| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
endnotes:endnotes2:kommunisering_och_vaerdeformsteori [Y-m-dH:i]
titorelli |
endnotes:endnotes2:kommunisering_och_vaerdeformsteori [Y-m-dH:i] (current)
henriksson |
| >Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, Lund 1997, s. 70n. Jfr //Das Kapital//, Köln 2009, s. 93n.)) | >Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, Lund 1997, s. 70n. Jfr //Das Kapital//, Köln 2009, s. 93n.)) |
| |
| I //Endnotes// nr 1 beskrev vi kommuniseringsteorins uppkomst i Frankrike under åren som följde maj 1968. Denna text, tillsammans med andra i det här numret, verkar inom detta kommuniseringsperspektiv, samtidigt som de även i hög grad stödjer sig på teoriutvecklingen inom den marxska värdeformsteorin i allmänhet, och i synnerhet på dess inriktning "systematisk dialektik" som trätt fram de senaste åren.((En långtifrån fullständig lista över dessa författare skulle här innefatta Chris Arthur, Hans George Backhaus, Werner Bonefeld, Riccardo Bellofiore, Michael Eldered, Michael Heinrich, Hans Jürgen Krahl, Patrick Murray, Moishe Postone, Helmut Reichelt, Geert Reuten, Ali Shamsavari, Felton Shortall, Tony Smith och Michael Williams.)) | I //Endnotes// nr 1 beskrev vi kommuniseringsteorins uppkomst i Frankrike under åren som följde maj 1968. Följande text verkar, tillsammans med övriga i det här numret, inom detta kommuniseringsperspektiv, men stödjer sig samtidigt i hög grad på teoriutvecklingen inom den marxska värdeformsteorin i allmänhet, och i synnerhet på dess "systematisk dialektiska" tendens som trätt fram de senaste åren.((En långtifrån fullständig lista över dessa författare skulle här innefatta Chris Arthur, Hans George Backhaus, Werner Bonefeld, Riccardo Bellofiore, Michael Eldered, Michael Heinrich, Hans Jürgen Krahl, Patrick Murray, Moishe Postone, Helmut Reichelt, Geert Reuten, Ali Shamsavari, Felton Shortall, Tony Smith och Michael Williams.)) |
| |
| Marx var tydlig med att det som särskilde hans angreppssätt, och som gjorde det till en kritik av snarare än en vidareutveckling av den politiska ekonomin, var dess analys av värdets form. I sin berömda utläggning om "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet" skriver han: | Marx var tydlig med att det som utmärkte hans angreppssätt, och som gjorde det till en kritik snarare än en vidareutveckling av den politiska ekonomin, var dess analys av värdeformen. I sin berömda utläggning om "Varans fetischkaraktär och dess hemlighet" skriver han: |
| |
| >Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 69f, korr. Jfr //Das Kapital//, a.a., s. 92f.)) | >Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt, analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt.((Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 69f, korr. Jfr //Das Kapital//, a.a., s. 92f.)) |
| |
| Trots att Marx gjorde sådana uttalanden kom inte sambandet mellan värdeform och fetischism -- den omkastning som resulterar i att människor behärskas av resultatet av deras verksamhet -- att spela någon större roll för tolkningen av //Kapitalet// förrän på 1960-talet. Fram till dess valde man istället i redogörelserna för "Marx ekonomi" att betona de till synes enkla resonemangen från de två första avsnitten i //Kapitalets// första kapitel, där arbetet framställs som det som ligger bakom varornas värde. Däremot uppfattades för det mesta kapitlets två sista avsnitt om värdeform och fetischism som en mer eller mindre invecklad ansats till att beskriva marknaden och förbigicks därför hastigt. Således förblev det sätt på vilket Marx omsorgsfullt särskiljde sin uppfattning ifrån Ricardos klassiska politiska ekonomi outforskat.((Samtidigt verkade Marx själv medge att hans analys av varuformen är problematisk, vilket föranledde honom att skriva minst fyra versioner av resonemanget den vilar på. Det finns märkbara skillnader mellan presentationen av värdet i //Grundrisse//, //Urtext//, //Till kritiken av den politiska ekonomin//, den första upplagan av //Kapitalet// med sin bilaga, och den andra upplagan av //Kapitalet//, och de senare versionerna kan knappast i alla avseenden betraktas som förbättringar av de tidigare. De något mer lättfattliga senare framställningarna, som Marx utvecklade i reaktion på det faktum att till och med hans närstående hade svårt att förstå honom, gick i själva verket miste om några av sina dialektiska finesser och motiverade därmed en mer vänsterricardiansk läsning av //Kapitalet//, som skulle komma att bli dominerande inom arbetarrörelsen. Se Hans-Georg