Bordiga versus Pannekoek

Parti, klass och kommunism

Antagonism press

�r 2001, mer �n ett �rtionde har g�tt sedan Berlinmurens fall, och kung�relsen om �historiens slut� verkar nu inte bara vara ideologisk, utan under all kritik. �ppet krig �terv�nder till Europa, inte som en isolerad f�reteelse, utan endemiskt likt en ur�ldrig sjukdom som har blivit resistent mot modern antibiotika. Den globala ekonomin faller huvudstupa in i en l�gkonjunktur. Flera av den internationella kapitalismens politiska institutioner (G8, IMF, V�rldsbanken) �r mer misskrediterade och m�ter fler protester �n n�gonsin f�rr. Samtidigt har inte kapitalets utveckling, som m�nga v�ntade sig, erfarit uppbyggnaden av �nnu fler och �nnu st�rre fabriker i de �ldsta kapitalistiska l�nderna, men ist�llet nedl�ggningar av inte bara fabriker utan av hela industrier. Som en konsekvens har den andel av befolkningen som framst�r som den arketypiska arbetaren i den marxistiska eller syndikalistiska s�gnen minskat. Detta har lett m�nga till att betrakta begreppet klass som en gammalmodig id�. Prat om ett �parti� anses ofta som �n mer irrelevant p� grund av dess associationer med parlamentarism (allt fler l�ter med all r�tt bli att r�sta och ser heller inte varf�r de borde g�ra det) eller leninism (n�r det bolsjevikiska arvet fr�n Sovjetunionen/�steuropa har vittrat s�nder).

Inte desto mindre kvarlever den fundamentala uppdelningen av samh�llet i klasser. Makt och rikedom blir mer, snarare �n mindre, koncentrerat som kapital under en liten minoritets kontroll. Och hur �n arbetsm�nstret, kulturen och identiteten har f�r�ndrats, kan mer folk �n n�gonsin f�rr bara �verleva genom att utbyta sitt liv mot en l�n, och �r d�rf�r underkastade ekonomins nycker. �ven om individer med ursprung i andra klasser ocks� kan vara del av en revolution�r r�relse �r kapitalismens upph�vande ot�nkbart utan den egendomsl�sa massans, proletariatets, r�relse, vilken har ett materiellt intresse i f�r�ndring. F�r n�rvarande, som i de flesta historiska perioder, �r bara en liten minoritet aktivt involverad i att mots�tta sig kapitalismen p� en revolution�r basis. Oavsett om de definierar sig sj�lva som en �r�relse�, �organisation�, �parti�, eller om de till och med tar avst�nd fr�n all formell organisering, �r fr�gan om hur en radikaliserad minoritet relaterar till resten av proletariatet avg�rande. Det �r just den h�r fr�gan som Bordiga och Pannekoek uppm�rksammar i de f�ljande texterna.

De tv� artiklarna som presenteras h�r, b�da titulerade Parti och klass¹, skrevs vid olika tidpunkter och platser, och representerar tv� olika och i viss m�n motsatta syns�tt p� f�rh�llandet mellan kommunistiska organisationer, medvetande och klass. Faktum �r att de ocks� presenterar olika synpunkter p� vad klass �r. Dessa fr�gor har f�rblivit viktiga och kontroversiella. De har uppm�rksammats av alla radikala riktningar p� ett eller annat s�tt, �tminstone tangentiellt. Detta �r fallet �ven f�r riktningar som tar avst�nd fr�n f�rest�llningen om det revolution�ra partiet. Till exempel f�rs�ker m�nga klasskampsanarkister att ta itu med problemet genom att beteckna sitt parti som �den revolution�ra organisationen�, och antar att de genom att �ndra namnet har drivit ut demonen. Sedan kan de sm�lta samman sin egen organisation med klassens organisation. Den italienska och den tyska kommunistiska v�nstern tog itu med dessa fr�gor direkt, men var och en p� sitt eget s�tt.

�r 1921 n�r Bordiga skrev Parti och klass f�r Italienska kommunistpartiet s�g revolution�rer �verallt Ryssland som det f�rsta exemplet p� en prolet�r revolution. Trots att b�de den italienska och den tyska/holl�ndska v�nstern redan hade motsatt sig bolsjevikerna i taktikfr�gan och f�rkastats av Lenin, s�g sig b�da riktningarna fortfarande som en del av samma r�relse. N�r Pannekoek skrev sin artikel i samma �mne hade b�de den tyska och italienska v�nstern uppt�ckt �Sovjet�-Rysslands kapitalistiska natur. Det faktum att Bordigas Parti och klass skrevs 1921, n�r han var som mest �bolsjevikisk�, och Pannekoeks tjugo �r senare, n�r han var som mest �r�distisk�, framh�ver skillnaderna mellan de tv� riktningarna. Detta g�r en j�mf�relse av deras skillnader l�ttare men d�ljer kanske en del av deras underliggande ber�ringspunkter.

Bordigas och den italienska v�nsterns arbete kan, �tminstone till viss del, ses som en representant f�r ena polen i en fortl�pande dialektik inom den kommunistiska r�relsen. Teoretisk och organiserad kommunism baserar sina id�er och sin praktik p� proletariatets verkliga r�relse i sin antagonistiska kamp mot kapitalet. Teoretisk kommunism �r ett f�rs�k till en destillation av de l�rdomar som den prolet�ra kampen givit oss. Hur som helst finns det en st�ndig mots�ttning i denna str�van. De l�rdomar som tidigare kamper givit oss tenderar mot en �n mer sammanh�ngande teori som manifesterar sig i ett principprogram. Men en tillgivenhet mot detta program inneb�r n�dv�ndigtvis att man uppr�tth�ller en kritisk attityd till prolet�ra kamper. Som ett resultat av detta kommer de principiella kommunisterna tendera att bli mer och mer distanserade fr�n prolet�rers verkliga kamp. �Bordigism� i en del av sina manifestationer, som en principiell r�relse baserad p� ett �invariant�² program, �r ett av de renaste exemplen p� denna pol.

Pannekoek och den tyska/holl�ndska v�nstern framtr�der vid den motsatta polen i denna dialektik, precis som r�relser s�som �autonomismen�. Dessa riktningar f�rs�ker att h�lla sin teori i �verensst�mmelse med proletariatets senaste kamper och med f�r�ndringarna i kapitalets organisation. Detta kan tyv�rr leda till en oavbruten revidering av politiska positioner (eller snarare en v�gran att h�lla sig till n�gon position), eller kan annars leda till immediatism eller spontanistisk arbetarism³.

Det �r n�dv�ndigt att g� bortom alla falska mots�ttningar mellan program och spontanitet. Kommunismen �r b�de proletariatets sj�lvaktivitet och den rigor�sa teoretiska kritik som uttrycker och f�regriper den.

V�nsterns ursprung

Om den tyska och den italienska v�nstern i sina sista inkarnationer representerar tv� �terkommande r�relser i klasskampen, d� uppst�r fr�gan varf�r detta �r fallet. Trots allt h�rr�r de b�da r�relserna fr�n samma tid i europeiska stater som genomg�tt revolution�ra chocker efter f�rsta v�rldskriget. Vilka �r de materiella skillnader som i vissa fall leder till olika st�ndpunkter? Den italienska och den tyska v�nstern kan ses som historiska produkter av den prolet�ra r�relsen i sina respektive l�nder och av de socialdemokratiska partier fr�n vilka de h�rstammar.

B�de Bordiga och Pannekoek hade redan slagits mot �revisionismen� (reformismen) f�re f�rsta v�rldskriget och de holl�ndska radikalerna hade redan bildat sitt eget parti. Den avg�rande skillnaden mellan de italienska och tyska socialistiska partierna var deras f�rh�llande till f�rsta v�rldskriget, och dessa skillnader reflekterade graden av enighet i deras respektive samh�llen. B�de Tyskland och Italien hade ganska nyligen enats som nationalstater. Italien var en relativt svag makt med en d�rav vacklande utrikespolitik. Det betydde att kriget ifr�gasattes i h�g grad i det italienska samh�llet i allm�nhet. Tyskland var en mycket starkare makt, med en modern industriell ekonomi och en centraliserad stat med en stark milit�r. St�d f�r statens krigsm�l var d�rf�r mycket mer genomgripande. Ledningen i det tyska socialdemokratiska partiet st�dde kriget som allra f�rst bara hade motsatts av en liten radikal v�nster, vilken v�xte medan kriget drog ut p� tiden. Efter att ha misslyckats med att vinna �ver partiet tvingades v�nstern till splittring och till att bilda sina egna organisationer. Pannekoeks betoning p� att klassens �ande� �verlever s�rskilda organisationsformer kan ses h�rr�ra h�rifr�n, liksom den r�distiska betoningen p� splittringar. Italienska socialistpartiet � andra sidan motsatte sig kriget, fast�n p� ett halvhj�rtat och vacklande s�tt, med bara en olikt�nkande minoritet kring Mussolini som st�dde det och som l�mnade partiet f�r att grunda fascismen. V�nstern br�t dock organisatoriskt f�rst n�r de gjorde en principiell brytning mellan revolution�rer och maximalister⁴ f�r att bilda sitt eget kommunistparti 1921. Detta �r kanske ursprunget till den italienska v�nsterns betoning p� organisatorisk kontinuitet och program. Likaledes �r det m�jligt att avg�ra materiella orsaker i deras respektive historia till deras mycket olika inst�llning till demokrati. Bordigas kamp mot frimurare, vilka var ett demokratiskt men inte p� n�got s�tt marxistiskt element, inom Italienska socialistpartiet var b�rjan p� en kamp mot demokrati i sig. � andra sidan kan Pannekoeks st�d f�r de k�mpande gr�sr�tterna och hans linje mot de revisionistiska ledarna ses som ursprunget till hans spontanism och demokratism.

