:: Paul Mattick
Enligt Marx är utvecklingen av samhällets produktivkrafter drivkraften bakom den historiska utvecklingen. Genom att skaffa sig nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och genom att förändra sitt produktionssätt, deras sätt att tjäna sitt livsuppehälle, så förändrar de sina sociala förhållanden. Omvandlingen av spinnrocken, handbomullsvävningen och smedhammaren till Jennymaskinen, de ångdrivna vävstolarna och ånghammaren gjorde inte bara om hantverkarnas små enskilda verkstäder till enorma industrianläggningar som sysselsatte tusentals arbetare utan på köpet skedde även en samhällelig omvälvning från feodalism till kapitalism. Det vill säga inte endast en materiell revolution utan även en kulturell.
Kapitalismen som ekonomiskt system hade som historisk uppgift att utveckla samhällets produktivkrafter till en långt högre nivå än vad som var möjligt under något föregående system. Drivkraften bakom produktivkrafternas utveckling under kapitalismen är jakten på profit. Men av just den anledningen kan denna utvecklingsprocess endast fortgå så länge som den är profitabel. Utifrån den synvinkeln blir kapitalet till ett hinder för en fortsatt utveckling av produktivkrafterna så snart som den utvecklingen hamnar i konflikt med profitkravet.
Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt som har växt upp tillsammans med och under det. Produktionsmedlen centraliseras, och församhälleligandet av arbetet når en punkt då det blir oförenligt med sitt kapitalistiska hölje.1)
Marx betraktar alltid de ekonomiska rörelselagarna utifrån två synvinklar: för det första som en »naturhistorisk process»2) och för det andra i sin specifika samhälleliga form. Produktivkrafternas utveckling fortgick under alla samhällssystem och var en process som bestod i en ständigt stigande arbetsproduktivitet på grund av bättre arbetsmedel och -metoder. Produktionsprocessen under kapitalismen producerar tillsammans med livsnödvändigheterna även värde och mervärde och det är endast på grund av detta faktum som kapitalismen har kunnat accelerera produktivkrafternas utveckling så enastående. Det handlar inte enbart om maskiner, råmaterial eller arbetskraft utan även om kapital. Utvecklingen av produktionsinstrumenten innebär en expansion av kapitalets produktion och reproduktion och detta är endast möjligt när mervärde eller profit är själva resultatet av kapitalets produktionsprocess. Genom en analys av mervärdets produktionsprocess finner Marx tendensen till en konflikt mellan de materiella produktivkrafterna och deras kapitalistiska hölje. När otillräcklig profit blir resultatet av produktionen, om kapitalet inte kan »utnyttjas», så finns det ingen möjlighet att fortsätta att utveckl produktivkrafterna. De kapitalistiska ramarna måste sprängas för att ge plats åt ett högre, mer avancerat ekonomiskt och socialt system.
Under det kapitalistiska systemet är lönarbetet nödvändigt för mervärdeproduktionen. Genom att köpa arbetskraft tillägnar sig kapitalisten rätten att använda denna för egen vinning. Genom sitt arbete kan arbetaren producera ett större värde än det han konsumerar, dvs. han producerar mer värde än vad kapitalisten betalar honom i form av lön. Eftersom kapitalisten köper arbetskraft till dess bytesvärde, och innehar den fulla kontrollen över dess bruksvärde, blir resultatet produktion av mervärde ur vilken han använder en del till tillskottskapital, till ackumulation, betalar ränta till bankmannen och jordränta till markägaren, skänker köpmannen hans profit och behåller en del för sin egen konsumtion.
Alla varor har det gemensamt egenskapen att vara arbetsprodukter. De jämförs och utbyts i proportion till den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är förkroppsligad i dem. Detta inbegriper även varan arbetskraft. Produktivkrafternas utveckling innebär en ökad arbetsproduktivitet och ökad produktivitet innebär mindre arbete som är förkroppsligat i varje vara, eller mindre värde och därmed mindre mervärde. Det minskade värdet hos varje enskild vara kan endast vägas upp genom att öka de producerade varornas kvantitet vilket innebär en ökad exploatering av arbetet. Detta sker genom två huvudsakliga metoder: genom en förlängning av arbetsdagen (»absolut mervärde») eller en förkortning av den arbetstid som är nödvändig för att reproducera arbetarnas löner (»relativt mervärde»). Om det är omöjligt att förlänga arbetsdagen så återstår endast förkortandet av den nödvändiga arbetstiden, vilket endast kan ske genom att minska arbetskraftens värde. Att minska varornas värde är det enda sättet att minska arbetskraftens värde, men detta kan i sin tur endast vara ett resultat av ökad produktivitet. Denna process är samtidigt en accelerator som tvingar fram den tekniska utvecklingen till ett ständigt ökande tempo mot massproduktion och ett gigantiskt och kostsamt maskineri som koncentreras i enorma industrianläggningar och som eliminerar små- och enskilda kapitalister till förmån för storkapitalister och korporationer.
Eftersom lönarbetet är källan till kapitalistens profit så måste det ligga i hans intresse att exploatera så många arbetare som möjligt. Ju fler arbetare desto mer merarbete och -värde, desto mer profit. Men det är icke desto mindre ett faktum att alltsedan den kapitalistiska epokens begynnelse har antalet sysselsatta arbetare i förhållande till det utnyttjade kapitalet minskat. Även om deras antal för en tid har ökat absolut så har det ökat långsammare än kapitalet har ackumulerat. Idag har antalet sysselsatta arbetare minskat inte bara relativt utan även absolut. (Sedan 1918 har antalet sysselsatta arbetare i den amerikanska industrin ständigt minskat även om produktionen ökade fram till 1929.) Den ökade produktiviteten tillsammans med kapitalets koncentrationsprocess har således resulterat i en ständigt ökande massa av varor som har producerats av allt färre arbetare – utökad produktion, ökad arbetslöshet. Detta faktum indikerar, i förhållande till kapitalisternas trängande behov av en utökad exploatering, den kapitalistiska produktionens begränsningar. Ju mer exploateringen intensifieras desto fortare stöter man på dessa begränsningar.
Samma omständigheter, som har höjt arbetets produktivkraft, ökat mängden av varuprodukter, utvidgat marknaderna, påskyndat kapitalets ackumulation, såväl dess mängd som dess värde, och sänkt profitkvoten, samma omständigheter har frambringat en relativ överbefolkning och frambringar den oavbrutet. En överbefolkning av arbetare, som inte användes av överskottskapitalet just på grund av arbetets låga exploateringsgrad, vilken samtidigt är den enda som skulle göra det möjligt att använda den, eller åtminstone på grund av den alltför låga profitkvot, som det skulle uppnå vid den givna exploateringsgraden.3)
Enligt Marx är värdelagen varuproduktionens regulator och bestämmer proportionerna i vilka arbetet fördelas i samhället. Men detta är endast giltigt för samhället som helhet, inte för de enskilda kapitalistiska enheterna. I verkligheten genomdrives värdelagen endast genom konkurrensen mellan de enskilda företagen. Det faktiska varuutbytet sker inte efter värde utan produktionspris. Om en kapitalist säljer över värdet så säljer en annan under. Konkurrensen, som resulterar i den genomsnittliga profitkvoten, etablerar även värdelagen som den slutgiltiga och allmänna lag som ligger till grund för totalsumman av de enskilda transaktionerna som sker till produktionspriser.
Om detta inte vore fallet skulle profitkvoten skilja sig från den ena till den andra produktionsbranschen efter mervärdekvot, kapitalets omloppstid samt dess organiska sammansättning. Ju högre mervärdekvot desto högre profitkvot. (Mervärdekvoten eller exploateringsgraden är mervärdet dividerat med det kapital som investerats i löner – variabelt kapital. Profitkvoten är mervärdet delat med totalkapitalet inklusive konstant kapital – produktionsmedel – och variabelt kapital.) Ju kortare omloppstid för kapitalet – dvs. ju fortare kapitalet får tillbaka sina kapitalutlägg plus ett mervärde desto högre profitkvot och vice versa. Förhållandet mellan produktionsmedel och arbetskraft, vilket i värdeform uttrycks som konstant och variabelt kapital, kallar vi kapitalets organiska sammansättning. Ju högre organisk sammansättning desto lägre profitkvot.
Eftersom inte endast de enskilda kapitalens profitkvot utan även den genomsnittliga profitkvoten ständigt sjunker på grund av kapitalets ökade organiska sammansättning skulle de små kapitalen krossas om de var oförmögna att öka sitt kapital i tillräcklig omfattning. Kapitalistens existens hänger på att ständigt öka hans kapital genom att sänka produktionskostnaderna under deras normala nivå. Han strävar efter att erhålla en extraprofit genom att producera och sälja sina produkter över deras individuella men under deras samhälleliga värde. Varje kapitalist har nödvändigtvis samma önskningar och därmed måste varje kapitalist ackumulera.