Backhaus, "On the dialectics of the value-form", //Thesis Eleven// nr 1 (1980); Helmut Reichelt, "Why Marx hid his dialectical method", i Werner Bonefeld m.fl., //Open Marxism vol. 3//, London 1995.)) | Trots att Marx gjorde sådana uttalanden kom inte sambandet mellan värdeform och fetischism -- den omkastning som resulterar i att människor behärskas av resultatet av deras verksamhet -- att spela någon större roll för tolkningen av //Kapitalet// förrän på 1960-talet. Fram till dess valde man istället att i sin redogörelse för "Marx ekonomi" betona de till synes enkla resonemangen från de första två avsnitten i //Kapitalets// första kapitel, där arbetet framställs som det som ligger bakom varornas värde. Däremot uppfattades för det mesta kapitlets två sista avsnitt om värdeform och fetischism som en mer eller mindre invecklad ansats till att beskriva marknaden och förbigicks därför hastigt. Således förblev det sätt på vilket Marx omsorgsfullt särskilde sin uppfattning ifrån Ricardos klassiska politiska ekonomi outforskat.((Samtidigt tycktes Marx själv medge att hans analys av varuformen var problematisk, vilket föranledde honom att skriva minst fyra versioner av det resonemang den vilar på. Det finns påtagliga skillnader mellan framställningen av värdet i //Grundrisse//, //Urtext//, //Till kritiken av den politiska ekonomin//, den första upplagan av //Kapitalet// med sin bilaga, och den andra upplagan av //Kapitalet//, och de senare versionerna kan knappast i alla avseenden betraktas som förbättringar av de tidigare. De något mer lättfattliga senare framställningarna, som Marx utvecklade som svar på det faktum att till och med hans närstående hade svårt att förstå honom, gick i själva verket miste om några av sina dialektiska finesser och motiverade därmed en mer vänsterricardiansk läsning av //Kapitalet//, vilken skulle komma att bli dominerande inom arbetarrörelsen. Se Hans-Georg Backhaus, "On the dialectics of the value-form", //Thesis Eleven// nr 1 (1980); Helmut Reichelt, "Why Marx hid his dialectical method", i Werner Bonefeld m.fl., //Open Marxism vol. 3//, London 1995.)) |
| |
| Då marxister framhöll sin "arbetsvärdelära" gjorde de det ur det kvantitativa synsättet på värdets substans och dess mängd snarare än ur det kvalitativa synsättet på värdets //form//. I motsats till den nyklassiska revolutionen i borgerlig ekonomi, som förkastade arbetsvärdeläran, tenderade marxisterna att vidhålla den klassiska ståndpunkten enligt vilken arbetet är värdets substans och att värdet är arbetet förkroppsligat i varan. Men som de klassiska politiska ekonomerna undgick dessa marxister att rikta sin uppmärksamhet på säregenheten hos den samhälleliga reduceringsprocess som är ett villkor för att sådana kvantitativa storheter över huvud taget ska kunna jämföras. Detta innebär att de inte heller frågade sig varför arbetet framträder i sin produkts värdeform, och vilket slags arbete som kan framträda på detta vis. Likväl kan man ju som Marx visar enbart förstå de efterföljande penning- och kapitalformerna, eller hur mänsklig verksamhet antar kapitalackumulationens form, med hjälp av en korrekt uppfattning om värdeformens komplexitet. | Då marxister framhöll sin "arbetsvärdelära" gjorde de det ur det kvantitativa synsättet på värdets substans och dess mängd snarare än ur det kvalitativa synsättet på värdets //form//. I motsats till den neoklassiska !![tycker neoklassisk låter bättre och tror det är mer gängse /HJ]!! revolutionen i borgerlig ekonomi, som förkastade arbetsvärdeläran, tenderade marxisterna att vidhålla den klassiska ståndpunkten enligt vilken arbetet är värdets substans och att värdet är det arbete som är förkroppsligat i varan. Men likt de klassiska politiska ekonomerna underlät dessa marxister att rikta sin uppmärksamhet på säregenheten hos den samhälleliga reduceringsprocess som är ett villkor för att sådana kvantitativa storheter över huvud taget ska kunna jämföras. Detta innebär att de inte heller frågade sig varför arbetet framträder i sin produkts värdeform, och vilket slags arbete som kan framträda på detta vis. Likväl kan man ju som Marx visar enbart förstå de efterföljande penning- och kapitalformerna, eller hur mänsklig verksamhet antar kapitalackumulationens form, med hjälp av en korrekt uppfattning om värdeformens komplexitet. |
| |