Pannekoek

Pannekoek var en nederl�ndsk kommunist, aktiv i b�de det tyska och holl�ndska socialdemokratiska partiet och senare i Hollands kommunistiska parti, samt i Groep van internationale communisten. Han var inflytelserik i den v�nsterkommunistiska r�relsen, speciellt i Tyskland, men �ven i vidare kretsar. Hans arbete b�r ses som en teoretisering av den tyska/holl�ndska revolution�ra prolet�ra r�relsen med dess styrkor och svagheter, snarare �n enbart produkten av en ensam intellektuell. Hans arbete �r ett exempel p� en s�rskild, �terkommande riktning i radikala r�relser. Denna riktning karakt�riseras med termer s�som r�dism, arbetarism, �vid produktionsplatsen�, immediatism och med en betoning p� spontanitet. Dessa aspekter �terkommer om och om igen i olika sammanhang och i olika r�relser: Workers autonomy, situationistiska id�er, Industrial workers of the world, vissa anarkistiska str�mningar och i tysk, holl�ndsk och brittisk v�nsterkommunism.

F�rsta internationalen deklarerade att �arbetarklassens frig�relse m�ste vara dess eget verk...�. Detta tillsynes okomplicerade uttalande som n�stan alla moderna marxistiska riktningar st�r fast vid tolkas faktiskt p� subtilt olika s�tt. Ska s�rskilda grupper av arbetare eller till och med enskilda arbetare frig�ra sig, eller frig�r klassen som enhet sig sj�lv? Har varje kamp f�rd av en grupp arbetare en potential att �terskapa det kommunistiska programmet eller f�ruts�tter klassmedvetandets utveckling en bredare diskussion och erfarenhet? R�dskommunisterna satte sin tro p� �arbetarna sj�lva� och hade en ben�genhet att f�rmoda att kommunismen fanns immanent⁵ i alla arbetsplatskamper. Denna tro hade ett antal viktiga, naturliga f�ljder. Den formade grunden i deras kritik av politiska grupper – vad �r deras positiva roll om arbetarna kan �terskapa kommunistisk kritik i vilken kamp som helst? Den formade grunden f�r deras demokratism och �sj�lvf�rvaltningsfetisch� – eftersom arbetarna �r latent kommunistiska, �r att ge dem makt detsamma som att f�rinta kapitalet. Slutligen styrkte det deras arbetarism – om arbetsplatskamper �r latent kommunistiska, d� kan allt annat underordnas dem.

Det finns en grundl�ggande mots�ttning i tron p� att arbetarna blir revolution�ra spontant, helt oberoende av deras egna individuella erfarenheter och det faktum att denna tro sj�lv innehas av och propageras f�r av en politisk minoritet aktiva r�dister (till exempel). R�disternas uppfattningar utvecklades inte spontant, utan genom en konfrontation med Marx, Luxemburg, Kautsky, Lenin, genom l�sning och politisk diskussion, och inte bara genom deltagande i en strejk eller strejkr�relse. Mots�ttningen mellan spontanitet och medvetna minoriteter har varit en st�ndig problematik f�r den tyska v�nstern, och man har lutat �t att finna en l�sning i sin egen uppl�sning. R�disterna teoretiserar bort sig sj�lva.

Medvetande utvecklas oj�mnt; ofta utvecklas det allra f�rst i minoriteter och dessa minoriteter kan spela en positiv roll: �de ger klarhet�, som Pannekoek uttrycker det. Dessa minoriteter �r �organ f�r arbetarklassens sj�lvupplysning�. Men kan en s�dan �sj�lvupplysning� endast vara en f�r�ndring i medvetandet, s� som han antyder? S�kerligen handlar �upplysning� ocks� om taktik och handling. Det �r minoriteterna, vilka utg�r det materiella partiet (se nedan), som ocks� kan leda klassen i betydelsen att s�tta en kurs som klassens mest militanta element finner vara den b�sta att f�lja. I den h�r meningen blir partiet �klassens organ� (Bordiga) och alla starka distinktioner mellan de kommunistiska minoriteterna och den prolet�ra massan f�rsvinner.

Pannekoeks �Parti och arbetarklass�

N�r Pannekoek fastsl�r att �Den gamla [arbetar]r�relsen �r f�rkroppsligad i partier�⁶ �r det tydligt att han anv�nder ordet �parti� fr�mst �syftandes formella organisationer. Han skiljer partiet fr�n klassen och f�rst�r inte det �historiska� eller materiella partiet som klassens produkt.

Enligt Pannekoek m�ste arbetarna �t�nka sj�lva, handla sj�lva�.⁷ Men arbetare, individer anst�llda i tusentals skiljda f�retag, t�nker, handlar och beslutar oftast individuellt, eller i b�sta fall �sektionellt�. F�rst n�r arbetare b�rjar f�rena sig som klass-f�r-sig, och handlar i politisk enighet, kan de b�rja t�nka, handla och besluta kollektivt p� ett sammanh�ngande s�tt som f�regriper kommunismen. Under normala f�rh�llanden �r den enda enighet de har �medborgerligheten�.

F�r Pannekoek �r �klass … en gruppering efter [ekonomiska] intressen�⁸. Men vad inneb�r ekonomiska intressen? Varf�r se p� en klass, arbetarna, ist�llet f�r p� en annan, s�g b�nderna? Eller varf�r v�lja v�r klass ist�llet f�r v�rt k�n, v�r nation, v�r hudf�rg eller v�r �gonf�rg? Det viktiga �r kommunism, klasskamp, antagonismen i detta samh�lle som g�r i riktning mot en l�sning i kommunismen. Klassen definierar sig sj�lv framf�rallt genom klasskamp, de alienerades, prolet�rernas, kamp mot alienerande krafter: kapitalet, dess stat, l�nearbetets relationer, isolering och s� vidare. Ekonomiska intressen �r best�mmande element men inte de definierande; utg�ngspunkten �r kamp, praktisk antagonism. R�dismen g�r felet att �verbetona de objektiva f�rh�llandena, klassen-i-sig. Utifr�n den utg�ngspunkten slutar det i arbetarism, demokratism och spontanism. Bordiga g�r i Parti och klass det motsatta felet och �verbetonar de subjektiva f�rh�llandena, klassen i kamp, klassen-f�r-sig.⁹ Denna �verbetoning p� det subjektiva elementet resulterar i en idealistisk vinkling i hans analys och en �verbetoning p� det taktisk-politiska. Klassen m�ste f�rst�s som en dialektisk enhet av klass-f�r-sig och klass-i-sig, med de ekonomiska f�rh�llandena som grund f�r dess antagonistiska position i samh�llet. Arbetarnas position som produktionselement �r inte det som definierar klasskampen och kommunismen, men formar en del av den materiella basen.

Pannekoek p�visar en felaktig synpunkt fr�n den gamla arbetarr�relsen: �Under socialdemokratins uppkomst verkade det, som om detta parti s� sm�ningom skulle omfatta hela arbetarklassen, dels som medlemmar, dels som sympatis�rer … eftersom teorin angav, att lika intressen n�dv�ndigtvis m�ste �stadkomma lika �sikter och lika m�l…�¹⁰. Uppfattningen som Pannekoek attackerar var verkligen felaktig. Den s�g helt p� klassen i-sig-sj�lv (definierad enligt Pannekoek av ekonomiska intressen) under utveckling till klassen-f�r-sig (definierad av sin kamp mot kapitalet) och gjorde det formellt, framf�r faktiskt, det vill s�ga organisatorisk enighet f�rst, enighet i revolution�r kamp senare. I verkligheten kommer n�gra vars ekonomiska intressen ligger i kommunismen f�rbli kontrarevolution�ra intill slutet. Pannekoek har en korrekt syn p� att arbetarklassen kommer att vara huvudk�llan till r�relsen mot kommunism. Likv�l h�ller han fast vid det mekaniska idealet att alla arbetare – eller alla kroppsarbetare –en masse¹¹ kommer att bli socialister, vilket �r nonsens. Pannekoek attackerar en misslyckad strategi baserad p� denna utg�ngspunkt men attackerar inte den felaktiga utg�ngspunkten i sig. Som han s�ger producerar samh�llet f�rvisso �strider och mots�ttningar�¹² och det �r d�rf�r revolution�r kamp utbryter utan att alla arbetare blir kommunister. H�r bibeh�ller Pannekoek en demokratisk, sociologisk och arbetaristisk synpunkt i konflikt med verkligheten.