Om han slutar att återinvestera en del av mervärdet i sitt företag så löper han risken att hans kapital blir värdelöst, ifall dess tekniska form hamnar efter den allmänna utvecklingen av produktivkrafterna. Detta faktum resulterar återigen i en ökande organisk sammansättning och en ytterligare sänkning av profitkvoten och driver därmed på utvecklingens tempo genom att stimulera jakten på extraprofiter. Att försöka stå emot denna utveckling vore ekonomiskt självmord för kapitalisten.
För att förstå värdelagens och ackumulationens mekanism måste vi först åsidosätta dessa enskilda och externa rörelser och betrakta ackumulationen utifrån totalkapitalets synvinkel, eftersom de totala samhälleliga kapitalvärdena och totalpriserna är identiska.
Den viktigaste faktorn i denna undersökning är kapitalets sammansättning och de förändringar det undergår under ackumulationsprocessens förlopp.4)
I det kapitalistiska produktionssättet, och endast där, uttrycks produktivkrafternas utveckling inte endast i tillväxten av produktionsmedel för att nå ett större resultat med mindre arbete (som det uttrycks i alla ekonomiska system), utan som en ökning av kapitalets organiska sammansättning, mer konstant kapital, mindre variabelt kapital och en därpå följande fallande profitkvot.
Fallande profitkvot och påskyndad ackumulation är olika uttryck för samma process endast på det sättet att båda uttrycker produktivkrafternas utveckling. Ackumulationen å sin sida påskyndar profitkvotens fall såvida den innebär en koncentration av arbete i stor skala och därmed en högre sammansättning av kapitalet. 5)
Profitkvotens fall ackompanjeras samtidigt av en ökning av profitmassan så länge som kapitalet ackumulerar snabbare än profitkvoten faller. En sjunkande profitkvot och profitmassans tillväxt orsakas därför båda av den kapitalistiska ackumulationen. Samtidigt fungerar den sjunkande profitkvoten som index för profitmassans relativa fall. När kapitalackumulationen når en viss punkt så kommer profitmassan inte bara att falla relativt i förhållande till det totala kapital som investerats utan även absolut. Ett större samhälleligt kapital kommer att frambringa en absolut mindre profit. Men denna punkt framträder endast vid en viss period av ackumulationen. Fram till den punkten
[kommer alltså] [s]amma utveckling av arbetets samhälleliga produktivkraft … till uttryck på två sätt, när det kapitalistiska produktionssättet går framåt, å ena sidan i profitkvotens fallande tendens och å andra sidan i den ständiga tillväxten av den absoluta mängden utvunnet mervärde eller profit; så att båda, det variabla kapitalets och profitens relativa minskning, motsvaras av en absolut tillväxt av båda.6)
Profitkvotens fall har satt den borgerliga ekonomin ur balans. För Marx råkar
[profitkvotens fall] på en viss punkt … i konflikt med denna utveckling [av arbetets produktivkraft] och [måste] därför ständigt … övervinnas genom kriser.7)
Ackumulation och en högre organisk sammansättning är samma sak. Med det följer profitkvotens fall. Med en organisk sammansättning (1:1) – säg 30 konstant kapital och 30 variabelt kapital – och en exploateringsgrad om 100 procent kommer profitkvoten att vara 50 procent. Med en organisk sammansättning (5:1) – säg 250 konstant kapital och 50 variabelt kapital – och samma exploateringsgrad kommer profitkvoten att vara 16,6 procent. (Som vi slog fast ovan bestäms mervärdekvoten (här 100 procent) av fördelningen mellan nödvändig arbetstid och merarbetstid. Men profitkvoten är mervärdekvoten dividerad med totalkapitalet, dvs. både konstant och variabelt kapital.) I båda exemplen ovan ökar både det konstanta och variabla kapitalet. Inte endast produktionens skala utökas utan även antalet sysselsatta arbetare. Vi började med en låg organisk sammansättning (1:1) och avslutade med en hög (5:1). Detta är både en orsak till och ett uttryck för arbetets ökade produktivitet som alltså även måste komma till uttryck i en ökad mervärdekvot. Vi hade en mervärdekvot om 100 procent men den stigande produktiviteten förkortar den nödvändiga arbetstiden och ökar mervärdekvoten vilket motverkar profitkvotens fall. Om mervärdekvoten ökas från 100 procent till 300 procent skulle även en hög organisk sammansättning för kapitalet (5:1) ge samma profitkvot, det vill säga 50 procent, som den låga organiska sammansättningen (1:1) med en mervärdekvot om 100 procent. Bortsett från detta, genom arbetets ökande produktivitet, kan mervärdekvoten öka även av andra orsaker och därmed kompensera för denna ökande organiska sammansättning. Vi skall undersöka detta senare, men oavsett hur detta uppnås kvarstår det faktum att en fallande profitkvot åtföljs av en ökning av profitmassan som motverkar den fara som impliceras av profitkvotens fall. Men denna kapitaltillväxt implicerar i sin tur ett ytterligare fall i profitkvoten. Således skapar en sjunkande profitkvot ytterligare försök att öka mervärdet vilket det i själva verket är i fråga om.
Eftersom profitkvotens fall till en början åtföljs av en ökning av profitmassan så är det svårt att förstå hur kapitalismens sammanbrott skulle vara ett resultat av en avtagande profitkvot och vilket förhållande som råder mellan periodiska kriser och profitkvotens fall. Det har många gånger gjorts försök till en förklaring av detta samband, men alla dessa försök har misslyckats på grund av att förklaringen i vart och ett av fallen har varit baserad på, och begränsad till, en undersökning endast av profitkvotens fall. Henryk Grossmann var den förste att påpeka att krisen och det slutgiltiga sammanbrottet måste förklaras inte endast av profitkvotens fall, ett blott index för profiten, utan även av den faktiska profitmassa som ligger till grund för den. Enligt Marx bestäms den kapitalistiska ackumulationen inte endast av profitkvoten utan även av profitmassan. Med andra ord kan mervärdet växa absolut men det kommer icke desto mindre att vara otillräckligt för ackumulationens behov eftersom den stigande organiska sammansättningen ständigt slukar en allt större andel av mervärdet.
Kapitalackumulationen har gett upphov till en lång rad av större uppsving som avbrutits av periodiska kriser. Allteftersom ackumulationsgraden har stigit, har även krisernas intensitet stigit. Den kapitalistiska reproduktionsprocessen återupprepar sig, inte som en cirkel utan som en spiral som smalnar av mot en viss punkt. Värdeproduktionen måste på grund av sina inneboende motsägelser leda till sin egen negation. Men endast en ackumulation av dessa motsägelser kan omvandla dem till något kvalitativt annorlunda – till revolution. Samma lagar som till en början utgjorde drivkraften bakom kapitalismens snabba utveckling blir nu till drivkraft bakom kapitalismens sammanbrott. Men detta sammanbrott utvecklas inte jämnt eller i en rak nedåtgående linje. Det avbryts ständigt när den kapitalistiska verkligheten modifierar den kapitalistiska ackumulationens abstrakta allmänna lag. Marx utarbetade inte någon särskild kristeori, men hans analys av den kapitalistiska reproduktionens, eller ackumulationens, lagar är även en kristeori. Låt oss illustrera den kapitalistiska reproduktionslagen med hjälp av en abstrakt tabell.
För att ackumulationen ska vara möjlig måste mervärdet delas upp i tre delar: en som ska investeras i konstant tillskottskapital, en i variabelt tillskottskapital och återstoden som går till kapitalistklassens konsumtion som individer. Under kapitalismens framväxt växer det variabla kapitalet precis som det konstanta om än långsammare. Vi börjar vår tabell nedan med en organisk sammansättning om 2:1. Det konstanta kapitalet växer 10 procent årligen, det variabla 5 procent. Mervärdekvoten förblir 100 procent. (Konstant kapital kallar vi K, variabelt V. Kapitalisternas konsumtionsfond R. AK är det mervärde som är tillgängligt för ackumulationen av konstant och AV för variabelt kapital. Årsproduktens värde kallar vi ÅPV, den procentandel av mervärdet som konsumeras av kapitalisterna kallar vi R%, ackumulationsgraden A% och profitkvoten P%.)
| År | K | V | R | AK | AV | ÅPV | R% | A% | P% |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 | 200 000 | 100 000 | 75 000 | 20 000 | 5 000 | 400 000 | 75,00 | 25,00 | 33,3 |
| 2 | 220 000 | 105 000 | 77 750 | 22 000 | 5 250 | 430 000 | 74,05 | 25,95 | 32,6 |
| 3 | 242 000 | 110 250 | 80 539 | 24 200 | 5 511 | 462 500 | 73,04 | 26,96 | 31,3 |
| 4 | 266 000 | 115 762 | 83 374 | 26 600 | 5 788 | 497 524 | 72,02 | 27,98 | 30,3 |
Vi ser i den här tabellen hur ackumulationen ökar trots en fallande profitkvot. Ackumulationen betalar kapitalisterna, för samtidigt som deras inkomst blir mindre i förhållande till mervärdet som helhet så ökar den absolut. Under det första året förfogar kapitalisterna över 75 000 i inkomst (R), under det fjärde 83 374.
