Den nuvarande situationen i förhållandet mellan lönearbete och arbetslöshet innebär att deras respektive definitioner inte ugör en objektiv grund för klasskamp. Den är en ingång för detsamma. Det vill säga att den konstrueras som objektiv situation: hela kapitalistklassens verksamhet består i att göra kapitalets reproduktion till en kapitalets självförutsättning, det vill säga en automatisk process där reproduktionen av exploateringsförhållandet framträder som en nödvändighet i enlighet med reproduktionens ekonomiska lagar, lagar som tar form på samma sätt som alla omständigheter för samhällets reproduktion och möter proletariatet, inom kapitalet, såsom värde att förmera. Således stannar arbetslösheten och prekariteten inom lönearbetets bestämning, är en intern bestämning inom lönearbetet och svarar mot nya omständigheter för värdeförmeringen. Det är den dominerande rörelsen och vi måste tala om den och förklara varför.
Således definierar sig de arbetslösas kamp som en rekomposition av proletariatet gentemot kapitalet och därigenom vänds det definierande förhållandet mellan arbetslöshet och arbete uppochned såsom en avobjektivering klassförhållandets reproduktion. De arbetslösas och de osäkra arbetarnas kamp bär på motbeviset mot det som genom profitkvotens fallande tendens framträder som en ekonomisk lag, och visar att det är en lag för kapitalackumulationen, såsom innehållet i en klasskamp. Nödvändigheten för kapitalet att, å ena sidan, framställa arbetstiden som det enda måttet och den enda källan till rikedom och, å andra sidan, att utan uppehåll trycka ned arbetstiden till ett minimum, det är en lag för dess ackumulation och är det väsentliga i profitkvotens fallande tendens. De arbetslösas kamp skapar ingången för omdefinitionen av lönearbetet med utgångspunkt i arbetslöshet och osäkerhet, som en konsekvens av dess aktivitet mot kapitalet och exploateringsförhållandets barocka existens.