Pannekoek antar att dagens partier vill substituera¹³ klassen med sig sj�lva och faktiskt regera �ver arbetarna (n�got som Bordiga mots�tter sig). Men Pannekoek erk�nner m�jligheten med politiska grupperingar som �spelar en helt annan roll �n vad partierna idag g�r anspr�k p�¹⁴. Han betonar med r�tta n�dv�ndigheten av klassens handling, b�de under revolutionen och efter den som n�dv�ndigt f�r att besegra bourgeoisien och s�kra segern (med eller utan det formella partiet). Han h�nsyftar ocks� p� n�dv�ndigheten av massdeltagande som en metod f�r utveckling av medvetande. H�r genljuder han vad Marx framh�ll i Den tyska ideologin:

S�v�l f�r att detta kommunistiska medvetande skall f� spridning bland massorna som f�r f�rverkligandet av sj�lva saken m�ste m�nniskomassorna f�r�ndras och f�r�ndras p� ett s�dant s�tt, som bara kan ske genom en praktisk r�relse, en revolution. Denna revolution �r allts� inte bara n�dv�ndig d�rf�r att den h�rskande klassen inte kan st�rtas p� n�got annat s�tt utan ocks� d�rf�r att den klass som st�rtar den bara genom en revolution kan f� allt det gamla tr�cket fr�n halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samh�lle fr�n grunden.¹⁵

Sj�lvf�rvaltning

Ett av r�dskommunismens element i allm�nhet �r kravet p� �sj�lvf�rvaltning av f�retag� (Pannekoek). Detta resultat av den tyska v�nsterns demokratiska arbetarism �r en av riktningens svagaste element. R�dskommunisterna s�g som sitt m�l att arbetarna tar �ver fabrikerna och driver dem sj�lva. Det resulterar i en myopisk¹⁶ syn p� revolutionen, vilken letar efter f�r�ndringar i f�rvaltningen, ist�llet f�r en total omvandling av samh�llet.

Sj�lvf�rvaltning, f�retag drivna av de arbetare som �r anst�llda i dem, �ndrar bara �gandeskapet och f�rvaltningen av f�retaget. I det kapitalistiska samh�llet, d�r olika f�retag opererar genom marknadsmekanismer som element i ett enda samh�lleligt kapital, spelar det ingen roll om ett f�retag �gs privat, eller av ett samf�llt aktiebolag, eller av staten, eller av dess anst�llda. Likaledes, oavsett om f�rvaltningen �r hierarkisk eller demokratisk, f�r�ndras inte f�retagets natur som ett element i det kapitalistiska samh�llet. Sj�lvf�rvaltning inskr�nks till prolet�rernas sj�lvf�rvaltning av sin egen utsugning. �n v�rre, som ett medel som ofta tas till i icke-vinstgivande, misslyckade f�retag, av arbetare som f�rs�ker f�rhindra st�ngning och sin egen arbetsl�shet, medf�r ofta sj�lvf�rvaltning en h�gre grad av utsugning �n i ett normalt f�retag. Arbetarna �v�ljer fritt� (under press fr�n marknaden) att arbeta h�rdare f�r mindre pengar f�r att h�lla f�retaget ig�ng. Sj�lvf�rvaltning verkar d�rf�r som ett vapen f�r kapitalistisk krishantering. Den kapitalistiska naturen i sj�lvf�rvaltade f�retag har inte bara p�visats teoretiskt, utan har ofta visat sig i det faktum att sj�lvf�rvaltning d� och d� har tagits upp av kapitalistiska grupper.¹⁷

Problemet med sj�lvf�rvaltning f�rstods redan 1920 av Bordiga, om �n med ett etatistiskt¹⁸ perspektiv.

Fabriken kommer att er�vras av arbetarklassen – och inte bara av arbetsstyrkan anst�lld i den, vilken skulle vara alldeles f�r svag och icke-kommunistisk – bara efter att arbetarklassen som helhet har tagit den politiska makten. Om den inte har gjort detta, kommer de kejserliga vaktstyrkorna, karabinj�rerna etc. – med andra ord, v�lds- och f�rtrycksmekanismerna som bourgeoisien har till sitt f�rfogande, dess politiska maktapparat – att se till att alla illusioner undanr�js.¹⁹

Det praktiska resultatet av sj�lvf�rvaltningsperspektivet visade sig i Frankrike 1968. Ockupationsr�relsen startade i universiteten som hade omvandlats av revolution�rerna till sociala utrymmen (och inte kollektiva universitet). Som tv� deltagare i r�relsen beskriver det:

Upptrappningen hade g�tt s� l�ngt som till formerandet av generalf�rsamlingar med sektioner av befolkningen inom de ockuperade universiteten. Ockupanterna organiserade sina egna aktiviteter.

De m�nniskor som �socialiserade� universiteten s�g emellertid inte fabrikerna som samh�lleliga produktionsmedel; de s�g inte att dessa fabriker inte bara hade byggts av de anst�llda arbetarna, utan av generationer av arbetande m�nniskor.²⁰

De som hade detta perspektiv �st�dde� arbetarna, men oroade sig f�r att substituera sin egen aktivitet med arbetarnas. Man f�rlitade sig d�rf�r p� att arbetarna skulle befria sig sj�lva, fabrik f�r fabrik:

Genom att s�ga till sig sj�lva att det var �upp till arbetarna� att inta fabrikerna, �gde en �substitution� faktiskt rum, men det var den motsatta �substitutionen� till den som anarkisterna fruktade. Aktivisterna substituerade arbetarbyr�kratins icke-handling (eller snarare den byr�kratiska handlingen), vilken var den enda handling som arbetarna var villiga att utf�ra, med sitt eget handlande.²¹

Den 21 maj, ockupationens andra dag, uppt�ckte aktivisterna i aktionskommitt�n att alla fabriksportarna var st�ngda och att fackdelegater f�rsvarade ing�ngarna mot �provokat�rer�.²²

Den brittiska gruvarbetarstrejken 1984–1985 tog �ter upp fr�gan om f�retaget och klasskampen, b�de praktiskt och teoretiskt. Som Wildcat argumenterade:

Vilken arbetsplatskamp som helst kan falla i korporativismens f�lla s� l�nge som den forts�tter att bara vara en arbetsplatskamp. … I gruvarbetarstrejken … var h�jdpunkterna n�r arbetarklassen som helhet blev involverad – t.ex. f�rsvaret av gruvsamh�llena mot polisen. �Territorium� inbegriper arbetsplatser och det �r ofta mycket strategiskt viktigt att splittra upp, inta och/eller f�rst�ra dem. Arbetsplatsockupationer, till exempel, �r ett viktigt tillf�lle att underminera arbetsplatsernas roll som ett �f�retag� separerat fr�n resten av samh�llet – genom att bjuda in andra prolet�rer till omr�det j�mte dem som normalt arbetar d�r, genom att �terta resurser s�som tryckning och kommunikation, genom att ge bort anv�ndbara produkter som f�rvarats p� omr�det…�²³

De verkliga h�jdpunkterna i klasskampen �r n�r arbetarna bryter sig ut ur f�retagen och k�mpar p� samh�llets terr�ng. Exempel inbegriper Pariskommunen 1871 och Kronstadt 1921. Detta st�r i bj�rt kontrast till olika v�nsteristers aktiviteter, vilka alltid f�rs�ker ta sig in i fabrikerna.

Fackf�reningar, fabriksorganisationer och sovjeter

Tredje internationalen menade att arbetarr�relsen hade utvecklats fr�n en uppdelning i parti, fackf�rening och kooperativ till en uppdelning �som vi n�rmar oss �verallt� i parti, sovjeter och fackf�reningar. Den verkliga r�relsen utvecklades i sj�lva verket p� ett annat s�tt i de l�nder d�r r�relsen var som mest avancerad, i Ryssland och Tyskland. R�relsens faktiska form var en uppdelning i parti, sovjeter och fabriksorganisationer. Fabriksorganisationerna tog formen av fabrikskommitt�er i Ryssland, fabriksr�d i Italien och Betriebsr�te och senare Unionen i Tyskland. Distinktionen mellan fabriksorganisationer � ena sidan och arbetarr�d � andra sidan, var ibland diffus b�de i verkligheten och i teorin, men konstaterades som tydligast i Bordigas polemik mot Gramsci. Gramsci hade entusiastiskt kastat sig in i ett st�d f�r fabriksr�dsr�relsen i Turin och identifierade den som b�rjan p� en r�dsr�relse. Bordiga understr�k skillnaden mellan fabriksr�d, baserade i s�rskilda f�retag, och arbetarr�d, vilka sammansl�t alla prolet�rer territoriellt. Han s�g att fabriksorganisationer inte kunde spela samma radikala roll som sovjeter, att de inte kunde omvandla samh�llet som helhet. Bordiga s�g att de delvis hade samma svagheter som fackf�reningarna, s�som �sektionalism� och arbetarism, och avf�rdade dem d�rigenom p� ett felaktigt s�tt f�r att till sin natur vara en ny typ av fackf�rening. Avf�rdandet �r mer f�rst�eligt i det italienska sammanhanget d�r fabriksr�den endast till�ts att v�lja fackf�reningsmedlemmar som ombud. I Tyskland, d�r kommunisterna i fabriksorganisationerna uppmanade arbetarna att l�mna fackf�reningarna, hade det varit mycket sv�rare att avf�rda dem p� det viset.