| För Marx är värdeformen ett uttryck för arbetets dubbelkaraktär under kapitalismen, där dess karaktär som konkret arbete träder fram i varans bruksvärde, och dess karaktär som abstrakt arbete träder fram i värdeformen. Trots att det abstrakta arbetet historiskt sett är specifikt för kapitalismen, tas värdeformen som ett uttryck för vanligt, naturligt mänskligt arbete som sådant ifall man inte tydligt lyckats urskilja dessa arbetets två sidor. Arbetet förstått som värdets innehåll eller substans betraktas då som fysiologiskt arbete, som någonting oavhängigt från dess samhälleliga form. Här ses substansen som något i föremålet naturligt inneboende, men för Marx är abstrakt arbete och värde något mer säreget än så. Värdet är ett förhållande eller en process som utvecklar och upprätthåller sig självt medelst olika former -- i den ena stunden pengar, i nästa stund varorna som utgör arbetsprocessen (inklusive arbetskraften som vara), därefter varuprodukten, och till sist pengar igen –, samtidigt som det ständigt upprätthåller ett förhållande mellan dess penningform och dess varuform och vice versa. För Marx är alltså värdet varken arbetet förkroppsligat i varan eller någon orörlig substans, utan snarare det förhållande eller den process som härskar över dem som det upprätthålls av -- en substans som även utgör ett subjekt. Ändå kom aldrig den ortodoxa marxistiska traditionen att begripa "abstrakt arbete" som en samhällelig och historisk formatering av en del av den mänskliga verksamheten, vilken i slutändan leder till att människor förvandlas till resurser för denna verksamhets gränslösa utökning och resultat, som denna förvandlings självändamål. Att helt enkelt uppfatta värdet som en form som, genom det privata ägandet av produktionsmedlen, tvingats på ett i grunden oproblematiskt innehåll, gick hand i hand med en syn på socialismen som en statsledd variant av något som i grund och botten är samma industriella arbetsdelning vilken under kapitalismen organiseras av marknaden. Ur detta perspektiv skulle socialismen se till att det arbete som kapitalismens marknadsformer begränsar blev principen för samhällets medvetna organisering. | För Marx är värdeformen ett uttryck för arbetets dubbelkaraktär under kapitalismen, där dess karaktär som konkret arbete framträder i varans bruksvärde, och dess karaktär som abstrakt arbete framträder i värdeformen. Trots att det abstrakta arbetet historiskt sett är specifikt för kapitalismen, tas värdeformen som ett uttryck för vanligt, naturligt mänskligt arbete som sådant ifall man inte tydligt lyckats urskilja dessa arbetets två sidor. Arbetet förstått som värdets innehåll eller substans betraktas då som fysiologiskt arbete, som någonting oavhängigt från dess samhälleliga form. Här ses substansen som något i föremålet naturligt inneboende, men för Marx är abstrakt arbete och värde något mer säreget än så. Värdet är ett förhållande eller en process som utvecklar och upprätthåller sig självt medelst olika former -- i den ena stunden pengar, i nästa stund varorna som utgör arbetsprocessen (inklusive arbetskraften som vara), därefter varuprodukten, och till sist pengar igen –, samtidigt som det ständigt upprätthåller ett förhållande mellan dess penningform och dess varuform och vice versa. För Marx är alltså värdet varken arbetet förkroppsligat i varan eller någon orörlig substans, utan snarare det förhållande eller den process som härskar över dem som det upprätthålls av -- en substans som även utgör ett subjekt. Ändå kom aldrig den ortodoxa marxistiska traditionen att begripa "abstrakt arbete" som en samhällelig och historisk formatering av en del av den mänskliga verksamheten, vilken i slutändan leder till att människor förvandlas till resurser för denna verksamhets gränslösa utökning och resultat, som denna förvandlings självändamål. Att helt enkelt uppfatta värdet som en form som, genom det privata ägandet av produktionsmedlen, tvingats på ett i grunden oproblematiskt innehåll, gick hand i hand med en syn på socialismen som en statsledd variant av något som i grund och botten är samma industriella arbetsdelning vilken under kapitalismen organiseras av marknaden. Ur detta perspektiv skulle socialismen se till att det arbete som kapitalismens marknadsformer begränsar blev principen för samhällets medvetna organisering. |
| |
