Warning: Uninitialized string offset 0 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/parser/renderer.php on line 892 Warning: Uninitialized string offset 0 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/parser/renderer.php on line 892

Generallinjen – frågor och svar

– – –
Haf mod…
att tänka fritt och stort!
Haf mod att dina tankar visa,
att gissla och att prisa,
att svara själf för hvad du gjort!
– – –
Haf mod…
att värna frihet emot våld!
Haf mod att mot dig själf bli trogen
– fast ej du anses »mogen» –
haf mod att aldrig blifva såld!

(Brand nr 2, 1899)

Under början av 2007 skickade Revolution times¹⁾ oss en lista med frågor som täcker ett så stort fält att vi bestämde oss för att översätta det till franska och engelska. Revolution times kommer att publicera det på tyska. Det finns några smärre skillnader mellan de tre versionerna.²⁾

1. Låt gärna våra läsare få veta lite grann om er själva, era senaste arbeten och kanske de diskussioner och verksamheter ni är involverade i, och era framtida planer.

I grund och botten skriver vi vad vi själva skulle vilja läsa men som ingen annan skriver, så vi måste skriva det själva.

Först ett par negativa övertygelser:

Chansen är liten att en person som aldrig har känt en stark lust att spränga allt eller åtminstone något i luften någonsin kommer att skriva några meningsfulla subversiva saker, men samma sak är sant om en person som aldrig har haft en viss känsla av hån vid anblicken av bokhyllor fulla med revolutionära böcker och arkiv, eller den oändliga tillgängligheten till liknande böcker och arkiv på Internet. Det finns ingen meningsfull teori utan en medvetenhet om ordens begränsningar i allmänhet och om teorins begränsningar i synnerhet.

Ingen teoretisk revolutionär ansträngning är ett direkt uttryck för proletär revolutionär verksamhet och ännu mindre den enda eller den bästa verksamheten.

Ingen intellektuell nyckel öppnar dörren till en fullständig förståelse av den mänskliga utvecklingen. Teorin kan endast greppa fragment av verkligheten, speciellt i fragmenterade tider som vår. Det är meningslöst att göra anspråk på att bygga proletariatets parti och det är likaledes meningslöst att sikta mot en allomfattande förståelse av det förflutna och samtiden. Skillnaden är att medan partibyggarna svårligen döljer sina misslyckade försök att skapa fabriksceller så är grandiosa teoriers oanvändbarhet inte lika klara att se.

Många revolutionära tidskrifter omskriver aktuella händelser i ett marxistiskt språk. Det är bättre att, på samma gång, ta risken med ett sökande och framåtsiktande angreppssätt. Det inbegriper att se in i framtiden, och denna verksamhet kan ofta vara felaktig i sin metod och sina förutsägelser. Ändå är det bättre att ha fel än att publicera texter när inget står på spel.

Kommunistisk teori betyder inte att teoretisera om kommunismens oundvikliga ankomst.

Jag hänför hellre revolutionen, en gång för alla, till en avlägsen framtid än ser den förutsägas varje dag av yrkesrevolutionärer som varje dag bevisas fel. (Ernest Coeurderoy, 1854)

Att förkasta (borgarna, deras intellektuella, fackföreningarna, vänstern, vänsterism, media etc) görs inte för intet.

Vissa kamrater förvånas inte av någonting, och är alltid förmögna att integrera varje händelse inom ramen för en dialektik som bestämmer allting i förtid. Det är något naturligt för dem där en NATO-armada ger sig på lilla Serbien. Det är naturligt för dem när före detta statskapitalistiska Kina blir en betydande ekonomisk makt på femton år. Profeterna från det förflutna eller samtiden har aldrig fel. Till skillnad från dem har vi å andra sidan inte något svar på allting. Teorier som gör anspråk på att förklara allting förklarar i själva verket väldigt lite.

Att fördöma bourgeoisien, de intellektuella, vänstern, vänsteristerna, media och så vidare är meningslöst.

När bourgeoisien påstår att livet blir eller kommer att bli bättre finns det ingen poäng med att replikera att det i själva verket blir värre och värre.

Tidigare brukade det här samhället säga: kapitalismen är bra för dig. Nu säger det att kapitalismen kan vara bra eller dålig men att det inte finns något annat alternativ så det är lika bra att gilla läget. Tidigare var det revolutionära tänkandet fördunklat. Idag »innesluts det genom överexponering» (Ken Knabb), genom en permanent självuppläxande självkritik som lägger skulden på allt utom det grundläggande. 1960-talets »repressiva tolerans» har förvandlats till en konstant omvandling av kritiken till en allestädes rinnande Niagaraflod som späder ut det potentiellt subversiva innehållet i kritiken. Revolutionär verksamhet kan inte vara exakt samma sak när Det kommunistiska manifestet endast går att finna i specialiserade bokaffärer, eller när vi köper den som pocket.

Följaktligen är vårt syfte inte att cirkulera information. Revolutionen är inte någon partifråga och det är heller inte någon fråga om utbildning, vare sig utlärd av en upplyst lärarledare eller självlärd från ett nedifrån-och-upp-perspektiv.

Smaken för polemik står vanligen i proportion till oförmågan att agera mot verkligheten. Vi klandrar inte någon för denna oförmåga utan endast för vanan att kompensera för detta genom verbalt våld.

Då vi lägger märke till en brist i en grupp eller en teori leder detta självklart till meningsskiljaktigheter, men närhelst vi är intresserade av en grupp eller en teori beror det på dess goda sida, oavsett hur odebatterbar denna kan vara. Så teoretisk diskussion betyder att visa på de starka sidorna oavsett vad vi diskuterar. Politiska fejder gör det raka motsatta. De koncentrerar sig på motståndarens tillkortakommanden och fiskar fram de tvivelaktigaste citaten, eftersom målet inte är att förstå utan att avslöja.

Lite mer positivt:

Vi har behandlat teman så olika som arbete och kapital idag, Kosovokriget, »Elfte september», religion, förhållanden mellan barn och vuxna, rättvisa, klasser, USA-imperialismen, kriser, 2005 års förortskravaller i Frankrike… Vi skulle vilja skriva om kommunismens innehåll, krig, Situationistiska internationalen, demokrati, primitivism, ekologi, 1968, Internet, judefrågan och Palestina, Oaxaca, trasproletariatet, klasser återigen, Turin år 1920 och 1969, språkens utveckling…, recensera Olivier Pétré-Grenouilleaus historia om slavhandeln, Jared Diamonds Collapse, utopier som Eugen Zamjatins Vi, Du sköna nya värld, 1984 och Shevek, att publicera artiklar från den »italienska» vänsterns tidskrift Bilan (1933–1938) och den franska gruppen GLAT (1959–1976), liksom korta texter av motståndare såsom Antonin Artauds brev till kongressen Till kulturens försvar år 1935 och sidor från Armand Robin.

Detta är inte en lista över pågående arbeten och inte heller en försmak på någon framtida läsning. Endast en liten del av våra planer kommer att se ljuset. Detta delvis på grund av att ändrade omständigheter förändrar vår lust och våra prioriteringar. Vi nämner endast dessa saker för att visa vårt försök att bidra till vad situationisterna kallade en enhetlig kritik. Den gemensamma grunden till alla dessa teman är intresset för de sätt en proletär gemenskap (och en framtida mänsklig sådan) växer fram och hävdar sig, sönderfaller och sedan återbildar sig.

Den vetgirige läsaren av revolutionära böcker, pamfletter och flygblad undrar kanske hur kapitalismen fortfarande kan frodas emedan de flesta av dessa texter beskriver ett system som är drabbat av djupa motsättningar som bryter ut i den ena krisen efter den andra och orsakar världsomfattande revolter som snart blir till revolution. Tvärtom måste vi begripa hur denna värld genomgår så många kriser och ibland revolutionsförsök och övervinner dem. Hur håller kapitalismen ut? De negativa krafterna som verkar på samhället och de positiva krafterna som håller igång det är intimt sammanvävda. Eftersom de måste tala till samma värld verkar revolutionen och kontrarevolutionen mot samma verklighet. Att föra fram de positiva styrkorna i ljuset, till exempel de olika formerna av frihet eller universalitet som tillåts och uppmuntras av kapitalismen, är nödvändigt för att förstå hur detta positiva är tyngt av motsättningar som skapar revolutionära möjligheter.

2. Vad tänker ni om vänsterrörelsen och hurdan är er relation till den? Att endast kritisera den, att bekämpa den eller att använda den likt andra möjligheter att bekämpa systemet?

Om »vänster» betyder socialdemokrati och stalinism så är det ganska uppenbart att vi inte har något gemensamt med dem.

Stalinismen hör till historien och dagens Labour party eller SPD är inte samma sak som de var 1930 eller ens 1960, men vi skulle vara naiva om vi dödförklarade reformen (och därmed reformismen)…

…särskilt eftersom antiglobaliseringen är en förnyelse av reformismen (se vårt nästa svar). Vi har lika mycket (eller lika lite) att göra med den som vi hade att göra med vänsterismen 1970. På den tiden publicerade vi inte långa anti-Trotskij eller anti-Mao-pamfletter. Att idag utmana antiglobaliseringsidéer är lika meningslöst som det skulle ha varit att motbevisa kommunistpartiets program för trettio år sedan.

Reformismen kräver inte ett förkastande, utan en förklaring om varför den existerar. Vår »ståndpunkt» rörande reformismen har sin grund i det allmänna innehållet i vad vi säger och gör.

Det är omöjligt att använda en fackförening eller ett val på ett subversivt sätt. Men ingen princip förbjuder någon av oss att vara medlem i en fackförening om han arbetar på ett företag där de flesta är fackföreningsanslutna.

I stort sett är kamp (även med fredliga och lagliga medel) för högre löner och kortare arbetstider inget hinder i revolutionens väg. Ett förbättrande av levnadsvillkoren är inte anstötligt i sig. Reformen är antikommunistisk när den hjälper till att knyta samman arbete och kapital. Den betydelsefulla faktorn ligger inte i antalet eller typen av kampmetoder, endast i reformens historiska funktion.

En lokal strejk (oavsett om den slutar i en seger eller ej) för femtio öre mer i timmen i löneökning kan hjälpa de strejkande att enas och inse vad de skulle kunna göra. Omvänt förstärkte sittstrejkerna som involverade miljontals strejkande i Europa och USA på 1930-talet arbetets integration med kapitalet. Genom masstöd för New deal, CIO:s nya fackföreningsverksamhet, folkfronterna och den parlamentariska demokratin blev dessa strejker till slut negativa faktorer utifrån ett perspektiv på proletär emancipation.

3. Vad tänker ni om rörelser som antiglobaliseringsrörelsen? Vad är er ståndpunkt? Å ena sidan finns det unga människor som hatar kapitalismen och kritiserar delar av den. Å andra sidan finns det politiska grupper som har sina antiglobaliseringskampanjer i vilka de här unga människorna blott är möjliga rekryter eller en massa för politiska manövrar.

Antiglobaliseringen är en biprodukt av en bredare situation som dök upp under 1990-talet – arbetets större och mer medvetna motstånd mot ett nederlag det har lidit sedan den andra hälften av 1970-talet. Detta nederlag möts nu med ett aktivt motstånd på de flesta kontinenterna – i länder som har genomgått drastiska »marknadsmoderniseringar» (USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland…), i länder där moderniserarna delvis hålls i schack (Frankrike, Italien…), i Latinamerika där lönearbetares och bönders aktioner förenas, i före detta tredjevärldenländer (Indien, Bangladesh…) och i före detta statskapitalistiska regimer (Kina). På en världsskala finns mycket mer arbetarklassmotstånd idag än för tjugo år sedan, men eftersom det inte går bortom det nuvarande dödläget i klasskampen är det oförmöget att skapa en ny samhällskompromiss som är lika stabil och bestående (men inte på något sätt evig) som fordismen var, och oförmögen att producera de politiska formerna som skulle kunna strukturera en sådan kompromiss.

Vi har på så sätt en situation där förnyad arbetarmilitans inte kan vara en motvikt till den globalt sett nedåtgående trenden för arbetarnas del. Den reaktionen passar väl ihop med en svallvåg av motstånd från olika sociala grupper över en bredd av frågor. Få av dem är vid sin början eller i slutändan antagonistiska i förhållande till kapitalismen, men de ger bränsle åt ett missnöje som är lika lättantändligt som det är oberäkneligt. Detta är underliga tider när de största fredsdemonstrationerna någonsin stödjer stora borgerliga stater för att de står för fred (Frankrike och Tyskland i synnerhet) mot de andra som vill kriga (USA och Storbritannien). Samtidigt blir vänstern liberal på det ena eller andra sättet. Så det finns för tillfället inte något »reformparti» som det nästan alltid brukade finnas. Antiglobaliseringen befinner sig mitt i den här besvärliga situationen.

Under sextio- och sjuttiotalet var vänsterismen politisk. Den siktade mot att grunda partier och förde en ofruktbar tävlan med arbetarbyråkratier som redan var på nedgång såsom de franska, italienska eller spanska kommunistpartierna eller vänstern inom Labour. Antiglobaliseringen gör tvärtom anspråk på att vara först och främst social: sociala rörelser, sociala forum, sociala center… Den önskar kringgå staten, inte erövra den. Istället för att bygga en ny (folkrepublik eller) arbetarstat önskar antiglobalisterna förse alla med nya rättigheter för att minska statens makt. Partier är ute, frivilligorganisationer är inne. Medans »moderata» antiglobalister ropar efter en (stark) stat för att förverkliga en ny keynesianism, en slags folklig New deal, agerar de »extrema» antiglobalisterna som om staten kunde dö av naturliga orsaker. De vårdar illusionen att staten skulle kunna vittra bort av sig själv eftersom samhällsförändringen skulle ske överallt, något som subcomandante Marcos hoppas på och som teoretiseras av John Holloway i Att förändra världen utan att ta makten.

