avskaffandet av ett mångfacetterat förhållande som utvecklats med tiden, men ett avskaffande av detta innebär helt enkelt att vi upphör att konstituera värdet och att det upphör att konstituera oss. Vår egen periods radikalitet ligger i att vi nu inte kan föreställa oss kommunismen på något annat sätt. |
| |