R�dskommunisterna tenderade i likhet med Gramsci att f�rv�xla fabriksorganisationerna med arbetarr�d. Faktum �r att de som v�rst antog en extrem form av arbetarism som f�rnekade proletariatets existens utanf�r fabriken. �Bara i fabriken �r dagens arbetare en riktigt prolet�r… Utanf�r fabriken �r han en sm�borgare…�²⁴. � andra sidan manade den revolution�ra r�relsen i Storbritannien efter f�rsta v�rldskriget till sociala sovjeter, delvis som ett resultat av stigande arbetsl�shet som utest�ngde revolution�rer fr�n arbetsplatserna. Detta kan ha influerat den inst�llning som Sylvia Pankhurst hade och som efterlyste ett sovjetsystem som skulle sammansluta alla prolet�rer, �ven de utanf�r f�retagen s�som hemmafruar.²⁵ I kontrast till utbredd f�rvirring om sovjeterna representerade detta ett viktigt igenk�nnande av dem som sociala och prolet�ra, och inte bara som arbetarorganisationer.

Klassammans�ttning

Sovjeter och fabriksorganisationer framtr�dde i slutet p� en fas med kapitalackumulation baserad p� yrkesarbetaren och i b�rjan p� en fas baserad p� massarbetaren.²⁶ Fabriksorganisationer tenderade att representera denna sektor av klassen, yrkesarbetaren. Sovjeter och arbetarr�d, som h�rstammade fr�n den ryska bondekommunen²⁷, sammansluter prolet�rer territoriellt. Potentiellt �r de inte bara arbetarnas sj�lvorganisering, utan hela klassens, inkluderat grupper som delvis kan vara exkluderade fr�n arbetsplatserna men �nd� involverade i kamp, s�som (under vissa f�rh�llanden) soldater, kvinnor och studenter.

Som b�st var fabriksorganisationerna kamporganisationer f�r arbetare; de k�mpade mot fackf�reningarna som hade blivit mer konservativa och integrerats i staten under f�rsta v�rldskriget. De uttryckte utvecklingen av klassen-i-sig till klassen-f�r-sig. Sovjeter var, �tminstone potentiellt, kamporganisationer f�r hela klassen och formerade en motmakt till den borgerliga staten. De representerade s�ledes �verg�ngen fr�n klassen-f�r-sig till proletariatets sj�lvupph�vande, till en kommunistisk m�nsklighet.

Bordiga hade r�tt n�r han p�pekade fabriksorganisationernas bristf�llighet. Med utg�ngspunkt i ekonomin kan de inte n� totaliteten eller vara organisationen f�r klassen som helhet. Men efter att ha framf�rt denna riktiga kritik, avf�rdar han dem och misslyckas med att se vad som �r positivt med dem till skillnad fr�n fackf�reningarna. Bland deras styrkor fanns f�ljande: v�gran till f�rhandling (hos die Unionen), barri�rer mellan olika branscher br�ts ner, fackf�reningarnas reaktion�ra ledare och byr�krati dumpades och revolution�ra och k�mpande arbetare sammansl�ts i en organisation med ett radikalt program. �ven om social omvandling inte kan sluta vid fabriksportarna, f�rblir kamp vid platsen f�r exploateringen centralt f�r proletariatets subversiva kraft. Fabriksorganisationer bildades av radikala arbetare i en revolution�r situation och representerade ett radikalt brott med fackf�reningarna som hade integrerats i kapitalet genom �r av fredliga aktioner f�r en spottstyver.

I Tyskland dominerades arbetarr�den eller die R�te av socialdemokraterna, kontrarevolutionens parti, som neutraliserade r�den och f�rberedde Weimarrepublikens bildande. I denna situation tillhandah�ll fabriksorganisationerna en bas f�r revolution�r opposition. H�r finns en historiens ironi. Den r�dskommunistiska riktningen uppstod d�r arbetarr�den misslyckats med att g�ra revolution och r�dskommunisterna var karakt�ristiskt nog organiserade i fabriksorganisationerna. Detta kan ha bidragit till den r�dskommunistiska f�rv�xlingen mellan fabriksorganisationer och arbetarr�d.

Bildandet av sovjeter s�krar inte p� n�got s�tt att revolutionen lyckas. Det faktum att sovjeter opererar p� den samh�lleliga terr�ngen, snarare �n bara p� den ekonomiska, kan inneb�ra att de �n mer �r en m�ltavla f�r manipulation fr�n olika politiska riktningar �n vad fabriksorganisationerna �r (fast�n de senare var l�ngtifr�n immuna mot s�dan manipulation). I Ryssland och Tyskland bildade proletariatet b�da typerna av organisationer (s�v�l som partier), kanske f�r att ingen organisationsform ensam visade sig vara adekvat.

Mots�ttningen sovjet–fabriksorganisation, som uppstod i de tyska och ryska revolutionerna, har tenderat att �verskridas vid s�rskilda h�jdpunkter i klasskampen. Detta kan man se i exemplen fr�n vissa kamper som organiserats av massf�rsamlingar, till exempel i Spanien under perioden 1976–1978. Ett s�rskilt exempel p� en konflikt av denna typ �r hamnarbetarnas kamp i Gijon, i norra Spanien mellan 1983 och 1985. Kampen organiserades genom en f�rsamling som sammantr�dde i en oanv�nd biograf. Alla som var delaktiga i kampen var delaktiga i f�rsamlingen, oavsett om de var hamnarbetare, gruvarbetare, teknikstudenter eller bara n�gon gammal prolet�r. F�ljaktligen var f�rsamlingen inte l�ngre arbetsplatsbaserad, utan samlade alla k�mpande prolet�rer i en v�ldsam kamp p� den samh�lleliga terr�ngen.

Bordiga

Bordiga var en ledande medlem i v�nstern inom Italienska socialistpartiet och under en tid ordf�rande f�r Italienska kommunistpartiet. Efter andra v�rldskriget och fram till sin d�d 1970 samarbetade han f�rst med Internationalistiska kommunistiska partiet och sedan med Internationella kommunistiska partiet²⁸. Hans arbete var mer �n resultatet av en individ, snarare var det viktigt f�r att uttrycka den sj�lvmedvetna revolution�ra r�relsen i Italien efter andra v�rldskriget.

N�r Parti och klass skrevs s�g Bordiga bolsjevikerna och Tredje internationalen som verkliga kommunistiska partier. Han kom senare att mots�tta sig politiken om bolsjevisering som kr�vde en mekanisk enighet, uppr�tth�llen av de �verkst�llande direkt�rerna�, och f�redrog en �organisk centralism� i vilken alla medlemmar skulle delta aktivt. �Det skulle vara ett fatalt misstag att betrakta partiet som uppdelat i tv� grupper, den ena h�ngiven till studier och den andra till handling; en s�dan uppdelning �r d�dlig f�r partiets kropp, liksom f�r den individuella aktivisten.�²⁹ Senare kom han att forts�tta att kritisera Lenin. Trots det, genom att se IKP, det existerande formella partiet, som proletariatets essens som revolution�r klass, kom han att beh�lla element fr�n en bolsjevikisk position genom hela livet.

Men bolsjevikerna var faktiskt en del av v�nstern inom den socialdemokratiska r�relsen och intog bara en revolution�r position eftersom den demokratiska v�gen till makten, som st�ddes av majoriteten i Andra internationalen, inte var ett alternativ i Tsarryssland. Bolsjevikerna var revolution�ra visavi den ryska aristokratin men de �vertog det organisatoriska och ekonomiska programmet, det vill s�ga ett kapitalistiskt program, fr�n Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen antog de snabbt en kontrarevolution�r position, f�rst mot de ryska massorna och sedan mot det internationella proletariatet, inklusive de revolution�ra elementen i de kommunistiska partierna. Faktum �r att Bordigas h�llning var mer subversiv �n bolsjevikernas, oavsett hur mycket han uppfattade sig sj�lv vara �verens med Lenin. Hans uppfattning om partiet ska inte f�rv�xlas med en rent substitutionistisk st�ndpunkt.