Detta är ett efterapande (vissa skulle säga återupplivande) av den kommunistiska kritiken av politiken och den politiska revolutionen (se vårt nästa svar). Den kommunistiska ståndpunkten är att revolutionen inte tar den centrala politiska makten; revolutionen förstör den, eller så är det ingen revolution.

Det är ingen slump att den mest öppet radikala och ickepacifistiska falangen av rörelsen, Svarta blocket till exempel, drog sig tillbaka från offentligheten efter den 11 september 2001. Efter angreppet på Manhattan och Pentagon uppfattades öppet och legitimt våld av den stora majoriteten antiglobalister och deltagare i sociala forum som antidemokratiskt, som en attack på vanligt folk. Krossandet av bankfönster och sammanstötningar med polisen framstod som en (mindre men illa vald) handling jämförbar med två flygplan fullastade med människor som dödade tusentals människor i World trade center. För oss är inte våldsamma metoder av naturen överlägsna fredliga medel. Men en rörelse som frånsäger sig våld frånsäger sig historisk förändring, och nöjer sig med den givna mängden förändring som det existerande systemet kan tänka sig att tillåta. Några månader före »elfte september» hade repressionen mot genuademonstrationerna i juli 2001 redan bevisat att glädjefylld och fredlig civil olydnad inte är någon utmaning för en stat som beslutat sig för att krossa det folkliga motståndet under sin järnklack. Vad beträffar statens funktion var den italienska polisen bättre marxister än Tute bianche³⁾.

Det är ingen idé att försöka spela ut gräsrotsantiglobalister mot deras ledare och tänkare, som trotskisterna vilka försöker spela ut arbetarna i kommunistpartiet mot stalinistbyråkraterna. Gräsrötterna får vanligtvis det ledarskap det vill ha och förtjänar. Antiglobaliseringen är inte en slöja som ska avtäckas för att revolutionen ska kunna bli synlig i sitt sanna sken. Det kommer att ske en brytning mellan ett antal antiglobalister och organisationerna de nu är engagerade i, men detta kommer endast att hända i orostider. Vårt bästa bidrag till denna framtida brytning är att vara så klara som möjligt över antiglobaliseringens natur.

4. Ett häfte som sammanfattar våra ståndpunkter – Kampen för det klasslösa samhället – hävdar denna grundläggande ståndpunkt: »Kampen för det klasslösa samhället är antipolitisk. Detta eftersom all slags politik, vare sig vänster, höger eller center, endast innebär förvaltandet av det kapitalistiska eländet. Den är en del av organiserandet av nöden, beroendet och förfrämligandet. Den ›revolutionära› politiken är en av varianterna av maktpolitiken. Den visade inte endast sin sanna karaktär i Ryssland 1917 och i Spanien 1936 utan den har också visat sin oförmåga att att frigöra människorna från kapitalismen. Den ›revolutionära› politiken är en del av problemet och kan därför inte vara lösningen.» Vad tänker ni om denna kritik av politiken och den antipolitiska ståndpunkten?

Kommunismen är mycket riktigt varken politisk eller opolitisk utan antipolitisk. De flesta tankeskolorna behandlar »maktproblemet» som frågan framför alla andra. Gamla »liberaler» som de engelska politiska filosoferna på 1600- och 1700-talen och Montesquieu och Tocqueville ville undvika tyrraniet med hjälp av maktdelning. Demokrater vill förvalta och mildra statsmakten genom valprocesser som kulminerar i en nationell representation. Leninister vill erövra makten. Anarkister vill ha den skingrad överallt så att dess förtryckande potentialer neutraliseras. Marx tidiga skrifter (särskilt »I judefrågan» och »Kungen av Preussien och socialreformen»⁴⁾ är en kritik av makten som sådan och politiken som sådan. Staten går inte att förstå (och göras av med) utan en historisk förståelse av varför makten och politiken har kommit i förgrunden och blivit en fix idé.

I Ryssland var det revolutionens misslyckande som gjorde den till en process centrerad runt staten. Det var inte bolsjevikernas törst efter makt som krossade den sociala rörelsen. Det var avsaknaden av social omvandling som tröttade ut denna rörelse och lämnade bolsjevikerna vid ledningen. Innehållet är alltid den främsta faktorn, genom sin drivkraft, eller genom denna krafts utmattning.

Uppror är dömda ifall de aldrig försöker kommunisera samhället. Vad som händer beror på vad upprorsmakarna gör och inte gör, och hur det övriga samhället kommer att svara eller inte svara på deras handlande. Utan kommunisering krymper revolutionen till blott proletär makt som snart degenereras till byråkratisk makt, som i Ryssland efter 1917.

5. Frågan om fascism/antifascism är mycket viktig och kontroversiell. Folk som oss, med en stark kritik av antifascistisk ideologi och verklighet, blir ofta konfronterade med beskyllningar som att vi saboterar det antifascistiska arbetet, att vi gör nazismens hemskheter relativa för att vi öppet kritiserar och strider mot de demokratiska hemskheterna och hela det kapitalistiska produktionssättet (från ursprunglig ackumulation och kolonisation till dagens krig, förstörelse av naturen och falska vardagsliv), och så vidare. Vad anser ni om den här kritiken och vad är era erfarenheter? Vissa bordigister säger att antifascismen är fascismens värsta produkt. Hur ser ni på det uttalandet?

Verbala fällor är farliga, ännu mer när ett felaktigt ord råkar få sin mening från ett annat felaktigt ord. Demokrati och fascism har i åttio år använts som motpoler i ett par som har kommit att definiera sig självt genom denna motsättning. Eftersom båda termerna är bristfälliga finns det ingen förståelse av deras relation om vi inte ifrågasätter båda.

Att kalla modern parlamentarisk representativ demokrati, eller autonoma och självstyrande processer direkt demokrati, är verbalt nonsens. I det antika Grekland föddes demokratin som en lösning för att organisera förvaltningen av ett visst samhälle genom ett styre av ett visst demos (folk), vars medlemmar var definierade på ett speciellt och begränsande sätt, och där varje medborgare (i princip och ofta i praktiken) regerade och regerades över. Att använda samma ord för 1800- eller 2000-talets västliga representativa system är lika relevant som att kalla Aten år 500 före vår tidräkning för en kapitalistisk stad. Men den här villfarelsen har historiska skäl. Om den uppåtstigande borgarklassen letade efter politiska modeller i det antika Grekland (där ordet »demokrati» inte användes lika ofta och uppenbart som man ofta tror), så är det för att borgarklassen behövde den referensen. Om ordet och begreppet har haft en framstående roll genom ett par århundraden och fortfarande är vid hälsa, även inräknat arbetarorganisationer och sociala rörelser i allmänhet, är det återigen på grund av att de uttryckte och uttrycker någon rådande verklighet. En kommande text ska försöka reda ut dessa motsättningar. Låt oss för ögonblicket bara peka på några saker:

Ingen kan på allvar jämställa demokrati med diktatur, eller demokrati och fascism.

Poängen som görs av kommunister, från 1918 och framåt, är inte att läggandet av en röstsedel i valurnan (en handling som verkligen är självberövande) skulle vara detsamma som att bli skickad till Dachau. Poängen som görs av både Bordiga och Pannekoek är att det mest öppna valsystem, med mängder av debatter, möten, gatudemonstrationer och så vidare aldrig har förhindrat och aldrig kommer att förhindra skapandet av koncentrationsläger. Varje demokratiskt land har haft och kan ha sina Dachau i en eller annan form. Att stödja demokratin för att förhindra diktaturen är helt enkelt inget som fungerar. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Häri ligger det viktiga. För att bevisa detta grundläggande finns det inget behov av att relativisera, minimera eller förneka fascismens verkliga fasa. I vissa (inte alla, naturligtvis) kriser begår demokratin frivilligt »självmord» då den föredrar lag och ordning, även hård och mördande, framför oordning. Vilken bra historiebok som helst ger bevis för denna process som ägde rum både 1922 och 1933.

Likt »demokrati» är ordet fascism upplagt för missförstånd.

Nazismen föddes ur frustrationen hos delar av småbourgeoisien och blev en massrörelse genom en klassöverskridande hållning som där mest flagranta demagogin blandades med löftet om att lösa allt tack vare att man eliminerade judarna och marxisterna. Dessa två mål var oskiljaktigt sammanlänkade. Nazisterna lovade inte att de skulle utplåna »marxisterna» på grund av ett särskilt intresse för författaren av Das Kapital. Begreppet var nödvändigt för att inkludera moderata socialister, stalinister, genuina kommunister och fackföreningsaktivister, med andra ord alla varianter av arbetarmilitans. Hitler skilde sig från Mussolini, men i inget av länderna kunde fascismen/nazismen ha existerat om det inte hade varit för en arbetarrörelse, reformistisk men aktiv, som uppfattades som ett hot av borgarklassen. År 1933 tolkade resterna av den tyska vänstern Hitlers väg till makten som det sista steget i kontrarevolutionen 1919–1921; fascismen krossade inte den proletära vågen, den bekräftade slutligen dess nederlag.

Å ena sidan var Hitlers fiende arbetarklassen; det var i arbetarområdena som nazisterna släppte lös sin destruktiva energi före 1933 och omedelbart efter att de tagit makten. Hitler blev bara användbar och legitim för den härskande klassen genom sin hänsynslösa beslutsamhet att förstöra arbetarorganisationerna, och genom sin förmåga att göra detta på gatorna före januari 1933, överallt där SA var tillräckligt starka. Å andra sidan dödade nazismen obevekligen alla judar som den kunde få tag på, så fort den kunde, så länge den kunde, inklusive när kriget höll på att förloras så sent som sommaren 1944, så metodiskt och i ett sådant sammanhang att det vore absurt att inte se dödandet som en central del i dess program. Nationalsocialismen går endast att förstå om vi tar med i beräkningen de två kompletterande aspekterna, som i samverkan gav upphov till dess framgång och dess utveckling mot folkmord.

Vad är antifascism? Det betyder inte bara att vara emot fascismen. Det syftar på ett särskilt sätt att bekämpa fascismen, genom att ge den striden absolut prioritet, särskilt över striden mot andra politiska former av borgerligt styre, och främst av allt de demokratiska formerna. (På liknande sätt betyder inte »antiimperialism» att bekämpa imperialism utan att stödja nationella befrielserörelser mot härskande imperialistiska länder.) Antifascismen stödjer demokratin för att bli av med fascismen. Detta stöd kommer ofta att vara fragmentariskt, kritiskt och tillfälligt och uppfatta sig självt som antistatligt. I Spanien 1936 trodde ganska många att de praktiserade en revolutionär antifascism. De trodde att de beväpnade proletärerna kunde ha råd att strunta i den demokratiska staten för ögonblicket och helt enkelt ta sig an kampen mot Franco utan att bry sig om en borgerlig polis och armé som gjorts maktlös av arbetarupproret. Detta var ståndpunkten som hölls av många anarkister, trotskister och medlemmar av tyska och italienska vänsterkommunistiska grupper som åkte till Spanien efter sommaren 1936 för att gå med i anarkisternas eller POUM:s milis. När Bilan (en italiensk vänsterkommunistisk tidskrift som gavs ut på franska i Bryssel 1933–1938) sade till dessa kamrater att de i själva verket kämpade mot Franco sida vid sida med den spanska republikanska armén och att ingen antifrancoistisk seger kunde nås utan att man dessutom kämpade mot den republikanska staten, eftersom demokratiska borgare varken kan eller vill ge sig själva medlen för att besegra fascistiska borgare, uppfattades Bilans ståndpunkt som dogmatisk, absurd, till och med nära på desertering. I ljuset av vad som sedan följde – milisens tvångsintegration i den reguljära armén, den proletära autonomins förfall och krossande, maj -37, elimineringen av arbetar- och bondekollektiv, för att endast resultera i den republikanska regeringens oförmåga att besegra Franco – pekade denna kedja av händelser på det motsatta: att Bilan på det hela taget hade rätt. Det visade sig till och med vara rätt av det faktum att många medlemmar av vänsterkommunisterna som hade åkt till Spanien för att delta i vad de trodde var en revolutionär process kom att lämna landet inom ett år.

Det har gått sextioåtta år sedan slutet för den spanska republiken och sextiotvå år har förflutit sedan Tredje rikets fall. Fascismen hör till det förflutna lika mycket som stalinismen och antifascism har bara ett politiskt värde som en slogan. 2007 års antifascist är föräldralös. En värld utan fascism ger honom endast en roll, en roll som han spelar som han kan, men med svårigheter. Det är lätt att le åt en karikatyrteckning av Le Pen, utklädd i en falsk SA-uniform, men ingen dyker upp på en anti-Front national-demonstration klädd som en Rote Front-medlem 1930. Samtida antifascism är periodiskt skådespeleri utan kostym.