Tabellen är fiktion som på intet sätt ska misstas för verkligheten. En progressivt högre organisk sammansättning som åtföljs av en konstant exploateringsgrad är en omöjlighet, ja till och med en absurditet. Tabellen ämnar blott illustrera ackumulationstendensen utan några störande eller komplicerande tendenser. Till och med med en konstant mervärdekvot kan ackumulationen ske så mycket snabbare med en ökad exploateringsgrad. Tabellen visar därtill endast ackumulationen i sin värdeform, inte mängden bruksvärden. Att visa detta skulle medföra en mängd modifieringar. Kapitalets värdeminskning som nödvändigtvis hänger samman med ackumulationen har vi här bortsett från.
Om vi likt Henryk Grossmann utökar tabellen till år 35 så kan vi visa om inte den faktiska kapitalistiska ackumulationen så åtminstone dess »inre lag». Men för att närma oss den kapitalistiska verkligheten måste vi utöver att basera oss på den kapitalistiska ackumulationens inre lag även ta i beaktande de element som bortsetts ifrån i den illustrativa tabellen. Vi måste dock hålla i minnet att de element som bortsetts ifrån i tabellen endast bestämmer ackumulationsprocessens tempo, som antingen ökas på eller saktas ner – men oavsett vilket förblir processen i grund och botten densamma. Låt oss fortsätta tabellen:
| År | K | V | R | AK | AV | ÅPV | R% | A% | P% |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 5 | 292 600 | 121 500 | 86 213 | 29 260 | 6 077 | 535 700 | 70,93 | 29,07 | 29,3 |
| 6 | 321 860 | 127 627 | 89 060 | 32 186 | 6 381 | 577 114 | 69,70 | 30,30 | 28,4 |
| 20 | 1 222 252 | 250 961 | 117 832 | 122 225 | 12 634 | 1 727 634 | 46,63 | 53,37 | 17,1 |
| 21 | 1 344 477 | 265 325 | 117 612 | 134 447 | 13 266 | 1 875 127 | 44,33 | 55,67 | 16,4 |
| 34 | 4 641 489 | 500 304 | 11 141 | 464 148 | 25 015 | 5 642 097 | 0,45 | 99,55 | 9,7 |
| 35 | 5 105 637 | 525 319 | 0 | 510 563 | 14 756 | 6 156 097 | 0 | 104,61 | 9,3 |
Tabellen visar att samma krafter som till en början möjliggjorde kapitalismens framväxt vid en viss fas av ackumulationen leder till överackumulation och till konsekvenserna av detta. Det konstanta kapitalet som det första året (första tabellen) var 50 procent av årsproduktionen kräver år 35 (andra tabellen) 82,9 procent. Inkomsten (R) som fram till det tjugonde året endast ökade relativt i förhållande till den totala mervärdemassan som framgår av (R%) avtar därefter absolut. Under år 35 försvinner den helt. Det är först efter år 20 som profitkvotens fall för första gången ger sig till känna som ett absolut fall för den del av profitmassan som kapitalistklassen hade till förfogande för sin egen privata konsumtion. Från år 21 krymper avkastningen ihop till ingenting. Därtill hamnar AV i ett underskott, givet det gjorda antagandet att det variabla tillskottskapitalet ökar med 5 procent årligen. Istället för de 26 265 som skulle ha behövts under år 35 är endast 14 756 tillgängligt, vilket ger ett underskott om 11 509. Detta underskott skulle utgöra den industriella reservarmén som det oundvikliga resultatet av den kapitalistiska ackumulationsprocessen. Det kapital som ackumulerats under år 35 kan inte fungera helt och hållet. Eftersom 11 509 arbetare inte kan sysselsättas så kan inte hela det konstanta tillskottskapitalet (AK: 510 563) återinvesteras. Baserat på vårt antagande skulle en befolkning år 36 kräva ett konstant kapital om 5 616 200 – som en konsekvens härav kan endast 5 499 015 konstant kapital investeras av en befolkning om 540 075. Det föreligger ett kapitalöverskott om 117 185 som inte kan användas. Ett otillräckligt »kapitalutnyttjande» har lett till överackumulation. Vi har ett överskott på kapital som inte kan utökas och en obrukbar överskottsbefolkning. (Empiriska undersökningar, av t.ex. WC Mitchel i USA, har visat att i en tid av ekonomisk expansion så ökar profiten oavbrutet, medan en kris föregås av minskande profit.) Således är ett ökande »kapitalutnyttjande» den huvudsakliga orsaken bakom kapitalackumulationen och bristen på »kapitalutnyttjande» orsaken bakom krisen.
Den teoretiska formulering av överackumulationsteorin som vi här har presenterat gjordes första gången av Henryk Grossmann som endast betraktar sitt arbete som en rekonstruktion av Marx ackumulationsteori, vilken är en kris- och sammanbrottsteori. Om ackumulationen, enligt Grossmann, skall kunna äga rum så måste kapitalets organiska sammansättning öka och då måste en relativt större del av mervärdet tas till det konstanta tillskottskapitalet (AK). Så länge den absoluta massan av ett samhälleligt totalkapital med låg organisk sammansättning är liten så är mervärdet relativt stort, vilket leder till en snabb ökning av ackumulationen. Till exempel: med en organisk sammansättning om 200K:100V:100M (mervärde) kan det konstanta kapitalet (om vi antar att det totala mervärdet används för ackumulation) ökas med 50 procent av sin ursprungliga storlek. Vid en högre nivå av kapitalackumulation, med en betydligt högre organisk sammansättning, t.ex. 14 900K:100V:150M, är den ökade mervärdemassan, då den används som tillskottskapital (AK), otillräcklig för en ökning om en procent.
I och med den fortsatta ackumulationen, grundad på en ständigt högre organisk sammansättning, måste en punkt nås där all ackumulation upphör. Alla delar av kapitalet kan inte användas för att utöka produktionen. En bestämd minsta andel behövs vilken växer allteftersom den progressiva kapitalackumulationen fortgår. Därmed måste under kapitalackumulationens utveckling inte blott en absolut utan även en relativt större del av mervärdemassan användas i ackumulationens syfte. Vid en högre nivå för ackumulationen där det samhälleliga totalkapitalet är av omfattande storlek måste den del av mervärdet som krävs för konstant tillskottskapital (AK) vara så stor att den till slut absorberar allt mervärde. En punkt måste komma då den del av mervärdet som används för nytillskott av arbetare och kapitalistisk konsumtion (AV och R) måste minska absolut. Detta skulle vara den vändpunkt vid vilken den tidigare latenta tendensen till sammanbrott börjar verka. Det är nu uppenbart att de villkor som är nödvändiga för ackumulationens framåtskridande inte kan uppfyllas, att mervärdemassan även om den vuxit absolut är otillräcklig för att klara av dess tre funktioner. Om det konstanta tillskottskapitalet (AK) tas från mervärdet i nödvändig kvantitet så är den tillgängliga revenyn otillräcklig för att kunna ta hand om arbetarnas och arbetsköparnas konsumtion på den förhandenvarande nivån. En skärpt kamp mellan arbetarklassen och arbetsköparna över fördelningen av revenyn blir således oundviklig. Om å andra sidan kapitalisterna under trycket från arbetarna tvingas vidmakthålla löneskalan och den del som öronmärkts för ackumulation (AK) således minskar, avtar ackumulationens tempo och produktionsapparaten kan inte förnyas och utökas för att hålla jämn takt med de tekniska framstegen. All ytterligare ackumulation måste under sådana villkor öka på svårigheterna eftersom mervärdemassan för en given befolkning endast kan ökas i obetydlig omfattning. Mervärde som följer av tidigare investerat kapital måste därför ligga i träda och det uppstår ett överskott av overksam kapacitet som letar förgäves efter investeringsmöjligheter.