F�r Bordiga ska partiet f�rst och fr�mst ses som en del av klassen, n�rmare best�mt en minoritet och inte hela klassen. Senare betonade han att partiet �r klassens organ och inte endast en del av den, det vill s�ga att det inte �r representativt:

Med respekt f�r partiets natur vidh�ller vi att det �r arbetarklassens �organ�. Att vidh�lla att partiet �r �en del� och inte ett �organ� antyder ett intresse f�r att identifiera partiet och klassen p� ett statistiskt vis och �r symtomatiskt f�r en opportunistisk avvikelse. Den statistiska identifieringen av parti och klass har alltid varit n�got av det karakt�ristiska f�r opportunistisk arbetarism³⁰

Bordiga s�g klassen som en r�relse och inte som ett rent statistiskt faktum. H�r h�ller han sig vid Marx inst�llning, som i slutet i tredje bandet av Kapitalet, genom att fr�ga �Vad �r det som konstituerar en klass?�, avvisar att �revenyer och revenyk�llor �r identiska� som ett kriterium. Den �o�ndliga m�ngd av intressen och st�nd i vilken den samh�lleliga arbetsdelningen splittrar arbetare liksom kapitalister och jord�gare� skulle i det fallet antyda ett o�ndligt antal klasser.³¹ Klasser �r l�ngt ifr�n sociologiska kategorier utan dynamiska och v�nda mot varandra. I en central passage i Parti och klass skriver Bordiga:

Ist�llet f�r att ta ett fotografi av samh�llet vid ett givet �gonblick (s�som den gamla metafysiska metoden) och sedan studera det f�r att urskilja de olika kategorierna, varp� individerna som utg�r samh�llet m�ste klassificeras, ser den dialektiska metoden historien som en film som spelar upp sina p� varandra f�ljande scener; klassen m�ste s�kas efter och urskiljas i denna r�relses tydliga huvuddrag.

Om vi anv�nder den f�rsta metoden skulle vi uts�ttas f�r tusentals inv�ndningar fr�n rena statistiker och demografiker – kortsynta personer, om ens det – som skulle sk�rsk�da v�ra skiljelinjer och anm�rka p� att det inte finns tv� klasser, inte ens tre eller fyra, utan att det kan finnas ett hundratal eller till och med ett tusental klasser som skiljs �t av successiva graderingar och odefinierbara gr�zoner. Med den andra metoden anv�nder vi oss av n�got annorlunda kriterier f�r att urskilja den d�r protagonisten, klassen, i den historiska tragedin, och f�r att fastst�lla dess karakt�r, dess kamper och dess m�l, vilka konkretiseras i uppenbara enhetliga huvuddrag ibland en m�ngd f�r�nderliga sakf�rh�llanden; medan den arme statistiska fotografen endast registrerar detta som en kall serie livl�s data.

D�rf�r, f�r att fastsl� att en klass existerar och agerar vid en given tidpunkt i historien, �r det till exempel inte tillr�ckligt att veta hur m�nga k�pm�n det fanns i Paris under Ludvig XIV:s tid, eller antalet engelska gods�gare p� 1700-talet, eller antalet arbetare i den belgiska tillverkningsindustrin i b�rjan av 1800-talet. Ist�llet m�ste vi underkasta v�ra logiska efterforskningar en hel historisk period; vi m�ste urskilja en samh�llelig, och d�rf�r politisk, r�relse som s�ker sig fram�t genom upp- och nedg�ngarna, misstagen och framg�ngarna, hela tiden uppenbart f�rbunden med ett samh�llsskikts intresseupps�ttning, vilket har f�rsatts i en s�rskild situation av produktionss�ttet och dess utveckling.

F�r Bordiga uppst�r medvetande f�rst av allt i sm� grupper av arbetare. N�r massan tvingas agera leder dessa sm� grupper resten. Det materiella partiet �r samlingen av sm� ledande grupper, de radikala minoriteterna. R�relsen som definierar en klass n�dv�ndigg�r ocks� ett parti. Men det partiet m� existera materiellt men inte formellt. Det vill s�ga att klassens politiska r�relse inte n�dv�ndigtvis �r samlad i speciella formella organisationer kallade f�r parti, med medlemskort, m�l och principer och interntidning. Partiet kan existera som en mer diffus r�relse, kanske som m�nga grupper, d�r alla eller inte n�gon kan kallas f�r parti. Eller s� kan det best� av fraktioner av s�dana grupper, eller av informella kontakter mellan individer som inte �r medlemmar i n�gon grupp. Den h�r aspekten av Bordigas syn p� partiet utvecklades senare av Camatte i kontrast till n�gra av de italienska v�nstergruppernas organisationsfetischism. Det �r tydligt att denna st�ndpunkt �r l�ngt avl�gsen Kautskys och Lenins, att socialistiskt medvetande bara kan tillf�ras arbetarna �utifr�n� av en �borgerlig intelligentia�.³²

Bordiga argumenterade f�r att �›de socialdemokratiska partiernas bankrutt i Andra internationalen inte p� n�got s�tt var konkursen f�r prolet�ra partier i allm�nhet›, utan, om vi f�r s�ga s�, misslyckandet f�r organismer som hade gl�mt att de var partier eftersom de hade upph�rt att vara partier�. Det vill s�ga att det formella partiet hade upph�rt att vara det materiella partiet. Detta fenomen kom att �terkomma igen med kommunistpartiernas degenerering.

I de flesta situationer �r inte de radikala minoriteternas alla medlemmar samlade i samma organisationer. Under perioden som f�ljde ryska revolutionen tenderade faktiskt de olika minoritetsgrupperna att g� ihop till ett formellt parti. Tredje internationalens dekret att �i varje land f�r det bara finnas ett kommunistiskt parti� uttryckte formellt denna tendens. Hur som helst, till f�ljd av ryska revolutionens degenerering och kontrarevolutionens seger i V�steuropa kom denna tendens att v�ndas till motsatsen. Det ryska partiet kom alltmer att favorisera h�gerfalangerna i de olika nationella sektionerna av internationalen och s�kte anpassning till de kapitalistiska makterna, speciellt genom en allians med de socialdemokratiska partierna. V�nstern inom partierna, ibland majoriteten av medlemmarna, tenderade fr�n och med d� att bryta sig ur kommunistpartierna f�r att bilda v�nsterkommunistiska grupper. Det materiella partiet har ett dialektiskt f�rh�llande till klassr�relsen och kan inte forts�tta att existera som en massorganisation utanf�r en massr�relse. Formella partier degenereras n�r r�relsen avtar och de radikala minoriteterna tvingas omgruppera, som fraktioner eller i separata organisationer. I vissa avseenden st�r Bordiga n�ra Pannekoek i den h�r fr�gan:

Proletariatets organisation – dess viktigaste k�lla till styrka – f�r inte f�rv�xlas med dagens organisationsformer … Denna organisations natur �r n�gonting spirituellt – inte mindre �n hela omvandlingen av proletariatets mentalitet.³³

B�da upprepar Marx uppfattning p� vissa punkter:

F�rbundet³⁴, liksom �rstidernas s�llskap³⁵ i Paris och ett hundratal andra sammanslutningar, var bara en episod i partiets historia, vilket �verallt spontant v�xer fram ur det moderna samh�llets grundval – – – Med termen �parti�, f�rst�r jag parti i den vida historiska meningen.³⁶

Bordiga beskrev partiets utveckling s�h�r: det h�rr�r dynamiskt fr�n klassens aktivitet. N�r det v�l har formerats koncentrerar det klassens revolution�ra medvetande och vilja. Fr�n och med nu leder partiet klassen och anv�nder andra organisationer blott som en transportbana. Forts�tter man det h�r resonemanget ser man hur partiets relation till klassen glider fr�n dynamisk produkt, till v�sen, till h�rskare, med ett ord till bolsjevism. Den dialektiska enheten mellan klass och parti som finns explicit i resonemangets b�rjan, ger i slutet vika f�r en simpel hierarki och orderg�ng. Utan tvivel �r en centraliserad, disciplinerad organisation ett v�sentligt element vid vissa tillf�llen, s�som vid organiserandet av ett uppror.³⁷ Bordiga g�r emellertid alldeles f�r l�ngt med att lyfta fram den centraliserade formen som partiets allm�nna form. Det materiella partiet �r en klassens produkt och kan inte annat �n forts�tta att vara det. Brottet med tv�v�gsinteraktionen mellan proletariat och parti och dess ers�ttning med partiets monolog �r ett tecken p� partiets degenerering.

Arbetardemokrati och prolet�r diktatur

Bordiga p�pekar att klassens intressen inte �r desamma som f�r en sektor eller bransch. D�rf�r kan klassens intressen bara uttryckas av en sammanslutning av alla radikala minoriteter, h�rr�randes fr�n alla kategorier. Detta �r partiet. Partiet f�renar alla klassens tendenser, b�de socialt, genom att sammansluta olika kategorier, och geografiskt genom att sammansluta olika omr�den.

Hur som helst g�r inte Bordiga in i detalj p� hur denna f�rening kan komma att ske. Faktum �r att klassens formerande, som en klass och �ven som ett parti, kan inrymma inkoherens, mots�gelser och konflikter mellan olika delar av proletariatet, baserade p� l�n, yrkesskicklighet, arbete eller arbetsl�shet, k�nssegregering i arbetet, �ras� och s� vidare. Dessa komplexa men vitala problem f�r klassens politiska rekomposition³⁸ har varit i den autonomistiska marxistiska str�mningens huvudsakliga fokus.³⁹ De olika s�tt som delar av proletariatet k�mpar p� f�r sina egna intressen, kommunicerar deras erfarenhet och strider f�r deras behov inom klassen i vid mening, s�v�l som mot kapitalet, och utmanar ideligen den �revolution�ra teorins� etablerade sanningar. Bidragen fr�n diverse �autonomistiska� str�mningar �r oumb�rliga, men ocks� problematiska, eftersom ivern att mots�tta sig varje �ortodoxi� ocks� inneb�r en risk att �verge klassterr�ngen fullst�ndigt.⁴⁰ I varje fall kan klassen(ig)het bara vara en produkt av kamp och inte ett problem f�r den statistiska framst�llningen.