Antifascismen är den mindre ondskans politik. Den underordnar allting förintandet av en fiende som får alla andra fiender att se acceptabla ut, även de som hittills setts som mest oacceptabla. För att bli av med Hitler är de kraftfullaste vapnen välkomna: armén, polisen, FBI, Stalin eller atombomben…

Oturligt nog för antifascisten finns det nu en övervikt av mindre ondskor. Vad som var enkelt 1943 blev oklart så snart kriget tagit slut. Nazityskland var den självklara superondskan. Vad skulle man fokusera på efter 1945? De som använde napalm på vietnamesiska bybor, eller de som skickade tåglaster med människor till Sibiriens koncentrationsläger? Logiskt nog måste den absoluta ondskan vara unik. När »fascismen» återföds i en serie av skurkar och regimer, med galjonsfigurer som förändras i takt med politiska överraskningar och omkastade allianser, när fascismen tar sig formen av De Gaulle 1947 och senare 1958, av sydafrikansk apartheid, av grekiska överstar, av argentinska torterare, av serbiska etniska utrensare, av schweiziska och österrikiska »alpinpopulister», då förlorar »fascismen» dess innehåll. År 1948 trodde förmodligen miljontals Stalininspirerade arbetare världen över på allvar att Tito var en fascist som först gick i Hitlers och sedan i Trumans ledband. Antifascistens problem är inte bristen på utan överflödet av (allt mindre trovärdiga) ärkefiender. Heiders partis närvaro i den österrikiska regeringen har jämförts med januari 1930 men slutade i det partiets splittring. Le Pens valframgångar har inte givit honom en styrkeposition på gatan eller i det politiska livet. Extremhögern som för tillfället är väl befäst i norra Europa är inget mer än det, den parlamentariska högerns yttervinge och inte någon offentlig och folklig våldsam massrörelse med siktet på att återställa statens auktoritet genom att ge den diktatoriska medel.

I det tidiga 2000-talet och trots sociala bekymmer och osäkerhet är inget europeiskt land blockerat av samexistensen av en organiserad arbetarklass som uppfattas som ett hot och en borgarklass som är delad inom sig själv. Det var detta dödläge som gav Mussolini och Hitler chansen att bli statsöverhuvuden, eftersom båda satte upp som mål att krossa denna blockering. Ingenting varar för evigt men demokratin verkar just nu som en kraftfull propplösare på det påstådda fascistiska hotet. Franska Front national är ungefär lika fascistiskt som det franska kommunistpartiet nu är stalinistiskt.

I värsta fall, som i Frankrike 2002 när Le Pen vann fler röster än den socialistiska kandidaten i presidentvalet, är samtida antifascism inget mer än ett skanderande av slagord och falskt medvetande.

I bästa fall mystifieras det oumbärliga motståndet (med våldsamma metoder om så krävs) mot grupper som specialiserar sig på antiproletär aktivitet, särskilt mot de mest sårbara proletärerna, utlänningarna och migrantarbetarna i synnerhet, och som förespråkar och praktiserar förtryckande attityder och värden. Reaktionära principer och dåd ska motsättas lika mycket som reformistiska sådana. De chauvinister, skinnskallar, de som tror på den vita rasens överhöghet och självuttalade nynazister som finns i Tyskland, i Italien, i Skandinavien, i Ryssland och i USA, de som drömmer om sig själva som fröna till ett framtida NSDAP, ska bekämpas. Men att bekämpa dem innebär att behandla dem som de är. Det finns ingen anledning att imitera dem i ideologi eller att respektera deras självbild. Låt oss placera dem i deras verkliga tid, vår tid, och inte i något föreställt 1932. Att konfrontera en grupp som kallats eller kallar sig själv nynazistisk år 2007 är inte att strida mot SA tillhörande en återfödd hitlerism utan en verksamhet som är jämförbar med kampen mot Pinkertons detektivbyrå i USA för hundra år sedan, borgerliga reaktionära sportklubbar i Buenos Aires 1919, Gröna bandet i Shanghai på 1920-talet, Latinamerikanska pistoleros, strejkbrytande hyrda slagskämpar, eller någon av de många (ibland paramilitära) grupperna som vaknar till liv när den härskande klassen är hotad, och agerar parallellt med den officiella polisen. Här finns frågor som vi måste besvara. Dagens antifascism bekämpar det förflutna.

6. I anslutning till fascism/antifascismfrågan är förhållandet till demokratin som ideologi och som en politisk form av kapitalistiskt herravälde väldigt viktigt. För oss är de största svagheterna hos de så kallade antifascisterna deras försvar för demokratin och deras bristfälliga eller icke-existerande kritik av den demokratiska teorin och praktiken som en del av klassamhället. Vi tror att det är möjligt och nödvändigt att bekämpa nazisterna utan att vara antifascister, men omöjligt att bekämpa kapitalismen utan att vara antidemokratiska i teori och praktik, utan en kritik av Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Strejker och kravaller är inte demokratiska till exempel. Hur tänker ni? Är inte demokratin kapitalets gemenskap? Hur förhåller sig demokratin till kapitalets formella och reella underordning?

Ni har alldeles rätt om strejker och kravaller. Få ryms innanför det grundläggande kriterium med vilket demokratin vanligtvis definieras. De varken sig föds eller organiseras i enlighet med något majoritetsstyre, minoritetens rättigheter, en beslutande församling, diskussionens företräde framför handlandet, överenskomna och respekterade förfaringssätt och så vidare. Ändå skulle de flesta strejk- och kravalldeltagarna kalla sina handlingar demokratiska och hävda att de förverkligar det demokratiska idealet som förråtts av parlamentarismen. Faktiskt menar de, när de talar om demokratin, någonting annat som är väsentligt för oss: självorganiseringen, förmågan att handla som ett kollektiv, att gå bortom separeringar och uppdelningar, att definiera sig själva utifrån sina handlingar och inte utifrån någon på förhand inställd identitet, att ta fram sina egna ledare, med andra ord autonomi. Om vi vågar använda oss av en tragiskt nedvärderad term så betyder »demokrati» för dem frihet. Problemet är att detta är mer än en fråga om ord eftersom talet om demokratin inte är ofarligt; det förmedlar det demokratiska idealet som en princip, som förutsättningen för samhällsförändring. Det förstärker det till politiken givna privilegiet.

Apropå det så tar sig i kristider också antifascismen en radikal form och fördömer klassamhället, men medan den gör det så förnekar den inte motsättningen mellan bourgeoisien och proletärerna; den ställer den blott åt sidan, för tillfället, och ger prioritet åt en annan motsättning – den mellan demokrater (det vill säga nästan alla proletärer, liksom så många bland småbourgeoisien som möjligt, plus progressiva borgare) och fascister (det vill säga de mest konservativa borgarna, ganska många småborgare, och ett fåtal missledda proletärer).

Lite enklare så är svårigheten att hålla i båda ändarna av den teoretiska stickan på samma gång. Det finns ett grundläggande samband mellan kapitalism och demokrati, men kapitalismen lösgör också ofta sig själv från demokratin (låt oss behålla det här olämpliga ordet för tillfället).

Det existerar en viss jämlikhet mellan varor (och mellan människor såtillvida att de säljer sig själva) och dessa varors fria cirkulationen är nödvändig för lönearbetssystemet i dess helhet. Det kräver utbytet av summan x pengar och en enhet y som har köpts till dess marknadspris, och ett relativt fritt möte mellan en borgare och en lönearbetare. Den förra köper arbetskraften av den senare och betalar honom vad han behöver för att förnya denna arbetskraft samt försörja en familj. Den demokratiska principen är helt adekvat för detta utbyte: en människa, en röst.

Ändå följer med den kapitalistiska jämlikheten och friheten alltid också yttre begränsningar för detta »jämlika» utbyte i strikt bemärkelse, och oftare än inte utsugs lönearbetet under förhållanden där polisen har lika stor makt som marknaden. Trots att löne- och profitsystemet blomstrar som bäst under den parlamentariska demokratin och trots att dynamiska kapitalismer slutar i att introducera starkare och starkare doser av politisk såväl som ekonomisk konkurrens åtnjuter en minoritet länder på denna jord en parlamentarisk eller representativ regim. Kapitalismen klarar sig bättre med demokratin, men den klarar sig ofta utan den, åtminstone för ett tag… ett tag som ibland varar en lång tid.

Ni frågar om kapitalismens formella och reella underordning. Uppriktigt sagt har återvändandet till (eller upptäckten av) det begreppet under 1960- och 1970-talen haft nästan lika många negativa som positiva effekter på det revolutionära tänkandet… Vi tänker inte förneka dess betydelse, men det är konkreta historiska situationer som orsakar det borgerliga politiska styrets kringelikrokar, kombinationen av parlamentariska och auktoritära former, den periodiska förvandlingen från demokrati till diktatur, och utvecklingarna åt det andra hållet.

Den distinktion som Marx teoretiserade om i sitt »opublicerade sjätte kapitel» av Kapitalet, mellan arbetets formella och reella underordning under kapitalet, innebär inte att det existerade en period då proletariatet endast kunde vara reformistiskt, och sedan en annan period (från 1914 och framåt, enligt Tredje internationalen, eller idag på grund av den nuvarande globaliseringen, enligt vissa kamrater) då underordningen under kapitalet skulle vara så fullständig att den inte lämnade något annat alternativ åt proletariatet än att vara revolutionärt. (Detta utvecklas lite mer i Demain, orage.)⁵⁾

Följaktligen finns det inte något stadium (den formella underordning) då demokratin är oundviklig, följt av ett annat stadium (den reella underordningen) där den tömmer sig själv på sitt innehåll och attraktion, och slutar att mystifiera proletärerna. Så länge kapitalismen existerar kommer den att avla reformer och periodiskt ge liv åt demokratiska förhoppningar och praktiker. Demokratin är inte någon rökridå som skulle komma att upplösas av en speciell kapitalistisk fas. Så snart någonting verkar stå på spel (på riktigt när fascistiska eller byråkratiska regimer ger vika, eller skenbart som i Frankrike i april 2002) ges demokratin nytt liv.

För det första kommer det parlamentariska systemet aldrig att härska överallt. I »rika» och till synes stabila länder knuffar oundvikliga sociala motsättningar in staten till en tuffare hållning. I svagare och underordnade länder är ofta det fria nyttjandet av medborgerliga rättigheter farligt för samhällsordningen och för de privilegierade i den härskande klassen och tyglas eller undertrycks av de politiska ledarna eller armén.

För det andra, på grund av vad vi just sagt och eftersom det parlamentariska systemet är anpassat för kapitalismens inre logik är det möjligt för parlamentet, partilivet och de medborgerliga friheterna att då och då komma tillbaka på scenen (ofta som en fars, som i många afrikanska och asiatiska val). Folkmassor är beredda att dö för »demokratin», inte för att de tror på det egentliga värdet med röstbåset eller de valdas ärlighet, utan eftersom röstandet verkar föra med sig en viss frihet och vissa förbättringar i det dagliga livet, vilket ofta delvis är sant, för ett tag. Närhelst demokratin regerar beror det på någonting annat än sina egna meriter. Det finns alltid något socialt element och hopp bakom demokratins dragningskraft.

Vare sig triumferande, trampad på eller hånad finns demokratin oundvikligen i utbytets och lönearbetets civilisation. Det kommer aldrig att komma en tid när den kommer framträda som sitt nakna, rent borgerliga styre, tömd på mening och lockelse.

I avsaknaden av sociala uppror kommer inte det bästa radikala beviset på demokratins sanna natur, på dess klassinnehåll, på dess friheters ytlighet att övertyga en enda demokrat (inte mer än vad det mest briljanta revolutionära dokumentet någonsin har avhållit någon från reformism). Precis som han har givit upp inför de återkommande kriserna och krigen vet demokraten alltför väl att hans favoritregim ibland får uppleva diktatorer. Han önskar bara att dessa avbrott kommer att vara så ovanliga och korta som möjligt. Och han kommer att hålla fast vid (med en del bevis till stöd för sin åsikt) att demokratin faktiskt begår onda gärningar, men att det är det enda systemet som erkänner och begränsar sitt onda.

En radikal kritik (av demokratin liksom med allting annat) är endast meningsfull om man tror på en fullständigt annorlunda värld, och denna tro blir endast en historisk verklighet när massorna börjar slåss för en sådan värld.

Det kommer att krävas inte mindre än ett försök till en kommunistisk revolution för att Marx kritik av de mänskliga rättigheterna (så som de utvecklades i I judefrågan 1844) ska kunna bli en »materiell kraft». Tills dess fortsätter det som Rosa Luxemburg skrev 1903 att förbli sant:

Marx [och andra, tillägger vi] har … sprungit förbi oss, vi som främst är ett parti av praktiska kämpar. Det är inte sant att Marx inte längre räcker för våra behov. Tvärtom. Våra behov är ännu inte tillräckliga för att utnyttja alla Marx’ tankar. (Stagnation och framsteg inom marxismen)

7. Många människor, särskilt inom vänstern, klandrar antipolitisk och antidemokratisk kommunism för att vara teorifientlig, ibland till och med också fientlig till praktik och till organisationer. Hur tänker ni och har ni haft några liknande erfarenheter? Visar inte dessa förebrådelser dogmatismen och steriliteten i inställningen hos dem som endast kan föreställa sig organisering och verksamhet på deras sätt (det vill säga i fackföreningar, partier och kampanjer) och som har en schematisk syn på teori/praktik, spontanitet/medvetenhet, passivitet/aktivitet? Vad tror ni att vi kan göra konkret emot systemet med löneslaveri och kapital? Vad kan och borde vår verksamhet vara? Hur borde människor som hatar varusystemet, staten och lönearbetet organisera sig själva, särkilt i dessa ickerevolutionära tider?