Ackumulationen är således en process som oundvikligen leder till överproduktion av kapital, till allt mer arbetslöshet, till ett överskott av kapital som är oförmöget att fungera profitabelt och till en oanvändbar överskottsbefolkning. Och detta är den kapitalistiska produktionens slutliga stora motsägelse som gör att den faller i bitar.
Snabbare tillväxt av produktionsmedel och av arbetets produktivitet än av den produktiva befolkningen uttrycks alltså i det kapitalistiska samhället omvänt på så sätt, att arbetarbefolkningen alltid växer fortare än kapitalets värdeförmeringsbehov.8)
På basis av denna analys av ackumulationen är frågan inte längre huruvida det kapitalistiska systemet kommer att falla samman utan snarare varför det inte redan har fallit samman. Vi har fram till nu följt ackumulationsprocessen i en fiktiv kapitalism. Verkligheten är en annan. Lagen om kapitalismens sammanbrott så som den framställts av oss fungerade i en »ren» kapitalism – en kapitalism som i själva verket inte existerar. För att bäst kunna illustrera lagen om den kapitalistiska ackumulationen och de konsekvenser som följer därav var vi tvungna att åsidosätta de sekundära särdrag och tendenser som karakteriserar den verkliga kapitalismen. För syftet med vår undersökning fram till nu var dessa särdrag och tendenser tämligen irrelevanta eftersom de endast skulle fördunkla den kapitalistiska ackumulationsprocessens inre lagar. Bortsett från de redan nämnda förenklingarna så behandlade vi endast produktionsprocessen och åsidosatte cirkulationsprocessens modifiering av ackumulationen. Endast dynamiken i samhället som helhet intresserade oss och således beaktade vi inte de enskilda produktionssfärerna och vi åsidosatte konkurrensen och dess modifierande påverkan på ackumulationens tempo. Det fanns i vår analys av ackumulationen inte någon utrikeshandel som från den kapitalistiska produktionens synvinkel är av stor betydelse. Vi ignorerade medelklassgrupperna och talade enbart om arbete och kapital. Det fanns i vår analys inte något kreditproblem. Vi åsidosatte detta på samma sätt som andra betydande faktorer som mer eller mindre modifierar ackumulationens absoluta lag. I korthet baserades vår analys av ackumulationen på en icke-existerande kapitalism. Allt vad vi föresatte oss var att visa att genom att följa ackumulationsprocessen i ett sådant »rent» kapitalistiskt system skulle resultatet med matematisk säkerhet vara systemets sammanbrott.
Men eftersom det i verkligheten inte existerar något sådant »rent» kapitalistiskt system så följer att sammanbrottstendensen inte verkar i den ovan beskrivna »rena» formen. Istället saktas den kapitalistiska ackumulationens »rena» tendens svindlande tempo ner av motverkande tendenser som även de uppstår ur den kapitalistiska utvecklingen. Tendensen till sammanbrott som kommer till uttryck genom kriser saktas icke desto mindre ner och stoppas tillfälligt av just dessa kriser även om de kan vara embryonala former av det slutliga sammanbrottet. Men de motverkande tendenserna är i grund och botten av tillfällig karaktär; de kan skjuta upp systemets sammanbrott. Om krisen blott är ett embryonalt sammanbrott så är inte systemets slutliga sammanbrott något annat än en kris som utvecklats till fullo och obehindrat av några motverkande tendenser.
Om orsaken bakom krisen är överackumulation som gör »kapitalutnyttjandet» omöjligt så måste nya medel skapas som åter garanterar ett säkert »utnyttjande» av kapitalet för att kunna stoppa krisen. Enligt Marx är en kris endast en helande process, ett våldsamt återvändande till en ytterligare profitabel expansion; från kapitalisternas synvinkel är den en »utrensning». Men efter denna »utrensning», med alla sina kapitalistiska konkurser och arbetarnas svält fortsätter ackumulationsprocessen och efter ett tag blir »kapitalutnyttjandet» tillräckligt. Självexpansionen tar stopp när det ackumulerade kapitalet ånyo blir för stort på sin nya grundval. Krisen bryter igenom. På så sätt är sammanbrottstendensen uppdelad i en serie av till synes självständiga cykler.
De skiftande perioderna i den ekonomiska cykeln må vara kortare eller längre, men deras periodiska karaktär är ett faktum. Det är därtill ett faktum att uppsvingsperioderna ständigt blir kortare medan krisperiodernas varaktighet och intensitet ökar. Detta visar att de tendenser som tjänar till att försena kapitalismens sammanbrott samtidigt som de är en integrerad del av den kapitalistiska ackumulationen icke desto mindre blir märkbart försvagade med varje cykel som man går igenom, och det blir allt svårare att bemästra krisen. USA har genomgått en hel serie av industriella kriser som följts och föregåtts av perioder av uppsving. Krisen 1837 föregicks av en febril uppbyggnadsaktivitet. Ett landsomspännande nätverk av vägar byggdes, kanaler byggdes ut och ångbåtstrafiken utvecklades. Offantliga mängder kapital importerades och en allmänt optimistisk förväntan om profiter gav upphov till spekulation. Vid första tecken på otillräckligt profitskapande flöt affärsverksamheten över till en spekulation som antog de mest banditlika former. Kort därefter följde en kris. För de borgerliga ekonomerna framstod krisens orsaker vara »omöjligheten av att betala ränta på lånat kapital, eftersom den profitkvot som kunde uppnås var för liten». Paniken 1857 föregicks av en period av berusning på grund av upptäckten av guld i Kalifornien och det stora järnvägsbygget som hjälpte upp den industriella utvecklingen i allmänhet. Återigen omvandlades välstånd till intensifierad spekulation vilket alltid är fallet när profiterna blir små. Krisen förklarade man återigen bero på »ränteproblem». Enligt den borgerliga uppfattningen byggdes järnvägen ut för »snabbt», industrin utvecklades för »hastigt» och det blev omöjligt att betala ränta på de pengar som investerats i industrin. Kapitalet hade vuxit snabbare än möjligheten att »utnyttja» denna tillväxt. Detta följdes av kriserna 1873, 1893, 1907, 1921 – för att endast nämna de mest betydelsefulla.
Oavsett hur man förklarade dessa kriser så förutsatte varje enskild förklaring att profiterna var otillräckliga, att en fortsatt expansion för industrin var olönsam och av den anledningen inte kunde ske, så att varje förklaring, omedvetet naturligtvis, ger överackumulation som orsak bakom kriserna. Men ingen talade om detta som ett oundvikligt resultat av den kapitalistiska ackumulationsprocessen; detta faktum doldes ständigt som »överproduktion av varor», »en allt för tung skuldbörda och oförmåga att betala räntan». Prisfallet godtogs därför som krisens orsak.
Enligt Marx försvinner närapå profitkvoten och med den efterfrågan på industriellt kapital i kristider. Det föreligger inte någon brist på köpkraft för att utöka produktionen, men köpkraften utnyttjas inte eftersom det inte lönar sig att utöka produktionen i och med att en utökad produktion inte drar in mer utan mindre mervärde än på den föregående nivån. Även om en utökad produktion har blivit olönsam så fortlöper produktionen till en början med föregående volym. I och med att produktionen fortsätter på sin tidigare nivå produceras varje år mervärde varav en del är ämnad för ackumulation, men utan att det är möjligt att använda det till detta. Därigenom växer i allmänhet lagren av osålda produktionsmedel och varor; kostnaderna för lagerhållning ökar, fabriksutrustningen binds upp eftersom det inte finns något återflöde genom försäljning av de producerade varorna. Kapitalisten måste till varje pris sälja för att erhålla medlen till att fortsätta produktionen i tidigare omfattning. Detta leder till prissänkningar och minskad verksamhet i fabrikerna. Företagen går i konkurs, arbetslösheten ökar.
Den kapitalistiska lösningen på detta problem ligger i ett återupprättande av »utnyttjandet» av kapitalet. För att kunna lyckas med det måste antingen det konstanta kapitalets värde sänkas eller mervärdet ökas. Båda möjligheterna står att finna i produktionssfären såväl som i cirkulationssfären. Vi ska här behandla endast några få av de tendenser som bemästrar krisen och skjuter upp systemets sammanbrott.