| Ett viktigt undantag från den traditionella marxismens försummande av värdeform- och fetischismbegreppen är den ryske ekonomen Isaak Rubin. I ett banbrytande verk från 1920-talet framhöll han att "fetischismteorin ..., per se, [är] grunden för hela Marx’ ekonomiska system och i synnerhet för hans värdeteori",((Översättning av Isaak Rubin, //Essays on Marx's theory of value//, Detroit 1972, s. 5. (Översatt från engelskan. Ö.a.).)) och att det abstrakta arbetet förstått som värdets innehåll inte är "något som formen fäster sig vid utifrån. Istället ger innehållet, genom sin utveckling, upphov till den form som redan låg latent i innehållet."((A.a., s. 117. Riccardo Bellofiore har visat på att Rosa Luxemburg var ett annat undantag från de traditionella marxisterna i det att hon noga uppmärksammade värdeformen. Se hans introduktion till //Rosa Luxemburg and the critique of political economy//, London 2009, s. 6.)) Men Rubins arbete, som tystades ned i Ryssland, förblev mer eller mindre okänt. Ortodoxin -- den "marxistiska politiska ekonomin" -- motsatte sig inte det faktum att borgerliga kritiker såg Marx som en efterföljare till Ricardo i allt väsentligt. Snarare försvarades han //just på denna grund//: att på ett riktigt sätt ha knutit ihop Ricardos syn på arbetet som värdets innehåll och arbetstiden som dess storlek; till detta lade man endast till en mer eller mindre vänsterricardiansk exploateringsteori. Ur detta perspektiv framstår arbetet som något som av en nästintill naturlig anledning befinner sig i produkten, och exploateringen som en fråga om denna produkts fördelning: sålunda är "lösningen" på kapitalismen att arbetarna, med hjälp av staten eller något annat medel, vänder denna fördelning till sin egen fördel. Ifall exploateringen är en fråga om en parasiterande härskarklass' avräkning från samhällsprodukten, så behöver inte heller socialismen genomföra några väsentliga förändringar av varuproduktionsformen, utan kan istället helt enkelt ta över denna, avskaffa den parasitiska klassen och fördela produkterna rättvist. | Ett viktigt undantag från den traditionella marxismens försummande av värdeform- och fetischismbegreppen är den ryske ekonomen Isaak Rubin. I ett banbrytande verk från 1920-talet framhöll han att "fetischismteorin ..., per se, [är] grunden för hela Marx’ ekonomiska system och i synnerhet för hans värdeteori",((Översättning av Isaak Rubin, //Essays on Marx's theory of value//, Detroit 1972, s. 5. (Översatt från engelskan. Ö.a.).)) och att det abstrakta arbetet förstått som värdets innehåll inte är "något som formen fäster sig vid utifrån. Istället ger innehållet, genom sin utveckling, upphov till den form som redan låg latent i innehållet."((A.a., s. 117. Riccardo Bellofiore har visat på att Rosa Luxemburg var ett annat undantag från de traditionella marxisterna i det att hon noga uppmärksammade värdeformen. Se hans introduktion till //Rosa Luxemburg and the critique of political economy//, London 2009, s. 6.)) Men Rubins arbete, som tystades ned i Ryssland, förblev mer eller mindre okänt. Ortodoxin -- den "marxistiska politiska ekonomin" -- motsatte sig inte det faktum att borgerliga kritiker såg Marx som en efterföljare till Ricardo i allt väsentligt. Snarare försvarades han //just på denna grund//: att på ett riktigt sätt ha knutit ihop Ricardos syn på arbetet som värdets innehåll och arbetstiden som dess storlek; till detta lade man endast till en mer eller mindre vänsterricardiansk exploateringsteori. Ur detta perspektiv framstår arbetet som något som av en nästintill naturlig anledning befinner sig i produkten, och exploateringen som en fråga om denna produkts fördelning: sålunda är "lösningen" på kapitalismen att arbetarna, med hjälp av staten eller något annat medel, vänder denna fördelning till sin egen fördel. Ifall exploateringen är en fråga om en parasiterande härskarklass avräkning från samhällsprodukten, så behöver inte heller socialismen genomföra några väsentliga förändringar av varuproduktionsformen, utan kan istället helt enkelt ta över denna, avskaffa den parasitiska klassen och fördela produkterna rättvist. |
| |
| ===== En gemensam bakgrund ===== | ===== En gemensam bakgrund ===== |
| |
| Denna tendens att utelämna form- och fetischismbegreppen från läsningen av //Kapitalet// kom inte att ifrågasättas på allvar förrän vid mitten av 1960-talet och framåt. Det kom att ske genom ett antal ansatser -- bland annat en återupptäckt av Rubin -- som i olika sammanhang betecknats som "värdeformsteori". Diskussionerna kring värdeformens subtiliteter, kring metodfrågan, kring frågan om Marx' inställning till Hegel och så vidare, uppstod alltså samtidigt som kommuniseringsteorin. Både värdeforms- och kommuniseringsteorin är uttryck för ett missnöje rörande de vedertagna Marxtolkningarna och förkastar således den "ortodoxa" eller "traditionella" marxismen.