Endast en framväxande samhällskris kan börja överbrygga gapet mellan teori och praktik, bland proletärer liksom bland »revolutionärer». År 2007 är kommunistisk verksamhet nästan uteslutande begränsat till teori, och det är inte en enkel uppgift att definiera detta »nästan». Även om vi inte letar efter några fantastiska modeller så låtsas vi inte att vi klarar oss bättre än några av våra föregångare. Marx skrev år 1860 att han visste »ingenting» om partiet sedan 1852, sedan upplösningen av Kommunisternas förbund, vilket »endast [var] en episod i partiets historia som överallt i det moderna samhället spontant växer fram ur jorden» ⁶⁾. Under 1930-talet höll sig Bordiga och Pannekoek borta från offentlig verksamhet i nästan tio år – vilket inte betyder att de inte gjorde någonting under dessa tio år. Den nuvarande situationen skiljer sig från 1967, till exempel, när en händelse som »Strasbourgskandalen» gjorde det möjligt för en minoritet (liten till antalet men som sträckte sig långt utanför den situationistiska miljön) att känna och förstå sig själv tack vare en chockerande »kupp», den symboliska och politiska påverkan som (oavsett hur mycket vi uppskattade den) inte gick att förneka.

Det är tämligen svårt att idag delta som kommunist i en strejk eller i en händelse som anti-CPE-rörelsen i Frankrike 2006. Att säga »Ingenting utom revolutionen» skulle vara meningslöst. Att urvattna vad vi tror för att behålla kontakten med massorna har bara någon mening för de som hänger sig åt politik.

Det är lika poänglöst att säga till strejkande vad det måste göra, och säga till dem att vad de gör leder dem på vägen mot revolutionen trots att de ännu inte är medvetna om det.

Vi tillrättavisar inte proletärerna och vi behandlar dem heller inte som våra lärare.

Kommunister organiserar sig, det vill säga de organiserar sig själva. De organiserar inte andra.

En av de värsta illusionerna är tron på att alla villkoren för en revolution skulle finnas där, alla utom en: organisationen…

…eller den informationen som är nödvändig för proletärerna för att organisera sig själva. Om Renaultarbetarna fortsätter att arbeta medan Peugeotarbetarna strejkar beror det inte på att de inte vet vad som äger rum i Peugotfabrikerna utan på att Peugeotkonflikten förblir inom en »arbetskonflikts» gränser och inte sätter någonting i spel som är gemensamt för båda företagen och många andra, någonting som skulle ge en stark lust åt Renaultarbetarna att lägga ner sina arbetsverktyg också. Det är nödvändigt att cirkulera information. Det är inte något villkor för kampen eller för dess utvidgning. Till och med i ett så vattentätt ställe som ett fängelse skapar varje allvarlig strejk eller upplopp kommunikationskanaler och sprider sig inom 24 eller 48 timmar från ett fängelse till ett annat. Ändå tror alltid propagandisten att han kommer stimulera arbetarna genom att tillgodose dem med den oundgängliga motinformationen.

8. Israel och Palestina: är det inte nödvändigt att ta ställning för någon sida, men vilken sida? För vadå? Emot vadå? Vad tänker ni om antisionism och sionism?

Minimumet är att ha en kritik av både sionismen och antisionismen.

För trettio eller fyrtio år sedan var vänsteristen, precis som att han var pro-Vietnam, pro-Palestina. Han längtade efter skapandet av en stat som han tänkte skulle befria de lokala massorna, en stat som skulle härska över ett förenat Vietnam, genom ett nederlag för de amerikanska styrkorna i Indokina, och en stat som skulle härska över hela det palestinska territoriet genom Israels misslyckande att påföra sin vilja på arabbefolkningen.

Idag accepterar nästan alla antiglobalister den israeliska statens existens och vill endast att den ska samexistera med en angränsande palestinsk stat, eller att den ska bli binationell. Det är helt klart en politisk tillbakagång med 2007 års vänsterists hyllande av 1947 års förslag till… Förenta nationerna. Men framförallt är det en kontinuitet. Vänstern och extremvänstern har aldrig haft någon kritik av staten, och har alltid förutsatt att den politiska makten ska lösa sociala motsättningar.

För vår del är vi inte mer emot Israel som en stat som alla andra stater vare sig franska, vietnamesiska, egyptiska, och kurdiska, tamilska eller palestinska ifall dessa skulle komma att existera en dag. Det finns ingen anledning att ge den israeliska staten några förmåner – positiva förmåner med hänsyn till den uråldriga judeförföljelsen och mördandet av miljontals av dem under 1900-talet, eller några negativa på grund av dess påstådda roll som alla Mellanösterns folks fiende nummer ett.

Israels krossande som stat betyder inte döden eller utdrivandet av fem miljoner judiska/israeliska medborgare, lika lite som förstörandet av Frankrike som en stat inbegriper elimineringen av ett antal miljoner statstjänstemän eller deras omskolning i tvångsarbetsläger. Liksom varje institution behöver den centrala politiska makten mänskliga varelser för att hålla den igång, men den uppehålls huvudsakligen av strukturer som hålls samman av sociala förhållanden, och det är dessa förhållanden vi måste förändra för att göra oss av med staten. Detta kommer troligen att vara mer komplicerat vid Jordanfloden än vid Themsen eller Spre, men i grund och botten kommer processen att vara liknande.

Vi befinner oss inte där ännu. Tills dess är en grundförutsättning att förstå vad den judiska identiteten består av, inte för att säga att den inte existerar, utan för att placera dess historiska plats.

År 1843 när Marx skrev I judefrågan trodde han att han hade att göra med en verklighet som redan var på nedgång, eftersom kapitalismen själv rörde sig bortom sådana gemenskaper som den judiska gemenskapen. Han kunde rimligtvis anta att den jude som levde i Vilnius, den som levde i Trier och den som levde i Tunisien enbart delade traditioner som var rotade i en religion som var på väg att sekulariseras precis som kristendomen, att det var tvunget att den skulle bli en privatsak och senare tyna bort liksom all annan religiös alienation på grund av den mänskliga frigörelse som den proletära revolutionen skulle föra med sig. I Marx ögon hjälpte handskandet med judefrågan att bana väg för den »verkliga» frågan, den sociala frågan.

Vad som gick att tro 1843 var redan mindre möjligt 1890 eller 1910. Redan på Marx tid stod det klart att den kapitalistiska utvecklingen inte enbart ledde till bourgeoisiens och proletariatets uppkomst, utan att den också gav liv åt krafter som utmanade det liberala och universalistiska övertaget. De tekniska framstegen gick hand i hand med nya kulturella, intellektuella och politiska tillbakagångar. Vetenskapen ersatte inte religionen. Borgerlig rationalitet raderade inte ut vidskeplighet och rasfördomar. Vetenskapen kallades till och med på för att rättfärdiga denna nymodighet, den moderna antisemitismen. Ryssland, där de flesta europeiska judarna levde eftersom Polen tillhörde Tsarriket, genomgick en serie progromer. Vilket visades av Bunds⁷⁾ utveckling smälte inte den judiska arbetarmilitansen samman med den allmänna allryska arbetarrörelsen. Vid slutet av 1800-talet, från Paris till Wien, bevittnade Europa uppkomsten av nya former av massantisemitism. Idag, omkring hundrafemtio år sedan Marx uppsats, har inte kapitalismen blandat judiskheten med resten av de kapitalistiska realiteterna. Moderniteten har inte anpassat sig till judiskheten som den hade »smält» och sekulariserat kristendomen. Tvärtom hade den konsekvent givit nytt liv åt den judiska identiteten, huvudsakligen genom en allmänt spridd och till sist en förintande antisemitism som var en mycket stor (eller kanske den avgörande) faktor i sionismens utveckling, tills denna förnyade judiskhet skapade vad socialisterna (och sedan kommunisterna) trodde var absurt och omöjligt, grundandet av en specifikt judisk stat. Den proletära revolutionens misslyckande hade producerat vad som ser ut som den praktiska vederläggningen av den marxska och marxistiska kritiken av judefrågan.

Mao sa en gång att segrarna alltid har rätt (och han var en expert på proletära nederlag, eftersom hans framgång baserades på ett sådant). Detta är antagligen varför Marx kritik, efter att ha fallit på döva öron 1844, endast hade ett fåtal sidor publicerade igen 1881. Därefter hela texten igen 1902 och 1927, utan att någonsin kunnat få någon betydelse för händelseförloppet i Europa eller Mellanöstern. Minst sagt, än en gång, har våra »behov» ännu inte blivit »tillräckliga för att utnyttja alla Marx’ tankar».

Det var inte den sociala frågan som löste den judiska frågan. Det var de förkapitalistiska realiteterna som överlevde till den omfattning att att de producerade nationer där de minst väntades. Kapitalismens onekligen universalistiska drivande kraft skapar och återskapar också skillnader och gränser. I judarnas fall blev ett i huvudsak religiöst band till ett nationellt. Lagen förkroppsligades i ett land. Det är sant att denna bosättning ägde rum på en annan befolknings bekostnad, men detta går inte att lösa idag genom att ha två stater istället för en, genom att komplettera det judiska hemlandet med ett andra, ett palestinskt sådant.

En palestinsk politisk makt skulle vara tom på all verklighet under de förhållanden som är rådande och inte visar något tecken på förändring. Föreställ dig att två miljoner ashkenaziska judar, två miljoner sefardiska judar och en miljon ryska judar (ifall man önskar behandla dessa indelningar som riktiga) alla fridfullt och frivilligt slog sig ner i Texas. De palestinska massorna skulle endast vinna möjligheten att vara fattiga i deras eget hem, likt algerierna efter 1962, de svarta i Zimbabwe och Sydafrika sedan slutet för apartheid. Israels uppkomst har endast varit en förvärrande orsak till de palestinska proletärernas elände. De sociala och geopolitiska förhållanden som bestämmer Israels (delvis artificiella) ekonomiska uthållighet är inte materiella objekt, såsom järnvägsspår, fruktträdgårdar eller högteknologiska fabriker, vilka palestinierna skulle kunna använda till sin fördel om judarna försvann därifrån. De är mer än ting; de är sociala förhållanden och de existerar endast därför att de judiska bosättarna tog med sig de förutsättningar (och inte bara pengar) som skapade och skapar dessa järnvägar, fruktträdgårdar med pengagrödor eller en avancerad lokal teknologi som är internationellt livskraftig.

»Folkens rätt till självbestämmande» har fråntagit många människor deras rättigheter. Vad bör vi då vi förstår detta göra åt det? Här är, än en gång, ingenting-utom-revolutionen-inställningen riktig som ett principiellt uttalande. Om principen är korrekt fortsätter uttalandet tills än idag ge ett dåligt resultat, men det finns inget annat sätt vi idag kan bidra till den (väldigt lilla) kommunistiska rörelse som existerar i Mellanöstern.

9. För oss är revolutionen en möjlighet, inte något säkert. Det finns ingen historisk automatik, men vissa marxister kommer fram med teorier om det kapitalistiska produktionssättets sammanbrott, där den sociala revolutionen äger rum vid en särskild punkt i utvecklingen av de kapitalistiska produktivkrafterna. Historien har producerat många teorier av det slaget, men kapitalismen existerar fortfarande idag. Dessa teorier lämnar inget utrymme åt individen, så människorna fullföljer ett historiskt uppdrag. Vi tror att det är nödvändigt att ha en viss utveckling av produktivkrafterna och en vilja hos väldigt stora delar av massorna för att krossa denna destruktiva och totalitära kapitalistiska makt. Vad tror ni? Stod inte Pannekoek närmare den möjliga verkligheten när han 1934⁸⁾ skrev: »Proletariatets självbefrielse är kapitalismens sammanbrott»?

Det citatet är sannerligen djupt. Det är betecknande att det skulle komma som avslutningen på »Teorin om kapitalismens sammanbrott» som studerar hur detta system »naturligt» ger upphov till kriser. (I den tolkning där Pannekoek håller med Grossman och inte håller med Luxemburg delar vi i det stora hela Pannekoeks syn.). Så samma text som är en reflektion över kapitalismens inre motsättningar deklarerar att enbart den proletära aktiviteten kommer göra sig av med det systemet. Denna dualitet kräver en del förklaring.

Från 1840-talet och framåt har kommunismen – till skillnad från de »utopiska socialisterna» som vädjade till moralen, till borgarnas goda vilja eller till arbetares idealism – velat grunda sig själv på den historiska grunden som skapades av kapitalismen, eftersom detta system ger de »moderna» proletärerna förmågan att göra en revolution som de tidigare utsugna inte kunde eller skulle vilja göra. På samma gång, medan de gång på gång sa att arbetarnas frigörelse endast kunde vara arbetarnas eget verk, avfärdade kommunisterna en revolution som skulle komma från det automatiska samspelet med de produktivkrafter kapitalismen släppt fria. Strax före 1914 då Luxemburg gav sig i kast med att bevisa den slutgiltiga krisens oundviklighet väntade hon sig inte att revolutionen skulle härstamma från denna kris, som ett resultat som oundvikligen följer sin specifika orsak; kapitalismen rörde sig mot förstörelse och krig, men inte sin självförstörelse. Författaren av Kapitalackumulationen såg kapitalismens omkullkastande som ett resultat av de utsugnas medvetna handlande. Omkring tjugo år senare medan Pannekoek skrev i mitten av en världskris av en dittills oupplevd skala men som ledde till ett få revolutionära försök (tvärtom sammanföll den med Hitlers och Stalins triumf) gjorde han klart att kapitalismen för med sig möjligheten till den mänskliga frigörelsen men inte vissheten om den.

Om Marx aldrig fullgjorde sitt »magnus opus», som var meningen att vara hans livsverk och endast publicerade det första bandet av Kapitalet och skrev manuskripten till de två efterkommande istället för de sex böcker han hade planerat berodde det inte bara på hans perfektionism, sjukdom eller tidsbrist. Han kunde inte komma ifrån att kommunismen inte hade något verkligt behov av en sådan stor avhandling. De som följde efter hans död har funnit mer matnyttigt i tillsynes mer tillfälliga, personliga eller opublicerade texter som några av hans tidiga artiklar, den första delen av Den tyska ideologin, 1844 års manuskript, hans bok emot Proudhon, Manifestet, hans 1857–1859 och 1861–1865 års manuskript, hans försvar för Pariskommunen, hans brev (såsom dem om Ryssland) och så vidare, vilket inkluderar många texter som Marx själv hade kasserat. Revolutionärer finner mer inspiration från Grunddragen än från Kapitalets band II och III. Ju närmare kommunistisk teori kommer till »vetenskap» desto mindre kommunistisk blir den.