Vi sa att kapitalisten alltid ser prisfallet som krisens orsak. En prisstegring betyder följaktligen en begynnande återhämtning för honom. Borgerliga ekonomer hävdar att när priserna faller så ökar konkurserna proportionerligt och de ger oss statistiska bevis på detta faktum. Enligt dem är prisstabilitet en garanti för social stabilitet. Men vad de i själva verket visar är endast arbetets ökade produktivitet uttryckt i priser. Jämrandet över konkurserna illustrerar endast den kapitalistiska koncentrationsprocessen och trots detta har de borgerliga ekonomerna alltid på sitt ytliga sätt pekat på prisfallet som krisernas orsak, och de håller alltjämt fast vid denna fåniga förklaring även inför det faktum att en period av högkonjunktur ägde rum i USA sedan 1925 trots fallande priser. Det är också ett faktum att en expansion av produktionsapparaten sker i tider av depression när priserna är låga. Först när den efterfrågan som skapats av expansionen överstiger tillgången kommer priserna att stiga. Därför är en prisstegring, om det sker, vilket inte är någon absolut nödvändighet, effekten av och inte orsaken till en återhämtning. Nej, en olönsam verksamhet måste möjliggöras vid en låg prisnivå innan en återhämtning kan börja. Detta kräver en ökad arbetsproduktivitet vilket återigen innebär en högre organisk sammansättning av kapitalet eller ett återskapande av krisen på en högre nivå.
Ökad produktivitet är bortsett från andra faktorer en koncentrations- och centralisationsprocess som ackompanjeras av en sammanslagning av industrienheter och en allmän rationalisering. Så att kriserna alltid, även om de åtföljs av »överproduktion», trots det, bemästras av en ytterligare utökning av produktionen. Att detta leder till allt fler friställda arbetare, först relativt och sedan även absolut i förhållande till det sysselsatta kapitalet, förändrar inte denna nödvändighet. Statistiken visar att i perioder av uppsving i USA inbegriper de konkurser som uppstått småföretag och att samtidigt som dessa konkurser ökade gjorde trusterna superprofiter trots fallande priser. Trustifieringen möjliggjorde högre profit vid lägre priser samtidigt som småföretagen utanför denna »rationaliseringsrörelse» dukade under. Professor W.J. Eitemann skriver:
De låga priser som hade fortlevt under depressionen 1873 uppmuntrade till introduktionen av arbetsbesparande uppfinningar i industrin i syfte att skära i tillverkningskostnaderna. Jakten på billigare produktionsmetoder fortsatte även efter att välståndet hade återvänt och resulterade i en stadigt nedåtgående trend för priserna.9)
Den ökade arbetsproduktiviteten och de därmed relativt minskade kostnaderna för konstant kapital gör ånyo »utnyttjandet» av kapitalet möjligt. Denna tendens är synbar under den nuvarande krisen. Rapporter som den här är inte ovanliga:
General electrics nya kraftanläggning om 4 000 000 dollar kommer att stå klar för bruk under kommande vår. Enligt ingenjörernas beräkningar kommer anläggningen att producera ånga och kilowattimmar till lägre kostnad än någonsin tidigare.10)
Samtidigt som Merchant fleet corporation lät förstöra 124 fartyg om cirka en miljon ton planeras produktionen av 20 miljoner ton nya fartyg även om »överproduktionen» lämnar ett stort antal av dessa fartyg i hamn på tomgång. Under krisen, trots »överproduktionen», har produktionsapparaten utökats snarare än minskats. Ändå har tidigare kriser passerat. Krisen är så inte någon restriktion för den verkliga produktionsapparaten utan ett sammanbrott för ett accepterat pris- och värdesystem och dess omorganisering på en ny nivå.
Enligt Marx ackompanjeras profitkvotens tendentiella fall av en ökning av mervärdekvoten, eller arbetets exploateringsgrad. Varorna blir billigare genom produktivkrafternas utveckling. I så måtto som detta sker med varor som konsumeras av arbetare blir det variabla kapitalets beståndsdelar billigare. Arbetskraftens värde sjunker och exploateringsgraden ökar. Samma resultat uppnås genom en intensifiering av arbetet med hjälp av tekniska rationaliseringar och mer hänsynslösa sätt att öka hastigheten eller genom en förlängning av arbetsdagen. Ett av de mest betydelsefulla sätten är att tvinga ner lönerna under arbetskraftens värde genom att dra nytta av den växande armén av arbetslösa under en kris. (Sänkandet av lönerna under värdet har redan blivit en »grundval» för hela systemets existens.) Den fåniga uppfattningen att krisen kan bemästras med hjälp av en ökad köpkraft hos arbetet har alltid besvarats och besvaras än idag av kapitalismen genom att minska denna köpkraft än mer. Det är exakt på detta sätt, genom lönesänkningar, som kapitalismen försöker bemästra krisen. Således skriver »Commercial and financial chronicle»:
Tillverkaren kan inte längre producera varor [goods] med vinst och följaktligen slutar han att producera överhuvudtaget och som en konsekvens härav hamnar en stor mängd inkomsttagare i sysslolöshet och utan anställning. Om presidenten kunde fås att övertala inkomsttagarna att låta sig anpassa sig till löner på en lägre nivå, en som ligger närmare i överensstämmelse med tiden, skulle handelsdepressionerna snart tillhöra historien.11)
Statistiken, till exempel över US steel corporation, visar att krisen och en ökad exploateringsgrad löper parallellt.
| 1 augusti 1918 | 10 procents lönehöjning |
| 1 oktober 1918 | 8-timmars normalarbetsdag antogs |
| 1 februari 1920 | 10 procents lönehöjning |
| 16 maj 1921 | 20 procents lönesänkning |
| 6 juni 1921 | 8-timmars normalarbetsdag avskaffades |
| 29 augusti 1921 | sänkning till 30 cent per timme |
| 1 september 1922 | 20 procents lönehöjning |
| 16 april 1923 | 11 procents lönehöjning |
| 1 oktober 1931 | 10 procents lönesänkning |
Krisen 1921 krossade den tidigare antagna 8-timmarsdagen och ledde till drastiska lönesänkningar. Detta återupprepades 1931. Intensifieringen av exploateringen är en av de starkaste motverkande tendenserna till det kapitalistiska sammanbrottet.
Förkortandet av kapitalets omloppstid är också en kraft som verkar mot sammanbrottet. Det huvudsakliga medlet till att uppnå detta, bortsett från ökad produktivitet, är bättre och mer direkta kommunikationsmedel, särskilt inom transporterna, och ett minskande av lagerhållningen etc. Vidare försvagar en ökning av bruksvärden till samma bytesvärden liksom skapandet av nya produktionssfärer med lägre organisk sammansättning tendensen till sammanbrott eftersom dessa produktionsbranscher skapar utomordentligt höga vinster. Då kapitalistklassen inte kan disponera det tillägnade mervärdet självt utan måste dela det med medelklassgrupperna så börjar alltid krisen som en intensifierad kamp mellan dessa grupper i form av en kamp mellan de »faktiska» producenterna emot jordräntan, handelsprofiten och alla andra »parasitära» element. Kort sagt en kamp mellan industrikapitalisterna och alla andra kapitalister och medelklassgrupper som exploaterar arbetet indirekt genom industrialisterna.
En viktig faktor för en återetablering av en profitabel verksamhet är en devalvering av kapitalet. Denna devalvering kommer till uttryck genom att samma mängd produktionsmedel representeras av ett mindre värde. Den tekniska sammansättningen (PM:A) förblir densamma; den organiska sammansättningen (K:V) sjunker. Mervärdemassan förblir densamma men eftersom den nu beräknas utifrån en mindre kapitalbas så har profitkvoten ökat. I praktiken sker devalveringen genom försäljning till ruinerande priser. Kriser och kapitalistiska krig är en gigantisk devalvering av det konstanta kapitalet genom ett våldsamt förstörande av värde liksom av bruksvärdet som utgör dess materiella grund.
Genom att ständigt dra in nya främmande bruksvärden utökas den kapitalistiska produktionen och tendensen till sammanbrott försvagas. Importen av billiga livsmedel sänker värdet på arbetskraften och ökar mervärdekvoten i motsvarande grad. Genom skapandet av billiga råmaterial görs de konstanta kapitalelementen billigare och profitkvoten ökar. Det är därför kampen om råvarukällorna bidrar med ett av de huvudsakliga målen bakom den internationella kapitalistiska politiken. Genom tendensen till en utjämning av vinsterna kan de mer högutvecklade länderna tillägna sig en del av mervärdet som skapats i de mindre utvecklade länderna. Denna extraprofit motverkar profitkvotens sjunkande. Rörelsen mot sammanbrott saktas in med hjälp av utrikeshandeln och när detta i och med ackumulationens utveckling blir en fråga om liv och död för det kapitalistiska systemet leder det till att den imperialistiska expansionen blir allt våldsammare.