(("Ortodoxi" har kommit att få betydelsen "dogmatisk marxism". Lukács gjorde ett intressant försök att vinna tillbaka ortodoxibegreppet genom påståendet att det enbart åsyftar metoden. Kanske är det denna oklarhet kring termen "ortodoxi":s betydelse som fått kritiska marxister att istället välja begreppen "världsåskådningsmarxism" och "traditionell marxism" för att hänvisa till de vedertagna Marxtolkningarna som de önskat omstörta. Här kommer vi å vår sida att växelvis använda termerna "ortodox" och "traditionell" marxism.)) Vår mening är att det finns någonting gemensamt i både värdeforms- och kommuniseringsteorin som, även om det hittills förblivit underförstått, gör att de båda ömsesidigt kan upplysa varandra. Vårt mål här är att granska de båda tendensernas historiska paralleller och skärningspunkter. | Denna tendens att utelämna form- och fetischismbegreppen från läsningen av //Kapitalet// kom inte att ifrågasättas på allvar förrän vid mitten av 1960-talet och framåt. Det kom att ske genom ett antal ansatser -- bland annat en återupptäckt av Rubin -- som i olika sammanhang betecknats som "värdeformsteori". Diskussionerna kring värdeformens subtiliteter, kring metodfrågan, kring frågan om Marx' inställning till Hegel och så vidare, uppstod alltså samtidigt som kommuniseringsteorin. Både värdeforms- och kommuniseringsteorin är uttryck för ett missnöje rörande de vedertagna Marxtolkningarna och förkastar således den "ortodoxa" eller "traditionella" marxismen.(("Ortodoxi" har kommit att få betydelsen "dogmatisk marxism". Lukács gjorde ett intressant försök att vinna tillbaka ortodoxibegreppet genom påståendet att det enbart åsyftar metoden. Kanske är det denna oklarhet kring termen "ortodoxi":s betydelse som fått kritiska marxister att istället välja begreppen "världsåskådningsmarxism" och "traditionell marxism" för att hänvisa till de vedertagna Marxtolkningarna som de önskat omstörta. Här kommer vi å vår sida att växelvis använda termerna "ortodox" och "traditionell" marxism.)) Vår mening är att det finns någonting gemensamt i både värdeforms- och kommuniseringsteorin som, även om det hittills förblivit underförstått, gör att de båda ömsesidigt kan upplysa!![berika /PH]!! varandra. Vårt mål här är att granska de båda tendensernas historiska paralleller och skärningspunkter. |
| |
| Från mitten av 1960-talet till det sena 1970-talet kännetecknades kapitalismen i hela världen av intensiv klasskamp och radikala samhällsrörelser: från urbana kravaller i USA till upproriska strejker i Polen, via studentrörelser och "ungdomsrevolt" samt den proletära agitationens störtanden av valda och icke-valda regeringar. Genom samhällsgenomgripande uppror och proteströrelser kom allmänt överenskomna arbetsförhållanden att ifrågasättas, och så även familjen, genusförhållanden och sexualitet, samt vedertagna föreställningar om psykisk hälsa och människans förhållande till naturen. Efterkrigstidens högkonjunktur, som var nära knuten till dessa kamper, mynnade ut i en kapitalistisk ackumulationskris präglad av hög inflation och stigande arbetslöshet. För många tycktes nu det revolutionära överskridandet av kapitalismen och dess pseudo-alternativ i öststaterna stå på dagordningen. | Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet kännetecknades kapitalismen i hela världen av intensiv klasskamp och radikala samhällsrörelser: från innerstadskravaller i USA till upproriska strejker i Polen, via studentrörelser och "ungdomsrevolt" samt den proletära agitationens störtanden av valda och icke-valda regeringar. Genom uppror och proteströrelser !!som genomkorsade hela samhället!! kom allmänt överenskomna arbetsförhållanden att ifrågasättas, och så även familjen, genusförhållanden och sexualitet, samt vedertagna föreställningar om psykisk hälsa och människans förhållande till naturen. Efterkrigstidens högkonjunktur, som var nära knuten till dessa kamper, mynnade ut i en kapitalistisk ackumulationskris präglad av hög inflation och stigande arbetslöshet. För många tycktes nu det revolutionära överskridandet av kapitalismen och dess pseudo-alternativ i öststaterna stå på dagordningen. |
| |