Subjektiva och objektiva nivåer står inte i motsättning till varanda som svart kontra vitt, och de mattas inte heller av till grått. Den kommunistiska revolutionen kommer inte endast vara en produkt av den fria viljan. Kapitalismen är den ömsesidiga inblandningen mellan kapital och arbete, och denna inblandnings stadier och kriser ger den allmänna strukturen för den proletära rörelsen. Allting är inte möjligt vid en given tidpunkt. Revolutionen är varken frukten av ett långsiktigt undermineringsarbete och inte heller av en viljestyrka. Den stod på dagordningen 1852, under 1872, eller 1945 (även om vissa felbedömde andra världskrigets slut som gryningen för en ny röd oktober). Kritiska ögonblick skapar möjligheter. Det hänger på proletärerna och det hänger på oss att utnyttja dessa möjligheter. Det finns ingenting som garanterar den kommunistiska revolutionens ankomst och inte heller dess seger ifall den kommer. I schack är teorin verkligheten – inte i historien. Klasskampen ska inte förstås som genom tankarna hos en kemist som analyserar molekylära reaktioner. Kommunismen ska inte bevisas.

10. Var tycker ni att styrkorna och svagheterna med bordigismen, rådskommunismen, situationismen och operaismen ligger någonstans? Vi tror att dessa teorier, tillsammans med mycket (inte allt!) av Marx intellektuella arbete såväl som arbetarklassens erfarenheter och kamper är de huvudsakliga källorna till antikapitalistiskt tänkande och handlande. Vad tycker ni är dessa teoriers och rörelsers bedrifter och misslyckanden?

Eftersom svaret på frågan delvis går att finna i »Om vårt ursprung»⁹⁾ kommer vi att koncentrera oss på de mer positiva bidragen som gjorts av dessa tankeskolor medan vi bär i minnet att de första två gjorde mycket mer än att producera teorier – de var aktiva historiska krafter. Låt vara att de var minoriteter, men 1920 var de en historisk kraft.

Den »tyska» vänstern (i vid mening, inklusive många holländare, för att inte glömma bort avlägsna kusiner där några av dem är glömska om sina förfäder såsom Socialisme our barbarie) betonade revolutionen som självverksamhet och självproduktionen av de utsugnas frigörelse. Således ett avfärdande av alla förmedlingar: parlament, parti eller fackförening.

Den »italienska» vänstern (också här gick den utanför ett lands gränser och utvecklades framförallt i Belgien) påminner oss om att att göra sig av med lönearbetet innebär att göra sig av med pengarna i alla dess former, med värdebokföring, med företaget som en separat enhet, med ekonomin som ett specialiserat fält av mänsklig verksamhet. (Vi kommer här endast nämna analysen av fascismen och antifascismen eftersom detta redan behandlades i svar nummer fem.)

Det som Bordiga och bordigisterna förstod som ett program som skulle realiseras så snart den borgerliga politiska makten krossades kunde för situationisterna bara lyckas genom varuutbytets, lönesystemets och ekonomins försvinnande, genom en omvandling av alla aspekter av vardagslivet. Även om detta inte går att uppnå på en vecka eller ett år så måste det börja från dag ett om det ska kunna ha någon chans att slutföras.

Schematiskt hjälpte oss den tyska vänstern att se revolutionens former, den italienska vänstern dess innehåll och Situationistiska internationalen processen som är det enda sättet att komma åt detta innehåll.

Operaismen ligger inte på samma nivå som de andra tre. Bland annat eftersom den ursprungligen var okritisk till de statskapitalistiska länderna som den förstod som »socialistiska». (Sådan var inställningen hos Quaderni rossi 1961–1966, en av denna strömnings grundare.) Operaismen understryker lönearbetets centralitet (innanför och utanför arbetsplatsen). Den ser arbetarklassen som en mycket betydelsefull faktor (om inte den avgörande faktorn) i kapitalismens historia. Den delar in denna historia i perioder i enlighet med de successiva formerna som kapitalet organiserar arbetet och de successiva typerna av arbetaruppror emot denna organisering, och den föreslår därmed en analys i blivande.

Det kan vara svårt att erkänna att åtminstone de första tre bidragen står i motsättning till varandra men ändå konvergerar. Den tyska vänstern baserar sin teori på den proletära erfarenheten, Bordiga på framtiden och situationisterna på nutiden: »glödhet is och kolsvart snö. Hur finna endrägt uti denna tvedräkt?» (En midsommarnattsdröm¹⁰⁾ ). Vissa människor ser uppenbarligen vårt förenade intresse i den tyska och den italienska vänstern som en form av mental transvestism. Emellertid hjälper oss dessa bidrag, trots och tack vare deras motsättningar, att förstå revolutionen som kommunisering: en förstörelse av statsmakten som på samma gång är en omvandling av alla samhällsförhållanden där varje moment av denna dubbla process konsoliderar det andra.

11. Medan vi skriver är Volkswagenarbetarna i Belgien ute i strejk för jobb som är deras sätt att överleva under kapitalismen. Är inte sådana kamper bortsett från deras betydelse som erfarenhet för arbetarna utan perspektiv och i slutändan mer frustrerande? Deras situation är dålig, den var inte bra tidigare och den kommer inte bli något bättre, vare sig resultatet blir en »seger» för fackföreningarna eller för VW. Hur borde perspektivet vara på sådana strejker och hur kan vi hjälpa till för att ge dem ett perspektiv?

Är det möjligt att »ge» ett perspektiv? När en kamp bryter ut kan den bästa teorin eller strategin knappast föreslå för deltagarna en högre form av handlande än den som de upplever. Varken ni eller vi är ledare eller rådgivare. Radikaler radikaliserar inte. Enbart en djup kris är förmögen att tillhandahålla en förflyttning från »levebrödskrav» till ett potentiellt brott med den existerande samhällsordningen.

Reformismen är endast kontrarevolutionär när den förstelnar sig själv till institutioner, politik, partier och teorier. Annars finns det ingenting negativt i sig självt att försöka sälja sin arbetskraft istället för att leva på (eller utan) bidrag. Få arbetslösa är glada samhällskritiker. De som är det var det vanligtvis även innan de förlorade sitt jobb, och därmed kan de nu bli samhällskritiker på heltid. Blott en handfull arbetslösa kommer att ha medlen att lyckas med det. Långtidsarbetslöshet tömmer den proletära energin åtminstone lika mycket som (och ofta mer än) att vara tvungen att stämpla in varje morgon.

12. Finns det ingen risk för självförvaltning i dessa kamper såsom vid LIP i det förflutna eller idag vid Zanon och Brukman i Argentina? Hur kan arbetarna förflytta sig från klassamhällets terräng, från kampen för högre löner och bättre arbetsförhållanden till en högre nivå, det vill säga till en som når den mänskliga gemenskapen? Skulle ni kunna säga oss någonting om kommuniseringsbegreppet?

I ordets fulla betydelse är det omöjligt att ha någon långtida självorganisering i det här samhället, men ingenting hindrar arbetarna från att försöka införa det – särskilt när firman går i konkurs eller chefen sticker iväg av finansiella eller politiska skäl. Detta har hänt ganska många gånger, till och med i stor skala som i Portugal 1974–1975 eller i Argentina efter 2001. Självförvaltningen är den allra längst möjliga arbetarautonomin inom ett företag som inte ifrågasätts som ett företag. Så »risken» för självorganisering kommer alltid att finnas där.

Vad ankommer förflyttningen till en högre nivå (som går i en riktning motsatt självförvaltningen) finns det inget hemligt recept och det beror inte på någons (eller vår) intervention. Er fråga verkar stå i motsättning till det helt korrekta uttalandet om historisk icke-automatik i er fråga nummer nio. Varje större händelse (och ännu mer i en samhällskris) innehåller element som inte kan klarläggas genom analytisk reduktion. Ingen hade förutsett 1968, varken dess början, utveckling eller resultat.

För ämnet kommuniseringen hänvisar vi till vårt svar nummer tio. I vilket fall som helst har det ingenting att göra med »socialiseringar» av socialdemokratisk typ. När austromarxisterna vid makten i Wien socialiserade delar av ekonomin satte de naturligt nog fackförenings- och partiexperter som ansvariga och behöll också dessa firmor som firmor, som poler i värdeackumulationen som konkurrerade med andra poler. (Huruvida de verkligen var konkurrenskraftiga eller inte är en annan fråga.) Lönearbetet och varan fortsatte, och därmed också kapitalismen. Ifall den borgerliga makten på fabriksgolvet på något sätt begränsades… av byråkratisk makt, förminskade ingenting bourgeoisiens politiska makt vilken behöll sin direkta eller indirekta grepp om polisen, armén och domstolarna, vilket det visade sig några år senare när arbetarprotester undertrycktes i på varandra följande blodbad. Varje socialisering, i Frankrike och Italien efter 1945 till exempel, följde det mönstret. Kommuniseringen är inte kollektiviseringen av industrin, kvarteren och landsbygden medan den lämnar den centrala statsapparaten intakt. Samhällsomvandlingen ersätter inte förstörandet av den politiska makten; den stärker denna förstörelse. Det ena måste gå hand i hand med det andra eller så kommer båda att misslyckas.

13. Vi (och människor som delar vår kritik och våra ståndpunkter) kallas ofta oförbätterliga drömmare eller utopister och det föreslås att vi borde vara realistiska. Är ni »drömmare», »utopister»? Är ni »orealistiska»?

Människans exploatering av människan finns dokumenterad i de flesta (om än inte alla) tidigare och nuvarande samhällen. Kapitalismen finns fortfarande här och historien om den moderna kommunismen har av vissa lästs som manualen till ett definitivt misslyckande. I den meningen, ja, kvalificerar vi oss som drömmare.

Emellertid tar vi (och ni, utan tvekan) verkligheten mer i beaktande än vad »realisterna» gör.

1900-talet och det tidiga 2000-talet erbjuder tillräckligt med bevis för den katastrofala kurs som radikal kritik har förutsett skulle vara kapitalismens öde. Tvärtemot vad den lovade (och fortfarande utlovar till en ständigt avlägsen morgondag) har denna civilisation inte satt stopp för krig, förtryck och utsugning. Stalins och Maos tiotals miljoner offer, offrades åt kapitalets ursprungliga ackumulation. Löne- och penningsystemet är förvisso inte direkt ansvarigt för det »etniska» mördandet i Rwanda och den »religiösa» slakten i Indonesien. Men de värsta massakrerna, från den blotta synvinkeln antalet offer, äger rum i hjärtat av den industrialiserade världen, som har visats av högarna med lik åren mellan 1914–1918 och 1939–1945.

Låt oss lämna dessa extremiteter för att titta på platser som är lyckligt lottade att uppleva en kapitalism med ett mänskligt ansikte. En norsk stoltserade sig själv med att hans land hade gjort sig av med den svåra fattigdomen. Tja, Oslo må vara en trevligare stad än Chicago, men vad ska vi tro om ett system som efter ett århundrade med socialdemokrati har misslyckats med att eliminera utsugningen (socialdemokraterna siktade inte mot det) och enbart siktar på att göra sig av med fattigdomen, och nöjer sig självt med att endast ha lite fattigdom? Det finns en brist på anständighet och sanning i en sådan framgång.

När människor anklagar oss för att drömma istället för att handla menar de egentligen att vi inte tillhör, att vi inte hör hemma, och de har rätt. Vi är i denna värld, inte av denna värld:

… vad som är mest verkligt är det som endast är sant i en annan värld (Baudelaire).

Så vad är det vi håller på med? Teori, eller mer enkelt uttryckandet av idéer med revolutionära ambitioner, försöker inte dirigera, att förklara eller att informera proletärerna. Dess huvudsakliga funktion är förmodligen att hjälpa en minoritet att inte gå under, att hjälpa radikaler känna varandra och upprätta förbindelser som skulle kunna visa sig användbara en dag. Tills dess betyder våra flygblad och affischer (också de som görs av kamrater som är mer produktiva än vi) inte så mycket jämfört med de miljarder konservativa och reformistiska ord och idéer som dagligen spottas fram av skolor, media, politiken och Internet. Den enda giltigheten i vad vi gör beror på en tids anländande som kommer att fälla avgörandet och ge historisk giltighet åt vad som nu ofta är en tyst minoritet.

14. För oss var den elfte september en gigantisk mediamanipulation. Varje dag dör tusentals på grund av okunnighet, organiserat begär, på grund av krafterna och trycket från det kapitalistiska produktionssättet. Ingen talar om dem. Men offren från den elfte september finns med på teve och ger krig och politik offentlig legitimitet. Det demokratiska samhället visar oss mer och mer sitt sanna ansikte. Inte den liberala soppan till välfärdsstat utan kapitalets totalitära diktaturs ansikte. Inte endast genom storebrorpolitik eller krig utan också genom trycket att sälja dig själv som en löneslav.

Ingen borde förvånas av att de 3500 döda kropparna från World trade centre vägde mycket mer i den allmänna opinionen och det offentliga samtalet än tusentals andra kroppar i Afghanistan, Irak eller Kongo. De härskande döda är de härskande ländernas döda.