Krisens internationella karaktär utvecklas tillsammans med utrikeshandeln. Samma faktor leder även till framkallandet av världsmonopol och även om så mycket kapital har ackumulerats att en ytterligare ackumulation, om än nödvändig, blir olönsam, så måste inte ett sammanbrott för systemet bli följden så länge som tillräckligt med kapital i form av utlandslån och -investeringar kan finna en ny och tillfredställande grund för »utnyttjande». Detta gör att kapitalexporten blir karakteristisk för imperialismen. Alla dessa faktorer, som koncentreras i imperialismen, fungerar som medicin för de otillräckliga vinsterna. Den slutgiltiga konsekvensen av imperialismen är den politiska annekteringen av utländska områden så att säkrandet av en ytterligare ström av mervärde bidrar till att skjuta fram det kapitalistiska sammanbrottet. Allt eftersom ackumulationens framåtskridande gör hotet om sammanbrott allt mer överhängande så stärks de imperialistiska tendenserna i motsvarande grad.
Vi har tidigare visat att Marx ackumulationsteori är lagen om det kapitalistiska systemets sammanbrott. Vidare har vi påvisat att denna lag bemästras av motverkande tendenser under vissa perioder. Men dessa mottendenser bemästras själva under utvecklingens gång eller så förlorar de sin verkan genom överackumulation. Rationaliseringar blir misslyckade rationaliseringar. Sammanslagning av eller samgående mellan industrienheter blir ofördelaktigt genom de nedstängda enheternas belastning. Lönesänkningar och en intensifierad exploatering har också sina begränsningar. Arbetarna kan inte betalas under sina reproduktionskostnader på permanent basis; döda och svältande arbetare producerar inget mervärde. Kortandet av kapitalets omloppstid har sina gränser bortom vilka den avbryter produktionens och cirkulationens kontinuitet. Även om handelsprofiter skulle utraderas helt och hållet skulle den sjunkande profitkvoten fortsätta att sjunka ytterligare. Utrikeshandeln som mottendens eliminerar sig själv genom att göra kapitalimporterande länder till kapitalexportörer genom att genomtvinga deras industriella utveckling en drivhusliknande tillväxt. När mottendensernas verkan har upphört är kapitalismens tendens till sammanbrott alltjämt orubbad. Då ser vi kapitalismens permanenta kris, eller dess dödskris. Det då enda återstående medlet för kapitalismens fortsatta existens är en permanent, absolut och allmän pauperisering av proletariatet.
Under de tidigare kriserna har det varit möjligt att återfå ett tillräckligt »kapitalutnyttjande» utan någon permanent sänkning av reallönerna. Marx sa att:
i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg.12)
All tillgänglig statistik visar att ackumulation och pauperisering av arbetarna är två sidor av samma process. Men under den framväxande kapitalismens period skedde endast en relativ och inte nödvändigtvis någon absolut pauperisering av arbetarna. Detta faktum utgjorde basen för reformismen. Endast när proletariatet nödvändigtvis måste pauperiseras absolut är de objektiva villkoren mogna för en verklig revolutionär rörelse.
Om vi istället för att låta oss missledas av de nominella lönernas faktiska ökning i USA under de tre senaste decennierna undersöker lönetrenden i förhållande till produktionen så får vi en sann bild av det amerikanska proletariatets relativa pauperisering. Om vi delar reallönernas index med produktionens index så får vi ett index för arbetarnas köpkraft.
| År | Köpkraftsindex | År | Köpkraftsindex |
|---|---|---|---|
| 1899 | 100 | 1922 | 73 |
| 1904 | 91 | 1923 | 68 |
| 1909 | 70 | 1924 | 76 |
| 1914 | 70 | 1925 | 68 |
| 1919 | 65 | 1926 | 68 |
| 1920 | 67 | 1927 | 71 |
| 1921 | 91 | 1928 | 70 |
Fabriksarbetarnas köpkraft i USA har inte ökat i proportion till fabrikernas totalprodukt; den har släpat efter. Arbetarnas ställning är relativt sämre. Detta är sant trots att reallönerna har ökat från 100 år 1900 till 123,6 år 1928. Men under samma period ökade produktionsvolymen från 100 år 1900 till 283,8 år 1928. Arbetarna levde bättre men exploaterades mer 1928 än år 1900. För Marx var denna relativa pauperisering endast en fas av en absolut pauperisering. Om lönerna minskar relativt i förhållande till den allmänna rikedomen så minskar de senare absolut då mängden varor som tillfaller arbetarna absolut blir mindre. Denna relativa försämring av arbetarnas ställning under en absolut förbättring fortlöper endast så länge som villkoren tillåter en tillräcklig ökning av mervärdemassan för att möjliggöra ett tillräckligt »kapitalutnyttjande». Under kapitalismens sista fas är överskottet otillräckligt för att kunna vidmakthålla både de tidigare lönenivåerna och ett tillfredsställande »utnyttjande». Därför kan krisen då endast bemästras genom en tillfredställande ackumulationskvot, genom att återställa vinsterna på arbetarnas bekostnad. Vad som skiljer den slutgiltiga krisen från alla de föregående är att lönenivåerna inte kan återskapas tillsammans med förnyade vinstgivande verksamheter – de förra kommer att sjunka permanent i tider av »välstånd» liksom i kristider. Samtidigt som kapitalet »bemästrar» krisen kommer arbetarna att leva under dess herravälde och om de vägrar låta sig krossas så har de inget annat att tillgripa sig än att avskaffa det kapitalistiska systemet.
Den globala industriproduktionen ligger idag på en nivå under den år 1904. Depressionen är världsomspännande. I förhållande till den höga ackumulationsnivån varierar krisen från land till land men krisens internationella karaktär är överallt märkbar. Krympande inhemska marknader skärper konkurrensen på världsmarknaden som på samma sätt krymper på grund av protektionistiska tullmurar. Den krympande världshandeln intensifierar krisen genom att göra dess ekonomiska och finansiella tillstånd ömtåligare. Dessa skeenden äger rum parallellt med en enorm minskning av profiterna. Villkoren för bankkapitalet är katastrofala. Bara i USA var antalet arbetslösa omkring 16 miljoner år 1933. Allt detta vittnar om att den nuvarande krisen i USA och överallt skiljer sig från alla tidigare kriser genom sin omfattning och intensitet. Det är den största krisen i kapitalismens historia. Huruvida det kommer att vara den sista krisen för kapitalismen, liksom för arbetarna, hänger på hur de senare kommer att agera. »Rooseveltvälståndet» i USA, till vilket borgerlig media refererade som »slutet» på depressionen, var av högst tillfällig karaktär och påverkade inte världskrisen överhuvudtaget. Allt USA vann på kort sikt förlorades av något annat land. Inflationspolitiken lät USA konkurrera bättre på världsmarknaden men endast så länge de andra länderna inte var beredda att slå tillbaka, genom att utsätta sin valuta för inflation eller hitta sätt att bekämpa den amerikanska konkurrensen. Att använda inflationen som ett sätt att åstadkomma en allmän lönesänkning och utrota medelklassen, liksom de profitslukande bankkapitalisterna, kan i viss mån driva på produktionen eftersom denna åter blir lönsam för ett kort tag. Men dessa profiter erhålls endast genom en pauperiseringsprocess av inte blott relativ utan absolut karaktär. Det är en »högkonjunktur» i dödskrisen, ett resultat som inte pekar mot utveckling utan förfall. Det visar att vi inte befinner oss i »slutet» utan endast i krisens början.
Den faktiska inledningen på den nuvarande depressionen i USA kopplas alltid samman med kraschen på aktiemarknaden, även om den senare var en effekt av snarare än orsaken till en kris som redan hade börjat. Så långt tillbaka som 1927 hade »kapitalutnyttjandet» i USA blivit allt svårare. En fallande profitkvot vittnade om överackumulation. Trots det expanderade industrin fram till 1929, men inte i en sådan utsträckning som hade varit nödvändig för ackumulationsgraden under de föregående åren eller på basis av det redan existerande ackumulerade kapitalet. Industrins profiter som inte längre kunde återinvesteras i industrin till fullo, flödade över till bankerna. Överskottet låg outnyttjat i bankerna; de insatta pengarna i centralbanksystemets medlemsbanker var i slutet av 1927 17 miljarder dollar mer än 1926. En ökning om 5 procent ansågs normalt, men detta innebar en ökning om 8 procent. Samtidigt ökade den tillgängliga krediten. Resultatet blev lån till aktiemarknaden och uppdrivna aktiekurser i spekulationssyfte vilket åsamkade Wall street en spekulationsfeber som slutade i krasch på aktiemarknaden. Men spekulationsfebern var endast ett index på bristen på möjligheter till tillräckligt produktiva investeringar. När överskottet på kapital sänkte räntan till 1 procent så följdes industrikrisen av en bankkris; och trots den låga räntenivån, vilken de borgerliga ekonomerna hoppades kunde hjälpa till att vända riktningen mot välstånd, efterfrågade inte industrin några krediter. Chicago daily tribune skriver:
Det outnyttjade kapitalet som hopats i bankerna kunde inte finna någon säker avsättning; räntorna föll men lån och investeringar ökade ändå inte.