| Såväl värdeformsteorins kritiska marxism som kommuniseringsteorins uppkomst har sin grund i dessa kamper och de revolutionära förhoppningar de frambringade. På samma sätt som dessa två tendenser uppstått i ett och samma skede drog de sig tillbaka i samma takt som den kampvåg de var en produkt av. 1970-talets ackumulationskris var inget som intensifierade kamperna eller ställde in dem på en revolutionär kurs, utan öppnade istället för en radikal omstrukturering av kapitalismen genom vilken dessa rörelser och de revolutionära utsikter som var knutna till dem helt och hållet kom att besegras. Denna omstrukturering ledde till att dessa diskussioner till stor grad ställdes i skuggan. På samma sätt som diskussionen kring kommuniseringen uppstod i Frankrike under tidigt 1970-tal och tynade bort nästan helt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan den nyligen återuppstod, så är dagens intresse för "systematisk dialektik" i mångt och mycket en återgång till 1970-talets debatter kring värdeformen efter en period under vilken denna diskussion varit relativt ouppmärksammad. | Såväl värdeformsteorins kritiska marxism som kommuniseringsteorins uppkomst har sin grund i dessa kamper och de revolutionära förhoppningar de frambringade. På samma sätt som dessa två tendenser uppstått i ett och samma skede drog de sig tillbaka i samma takt som den kampvåg de var en produkt av. 1970-talets ackumulationskris intensifierade inte kamperna eller drev dem i en revolutionär riktning, utan öppnade istället för en radikal omstrukturering av kapitalismen genom vilken dessa rörelser och de revolutionära utsikter som var knutna till dem helt och hållet kom att besegras. Denna omstrukturering ledde till att dessa diskussioner till stor grad hamnade i skuggan. På samma sätt som diskussionen kring kommuniseringen uppstod i Frankrike under tidigt 1970-tal och tynade bort nästan helt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet innan den nyligen återuppstod, så är dagens intresse för "systematisk dialektik" i mångt och mycket en återgång till 1970-talets debatter kring värdeformen efter en period under vilken denna diskussion varit relativt ouppmärksammad. |
| |
| ===== Kommunisering ===== | ===== Kommunisering ===== |
| |
| >Det är inte //enheten// mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras materialutbyte med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan //åtskillnaden// mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönearbete och kapital. __Annan referens kan behövas; denna översättning är hämtad ifrån marxists.org:__ http://www.marxists.org/svenska/marx/1858/42-d053.htm | >Det är inte //enheten// mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras ämnesomsättning med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan //åtskillnaden// mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönearbete och kapital.((Marx, Karl, //Grundrisse: ett urval//, Stockholm, Tankekraft Förlag 2010, s. 229 (korr) )) |
| |
| Kommuniseringsteorin uppstod som en kritik dels av de olika uppfattningar om revolutionen som härstammade från både den Andra och den Tredje internationalens arbetarrörelsemarxism, dels av dess utbrytande tendenser och oppositioner. De misslyckade revolutioner man sett under 1900-talets första hälft fick frågan om huruvida arbetare kan eller bör utöva sin makt genom partiet och staten (leninismen eller den italienska kommunistiska vänstern) eller genom en form av organisering inom produktionens område (anarkosyndikalismen eller den tysk-holländska kommunistiska vänstern) att framstå som den mest väsentliga. Å ena sidan menade vissa att chansen att genomföra revolutionen inte kunnat tas i Tyskland, Italien eller Spanien på grund av avsaknaden av ett parti (eller av den rätta sortens parti), medan vissa å andra sidan hävdade att det var just partiet eller den ”etatistiska”, ”politiska” uppfattningen om revolutionen som slagit fel i Ryssland och vid andra tillfällen haft en negativ effekt. | Kommuniseringsteorin uppstod som en kritik dels av de olika uppfattningar om revolutionen som härstammade från både den Andra och den Tredje internationalens arbetarrörelsemarxism, dels av dess utbrytande tendenser och oppositioner. De misslyckade revolutioner man sett under 1900-talets första hälft fick frågan om huruvida arbetare kan eller bör utöva sin makt genom partiet och staten (leninismen eller den italienska kommunistiska vänstern) eller genom en form av organisering inom produktionens område (anarkosyndikalismen eller den tysk-holländska kommunistiska vänstern) att framstå som den mest väsentliga. Å ena sidan menade vissa att chansen att genomföra revolutionen inte kunnat tas i Tyskland, Italien eller Spanien på grund av avsaknaden av ett parti (eller av den rätta sortens parti), medan vissa å andra sidan hävdade att det var just partiet eller den ”etatistiska”, ”politiska” uppfattningen om revolutionen som slagit fel i Ryssland och vid andra tillfällen haft en negativ effekt. |