Om endast en minoritet av klassen �r medveten om sin position, sina intressen och sina revolution�ra m�l och innehar en vilja att uppn� det m�let, d� innehar en majoritet av klassen inte dessa attribut. Den demokratiska synpunkten som skulle s�tta makten i klassmajoritetens h�nder, skulle s�tta makten i h�nderna p� de utan klassmedvetande eller revolution�r vilja. Men som Marx framh�ll i Den tyska ideologin: �Den h�rskande klassens tankar �r under varje epok de h�rskande tankarna�⁴¹, och de

… h�rskande tankarna �r heller ingenting annat �n det ideella uttrycket f�r h�rskande materiella f�rh�llandena, de h�rskande materiella f�rh�llandena uttryckta i tankar; allts� de f�rh�llanden som just g�r denna klass till den h�rskande, allts� tankarna om dess herrad�me.⁴²

D�rf�r kommer en demokratisk makt, till och med en demokratisk arbetarmakt, s�tta makten i h�nderna p� kapitalet. Kommunismen avvisar arbetardemokrati och arbetarmakt, och st�der endast sin egen klassr�relse. De kommunistiska minoriteterna, det vill s�ga det materiella partiet, k�mpar of�rsonligt f�r att f�rverkliga kommunismen.

Bordiga framh�ll att intern partidisciplin var ett motgift till degeneration. Denna inst�llning var helt felaktig som det visades av b�de bolsjevikpartiets och Italienska kommunistpartiets degenerering. Detta misstag var f�rv�nande d� Bordiga med r�tta framh�ll att �revolutionen �r inte en fr�ga om organisationsformen�. Faktum �r att det inte finns n�gra garantier mot degenerering. Om revolutionen misslyckas kan inte massorganisationer (partier, r�d, fabriksorganisationer) samexistera obehindrat med kapitalet utan att tillm�tesg� det och slutligen absorberas. F�r ett formellt parti �r alternativen f�rr�deri, att tyna bort till en obetydlig sekt eller uppl�sning. Ingen grad av intern disciplin kan f�rhindra detta. Smidandet av ett disciplinerad och centraliserat parti hindrar l�ngt ifr�n partiet fr�n att g� �ver till kontrarevolutionen, faktum �r att det blott tillhandah�ller kontrarevolutionen med ett disciplinerad och centraliserat parti.

Bordiga f�rd�mde den syndikalistiska (och r�distiska) tron p� ekonomiska organisationer som demokratiska. Han p�pekade ocks� att ekonomisk decentralisering var borgerligt (eftersom separata f�retag �r en specifik kapitalistisk form). Organisering av arbetare i fackf�reningar accepteras av b�de demokratisk och fascistisk borgerlighet, b�de i teori och i praktik.

I mots�ttning till �verbetoningen av ekonomisk kamp l�gger Bordiga ist�llet tonvikten p� revolutionen som en politisk handling: krossandet av den borgerliga staten och dess ers�ttande med proletariatets diktatur, vilket han identifierar som en statsform. Men kommunismen har en kritik av politik, b�de praktiskt och teoretiskt.

Ju mer utvecklad och allm�n den politiska f�rst�elsen i ett folk �r, desto mer kommer proletariatet att sl�sa sin energi – �tminstone i r�relsens inledande stadier – p� meningsl�sa och idiotiska uppror som kommer att dr�nkas i blod. P� grund av att det t�nker i politiska termer, s� anser det viljan vara orsaken till allt ont och v�ldet och st�rtandet av en s�rskild statsform som universalmedlet. Bevis: det franska proletariatets f�rsta utbrott. Arbetarna i Lyon f�rest�llde sig sina m�l vara helt och h�llet politiska, de s�g sig sj�lva endast som republikens soldater, medan de i verkligheten var socialismens soldater. S� f�rdunklade deras egen f�rst�else det sociala el�ndets r�tter, s� f�rfalskade deras insikt deras verkliga m�l, s� bedrog deras politiska f�rst�else deras sociala instinkter.⁴³

Den kommunistiska kritiken av politik i sig h�rstammar fr�n proletariatets verkliga situation:

Men den gemenskap [Gemeinwesen] fr�n vilken arbetaren �r isolerad �r en gemenskap av en helt annan verklighet och omfattning �n den politiska gemenskapen. Den gemenskap fr�n vilken hans eget arbete separerar honom �r livet sj�lvt, det fysiska och andliga livet, den m�nskliga moralen, aktiviteten, njutningen, det m�nskliga v�sendet.⁴⁴

Det �r just Bordigas �verbetoning av politiken som resulterar i ett bristande intresse f�r p�g�ende klasskamp och resulterar, till exempel, i att han misslyckas med en adekvat kritik av fackf�reningarna. Bordiga s�g revolutionen f�rst och fr�mst som �verf�randet av statsmakten fr�n bourgeoisien till partiet. Varje verklig social omvandling kunde endast p�b�rjas efter detta. Som motsats s�kte den tysk-holl�ndska v�nstern en �verf�ring av makt inom fabrikerna fr�n cheferna till arbetarna, och f�rsummade fr�gan om staten. Vardera sida av den kommunistiska v�nstern s�g bara halva bilden. Vare sig statsmakt eller arbetarkontroll �r verkliga fundament f�r social omvandling. Revolutionen �r kommuniseringen av samh�llet, klasskampens utveckling genom �tertagandet av samh�llet som helhet, en av-alienering i vilken det centraliserade politiska anfallet p� staten bara �r en del, �ven om det �r en avg�rande s�dan. Proletariatet str�var varken efter att bli h�rskare �ver staten (avvisande av en etatistisk tolkning av �proletariatets diktatur�) eller h�rskare �ver f�retaget (avvisande av sj�lvf�rvaltning), utan upph�ver betingelserna f�r sin egen existens och d�rf�r sig sj�lv som klass.

Marx om klasser

B�de den italienska och den tyska v�nstern verkar, i de texter som presenterats h�r, bara ha tagit upp en sida av den dialektiska synen p� proletariatet som Marx analyserat: �Kapitalets v�lde har f�r denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. S� �r denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru �nnu inte f�r sig sj�lv.�⁴⁵ Klassen definierad utifr�n gemensamma intressen existerar som ett objekt, som en faktor i kapitalet, men ocks� med separata intressen, fr�n och emot kapitalet. Det vill s�ga att proletariatet �r (potentiellt) i mots�ttning till kapitalet snarare �n specifikt bourgeoisien. Detta var viktigt i analysen av Sovjetunionen, ett samh�lle med kapital men utan en (lokal) bourgeoisie i sig. Som Bordiga framh�ll: �vi �r oroade �ver den extremt utvecklade formen av kapital, inte kapitalisten. Denna ledare beh�ver inga best�mda personer.�⁴⁶. Marx forts�tter: �I kampen, som vi blott karakteriserat i n�gra av dess faser, samlas denna massa, konstituerar sig som klass f�r sig sj�lv.� Endast i klasskampen konstituerar proletariatet sig sj�lvt som ett subjekt, som en historisk akt�r, bara d� existerar det verkligen som en aktiv faktor f�r social utveckling. Distinktionen mellan klass-i-sig och klass-f�r-sig �r analog med det de italienska autonomisterna gjorde i sin analys av arbetskraft (produktionsfaktor) och arbetarklass (politisk sammans�ttning). Den franska �ultrav�nstern� gjorde en liknande distinktion mellan arbetarklass (denna g�ng som en faktor i kapitalet) och proletariat (som revolution�rt subjekt). Dessa skilda terminologier �r uppenbarligen inkompatibla, men proletariatets verkliga tendens �r likv�l igenk�nd i var och ett av fallen.

Klassen definieras objektivt som de som �r skilda fr�n f�rv�rvsmedlen f�r livets n�dv�ndigheter, och som inte har n�got val f�rutom att oupph�rligen s�lja sin livsaktivitet f�r att erh�lla dem:

… arbetskraften �r skild fr�n produktionsmedlen (inklusive de existensmedel, som utg�r arbetskraftens egna produktionsmedel). Denna skilsm�ssa mellan arbetskraft och produktionsmedel kan endast upph�vas genom att arbetskraften s�ljes till produktionsmedlens �gare.⁴⁷

Bordiga summerade detta f�rh�llande med frasen �utan reserver� f�r att p�visa reproduktionen av proletariatet och den cykliska, dynamiska reproduktionen av el�nde. Arbetarna erh�ller en l�n, kanske en h�g l�n, men s� snart denna l�n �r spenderad �r de tillbaka i utg�ngsl�get: att inte ha n�got s�tt att f�rs�rja sig p� f�rutom genom f�rs�ljning av sin livsaktivitet:

I takt med sin ursprungliga ackumulation t�mmer kapitalismen allas pl�nb�cker, hus, f�lt och aff�rer, och f�rvandlar alla i �kande antal till fattighjon, utblottade, �utan reserver� och egendomsl�sa. Det reducerar dem i Marx mening till �l�neslavar�. El�nde breder ut sig och v�lst�nd koncentreras eftersom �kningen av det absoluta och relativa antalet egendomsl�sa prolet�rer, vilka varje dag bara kan �ta vad de tj�nat, �r oproportionellt. Det ekonomiska fenomenet f�r�ndras inte av att n�gras l�ner n�gon g�ng, i vissa branscher, i vissa l�nder, ger dem m�jlighet att bes�ka bordellen, biografen och, n�jenas n�je, ta en prenumeration p� Unita⁴⁸. Proletariatet �r inte el�ndigare om l�nerna faller, liksom det inte �r mer v�lm�ende om l�nerna �kar och priserna g�r ner. Det �r inte mer v�lm�ende n�r det arbetar �n n�r det �r utan arbete. Vem som �n har sjunkit ner i l�nearbetarklassen �r el�ndig i en absolut mening.⁴⁹

Denna f�rst�else av v�lst�nd och el�nde som n�gonting annat �n endast konsumtionsniv�n p�minner om den situationistiska analysen av den �nya fattigdomen�, som existerar bland prolet�rerna i moderna samh�llen tillsammans med fryssk�pen, f�rgteveapparaterna och chartersemestrarna.