Vi skulle dock hellre använda frasen totalitära diktaturer om regimer som Hitlers eller Kim Jong-Ils och inte för Bushs eller Angela Merkels. Idag i USA, Italien eller Frankrike inverkar kapitalismen på alla aspekter av vardagslivet, men den behåller en politisk, ideologisk och kulturell tävlan som är nödvändig för sin grundläggande ekonomiska tävlan, och därför definieras denna variant av kapitalism bättre som demokrati än som diktatur.

Varken statspropaganda eller media kan påtvinga vadhelst de önskar. Till och med Göbbels tvingades erkänna att Stalingrad var ett nederlag och att bomber satte de tyska städerna i lågor. I Väst nuförtiden tror ingen på allvar att något plan aldrig krashade in i Pentagon, eller att Mossad hade planerat attackerna på Manhattan. De som tror det, i vissa muslimska cirklar eller länder, är beredda att vara lättlurade eftersom de önskar föreställa sig Israel som en allsmäktig manipulatör bakom kulisserna.

Den elfte september 2001 förebådade verkligen inte någon ny era. Vad som var nytt med det var att ett system som ser sig självt som allvetande och oövervinnerligt avslöjades som sårbart på en högt symbolisk plats. För första gången blev flaggbäraren i den kapitalistiska epoken stucken i hjärtat. Manhattan är inte Pearl harbour. Media spelade bara på denna tidigare okända verklighet.

För övrigt har idén om en manipulation nackdelen att den förminskar de motsättningar som förvärrades av tvillingtornens fall. Attackerna den elfte september lät USA utöka social och politisk kontroll i sitt eget land, men den uppmuntrade det också till att ge sig ut på militära äventyr med ett på det hela taget negativt resultat. »Kriget mot terrorismen» förenar sannerligen den allmänna opinionen under statens starka och skyddande arm, inte bara i Förenta staterna utan också annorstädes. I Berlin till exempel, efter att bomber gick av i Londons tunnelbana. Ändå föder avslöjandet av supermakten USA:s ömtålighet fler utmaningar, av vilka väldigt få har ett kommunistiskt innehåll, men som relativiserar idén om en förfalskning eller manipulation. Det finns inte någon osynlig hand som drar i trådarna utan en mängd händer och huvuden. När den spanska högern gav ETA skulden för bombningarna på Madrids tågstationer (vilket de utan tvivel inte hade någonting att göra med) slog bedrägeriet slint, och det avslöjade bedrägeriet bidrog till vänsterns seger i de följande valen. Endast Stalin kunde tvinga pressen att publicera vilken nyhet som helst som läsarna inte hade något annat val än att tro på – eller låtsas att de gjorde det. Vi lever inte i Orwells 1984. »Verkligt» kapitalistiskt herravälde är polycentristiskt; staten koncentrerar en häpnadsväckande makt utan att behöva använda den varje dag och i varje sektor eftersom den kontrollerar det väsentliga. Den håller på möjligheten att stärka sitt grepp om samhället i händelse av en akut kris.

Ett annat ord verkar vara otillräckligt: löneslav. Det händer ofta att de som förtjänar en lön behandlas som slavar – i den byråkratiska kapitalismen såväl som i många lägen under »marknads»kapitalismen. Men slaveri är en sak, lönearbete en annan sak. En väldigt annorlunda sak emedan att sälja sin arbetskraft inbegriper ett visst mått av frihet, ett visst förfogande över sig själv.

Om vi helst undviker fraser som »diktatur», »totalitarism» eller »slaveri» i fall där vi tycker att de är otillräckliga beror det inte på en vilja att vara subtila och fulla av nyanser. Vemhelst som önskar förändra världen springer alltid på risken att verka provokativ (se vårt svar på fråga 21). Det är bara det att det är oundgängligt att fastställa var och när kapitalismens specificitet och styrka verkligen finns.

15. Vad tänker ni om upploppen i förorterna i oktober och november 2005? Det har varit upplopp i de franska förorterna under många år. Uppnådde de senaste upploppen en ny nivå?

Det är tveksamt om 2005 års upplopp gick längre än de som har ägt rum i Frankrike under de senaste tjugo åren. Till exempel var förmågan att komma bortom orsakerna till dess utbrott, att skaffa sig andra mål än polisen och närmiljön, att sprida sig utanför deras egna områden, att gå samman med andra sociala grupperingar, att finna »allierade». Den förmågan var inte större 2005 än under tidigare kravaller, möjligen mindre. Till exempel till skillnad från tidigare uppror var det här begränsat till unga män och utvecklades inte till »folklig» plundring. Vi avfärdar verkligen inte de händelserna, men de hade inte en mer universell räckvidd än några strejker skulle ha haft. Låt oss inte blunda för det. Några kamrater har en mycket mer kritisk syn (och ofta med rätta) när de analyserar arbetsplatskamper än när de analyserar förortskravaller. Att slåss med polisen uttrycker inte i sig självt ett revolutionärt innehåll. Det är inte så enkelt som att fakta talar för sig själva. Inget är radikalt i sig självt – varken antisnutvåld eller att frammana hat mot media och borgerligheten, eller ett marginaliserat liv i utkanten av lönearbetet, , att avstå från att betala, eller ett oregerligt land, eller autonomi och inte heller gemenskap när den stänger och isolerar gruppen. Allt kaos är inte kreativt. De förtrycktas våld är inte automatiskt befriande.

Samtida lönearbetarkamper är ofta militanta och generellt sett defensiva, »reformistiska» och… ofta besegrade. Långt ifrån att överskrida dessa begränsningar kompletterades de av förortskravallerna 2005 genom att de lade till sitt eget separata moment. Alla dessa delar interagerar eller sammanflätas. De korsbefruktar inte varandra. De initierar inte varandra för att på så sätt överskrida sitt eget ursprung och producera en gemensam terräng. När stora delar av gymnasie- och universitetsungdomarna under våren 2006 gick ut på gatorna mot Contrat Première Embauche (ett steg vidare i prekariseringen) och till slut tvingade regeringen att dra tillbaka sin lag var deras handling mycket löst kopplad till skolsystemets utstötta som hade kravallat några månader tidigare. Deras handlingar hade dessutom mycket få kopplingar till arbetande människor. Alla dessa rörelser har kommit av en och samma orsak: prekariseringen, rationaliseringarna och intensifieringen av arbetet. Men motstånd tar sig formen av parallella motstånd med få möjligheter och liten önskan att mötas, åtminstone så här långt.

Proletärerna på arbetsplatserna frågar fortfarande efter något positivt: ett arbete, ett skydd, en bättre (eller bibehållen) lön (inget av de här kraven är försumbara, och arbetets förmåga att kräva dem är ett tecken på hälsosam militans). De utanför arbetet agerar på ett negativt sätt. Inget fel med det. Revolution implicerar negativitet. Men en revolution kan inte äga rum så länge negativa och positiva aspekter hålls åtskilda. Den sociala pacifismen som ofta utövas av de lönearbetare som har ett jobb och är rädda att förlora det speglas av ett våld som enbart känner sina fiender, inte sina vänner.

16. Det verkar som att många vänsterister har förlorat kontakten med de unga och människorna i förorterna. Denna gång ställdes det inga krav gentemot staten såsom under tidigare år. Beror detta på att de unga inte längre har några illusioner om den franska välfärdsstaten eller självaste kapitalismen? Var upploppen lika destruktiva som kapitalismen är? Fanns det några tendenser liknande dem i Storbritannien under 1980-talet, i Toxtexth till exempel, då några ynglingar ropade »Längre kedjor, större burar!» åt vänsterpolitiker som frågade om arbeten och mer välfärd?

Separeringarna som vi sammanfattade i det tidigare svaret återspeglas i de sociologiska uppdelningarna inom vänstern och bland vänsteristerna. Även om Kommunistpartiet har gått tillbaka stort har det fortfarande starka fästen, företrädesvis i det lokala styret och i dess traditionella (ännu minskande) maktbas bland kroppsarbetarna, särskilt där CGT-facket fortfarande är starkt. Inom dessa områden lider det av konkurrens från den trotskistiska gruppen Lutte ouvrière som försöker att ta över efter kommunistpartiet med det plottriga och fredliga försvaret för det hederliga vanliga folket och som avfärdade 2005 års upploppsdeltagare som ståendes utanför den »verkliga» arbetarklassen vilken inte kan tänka sig att bränna bilar. Men vad Lutte ouvrière inte kan tänka sig göra, kan heller inte antiglobalister. Deras inflytande finns huvudsakligen bland medelklasselement och de har visat sig lika oförmögna som alla andra att tjäna på de unga människor (vare sig »vita», araber eller svarta) som inte frågar efter någonting; inget jobb, ingen fackförening, ingen politisk organisation, ingen röst, och som (hittills) enbart visat på en kapacitet till vägran.

Att utvärdera 2005 års händelser betyder inte att avfärda dem utan att inse att en sådan stor eldsvåda under den nuvarande situationen endast kunde producera sig själv. Det brinner mycket, men ingenting kommer ut ur det. Det är snarare ett symptom än en »rekomposition» av proletariatet för att använda den autonomistiska termen. Vi är inte nostalgiska men för trettio eller fyrtio år sedan lyckades fäderna till dessa ynglingar med afrikanskt ursprung att gå i strejk tillsammans med sina »franska» arbetskamrater vid monteringsbandet.

De engelska kravallerna 1981 och under de följande åren kom närmare ett sammanstrålande mellan en kritik av arbetet av dem som arbetet avvisar och de kompromisslösa kraven från löntagarna.¹¹⁾ Vi är inte klasskampens kvalitetskontrollanter men 2005 års upplopp höll sig innanför de sociologiska och geografiska gränserna för deras brännpunkt. Detta betyder inte att det alltid kommer att vara så.

Ställer vi in fokus på en vidare bild och tittar på hela den berövade befolkningen i dessa områden är det tveksamt om illusionerna har minskat. Vissa illusioner har verkligen försvunnit – illusioner om välfärdsstaten och vänsterns reformförmåga. Andra illusioner är på uppgång, till exempel om möjligheterna med medborgaraktioner och medborgerliga rättigheter då fler människor är fast beslutna att utnyttja sin rösträtt. Om det var färre antistatliga slagord än tidigare beror det inte på att de lokala proletärerna inte längre förväntar sig mycket från staten. Det beror snarare på att rörelsen (i november 2005 och våren 2006) inte nådde till den nivån då ett förkastande av staten skulle hamna på dagordningen. Människor förväntar sig fortfarande mycket från politiken – inte från staten som den är idag utan från en renoverad stat som ingen vet hur man bär sig åt för att renovera.

17. Vi hörde att en islamisk organisation hade utfärdat en fatwa mot upploppsmakarna. Vilket var mullornas och de islamiska gruppernas roll i upploppen? Är religionen ett stort problem och finns det motsvarigheter i förorterna?

Det var i sanning en fatwa utfärdad emot upploppsmakarna, som hade en väldigt liten eller ingen effekt. Islam vare sig inspirerade till revolten eller kunde sätta stopp för den. Åtminstone är det en lättnad. Så mycket för allt rop i media om växande islamisk politisk indoktrinering bland de unga i förstäderna. Tyvärr spelar islam verkligen en konservativ roll i de områden där det bor mycket människor från Nordafrika eller det svarta Afrika, Asien och Turkiet – inte direkt politiskt men med ett större inflytande än för tjugo eller trettio år sedan. Den arbetslöse sonen till den före detta okvalificerade algeriska eller marockanska bilarbetaren är mer intresserad av Koranen än vad hans far var när han arbetade i en Citroënfabrik. (Detta borde hjälpa oss att förstå att den avsocialisering som de stora fabrikernas nedgång orsakade inte är tillräckligt för att skapa en mobil, rotlös och labil, potentiellt universell och »ny» proletär som är redo för en samhällskritik som den tidigare kroppsarbetaren, fast i fjättrorna och myterna om arbetet, förmodligen var oförmögen till.)

Oavsett hur sympatisk den religiösa kritiken av samhället i allmänhet och av kapitalismen i synnerhet kan vara är den grundad på ett slags gemenskap som endast kan överskridas av en större, högre typ av gemenskap, en proletär och sedan en mänsklig gemenskap som fortfarande måste bevisa sin historiska riktighet. Tills dess är religionen här för att stanna, eller till och med utvecklas, vilket vi argumenterar för i Le présent d’une illusion¹²⁾.

18. En del människor väntade inte på dessa förortskravaller för att förklara att klassbegreppet inte längre är relevant. Vissa säger att arbetarklassen är integrerad (som det faktiskt också sades före maj 1968) genom välfärdsstaten och har internaliserat ordningen, det ekonomiska tvånget och kapitalets krav. De säger att det inte längre finns några klasser utan endast delar av kapitalet eftersom arbetet självt är en del av kapitalet och alltmer reproducerar arbete–kapitalförhållandet. Hur ser ni på detta?

Varje gång proletariatet lämnar den historiska scenen kommer teorin om dess icke-existens fram.

Även om en av tre löntagare i Frankrike kan kallas arbetare har arbetarrörelsen som den existerade i USA, Europa och Japan fram till 1970-talet och senare i Solidarnośćs Polen förlorat sin sociala verklighet. Den har börjat skaffa sig en ny med (åter-)industrialiseringen av länder som Kina men den verkar försvunnen i de gamla kapitalistiska centrumländerna. Så det är frestande att leta efter ett nytt revolutionärt subjekt, ett mer allomfattande, ett som är mindre intrasslat i den samhälleliga reproduktionsprocessen, som är mindre benäget att fångas upp i en arbetsetik och ett glorifierande av industrin. Den tidigare förmodade språngbrädan till historisk förändring – fabriksarbetaren – uppfattas idag som ett hinder. Framförallt har den revolutionära rörelsen enligt vissa, istället för att vara centrerad kring kampen mot utsugningen, inte längre något centrum. Enligt denna vision utvecklas den ur ett mångpoligt motstånd mot alla former av makt: lönearbetarens revolt mot sin chef naturligtvis, men lika mycket den etniska minoritetsmedlemmens revolt mot den vita överhögheten, kvinnan emot sexisten, barnet emot den vuxne, skolbarnet emot läraren, den sexuellt frigjorda emot den heterosexuella, gatukulturen emot den »döda, vita, manliga» litteraturen, den på golvet emot ledaren, kooperativet emot företaget, autonomin emot hierarkin, den vanliga medborgaren emot regeringen.