| Även på ett mer fundamentalt ontologiskt plan pekar de tidigare utkasten mot ett radikalare revolutionsbegrepp. Dessa utkast visar att kritiken av den politiska ekonomin enligt Marx innebär ett ifrågasättande av uppdelningen av subjektivitet och objektivitet, den till synes självklara definitionen av vad det innebär att vara en individ och vad som utgör och inte utgör själva vårt vara. För Marx är dessa ontologiska frågor i allt väsentligt //samhälleliga//. Han ansåg att de politiska ekonomisterna mer eller mindre lyckats med att tydliggöra de kategorier som under kapitalismen håller de samhälleliga livsformerna i sitt grepp. Men medan bourgeoisien tenderade att framställa dessa som ahistoriska nödvändigheter, uppfattade Marx dem som historiskt specifika former av mellanmänskliga förhållanden och av förhållandet mellan människan och naturen. Det är det faktum att mänsklig aktivitet förmedlas av samhällsförhållanden mellan ting som tillskriver den mänskliga subjektiviteten sin atomiserade, objektslösa karaktär. Erfarenheten av att vara en individ under kapitalismen är en av ren subjektivitet, vilken all objektivitet sätter sig emot i form av kapitalet: | Även på ett mer fundamentalt ontologiskt plan pekar de tidigare utkasten mot ett radikalare revolutionsbegrepp. Dessa utkast visar att kritiken av den politiska ekonomin enligt Marx innebär ett ifrågasättande av uppdelningen av subjektivitet och objektivitet, den till synes självklara definitionen av vad det innebär att vara en individ och vad som utgör och inte utgör själva vårt vara. För Marx är dessa ontologiska frågor i allt väsentligt //samhälleliga//. Han ansåg att de politiska ekonomisterna mer eller mindre lyckats med att tydliggöra de kategorier som under kapitalismen håller de samhälleliga livsformerna i sitt grepp. Men medan bourgeoisien tenderade att framställa dessa som ahistoriska nödvändigheter, uppfattade Marx dem som historiskt specifika former av mellanmänskliga förhållanden och av förhållandet mellan människan och naturen. Det är det faktum att mänsklig aktivitet förmedlas av samhällsförhållanden mellan ting som tillskriver den mänskliga subjektiviteten sin atomiserade, objektslösa karaktär. Erfarenheten av att vara en individ under kapitalismen är en av ren subjektivitet, vilken all objektivitet sätter sig emot i form av kapitalet: |
| |
| >Att //egendomen skiljs från arbetet// framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som //icke-kapital// som sådant är arbetet: 1) //icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening// [...] skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som //abstraktion// från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den //absoluta fattigdomen//: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. […] b) Som //icke-objektiverat arbete//, som //icke-värde//, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets //icke-objektiverade//, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som vèrde självt utan som värdets //levande källa//. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets //allmänna möjlighet//, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet i ena sidan är det //absoluta armodet som objekt//, i andra sidan rikedomens //allmänna möjlighet// som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet //förutsättes// av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.((Marx, //Grundrisse//,.)) __annan referens kan behövas – denna är hämtad från marxists.org:__ http://www.marxists.org/svenska/marx/1858/42-d019.htm | >Att //egendomen skiljs från arbetet// framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som //icke-kapital// som sådant är arbetet: 1) //icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening// [...] skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som //abstraktion// från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den //absoluta fattigdomen//: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. […] b) Som //icke-objektiverat arbete//, som //icke-värde//, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets //icke-objektiverade//, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som vèrde självt utan som värdets //levande källa//. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets //allmänna möjlighet//, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet i ena sidan är det //absoluta armodet som objekt//, i andra sidan rikedomens //allmänna möjlighet// som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet //förutsättes// av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.((Marx, //Grundrisse//, a.a., s. 115)) |
| |