Marx framh�ll i Till kritiken av den hegelska r�ttsfilosofin. Inledning, att �Proletariatet befinner sig blott i vardande genom den industriella utveckling som brutit in i Tyskland, ty det �r inte det naturligt uppkomna utan det artificiellt producerade armodet, inte de m�nniskomassor som nedtrycks mekaniskt, genom samh�llets tyngd, utan de som framg�r ur dess akuta uppl�sning, framf�rallt genom mellanst�ndets uppl�sning, som bildar proletariatet.�⁵⁰ Denna identifiering av proletariatets ursprung i medelklassen h�nger samman med kommentarer i De ekonomisk-filosofiska manuskripten ang�ende arbetarens alienation fr�n sin arbetsprodukt.

Arbetets objekt �r d�rf�r att objektivera m�nniskans artliv, p� s� s�tt att hon inte bara som i medvetandet intellektuellt utan verksamt och verkligt betraktar sig sj�lv f�rdubblad och d�rmed sig sj�lv i en egenh�ndigt skapad v�rld. Genom att det alienerade arbetet ber�var m�nniskan objektet f�r hennes arbete, ber�var det ocks� hennes artliv…⁵¹

Denna uppfattning, att arbetarna skapar sig sj�lva genom skapandet av sin produkt �r n�stan ofattbart i verkligt modern industri. De flesta arbetare ser knappt produkten som de kollektivt producerar. D�r de verkligen �r direkt involverade i dess produktion, d�r �r arbetsdelningen s� skarp att de inte har n�got utrymme f�r att i produktionsprocessen h�vda sin individualitet. Detta var inte sant p� Marx dagar. P� den tiden sammanf�rdes sm�borgerliga producenter f�r att i manufakturen producera som prolet�rer f�r en enda kapitalist. Eller s� sammanf�rdes sm�borgare eller manufakturarbetare i den nya samh�llsinstitutionen, fabriken. Dessa nya prolet�rer, som h�rstammande fr�n medelklassamh�llets uppl�sning, torde verkligen direkt ha upplevt alienationen fr�n sin arbetsprodukt, vilken de tidigare sj�lva hade �gt, men som nu kapitalisten lade beslag p�. Av det h�r kan man f�rst� alienationens betydelse, framf�r blott en utarmning, i Marx teori. Alienationen �r fortfarande den avg�rande f�ruts�ttningen f�r proletariatet, men tar sig idag alltmer akuta former. Nu f�r tiden �r arbetarna alienerade fr�n sin produkt till den grad att de knappt k�nner vid den som sin egen produkt. Processen i vilken du producerar dig sj�lv genom din produkt �r i sig n�stan ett fr�mmande [alien] koncept. Det h�r till en annan v�rld.

In i 2000-talet

N�r man diskuterar artiklar skrivna p� 1920- eller 1940-talen, �ven om det �r viktigt, och �ven om de �r symboliska f�r klassens r�relser vid den tiden, finns vissa begr�nsningar. F�rvisso �r det m�jligt att titta p� olika riktningar och f�rs�ka att g� bortom dem p� n�got s�tt, men man kan inte ignorera att de �r uttryck fr�n en f�rfluten tid. Det kapitalistiska samh�llet har utvecklats enormt mycket under decennierna sedan den tyska och italienska v�nstern analyserade det, b�de kvantitativt och kvalitativt. M�nga skillnader skulle kunna p�visas avseende krig, television, transportmedel, socialdemokratins utveckling, �Sovjetunionens� historia, kolonialismens slut. Ett viktigt k�nnetecken f�r de senaste decennierna som �r s�rskilt relevant h�r �r utvecklingen av �den nya ekonomin�, med mager produktion, med flexibilitet, med dess �kning av kontrakts- och tillf�lligt arbete och med en generell f�rs�mring av arbetsmilj�n. Dessa f�r�ndringar har introducerats av kapitalet som ett s�tt att optimera exploateringen av arbetet p� kort sikt.

Dessa f�r�ndringar i arbetets organisering tillsammans med andra sociala, kulturella och politiska f�r�ndringar, har som en naturlig f�ljd en nedg�ng i arbetarnas sj�lvidentifikation med sitt arbete, en nedg�ng i producentmedvetandet. Nu f�r tiden, �tminstone i l�nder som USA och Storbritannien, har det blivit mindre vanligt att folk identifierar sig som �fabriksarbetare� eller som �tryckare� eller ens som �arbetare�. Arbetare har mindre ben�genhet att finna en mening i sin s�rskilda bransch eller s�rskilda industri. Ist�llet, och mer �n n�gonsin f�rr, ser arbetare arbete blott som ett medel f�r att n� ett m�l. En ut�kning av tillf�llighetsarbetet lanserades av kapitalet som ett s�tt att f�rsvaga dess �skyldigheter� mot arbetare, men det har ocks� haft som effekt att det �r mycket mindre troligt att arbetare identifierar sig, om �n kritiskt, med �sin� chef eller �sitt� jobb. P� detta s�tt har kapitalet redan b�rjat uppl�sa en del av vad som menades med termen �arbetarklass� eller till och med �proletariat� (om det menas i delvis sociologisk mening). Om det �r fallet, vad h�nder d� med �parti och klass� eller med �proletariatets diktatur�?

Kommunismen har alltid str�vat mot upph�vandet av alla klasser genom proletariatets upph�vande av sig sj�lvt. Kapitalismen, s� som den har universaliserat sig sj�lv, har alltid tenderat att uppl�sa klasser (sm�bourgeoisien, bondeklassen, aristokratin etc.). Detta uppl�sande av klasser, i sociologisk mening, forts�tter att ge oss, inte arbetarklass och bourgeoisie, utan ett st�ndigt v�xande proletariat och en alltmer proletariserad m�nsklighet som st�lls inf�r kapitalet och dess funktion�rer (VD:ar, chefer, h�gt uppsatta statstj�nstem�n och s� vidare), vilka som individer �r mer och mer ers�ttliga. Alla f�rs�k att �teruppv�cka en arbetarklassidentitet, en stolthet i arbetets v�rde, av arbetets positiva sida, �r konservativt och antikommunistiskt. Kommunismen har alltid varit en r�relse f�r dem som inget �r och som m�ste bli allt, f�r de alienerade som bara kan frig�ra sig sj�lva genom att frig�ra samh�llet som helhet.

Avslutande kommentarer

Bordiga och Pannekoek teoretiserade de prolet�ra r�relsernas h�jdpunkter i Italien respektive Tyskland. Bordigas taktiska misslyckanden (till exempel i fr�gan om fackf�reningar) liksom hans styrkor (s�som kritiken av demokratin) �r en produkt av den prolet�ra r�relsen. Ofullst�ndigheten i den italienska v�nsterns kritik och behovet av en modifiering med den tyska/holl�ndska v�nsterns teser, �r en konsekvens av dess erfarenheters nationella grund och av den speciella form klasskampen tog sig i Italien. P� liknande s�tt borde texterna skrivna av Pannekoek, som analyserade r�relsen i Tyskland och som var en stor teoretiker i KAPD, inte behandlas som en individs id�er utan som ett uttryck f�r den tyska och holl�ndska arbetarklassens r�relse. Trots IKP:s internationalism gick de inte igenom samma klasstrider som de i den tyska r�relsen och frambringade d�rf�r inte samma teoretisering, s�rskilt inte i fr�gan om fackf�reningarna. Dessa taktiska bristf�lligheter verifierar i sj�lva verket Bordigas partiteori. Partiet beh�ver samla prolet�rer fr�n alla klassens sektioner och skapa en syntes av alla radikala tendenser inom klassen. Den nationella grunden f�r IKP och KAPD �r orsaken till s�rdragen i deras teorier, inklusive begr�nsningarna.

