Kan proletariatet när det agerar strikt som klass avskaffa klasserna? Detta är den grundläggande frågan för all teoretisk reflexion. De arbetslösas och prekäras kamp under den franska vintern 1997−1998 definierade arbetslösheten och prekariteten som hjärtat i lönearbetet, dess potentiella svaghet kom från själva innehållet i klasskampen. Denna kamp tillät en förståelse av frågan som en praktisk fråga inom vår historiska horisont, som klasskampens riktning och insats i denna kampcykel. En klassaktivitet kan gå bortom klasserna. Med den omstrukturering som det kapitalistiska produktionssättet nu uppnått producerar proletariatet sitt vara, hela sin existens inom kapitalet, allt mer som en bekräftelse på att en proletär identitet inom kapitalets reproduktion inte är möjlig. Motsättningen mellan klasserna placerar sig på nivån av deras egen reproduktion, det som definierar proletariatets kapacitet att avskaffa kapitalet, att avskaffa sig självt. Denna kampcykel är således den praktiska lösningen på begränsningarna och motsättningarna i hela den förflutna klasskampshistorien, dvs. programmatismen: revolutionen som <ins>maktstegring</ins> och proletariatets affirmation och uppstigande till härskande klass, för att därefter negera sig självt.
Radikaldemokratismen och alternativismen är formaliseringen av alla begränsningar inom denna cykel. Innehållet i klassmotsättningen, kapitalets reproduktion, blev dynamiken och den inneboende begränsningen i proletariatets kamp. Arbetaridentitetens förfall ger oss inte en framtid av kapitalism med ett mänskligt ansikte, kritik av liberalismen, övertagandet av vårt arbete, vår omvärld och den medborgerliga verksamheten. Sökandet efter en proletär identitet och ett »proletärt program» gentemot kapitalet innebär endast att ge legitimitet åt kapitalets reproduktion där proletärerna skulle kunna ha kontrollen via en samhällsorganisation där de vore ledare. Det är således frågan om förhållandet mellan de nuvarande kamperna och revolutionen som ånyo måste ställas. Om revolutionen och kommunismen endast är verket av en klass inom det kapitalistiska produktionssättet, kan det inte längre vara överväxten av den vardagliga klasskampens riktning och revolutionen inte längre ett överskridande som produceras inom klassmotsättningens riktning, exploateringen. Den kommunistiska revolutionen är kommuniseringen av förhållandena mellan individer vilka produceras som omedelbart sociala. Bortom proletariatets affirmation är all kommunistisk teori som omformulerats mot de inneboende begränsningarna i denna kampcykel, radikaldemokratismen och alternativismens praktiker, men även mot alla teorier som sörjer programmatismen i namn av teoretisk humanism, kritik av själva arbetet eller av ekonomin.
Fondements critiques d'une theorie de la revolution (pdf, 2,4 MiB)
~~DISCUSSION~~