| Sådana ontologiska utläggningar spelar en viktig roll i Théorie Communistes (TC:s) verk, en grupp som härrör från post-68-kommuniseringsmiljöns diskussioner i mitten av sjuttiotalet. Enligt TC skapar inte den kommunistiska revolutionen förstådd som kommunisering en //arbetets republik// eller något nytt sätt att förvalta produktionsmedlen. Den är snarare att förstå som överskridandet av det alienerade samhälleliga produktionsförhållande som utgör den separation mellan subjektivitet och objektivitet som präglar våra liv under kapitalismen. Genom att överskrida separationen individer emellan och den mellan individ och produktionsmedel överskrider kommuniseringen det som separerar den mänskliga subjektiviteten från det ”objektiverade arbetet”((Och det som separerar denna från naturen, vilken för kapitalet -- i likhet med människorna -- inte är något annat än en resurs för den abstrakta rikedomens expansion.)), det vill säga den klyvning mellan subjekt och objekt som under kapitalismen utgör grunden för den samhälliga verkligheten. TC föreställer sig detta som överskridandet av var och en av de dimensioner Marx beskriver i //Grundrisse//: arbetet som avskild aktivitet upphör att existera; produktionen upphör att vara skild från, och att härska över, reproduktionen; behov upphör att vara skilda från förmågor; individer upphör att konfronteras med sin samhälleliga existens genom de förmedlingar handeln med deras produkter och staten utgör -- de övergår till att vara //omedelbart// samhälleliga. Revolutionen som kommunisering upplöser både tingens samhälleliga form -- det vill sägas deras tillstånd som bärare av ”objektiverat arbetet”, av värde (de blir till ting igen) -- och individens atomiserade, tomma, särade subjektform. Som Marx i //Grundrisse//((Dock hävdar inte TC att kommuniseringen utgjorde Marx revolutionsbegrepp -- se avsnittet om ”programmatismen” nedan.)) anser således TC att det ursprungligen //objektiva// produktionsmomentet inte längre härskar över det subjektiva, utan istället övergår till att vara ”den organiska samhälleliga kropp i vilken individer reproducerar sig själva som individer, men som samhälleliga sådana”.((Marx, //Grundrisse//, London 1987 [1859], s. 210 (Översatt från engelskan. Ö.a.)__Annan referens kan behövas, om det nu finns någon annan__.)) | Sådana ontologiska utläggningar spelar en viktig roll i Théorie Communistes (TC:s) verk, en grupp som härrör från post-68-kommuniseringsmiljöns diskussioner i mitten av sjuttiotalet. Enligt TC skapar inte den kommunistiska revolutionen förstådd som kommunisering en //arbetets republik// eller något nytt sätt att förvalta produktionsmedlen. Den är snarare att förstå som överskridandet av det alienerade samhälleliga produktionsförhållande som utgör den separation mellan subjektivitet och objektivitet som präglar våra liv under kapitalismen. Genom att överskrida separationen individer emellan och den mellan individ och produktionsmedel överskrider kommuniseringen det som separerar den mänskliga subjektiviteten från det ”objektiverade arbetet”((Och det som separerar denna från naturen, vilken för kapitalet -- i likhet med människorna -- inte är något annat än en resurs för den abstrakta rikedomens expansion.)), det vill säga den klyvning mellan subjekt och objekt som under kapitalismen utgör grunden för den samhälliga verkligheten. TC föreställer sig detta som överskridandet av var och en av de dimensioner Marx beskriver i //Grundrisse//: arbetet som avskild aktivitet upphör att existera; produktionen upphör att vara skild från, och att härska över, reproduktionen; behov upphör att vara skilda från förmågor; individer upphör att konfronteras med sin samhälleliga existens genom de förmedlingar handeln med deras produkter och staten utgör -- de övergår till att vara //omedelbart// samhälleliga. Revolutionen som kommunisering upplöser både tingens samhälleliga form -- det vill sägas deras tillstånd som bärare av ”objektiverat arbetet”, av värde (de blir till ting igen) -- och individens atomiserade, tomma, särade subjektform. Som Marx i //Grundrisse//((Dock hävdar inte TC att kommuniseringen utgjorde Marx revolutionsbegrepp -- se avsnittet om ”programmatismen” nedan.)) anser således TC att det ursprungligen //objektiva// produktionsmomentet inte längre härskar över det subjektiva, utan istället övergår till att vara "den organiska, samhälleliga kropp vari individerna reproducerar sig som individer, men som samhälleliga individer”.((Marx, //Grundrisse//, a.a., s. 212 )) |
| |
| ===== De tyska debatterna ===== | ===== De tyska debatterna ===== |