This is an old revision of the document!
Att etablera de kritiska grunddragen till en revolutionsteori, handlar till att börja med om att utföra en lägesbestämning. En lägesbestämning över det kapitalistiska produktionssättet, klasskampen och över de teorier som söker göra en beskrivning av något av dessa två.
Vår utgångspunkt och vårt kriterium för att formulera denna lägesbestämning är begreppet programmatism. På ett allmänt sätt kan man tala om programmatismen som en praktik och en förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin nuvarande <ins>vardaglig</ins> situation finner grunden till överskridandet av motsättningen och basen för organisationen av den samhälleliga framtiden. Dess aktivitet i klasskampen och denna organisering blir således ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariatet och kapitalet är proletariatet det positiva element som bryter sönder motsättningen. Således är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad arbetarstat, generaliserad självförvaltning, “samhälle av associerade producenter” osv. Upplösningen av motsättningen ges som en av termerna i motsättningen. Proletariatet har begåvats med en revolutionär natur som kunde vara i motsättning till kapitalet, som antar olika, mer eller mindre mogna, modaliteter under olika historiska omständigheter och som förfaller till element i ett program. Denna motsättning är inte längre det kapitalistiska sociala förhållande som proletariatet med utgångspunkt i sin egen situation inom förhållandet har utsänts att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori, den är framförallt proletariatets egen praktik när maktstegringen1) inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) positivt var revolutionens och kommunismens gång, som endast var överväxten och genomförandet av denna maktstegring. Detta var proletariatets praktik från början av 1800-talet ända till slutet av 1960-talet. Således “faller den sönder” under den första fasen av reell subsumtion, i och med att den är bunden till det !!väsentliga!! sättet att formellt !!underordna!! arbetet under kapitalet.
Det är i denna situation som slutet kommer för den omstrukturering av kapitalismen som påbörjades under sjuttiotalet, vilket innebär en ny struktur och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariatet och kapitalet, dvs. i exploateringen, vilket nu definierar innehållet i en ny kampcykel: bortom proletariatets affirmation.
De arbetslösa och osäkra arbetarnas kamp i Frankrike vintern 1997-1998 möjliggör en formgivning och analys av det nuvarande läget i klasskampen och förhållandets omstrukturering såsom det utvecklar sig globalt, trots sin partikularitet. Denna kamp möjliggör detta eftersom vi med utgångspunkt i den kan konstruera det revolutionära överskridandet av denna kampcykel. Denna kamp ger oss den teoretiska nyckeln och empiriska visionen av en klass som avskaffar sig själv som klass, inom ramen för denna cykel.
Med utgångspunkt i detta så är dessa kritiska grunddrag till att börja med fördjupningen av ett brott vad gäller det som kan vara den kommunistiska revolutionen (genom detta kvalificerar den sig för “kritiker”). Den teoretiska formaliseringen av detta brott är själva ämnet för denna bok. Det handlar om att sätta gränserna för detta brott som orsakats av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering och samtidigt av en ny kampcykel. Det kapitalistiska produktionssättet har gått in i en ny fas av reell subsumtion, där utvinningen av relativt mervärde bestämmer dess verkliga rörlighet [fluidité], väsentligen genom förstörelsen av all arbetaridentitet. Denna förstörelse är det mest positiva fenomen som vi kan föreställa oss i denna omstrukturering. I den nya kampcykeln placerar sig motsättningen mellan klasserna på nivån av deras reproduktion; exploateringen, som är denna motsättning, bär inte längre på några kristalliseringspunkter som kan innebära att någon av klasserna manifesterar en identitet för sig själv när den konstituerar sig gentemot sin motståndare. Proletariatet ställs i motsättning till sin verkliga existens och definition som klass i sin motsättning med kapitalet. Klassexistensen existerar numera endast som kapitalets existens. Det sistnämnda reproducerar inte och bekräftar inte längre ett förhållande för proletariatet självt, en återvändo till sig självt eller en identitet.