Denna situation är inte utmärkande för USA utan är generell över hela världen. J.P. Morgan vittnade i en senatsutfrågning:
Depressionen är för första gången i världshistorien såvitt jag känner till så spridd att inget land kan låna ut pengar till något annat. I nuläget finns ingen efterfrågan av kapital hos industrin.
Situationen kan icke desto mindre endast bemästras genom ytterligare ackumulation, det vill säga en utökning av produktionsapparaten eller en förnyelse av det fasta kapitalet i större skala. Den massa som är nödvändig för ackumulation är beroende av den tidigare mängden fast kapital oavsett om denna endast har utnyttjats till hälften av sin kapacitet eller inte, eftersom ackumulationen bestäms av den hastighet som den tidigare uppnått. Och denna ackumulation måste ske på en lägre prisnivå eftersom en utökning av produktionen åtföljs av ett prisfall. Därför, om ackumulationen skall kunna fortsätta så måste utökningen av produktionen sänka produktionskostnaderna så att den förväntade profitmassan kan kompensera för profitkvotens fall. Av denna anledning, säger Barrons Weekly i sin årliga undersökning,
[beror] den utsträckning till vilken det ackumulerade kapitalets tryck kan vara effektivt för att stimulera en ekonomisk återhämtning … på att de nödvändiga anpassningarna har erhållits i mekanismens andra delar – i produktionskostnader och priser, i förhållandet mellan utbud och efterfrågan för varje enskild vara och i myndigheternas tjänster, i sina kostnader för skattebetalarna och deras reella värde för nationen; kort sagt på huruvida kapitalet kan göra profiter och behålla desamma.
Ett statiskt kapitalistiskt system är en omöjlighet; kapitalet måste antingen röra sig framåt, dvs. – ackumulera eller falla samman. Ackumulationen förutsätter ett återskapande av den lönsamma verksamheten. Därmed ser vi våldsamma försök i internationell skala att uppnå detta mål. Men alla tidigare åtgärder som har vidtagits för att bemästra den nuvarande krisens djup har misslyckats fatalt.
Som vi sagt ovan är återupptagandet av den olönsamma verksamheten avhängig en minskning av kapitalets organiska sammansättning, eller en ökning av mervärdet med hjälp av andra åtgärder. En devalvering av kapitalet sänker den organiska sammansättningen. I praktiken innebär detta att en mängd enskilda kapitalister ruineras; från totalkapitalets synvinkel, från systemets synvinkel, innebär det en vitalisering. Kapitaldevalveringen är en ständig process, ett uttryck för arbetets ökade produktivitet, men under krisen sker den med våldsamma medel. Den ökade graden av konkurser visar att kapitaldevalvering sker även idag. Men konkurser är inte ett symptom på att krisen intensifieras, trots att de är ett uttryck för att en snabb och våldsam devalvering äger rum; fram till idag har de varit ett sätt att bemästra krisen. Under alla föregående kriser har antalet och den snabba ökningen av konkurser hängt samman med ett snabbare bemästrande av krisen. Att denna effekt idag har försvunnit bevisar blott att ackumulationen har nått en punkt där devalveringen upphör att vara ett effektivt inslag för att bemästra krisen.
Det sker inte tillräckligt många konkurser och den devalvering som uppnåtts är inte tillräcklig för att sänka kapitalets organiska sammansättning i tillfredsställande grad för att en fortsatt profitabel ackumulation skall var möjlig. Detta faktum hänger nära samman med kapitalismens strukturella förändring från konkurrens- till monopolkapital.
Den »klassiska» kapitalismen svarade på en kris med ett allmänt prisfall som ledde till omfattande konkurser och som tvingade de som överlevde att anpassa sig till den nya prisnivån genom att installera nya maskiner. Efterfrågan på fast kapital som upplevdes i vissa industrier gjorde att andra industrier drogs in i högkonjunkturen. Men i monopol-, eller som Lenin kallar det, den »stagnanta», kapitalismen får inte kriserna samma resultat. Här får vi en utdragen situation där enorma massor av industriellt maskineri står overksamt utan att förstöras som karakteristiskt drag för krisen under monopolkapitalismen. Reservfonderna med fast kapital som skapats av monopolkapitalismen ställs under perioder av högkonjunktur i produktionens tjänst och gör nyetableringen av företag onödig och ökar därmed på svårigheterna för en övergång till en expansion av produktionen. När kriserna kommer minskas produktionen och när efterfrågan sedan ökar tillgodoses den genom att de stängda företagen öppnas. På så sätt hindras teknologiska framsteg av monopolkapialismen och marknaden för produktionsmedel minskar. Hur liten inverkan en våldsam devalvering av kapitalet har kan vi se då vi jämför monopolen med de samhälleliga totalproduktivkrafterna. (Vi har i USA 37 däckproducenter. Fem av dem utgör 70 procent av den totala produktionen, de övriga 32 delar på de återstående 30 procenten. I bilindustrin utgörs 75 procent av den totala produktionen av två företag: General motors och Ford. Två ståltruster (US steel och Bethlehem) kontrollerar 52 procent av den totala stålproduktionen. I köttpaketeringsindustrin kontrolleras 70 procent av den totala produktionen av fyra firmor: Swift, Armour, Wilson och Cudahy.) I andra industrier är situationen liknande. Vilken effekt får en kollaps för småföretagen här? Kapitalfusionen och det resulterande stärkandet av monopolen förstärker denna tendens till stagnation och förfall vilket verkligen innebär att en permanent depression karakteriserar monopolkapitalismen. Även det enorma nedskrivandet av kapitalvärdena är enbart en attack mot de små aktieinnehavarna och inte ett steg mot en återhämtning. Det står även klart att en teknologisk revolution som skulle kassera en enorm kapitalmassa genom att göra den föråldrad inte är att förvänta sig idag eftersom det har blivit en »nödvändighet» för kapitalismen att hålla tillbaka produktivkrafterna. Att förvänta sig ett slut på depressionen genom devalvering är detsamma som att sätta sin tilltro till en än högre form av kapitalismen än monopolkapitalismen och det är omöjligt inom ramen för privategendomen vad gäller produktionsmedel. (Statskapitalism är inte en högre ekonomisk form av monopolkapitalism utan endast en annan politisk mask som försöker jämna ut den dåliga förvaltningen av klasskrafterna som på grund av minskandet av den härskande klassen och dess trotjänare under monopolkapitalismen behöver mer direkt inblandning från staten för att kunna vidmakthålla sitt klassherravälde.)
För att kunna öka mervärdemassan måste produktionskostnaderna sänkas. Detta försöker man uppnå genom en allmän rationaliseringsprocess; men en ökad rationalisering leder till irrationalisering. Under en tid ökar vinsterna för de enskilda företagen genom rationaliseringarna men nettoinkomsten från det samhälleliga totalarbetet minskar. Enskilda blir rikare men samhället fattigare. Hur långt denna typ av rationalisering har kommit kan ses i teknokraternas forskning. Rationaliseringar är endast effektiva då det man sparar in på löner är mer än de ökade kostnaderna för fast kapital som nödvändiggjorts. Rationaliseringarna orsakar att många företag stängs ner och därför måste det man sparar på löner överstiga inte bara de ökade kostnaderna för fast kapital i de rationaliserade företagen utan måste därtill balansera de förluster som uppstått med det minskade värdet på det fasta kapitalet i de overksamma företagen. Om kostnaderna för det fasta kapitalet ökar blir alla företag känsligare för nedåtgående fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten. Rationalisering leder därför till en ökning istället för en minskning av produktionskostnaderna och ökar därmed svårigheterna med att bemästra krisen. Genom att överutveckla produktionsapparaten leder rationaliseringarna vid en hög ackumulationsnivå till att skynda på kapitalismens sammanbrott snarare än att den skjuts upp. Den amerikanska produktionsapparaten rationaliserades under välståndsåren som följde efter 1921 och det var en av orsakerna bakom längden på den fasen. Trots en fortsatt rationalisering anlände krisen och skapade en situation som knappt ens tillät ett utnyttjande av 50 procent av de rationaliserade företagen och upphävde därmed den ökning av mervärdet som skapats av rationaliseringen. Detta exempel på »irrationalisering» visar definitivt på omöjligheten i en återhämtning genom ytterligare rationalisering.