Felet med detta perspektiv är inte att det grundar sig på en falsk verklighet, eftersom nästan alla dessa existerar, utan att uppradandet av en serie fenomen och ett tillägg till listan inte förklarar hur samhället fungerar, förändras och skulle kunna revolutioneras.

Maktteorin kan mer precist beskrivas som en ny typ av anarkism. Detta ord är inte någon förolämpning – anarkismen har sina meriter, och detta grundläggande fel: den tolkar historien som den uråldriga konflikten mellan frihet och auktoritet, individen eller den självdefinierade gruppen kontra makten, den som tilldelas en order kontra den som utfärdar den, kommunen kontra staten, de där nere kontra de där uppe och slutligen demokratin kontra byråkratin.

Faktiskt är det sällan som makt utövas utan exploatering. Den dominerande gruppen åtnjuter vanligen materiella fördelar. Maktherravälde är en förutsättning för exploatering och varhelst ekonomin härskar är exploateringen i centrum. Vi lever inte i en värld av herravälden där kapitalismen är en form av diskriminering bland andra – den största kanske, men inte mindre viktig än de maktförhållanden som grundar sig på »genus», kön eller »etniskt» ursprung. Även om de viktigaste maktföreteelserna (privategendomen, familjen, religionen, staten) kom till världen några tusen år före den industriella revolutionen är det kapitalismen som strukturerar dem idag.

Kapitalackumulationen befinner sig (genom att sätta proletärer som värdeproducerande arbete) i hjärtat av vår värld. Naturligtvis gör den det på ett annorlunda sätt i Dakar, Berlin och Bombay, och annorlunda i Dakars, Berlins och Bombays olika stadsdelar, och likaså skiljer den sig beroende på de olika faserna av livet samma invånare av dessa städer befinner sig i. Den senegalesiska lastbilschauffören kan revoltera som en lönearbetare på sin arbetsplats bara för att därefter förvandlas till en sexistisk muslimsk familjefader därhemma. Dataexperten i Bombay kan arbeta med ett öppet »modernt» sinne på morgonen och sedan vid middagstid vägra att ta emot ett lunchpaket från någon som tillhör av »fel» kast. Den dubbla nödvändigheten – för proletären att sälja sig själv och för borgaren att få fram så mycket värde som möjligt ur den arbetsförmåga han köpt – den dubbla nödvändigheten förklarar inte allting, men utan den är det inte möjligt att förstå någonting. Vad som står på spel teoretiskt, och som Marx var fullt medveten om, är att erkänna att denna klasstruktur driver den moderna världen och att den på samma gång inte kan reduceras till den i vare sig Berlin, i Bombay eller i Dakar.

Vår ståndpunkt består inte i att återbekräfta klassernas eller klasskampens existens. Under det tidiga 1800-talet var de bästa borgerliga historikerna tillräckligt klarsynta för att kunna tolka kärnan av den franska revolutionen som klasskonflikter, vilket Marx erkände i sitt brev till Weydemeyer den 5 mars 1852. Framhärdandet av klasskampen (eller dess tillfälliga försämring) beror inte på oss. Vårt »problem» är inte att den existerar eller inte utan att den kan ta slut, genom en kommunistisk revolution som måste uppkomma i ett samhälle som är format av och uppslitet av interaktionen mellan proletärer och borgare. Det är ingen vits med att beklaga att historien inte har givit oss »bättre» villkor för mänsklighetens frigörelse. Dessa är de enda villkoren vi har. (Se för några utvikningar om klasser början av L’Appel du vide¹³⁾ och de inledande avsnitten i Demain, orage.)

19. Tror ni att de överflödiga arbetslösa massorna, människorna i förorterna, i ghettona, i den tredje världen etcetera spelar en betydelsefull roll i det kapitalistiska samhällets utveckling, och vad kan därav deras roll vara i dess förstörelse?

Halv- eller underproletärer har alltid spelat en viktig roll i kapitalismens födelse och utveckling. Immanuel Wallerstein tolkar till och med exploateringen av halvproletärer på andra sidan havet som det huvudsakliga motivet bakom kolonialismen och en betydelsefull källa till profit idag. Dessa proletärer kompletterar sina löner med andra inkomstkällor så kapitalet måste inte betala det fulla värdet för reproduktionen av arbetskraften som det har köpt. Även om Wallerstein överdriver i sin sakframställning har han en poäng.

I alla fall så letar de som teoretiserar om den världsvida ankomsten av informella proletärer som ett nytt revolutionärt subjekt efter ett surrogat till proletariatet, en ersättning som ska vara större till antalet och framförallt mindre »integrerad» än gårdagens »privilegierade» kroppsarbetare.

Det är sant att lönearbetare som är försäkrade om och nöjda med ett jobb och en inkomst aldrig kommer att sätta igång med att förändra sig själva och världen, men ingen revolution kommer att sjösättas av människor som hålls helt och hållet utanför lönearbetet. En revolution som ifrågasätter den kapitalistiska rikedomen såväl som fattigdomen, förtärandet såväl som bristen på någonting att förtära, förfrämligandet lika mycket som exploateringen, arbetet och arbetslösheten, pengarna och avsaknaden av pengar, kan endast initieras av proletärer med erfarenheterna av bådadera – idag och i deras förflutna, personligen eller genom sin familj och sina vänner. Människor utan några utsikter att träda in i lönesystemet kommer att göra uppror. De kommer inte att börja kommunisera vad som finns omkring dem.

I historien är det viktigaste aldrig sociologiskt. Ännu mindre så i en revolution. Ytterligare mindre i en kommunistisk sådan. Varje rörelse som kan delas in i och tolkas som sociologiska skikt bevisar sina svagheter eller nedåtgående riktning. Det kommer inte att bli revolution förrän uppdelningarna mellan arbete och ickearbete, arbetsplatser och det övriga samhället, arbetare och utslagen, bryts upp, men endast de som vi (omedelbart eller ej) känner som lönearbetare kommer att vara förmögna att ta initiativet.

Detta betyder inte att fabriksarbetarna i de så kallade industriländerna skulle äga något revolutionärt privilegium eller »förstfödslorätt». Omkring trettio år sedan skrev vi att Japan eller USA inte stod närmare kommunismen än Kamerun eller Laos på grund av den grad av ackumulationsförstörelse en revolution måste ta sig an i överindustrialiserade länder. Men Laos och Kamerun kommer inte att utlösa en världskommunistisk process. Ändå kommer de att, så snart denna process är på väg, att ta del i den, och deras bidrag kommer att vara kvalitativt lika avgörande som det från de gamla industrialiserade områdena.

Vi hör idag mycket om uppkomsten av ett prekariat. Antingen understryker det ett uppenbart faktum: det proletära villkoret är av naturen prekärt. Då finns det inget behov av att uppfinna ett nytt begrepp som endast tar ett av de inslag som utgör proletariatet med i beräkningen och som utelämnar det andra lika viktiga inslaget, att proletariatet värdeförmerar kapitalet. (Oavsett hur stimulerande den situationistiska frasen »Proletär är den som inte har någon kontroll över sitt liv och som är medveten om det» kan vara så är den vilseledande.)

Eller så är hela meningen med ett prekariat att föra samman stora massor, fler i antalet naturligtvis än fabriksarbetarna, men också fler än lönearbetarna, sådana väldiga massor att de tack vare globaliseringen är på väg att inbegripa närapå alla mänskliga varelser. Även i detta fall maskerar begreppet kapitalismens specificitet. Det rör sig mot en bred definition som i själva verket reducerar kapitalismen till ett förtryck som är mer förtryckande än sina föregångare, ett herravälde som är så fullständigt att det endast kan resultera i en massa som reser sig och som är lika total till sin kvantitet (eftersom nästan alla är berörda), och framförallt till sin kvalitet (eftersom den kapitalistiska avhumaniseringen når in till kärnan av människonaturen). Det är uppenbart att en sådan tidvattenvåg inte kan misslyckas med att spola bort förtrycket en gång för alla… Det nya med kapitalismen skulle ha varit att den gjorde de utarmade massorna oändligt mycket större än någonsin tidigare, och bättre förenade än i tidigare huvudsakligen agrara samhällen. Denna lite mer tidsenliga och öppnare versionen av »den slutgiltiga krisen»-teorin har samma dragningskraft och brister som de övriga versionerna.

20. För vissa revolutionärer och marxister är hänvisningen till mänskliga behov och begär individualistiskt, småborgerligt eller anarkistiskt. Vi tror att dessa behov och begär är huvudmotiv för människor som idag hatar sin tillvaro som löneslavar i ett samhälle gjort för varor, ett människofientligt samhälle, fientligt till deras liv och önskningar. Vilken roll kommer människors behov och begär spela i en kommande revolution och vilken roll spelar de idag?

Syftet med revolutionär verksamhet är inte att utveckla produktivkrafterna eller ens att befria mänskligheten enbart för mänsklighetens egen skull. Var och en som är inblandad i verksamheter som vår egen eller eran är individuellt och kollektivt otillfredsställd med sitt liv och han blir en del av en social rörelse där hans »jag» förenas med andra jag utan att deras förening suddar ut hans »jag». Den som personligen saknar en stark lust för revolution och som endast skulle göra den för andras skull är en potentiell byråkrat. I tider av social kris förenas subjektiva och objektiva nivåer utan att någon av de två helt absorberas av den andra. (»Sammansmultna grupper» har samma dödliga charm som sammansmulten kärlek.) Vid sådana tillfällen kommer önskning och verklighet, idealism och materialism, så nära de kan komma. Vem som helst som varit inblandad i en militant strejk, i ockupationen av en offentlig byggnad eller i byggandet av en barrikad har upplevt skapandet av en gemenskap som inte upphäver individen.

Väl det sagt så tillfredsställer också kapitalet behov, och ger upphov till nya – vilka det tillfredställer, skapar frustration och tillfredställer på en högre nivå, skapar frustration igen och så vidare. Denna motsättning ger bränsle åt konsumismen. Ett överflöd av handel innebär fattigdom. Antalet n dvd-skivor i mina hyllor spelar bara någon roll i förhållande till det n + 1 antal dvd-skrivor jag kommer att köpa den här helgen. Denna logik gäller för allt. Ju oundgängligare en nödvändighet är, såsom att sova eller äta, desto mer samhälleligt och historiskt bestämd är den.

Marx skrev i sina 1844 års manuskript att behovet av andra är en mäktig revolutionär faktor och att varje samhälle, inklusive det mest förtryckande, måste tillfredställa det behovet, och kapitalismen är inget undantag. Kravet att gå bortom det egna partikulära jaget finner ett visst mått av förverkligande i användandet av en mobiltelefon och känslan av gemenskap hos fotbollssupportrarna, liksom i religionen eller i upproret. Den revolutionära aktionen är en bärare av vår potentiella universalitet, så också kommunikationsprylar. Vi kan eventuellt frestas att dra en linje mellan »genuina» behov och »falska» behov, men i praktiken fyller båda funktionen av sociala länkar och båda har en stor historisk tyngd. Låt oss inte titta efter ointegrerbara behov som skulle vara så djupt mänskliga (eller naturliga) att de skulle tvinga oss att skapa en »sann» gemenskap, den kommunistiska gemenskapen. Här finns det återigen inga garantier.

21. Ni skrev i La banquise nummer 1: »Koncentrationslägren är helvetet för den värld som har varuhuset som himmelrike.» På grund av detta uttalande och er utgivning av La banquise har ni angripits av många människor. Hur ser situationen ut idag och vad tycker ni idag om La banquise ståndpunkter?

Nazityskland dödade medvetet miljoner judar och många av dem i gaskamrar. Detta är historiska fakta. Alltsedan slutet av 1960-talet (men inte omedelbart efter 1945) har detta folkmord tolkats av många i Europa och i USA som den stora milstolpen under 1900-talet, en händelse som var helt och hållet annorlunda från alla andra då den öppnade upp för en helt ny epok i den mänskliga historien. Auschwitz har flyttats ut ur sitt historiska sammanhang.

Samhällskritiken kan och måste ifrågasätta denna tolkning. Detta innebär inte att ifrågasätta de verkliga empiriska bevisens påtaglighet varpå tolkningen grundar sig. (Dessa fakta är väl dokumenterade i Raul Hilbergs Hur de europeiska judarna förintades och i syntetisk form i det sjätte kapitlet av Robert Paxtons Anatomy of fascism.) Vad vi måste göra är att sätta tillbaka Auschwitz i historien och i vad som dominerade de nittonde, tjugonde och tjugoförsta århundradena: kapitalismen.

Detta är att fråga efter problem eftersom kapitalismen inte låter sig hållas ansvarig för sina fasor. Hur New deal än tolkas anses den vara en del av kapitalismens historia och många människor kommer hedra kapitalismen för de reformerna. Men när den blir nazistisk betraktas kapitalismen inte längre som kapitalism utan endast som nazism. Enligt allmän visdom var Roosevelt en intelligent kapitalistisk ledare, men Hitler var ingen uppretad kapitalistisk ledare, han var bara en uppretad nazist.

