Att etablera de kritiska grunddragen till en revolutionsteori, handlar till att börja med om att utföra en lägesbestämning. En lägesbestämning över det kapitalistiska produktionssättet, klasskampen och över de teorier som söker göra en beskrivning av något av dessa två.
Vår utgångspunkt och vårt kriterium för att formulera denna lägesbestämning är begreppet programmatism. På ett allmänt sätt kan man tala om programmatismen som en praktik och en förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin vardagliga situation finner grunden till överskridandet av motsättningen och basen för organisationen av den samhälleliga framtiden. Dess aktivitet i klasskampen och denna organisering blir således ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariatet och kapitalet är proletariatet det positiva element som bryter sönder motsättningen. Således är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad arbetarstat, generaliserad självförvaltning, “samhälle av associerade producenter” osv. Upplösningen av motsättningen ges som en av termerna i motsättningen. Proletariatet har begåvats med en revolutionär natur som kunde vara i motsättning till kapitalet, som antar olika, mer eller mindre mogna, modaliteter under olika historiska omständigheter och som förfaller till element i ett program. Denna motsättning är inte längre det kapitalistiska sociala förhållande som proletariatet med utgångspunkt i sin egen situation inom förhållandet har utsänts att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori, den är framförallt proletariatets egen praktik när maktstegringen1) inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) positivt var revolutionens och kommunismens gång, som endast var överväxten och genomförandet av denna maktstegring. Detta var proletariatets praktik från början av 1800-talet ända till slutet av 1960-talet. Således “faller den sönder” under den första fasen av reell subsumtion, i och med att den är bunden till det huvudsakliga sättet att formellt subsumera arbetet under kapitalet.
Det är i denna situation som slutet kommer för den omstrukturering av kapitalismen som påbörjades under sjuttiotalet, vilket innebär en ny struktur och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariatet och kapitalet, dvs. i exploateringen, vilket nu definierar innehållet i en ny kampcykel: bortom proletariatets affirmation.
De arbetslösa och osäkra arbetarnas kamp i Frankrike vintern 1997–1998 möjliggör en formgivning och analys av det nuvarande läget i klasskampen och förhållandets omstrukturering såsom det utvecklar sig globalt, trots sin partikularitet. Denna kamp möjliggör detta eftersom vi med utgångspunkt i den kan konstruera det revolutionära överskridandet av denna kampcykel. Denna kamp ger oss den teoretiska nyckeln och empiriska visionen av en klass som avskaffar sig själv som klass, inom ramen för denna cykel.
Med utgångspunkt i detta så är dessa kritiska grunddrag till att börja med fördjupningen av ett brott vad gäller det som kan vara den kommunistiska revolutionen (genom detta kvalificerar den sig för “kritiker”). Den teoretiska formaliseringen av detta brott är själva ämnet för denna bok. Det handlar om att sätta gränserna för detta brott som orsakats av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering och samtidigt av en ny kampcykel. Det kapitalistiska produktionssättet har gått in i en ny fas av reell subsumtion, där utvinningen av relativt mervärde bestämmer dess verkliga rörlighet [fluidité], väsentligen genom förstörelsen av all arbetaridentitet. Denna förstörelse är det mest positiva fenomen som vi kan föreställa oss i denna omstrukturering. I den nya kampcykeln placerar sig motsättningen mellan klasserna på nivån av deras reproduktion; exploateringen, som är denna motsättning, bär inte längre på några kristalliseringspunkter som kan innebära att någon av klasserna manifesterar en identitet för sig själv när den konstituerar sig gentemot sin motståndare. Proletariatet ställs i motsättning till sin verkliga existens och definition som klass i sin motsättning med kapitalet. Klassexistensen existerar numera endast som kapitalets existens. Det sistnämnda reproducerar inte och bekräftar inte längre ett förhållande för proletariatet självt, en återvändo till sig självt eller en identitet.
I och med de arbetslösas och de osäkra arbetarnas kamp kan alla dessa poänger analyseras, inte enbart som det nuvarande motsättningsförhållandet mellan klasserna, utan också – och framförallt – som praktisk förståelse och historisk vision om klassernas avskaffande i klasskampens nödvändiga rörelse. Hur en klass genom att agera strikt som klass inom detta produktionssätt kan avskaffa klasserna och sig själv genom att avskaffa detta produktionssätt är inte längre endast en teoretisk konstruktion utan har blivit vår historiska horisont. Det är denna teoretiska poäng, som inte enbart är karakteristika hos en enskild kamp utan en allmän bestämning av denna kampcykel, som är den huvudsakliga poängen i denna bok och det är därför vi regelbundet återvänder till denna särskilda kamp. Vi förstår den rationella och universella kärnan i denna process eftersom vi kan framställa den som en historisk process och som särskilt historiskt moment i kapitalismens historia. De arbetslösas och osäkra arbetarnas kamp var vare sig en förlorad revolution eller en miniatyrrevolution. Den var mer än så: såsom klasspraktik producerade den abstraktion.