Ett ökande av mervärdet genom en förkortning av kapitalets omloppstid finner på samma sätt sina objektiva gränser i ackumulationens utveckling. Totalkapitalets omloppstid har förlängts av det minskade utnyttjandet av det fasta kapitalet. Samma profitkvot för en omloppsperiod blir således en mycket mindre årlig profitkvot. Prisfallet idag, om än begränsat av monopolkapitalismen, uppväger de möjligheter som fortfarande återstår till att förkorta omloppstiden. Att minska lagren för att höja profitkvoten begränsas av efterfrågan på kontinuitet i produktionen och cirkulationen. Bortsett från detta så orsakar krisens verkningar en ökning av lagren av osålda varor som ytterligare minskar profitkvoten både genom lagerkostnaderna och det därtill orsakade prisfallet genom tvångsförsäljning. Nettoeffekten är att lagret på hand ökar, omloppstiden förlängs och profitkvoten faller. De ökade lagren är särskilt tydliga när det gäller råmaterial. Världens råmaterialtillgångar var vid slutet av 1929: 192, och 1933: 265. Att minska dessa till normala nivåer skulle innebära ett avbrott i världsproduktionen under flera månader.
Under krisen ökar cirkulationskostnaderna på grund av skärpt konkurrens. Samtidigt som antalet arbetare som är sysselsatta i produktionen ständigt minskar så ökar de i distributionen. (Reklamutgifterna allena har på senare tid varit över en miljar dollar per år i USA.) Detta minskar helt naturligt också profiterna ytterligare.
Under krisen 1920 och 1921 var 30 procent av alla företag i USA overksamma vilket motsvarade investeringar på omkring 30 miljarder dollar. Om värdeminskning och underhåll beräknas till 10 procent så innebär det en klar förlust på tre miljarder dollar eller värdet på arbetet hos en och en halv miljon arbetare. Detta äger rum idag i mycket större skala vilket orsakar ett ytterligare fall i profitkvoten. Då 16 miljoner arbetare är arbetslösa i USA blir det nödvändigt för de med arbete att bortsett från att kompensera för de orsaker som redan nämnts även producera lika mycket ytterligare mervärde som dessa arbetare skulle ha gjort om de hade arbetat eller så minskar profitmassan och en tillräcklig ackumulation blir än svårare att uppnå. Minskningen av profitmassan skärper kampen om dess fördelning. Bankerna har förskotterat kapital till industriföretagen under välståndsperioden; krediter som var baserade på priser som de var då. Fallande priser »fryser» dessa krediter och orsakar till en början konkurser i industrin och sedan för bankerna vilket påskyndar kapitalets koncentrationsprocess i allmänhet. Samtidigt har det skett ett enormt skifte i fördelningen av profiterna mellan industri- och penningkapital till förmån för det senare. Krisens skarphet och prisfallet gör skuldbördorna outhärdliga för industrikapitalet. Endast en allmän minskning av skulderna skulle göra allmänna konkurser onödiga. Detta sker med hjälp av inflation som lastar över betalningen av dessa skulder på arbetarna, den yrkesarbetande medelklassen och på penningkapitalet.
Krisens djup framgår även ur kapitalets brutala attacker mot medelklassgruppernas levnadsstandard. Trots en ökande expropriering av medelklasserna, som reducerar dem som direkt tillhandahåller den kapitalistiska konsumtionen, fortsätter krisen att fördjupas och upphäver därmed dessa metoder till att hålla kvar en större del av mervärdet i kaitalistklassens händer. Men när allt kommer omkring kan dessa grupper endast elimineras en gång, och redan innan detta skett skulle ett annat hinder ha rests emot en ytterligare expropriering av dem med det faktum att kapitalistklassens fortsatta herravälde är beroende av deras existens. Och i motsats till dessa ihärdiga försök att eliminera utgifterna till improduktiva verksamheter ökar dessa utgifter. Ökningen av skatteuttaget var snabbare än nationalinkomstens tillväxt i USA. En ökande pauperisering orsakar en ökning av socialhjälpsutgifterna och ökande utgifter som syftar till våldsam repression mot revolter och för imperialistiska avsikter.
I den nuvarande krisen har ett fall i jordräntan »till viss grad dämpat profitkvotens fall» men till priset av ett växande hot om en agrar revolt. Det har för kapitalistklassen, som om en fråga om självbevarelse, blivit nödvändigt att agera emot dessa tendenser som gynnar dem med tilldelningsplaner, protektionistiska jordbrukstariffer, prissubsidier etc. En tillräcklig ökning av profiten genom en minskning av jordräntan är inte längre att förvänta sig.
I den här krisen har alla krafter som har verkat för att bemästra den antingen tagit ut varandra eller varit otillräckliga! Detta gäller även det kraftigaste imperialistiska medlet för återhämtning – kapitalexport. Under de sista åren har det i praktiken inte exporterats något kapital från USA. Situationen är liknande i andra imperialistiska länder. Detta har skärpt konkurrenskampen om världsmarknaden markant mellan alla industriländerna. De profiter som flödar tillbaka till USA från tidigare kapitalexport i form av ränta på utlandsinvesteringar kan varken investeras här eller utomlands. Samtidigt gör USA det omöjligt för gäldenärländerna att betala ränta genom att tvinga bort dem från sina marknader för produktionsmedel. Detta gör det även omöjligt för dem att köpa råmaterial och matvaror eftersom de inte kan sälja produktionsmedel för att kunna köpa dem. Slutet för denna utveckling måste antingen bli en olösbar irrationell kris eller ett nytt slaktande i världsskala.
Ackumulationslagen är lagen om kapitalismens sammanbrott. Ett sammanbrott som försenas av de motverkande tendenserna fram tills dessa tendenser har förbrukats eller blivit otillräckliga på grund av kapitalackumulationens tillväxt. Men kapitalismen faller inte samman automatiskt; det mänskliga handlandets faktor är kraftfull, om än villkorad. Kapitalismens dödskris innebär inte att systemet begår självmord, utan att klasskampen antar former som måste leda till störtandet av systemet. Det finns, som Lenin sa, inte någon absolut hopplös situation för kapitalismen; det hänger på arbetarna hur länge kapitalismen kan vegetera. Kommunistiska manifestet uttalar alternativet: kommunism eller barbari! En statisk kapitalism är en omöjlighet; om ackumulationen inte kan fortgå blir krisen permanent och arbetarnas villkor kommer att förvärras allt mer. En sådan kris är barbari!
Idag är hälften av arbetarna i de stora industriländerna arbetslösa och den enorma ökningen av exploateringen kan inte kompensera för ett lägre antal anställda; och ändå finns det inte något annat sätt för kapitalismen än att ständigt attackera arbetarna. Den allmänna, absoluta och permanenta pauperiseringen av arbetarna har blivit till en absolut nödvändighet för det kapitalistiska samhällets existens. Således är enligt Marx den slutliga och viktigaste konsekvensen av den kapitalistiska ackumulationen och den slutliga orsaken till varje verklig kris de breda massornas fattigdom och elände i motsats till kapitalismens grundläggande drivkraft att utveckla produktivkrafterna i sådan grad att endast samhällets absoluta konsumtionsmöjligheter är dess begränsningar. Under sådana förhållanden kan inte bourgeoisien längre härska, då den, som det Kommunistiska manifestet påvisade,
är ur stånd att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sina slavar deras existens ens inom slaveriets ramar, eftersom han är tvungen att sjunka ned till en nivå där bourgeoisien måste livnära honom i stället för att livnäras av honom.13)
Analysen av den kapitalistiska ackumulationen slutar, som Marx sa i ett brev till Engels [30 april 1868], med »klasskampen, där vi kan studera rörelsen och hela eländets upplösning».14) I den fas av ackumulationen där systemets fortsatta existens endast baseras på en absolut pauperisering av arbetarna förvandlas klasskampen. Från en kamp om löner, timmar och arbetsförhållanden, eller understöd, blir den även om den kämpar för dessa ting en kamp för omstörtandet av det kapitalistiska produktionssystemet – en kamp för den proletära revolutionen.
:: november 1934
International council correspondence. For theory and discussion nr 2, november 1934, engelska utgåvan. Utgiven av United workers’ party, 1604 N California Ave, Chicago, Illinois, USA.