Vi är skyldiga till att gå emot denna vanliga visdom. Däri ligger grunden till skandalen.

Vi förnekade aldrig det nazistiska folkmordet på judarna och vi stödde aldrig dem som förnekade det, men det lönar sig inte att försöka bevisa att vi inte gjorde det. Vi kommer aldrig att övertyga dem som föredrar att känna oss och döma oss av tio citat som har valts ut som bevis på vår »negationism»¹⁴⁾.

I den här frågan faller reaktionerna inom tre kategorier.

Ett: Ett antal människor (journalister, akademiker eller förbipasserande) har aldrig haft och har ännu inte något som helst intresse för vad vi gör och säger i allmänhet och deras nyfikenhet väcks enbart eftersom vi påstås vara förintelseförnekare. Vi har självklart ingenting att säga till dem. Vårt påstådda förintelseförnekande kan bara diskuteras (om det nu ska det) med människor som har mer gemensamt med oss än diskussionen om förintelseförnekandet.

Två: Vissa individer i den revolutionära miljön (låt oss använda den klumpiga frasen av bekvämlighetsskäl) som inte brydde sig mycket om oss i allmänhet och inte heller om La banquise när den kom ut 1983 upptäckte tretton år senare hur illa ansedda vi varit under en lång tid, mycket troligt så tidigt som under 1970-talet. När deras dagstidning informerade dem om hur onda vi var gick det upp för dem att vi inte gick att ha att göra med, och de beter sig nu som om något tvivelaktigt öde skulle ha återvänt för att göra anspråk på oss. Men de hade ändå ingenting med oss att göra. Om nu vissa människor vill ha något citat av oss, eller blott nämnandet av ett av våra namn, för att komma med en påminnelse om vårt tvivelaktiga förflutna likt statens hälsovarningar på cigarettpaketen, nå låt det så vara.

Tre: Lyckligtvis finns det dem med ett intresse för (och eventuell meningsskiljaktighet med) vår tidigare och nuvarande verksamhet och som inte låter vårt dåliga rykte sätta stopp för deras intresse.

Om vi någonsin tar oss an någon djupgående uppgörelse med frågan kommer en av förutsättningarna för en sådan vara att undersöka den exakta naturen hos »negationism»-idén som förtjänar en lika kritisk bedömning som till exempel »terrorismen». (En väldigt nyttig bok i det sammanhanget är Peter Novicks The holocaust and collective memory.) För tillfället kommer vi endast att upprepa våra kommentarer från 1999 om meningen ni citerade. Detta är tillräckligt för att visa på skillnaden mellan vårt angreppsätt och det som förmedlas av våra anklagare och insinuatörer.

»Koncentrationslägren är helvetet för den värld som har varuhuset som himmelrike.» (La banquise, nr 1, 1983)

Det är självklart för oss att det varken existerar himmel eller helvete. En fruktansvärd verklighet skapar en skräckinjagande representation. Den moderna konsumismen producerar sina himlabilder. I bägge exemplen är det så att uttrycken som användes av La banquise handlade om bilder och de jämförde aldrig de verkligheter som de baserades på, ännu mindre förnekade de deras existens.

»Den ›normala› förtryckarregimen har inte en natur som skiljer sig från koncentrationslägrens. Koncentrationslägren är inget annat än en bild av det kamouflerade helvete som så många människor runt om i världen lever i.» (Robert Antelme, Pauvre-proletaire-deport, 1948)

Självklart är det inte så att det är den slutgiltiga lösningen som det specifikt refereras till i detta uttalande. Antelme talar om koncentrationslägren och inte om förintelselägren. Men vem skulle anklaga Antelme för att bortse från lägrens hemskheter? (Han var aldrig ultravänster utan snarare en radikal humanist som gick med det franska kommunistpartiet 1946 och uteslöts fyra år senare.) […]

Koncentrationslägren är helvetet för den värld som har varuhuset som himmelrike. Varför är denna mening så oacceptabel? Varför glömmer vänsteristen bort allting som vi just sagt? Han minns inte ens Antelme som han kanske läst och anser att detta citat jämför gaskamrarna med människor som köar på Tesco. Jo, eftersom, även om han inte älskar varuhus, så ser han inte det skräckinjagande hos dem. Precis som han vill ha ett demokratiskt samhälle med reducerade löneskillnader, så drömmer han om ett konsumentvänligt shoppingcenter. Han vill att cykelbanor skall koppla samman det lokala samhället med detta demokratiska varuhus. Han vill att det skall säljas pedagogiska cd-rom-skivor istället för barbiedockor i butikerna och att man kan köpa ekologisk mat och rättvisemärkt kaffe från Bolivia på varuhusen. Med andra ord – varor med ett mänskligt ansikte. Det är för dem som inte har en kritik av varuhuset, de som inte anser att varuhuset är en plats där marknadsförhållandena koncentreras och en plats som visar upp ett allmänt elände, som La banquises uttryck låter paradoxalt och rent av förfärligt.

För oss, lika mycket som för de som anklagat oss, är det hur vi ser på varuhuset (och samhället) som bestämmer hur vi ser på lägren, inte viceversa. Så det vore hopplöst att försöka avväpna våra åklagare genom att försvara vår syn på Auschwitz. Istället är det vår uppgift att bemöta dem just på frågan om synen på varuhusen. Det centrala för oss har aldrig varit att göra en analys av nazismen eller av förintelsen utan snarare frågan om hur vi relaterar till det här samhället här och nu.¹⁵⁾

22. Det är hyfsat vanligt i Tyskland att tala och drömma om någon typ av fransk »specificitet» på grund av det påstådda överflödet och överlägsna nivån hos sociala rörelser på er sida av Rhenfloden, med -68, upploppen i förstäderna, anti-CPE-rörelsen och så vidare. Vad skulle ni säga om det?

Ironiskt nog skulle det kunna förhålla sig tvärt om. Man kan hävda att det var i Tyskland 1919–1921 och senare i Spanien (och Italien 1919–1922, i mindre utsträckning) som en upprorisk arbetarklass gick längst i Västeuropa under 1900-talet.

Vi kommer att svara på er fråga indirekt och följande anmärkningar kommer hjälpa er att förstå vad vi menar med kommunisering:

Även om Italien uppenbarligen inte inte tillämpade någon kommunisering under 1970-talet så kom det närmare en sådan process än i något land. Kamperna på de italienska fabrikerna var väldigt annorlunda sittstrejkerna i Turin 1920, eller dem i Europa och USA under 1930-talet. Arbetarnas krav följdes av en djup respektlöshet gentemot företagens intressen och de strejkandes egna omedelbara intressen och, upp till en viss punkt, arbetet självt. Uppdelningen mellan arbete och ickearbete, mellan illegalitet och normalitet suddades ut. Det fanns en myriad av gräsrots-, självorganiseringar i arbetar- och folkliga områden, såväl som ett rent och skärt angrepp på politiska partier och fackföreningar. Ingenstans i Europa drabbades kommunistpartiet och fackföreningarna av ett sådant bestämt avvisande som omkring 1977. Det var få försök att göra sig av med pengar på någon större skala men penningrelationerna ifrågasattes under hela 1970-talet i Italien.

Vi kan inte analysera dessa tendenser och ansträngningar utifrån det slutgiltiga nederlagets synvinkel. Misslyckades gjorde de, eftersom proletärerna inte tog sig över Rubicon¹⁶⁾. Så de mångfaldiga aspekterna hos rörelsen tappade sin kritiska egg och förvandlades till plottriga omvandlingar. Kvinnoaktioner blev blott feminism. Det beväpnade våldet separerade sig självt från de sociala störningarna. Arbetsplatsen blev scenen för en ny fackföreningsorganisering. Kritiken av partiet ledde till skapandet av småpartier och slutade i gräsrotism. Marginaliserad upproriskhet integrerades i den accepterade gatukulturen. Kritiken av vardagslivet gav senare liv åt cyber-individualism. Istället för antikrigs- och antiarméaktioner har vi idag konsensuspacifism. Ännu en gång betalar »kontrarevolutionen» sin tribut åt de besegrade revolutionsansträngningarna.

23. I Tyskland är det »68-generationen» som sitter vid makten i staten och i ekonomin. Vad tänker ni om maj 1968 i Frankrike idag? Finns det fortfarande någonting närvarande från dessa dagar i det franska samhället?

Allt beror på vad vi menar med »68-generationen». Knappast någon av deltagarna i händelserna 1968 som vi råkar känna personligen har tagit sig upp till någon maktposition, men en maoistledare på låg nivå som Serge July råkade ha alla grundförutsättningarna för att klättra till toppen och har blivit redaktören för dagstidningen Libération. Maj -68 emblemet är för oss inte Cohn-Bendit utan underfabriksarbeterskan som vägrade att gå tillbaka till arbetet i juni och som figurerar som den anonyma »hjältinnan» i filmen Reprise.¹⁷⁾ Maj–juni 1968 tog sig till historien som den största generalstrejken någonsin, inte som vänsterismens glansperiod.

Vad som återstår av den fyrtio år senare är endast vad en minoritet av proletärer önskar hålla i minnet, oavsett om de upplevde händelserna eller inte. Vad fanns kvar av Pariskommunen år 1900, eller av sittstrejkerna i juni 1936 ett år före 1968? Till skillnad från en dator är det mänskliga minnet selektivt och socialt, och ännu mer så när det kommer till det historiska minnet. År 1965 hade endast en handfull tyska proletärer (och radikaler) hört talas om Herman Gorter, Otto Rühle och KAPD. Ett fåtal år senare återupplivade ett socialt uppror, i Tyskland och annorstädes, de antifackliga och antiparlamentariska kommunisterna från 1920 eftersom femtio år efter 1920 gav liknande aktioner förnyad verklighet åt en period som fram tills dess hade förlorat sin betydelse i de levandes minne. Det nuvarande återupplivar endast det förflutna som det behöver.

24. Har ni förändrat några av era ståndpunkter under alla dessa år och finns det andra där den historiska utvecklingen har visat dem varit riktiga?

En viktig punkt har bekräftats av de senaste tjugo eller trettio åren: »kris» och utarmning är inte tillräckliga anledningar till att orsaka revolutionsförsök. En annan punkt har visat sig felaktig: i motsats till vad vi förväntade oss medför inte lönesystemets tillväxt med nödvändighet proletarisering. På grund av den ökade industrialiseringen i före detta underutvecklade länder – från de mexikanska maquiladoras till till kinesiska sweatshops – finns det fler och fler proletärer men utan uppkomsten av en proletär rörelse. Teorin kan endast förstå förändring. Att vara en del av ett »avantgarde» innebär att ligga så lite efter som möjligt.

:: Troploin newsletter nr 4, april 2007

¹⁾

Postlagernd, 23501 Lübeck, Tyskland och www.geocities.com/revolutiontimes.

²⁾

Detta är i huvudsak en översättning av den engelska versionen. Övers. anm.

³⁾

De vita overallerna, övers. anm.

⁴⁾

Publicerad i riff-raff nr 7, 2005. Övers. anm.

⁵⁾

Gilles Dauvé, Karl Nesic, Demain, orage. Essai sur une crise qui vient, Troploin, 2007 <http://troploin0.free.fr/biblio/demain/>. Engelsk version: In for a storm. A crisis on the way, Troploin, 2007 <http://troploin0.free.fr/biblio/storm/>. Övers. anm.

⁶⁾

»Marx till Ferdinand Freiligrath, 29 februari 1860», riff-raff nr 8, 2006.

⁷⁾

Algemeyner Yidisher Arbeter Bund in Lite, Poyln un Rusland, grundat i Vilnius 1897, var en arbetarorganisation som strävade efter att samla alla judiska arbetare i det ryska imperiet till ett enat socialistiskt parti. Övers. anm.

⁸⁾

Anton Pannekoek, »Teorin om kapitalismens sammanbrott», riff-raff nr 6, 2004

⁹⁾

La banquise nr 2, 1983. Delar av texten finns tillgänglig på denna adress i svensk översättning: http://www.geocities.com/forkommunism/texter/dauve_origines.html. Övers. anm.

¹⁰⁾

Källa: http://runeberg.org/hagberg/a/0056.html

¹¹⁾

Se Like a summer with a thousand Julys … and other seasons … på adressen <www.geocities.com/cordobakaf/blob_riots.html>.

¹²⁾

Le présent d’une illusion, Troploin lettre nr 7, 2006 <http://troploin0.free.fr/biblio/religion/>. På samma adress finns också en länk till en modifierad engelsk version: The continuing appeal of religion, Troploin, 2006. Övers. anm.

¹³⁾

Karl Nesic, L’Appel du vide, Sulliver, 2003 <http://troploin0.free.fr/biblio/vide/>. Det finns en förkortad engelsk version, The call of the void, på adressen http://troploin0.free.fr/biblio/vide/. Övers. anm.

¹⁴⁾

Dvs. förintelseförnekande. Övers. anm.

¹⁵⁾

»Kartläggarna», i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004, s. 272–273, korr.

¹⁶⁾

Rubicon är en 29 kilometer lång flod i norra Italien som passerar igenom städerna Rimini och Cesena. Floden var av hävd den plats där man ansåg att det egentliga Rom slutade och den romerska provinsen Gallia Cisalpina började. Romersk rätt förbjöd att en general utsänd av Republiken korsade den mot Rom. När så Julius Caesar gick över floden den 10 januari 49 f.Kr., för att tåga mot Rom bröt han mot romersk lag, och gjorde inbördeskrig oundvikligt. Att gå över Rubicon har sedan blivit ett uttryck av att man stålsätter sig och inte ämnar eller kan vända om. Övers. anm. (tack till Wikipedia)

¹⁷⁾

För mer om detta se »Den försvunna», i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.