Detta överskridande av klasserna var inte närvarande i de arbetslösas och osäkra arbetarnas kamp, men den skapade situationen tillät en historisk, inte längre formell, produktion av begreppen för detta överskridande och, framförallt, att framställa detta överskridande blev själva innehållet i en aktuell position <ins>ett aktuellt läge</ins> i klasskampen. Såsom ett överskridande och inte som en överväxt av !!de omedelbara kamperna!!, !!men!! ett producerat överskridande inom kampcykeln. Kommunismen är alltid i verket och närvarande. Att !!ta en position!!, eftersom det samtidigt var abstrakt, inte av, utan inom denna praktik, är den allmänna strukturen för denna kampcykel och dess begränsningar: alternativism, radikaldemokratism, kritiken av arbetet. De två första blir artikuleringen av kontrarevolutionen, eftersom ingången är att placera arbetslösheten och osäkerheten i hjärtat av lönearbetet eller att reproducera lönearbetet som dess oöverskridliga horisont.
Ämnet för den här boken är alltså brottet mellan två perioder i klasskampens historia, överskridandet av hela den period då den kommunistiska revolutionen endast kunde vara proletariatets affirmation och, i och med det, utgjorde sin egen förlust i kontrarevolutionen och reproduktionen av kapitalet då denna affirmation fann sitt existensberättigande, sin makt och sin förlust inom kapitalet. Det är i detta som den positiva utvecklingen i den nya gången för motsättningen mellan proletariat och kapital och den nya kampcykeln blir Kritiska grunddrag till en revolutionsteori. Det som intresserar oss här är brottet. Av denna anledning handlar detta enbart om den första volymen i en Teori om kommunismen som kommer bli fyra volymer:
Alla grunddrag är ett existensberättigande (!!Vet inte riktigt vad som menas här. Får höra av mig till Roland om det.!!). Existensberättigandet för denna första volym är att all teoretisk produktion måste börja med att placera sig i en avgrund för att bli dess verkliga teori. Det handlar inte om navelskådning.
Det fanns en vetenskaplig epok <ins>tidsålder</ins> för teorin där man kunggjorde “sanningen”, men “sanningen” har försvunnit. Det fanns en militant epok <ins>tidsålder</ins> där man berättade om proletariatets handlingar, men överväxten av !!de omedelbara kamperna!! till revolutionen har försvunnit tillsammans med programmatismen. Teorin är dömd att skrivas genom att placera sig på scenen för dess objekt och subjekt, att skrivas som om utifrån en avgrund, i spiraler, kurvade linjer och genom falska perspektiv, förvillningar för ögat och i lek med speglar. Teorin är sitt eget objekt inom det ämne den rör. Den är i sig själv förmedlingen som länkar de nuvarande kamperna till revolutionen. Den kan inte längre ges ut utan sin produktionsprocess och som något annat än denna process. Det handlar inte om att utifrån hämta en anledning i samhället !!och tänka över det för att förändra de!!. Det är objektet självt som är i rörelse i denna förståelse. Teorin är alltid redan där när denna rörelse formaliseras.
I och med frånvaron av varje överväxt, av all positivitet som kan överskrida motsättningen genom att överstiga den är förhållandet mellan de vardagliga kamperna och den kommunistiska revolutionen en teoretisk abstraktion. Teorin måste ges som sådan i sin produktion och sin skrift, såsom formuleringen av detta förhållande !!såsom!! abstraktion och !!såsom!! förhållande. Den har förlorat sin naivitet, den kan inte längre vara den förklarande diskursen om det reella som lämnar det reella utanför sig själv såsom objekt. Teorin blir barock.
!!Vi blandade stilarna i din teoretiska [désincarné] med återberättelser av kamper.!! Ibland uppkommer tunga, mördande, aggressiva, diskvalificerande uttryck och de har en teoretisk funktion: det teoretiska resonemanget har en genant böjelse att vara oavslutat, att kunna återberätta sig självt utan uppehåll, att dela sig i bestämningar som återvänder till sig själva och ifrågasätter dess verkliga grund och så vidare. Det måste sägas att i ett särskilt moment av den teoretiska kontroversen klipper vi kort, man måste säga det som inte längre är diskutabelt och dela på sig.
Teoerin är inte en paroll som outgrundligt dyker upp och producerar sig själv utan historia; den är aldrig där man tror den är. Inom teorin måste man skapa en reell effekt, visa upp produkten och även under produktionens gång, inte såsom “arbete”, utan såsom historia, konfrontation, visa upp den som själv varandes en verklighet inom verkligheten och denna verklighet förblir endast teorins verklighet. Kritiken av tidigare teoretiska arbeten, kritiken av kamper, är inte exempel, men de existerade somm teoretiska produkter. Kritiken och analysen är ständigt underminerade av nya teoriers insinuationer. Parollen är sedan länge lämnad till de teoretiska produktionernas mångfald, till fakta, sedan syntesen eller den abstrakta utvecklingen bryter ned denna paroll, återtar den, omformulerar den innan man bryter ner den själv i nya konstruerade händelser eller diskurser. Men där teorin verkar ha tappat är precis där den konstituerar sig på nytt eftersom det är där som den verkligen är närvarande. Den kan inte längre vara diskursen som inte till någon del deltar i tillfället och i eferhand “legitimeras” hos proletariatet, klasskampen, kapitalet, och tror sig ge den enkla grunden till att direkt överge den, alltså precis det som den avfärdar i en annan värld. Nuförtiden kan teorin endast ständigt säga “var den talar”, inte såsom en förhandengiven varning, utan som sitt verkliga uttryck.