En unders�kning av dessa tv� riktningar, bland 1900-talets mest radikala, pekar bortom deras respektive begr�nsningar. Kommunismen �r vare sig �arbetarr�dens makt� eller �avantgardepartiets diktatur�, inte heller �r den beroende av n�gon annan f�rutbest�md organisatorisk form. Kommunismen �r vare sig �arbetarnas sj�lvaktivitet� eller �programmet�, men i synnerhet en prolet�r sj�lvaktivitet som �tertar och �terskapar det kommunistiska programmet. Det viktiga �r inte organisationsformen utan vad det exakt �r som organiseras; det v�sentliga �r kommuniseringen, m�nsklighetens kollektiva �tertagande av och omvandlingen av livet som helhet, som nu �r alienerat genom kapitalet. Men de fr�gor som diskuteras h�r: organisation (parti, fackf�rening, sovjet), medvetande och klass, kan inte l�sas p� den teoretiska niv�n. Det �r m�jligt att l�ra sig av den teori tidigare klassr�relser utvecklat, men bara en framtida r�relse kan l�sa eller �verskrida de dilemman som Bordiga och Pannekoek synligg�r. �Kommunismen �r f�r oss inte ett tillst�nd som skall uppn�s, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inr�tta sig. Det vi kallar kommunism �r den verkliga r�relse som upph�ver det nuvarande tillst�ndet. Betingelserna f�r denna r�relse framg�r av den nu best�ende f�ruts�ttningen.�⁵² Avvisandet av existerande kamper till f�rm�n f�r principernas renhet �r ett avvisande av kommunismen, av revolutionen. �Varje steg f�r den verkliga r�relsen �r v�rt ett dussin program.�⁵³ Revolutionen �r inte utopiernas intr�de i den verkliga v�rlden, som nu bara huserar i litteraturen eller i m�nniskors huvuden. Den �r inte n�gra absoluta principers manifestation. Kommunismen �r m�nsklighetens skapelse, en skapelse som redan �r p�g�ende, som uppenbarar sig inf�r v�ra �gon. Proletariatet �l�r sig� inte blott fr�n striderna det utk�mpar. Dessa strider, rotade i n�dv�ndigheten, �r i sig sj�lva den kommunistiska r�relsens grundl�ggande element, omvandlingen av b�de samh�lle och medvetande. Pannekoek och Bordiga, trots deras svagheter och trots de f�r�ndrade omst�ndigheterna sedan de �r dessa texter skrevs, �r fortfarande viktiga just d�rf�r att de var kapabla att uttrycka den verkliga r�relsen under sin tid.

Bibliografi

H�r �r n�gra av de b�cker som vi har tyckt varit anv�ndbara i efterforskningen till introduktionen.⁵⁴

Answeiler, Oskar, The soviets: The Russian workers, peasants, and soldiers councils 1905–1921, Pantheon, 1974

Bologna, Sergio, Composizione di classe e teoria del partito alle origini del movimento consiliare (P� engelska: Class composition and the theory of the party at the origins of the worker’s council movement. Red. anm.)

Bourrinet, Philippe, Le courant �bordiguiste� 1919–1999. Italie, France, Belgique, 1998 (Boken finns �versatt till ett flertal spr�k och g�r att best�lla fr�n www.left-dis.nl. �vers. anm.)

Bourrinet, Philippe, La Gauche Communiste Germano-Hollandaise des ori�gines � 1968, 1998. (Boken g�r att best�lla fr�n www.left-dis.nl och �r ocks� �versatt till engelska [2003]. Red. anm.)

Bricianer, Serge, Pannekoek et les conseils ouvriers, EDI, Paris 1969 och 1977

Camatte, Jacques, �Bordiga et la r�volution russe�, Invariance, serie 2, nr 4, 1974 (P� engelska: Community and communism in Russia <www.geocities.com/~johngray/comrus01.htm>. �vers. anm.)

Camatte, Jacques, This world we must leave, Autonomedia, 1995

Camatte, Jacques och Collu, Gianni, �Origine et fonction de la forme parti�, Invariance, serie 2, specialnummer, januari 1974

Dauv�, Gilles, �Anm�rkningar om Pannekoek och Bordiga�, i V�grandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004

Dauv�, Gilles, �Den f�rsvunna�, i V�grandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004

Dauv�, Gilles, �Kapitalism och kommunism�, i V�grandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004

Dauv�, Gilles, �Leninismen och ultrav�nstern�, i V�grandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004

Dodd, Kathryn, A Sylvia Pankhurst reader, 1993

Goldner, Loren, �Kommunismen �r den materiella m�nskliga gemenskapen: Amadeo Bordiga idag�, riff-raff nr 3–4, Stockholm 2003. (En tyv�rr usel �vers�ttning. Se www.riff-raff.se/3-4/komgem.php f�r en reviderad ver�sion av texten. Red. anm.)

Gombin, Richard, The origins of modern leftism, Pelican, 1975

Gramsci, Antonio, Selections from political writings 1910–1920, Lawrence & Wishart, 1975

Gramsci, Antonio, Selections from political writings 1921–1926, Lawrence & Wishart, 1978

Gregoire, Roger och Perlman, Fredy, Worker-student action committees, France May 1969, Red and black, 1969 <http://www.geocities.com/~johngray/peractil.htm>

Icarus [Ernst Schneider], Die Wilhelmshavener Revolte (P� engelska: The Wilhelmshaven revolt <www.geocities.com/nowar_buttheclasswar/Wilhelm.html>. Red. anm.) Ignatiev, Noel, How the Irish became white, Routledge, 1995 Internationella kommunistiska partiet, �Considerazioni sull’organica attivit� del partito quando la situazione generale � storicamente sfavorevole�, Il programma comunista nr 2 och 3, 1965 <www.sinistra.net/lib/bas/progra/vana/vanaabicoi.html>. (P� engelska: �Considerations on the party’s organic activity when the general situation is historically unfavourable� <www.sinistra.net/lib/bas/ progra/vana/vanaabicoe.html>. P� tyska: �Betrachtungen �ber die organische Aktivit�t der Partei, wenn die allgemeine Lage historisch ung�nstig ist� <www.sinistra.net/lib/bas/progra/vana/vanaabicod.html>. Red. anm.)

Internationella kommunistiska partiet, �Dottrina del diavolo in corpo�, Battaglia communista nr 21, november 1951 <www.quinterna.org/archivio/filitempo/081_1951_diavolo.htm> (P� engelska: �Doctrine of the body possessed by the devil� <www.sinistra.net/lib/bas/battag/ceke/cekeogezue.html>. P� franska: �La doctrin du diable au corps� <www.sinistra.net/lib/bas/battag/ceke/cekeogezuf.html>. Red. anm.) Internationella kommunistiska partiet, �Marxismo e misera�, Battagila communista nr 37, 28 september 1949 <www.sinistra.net/lib/bas/battag/ceju/cejumkizui.html> (P� franska: �Marxisme et mis�re� <www.sinistra.net/lib/bas/battag/ceju/cejumkizuf.html>. Red. anm.)

Internationella kommunistiska partiet, Revolution and counter-revolution in Russia (En samling av texter om Ryssland tagna fr�n IKP-publikationer. Red. anm.), IKP, 1991

Internationella kommunistiska str�mningen, Communist organisations and class consciousness, IKS

Italienska kommunistiska partiet, Den demokratiska principen, F�rbundet f�r ett revolution�rt parti, Bromma (inget �rtal angivet) [�Il principio democratico�, Rassegna comunista nr 18, 28 februari 1922]

Martin, Fran�ois, �Klasskampen och dess mest k�nnetecknande aspekter de senaste �ren�, i V�grandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004

N�gation, Lip et la contre-r�volution auto-gestionnaire, 1973 (P� engelska: Lip and the self-managed counterrevolution <www.geocities.com/~johngray/lip.htm> Red. anm.)

Pannekoek, Anton, �Parti och arbetarklass�

Pannekoek, Anton, �Varf�r tidigare revolution�ra r�relser har misslyckats� <www.marxists.org/svenska/pannekoek/1940/1940a.htm> [Living marxism vol. 5, nr 2 1940]

Pannekoek, Anton, �Strikes�, Western socialist, januari 1948

Rachleff, Peter, �Soviet and factory committees in the Russian revolution�, Radical America vol. 8 nr 6, november–december 1994

Rubel, Maximillian och Crump, John, Non-market socialism in the 19th and 20th centuries, Macmillan, 1987

R�hle, Otto, Von der b�rgerlichen zur proletarischen Revolution (P� engelska: From the bourgeois to the proletarian revolution <www.geocities.com/~johngray/borpro.htm>. Red. anm.

Smith, Chris, Technical workers: class, labour and trade unionism, Macmillan, 1987

Smith, Steve A, Red Petrograd, Cambridge university press, 1983

Wildcat, Outside and against the unions <www.angelfire.com/pop2/pkv/OATU.html>

Wildcat, Spanish dockers on the barricades, Wildcat nr 9, 1986

Williams, Gwyn, Proletarian order, Pluto, 1975

Noter

1. Pannekoeks text heter egentligen �Partei und Arbeiterklasse� (›Parti och arbetarklass›). �vers. anm.

2. Of�r�nderligt. �vers. anm.

3. Fr�n engelskans �workerism�. Ett okritiskt f�rh�llande till vad arbetarklassen och arbetare spontant f�retar sig, samt en uppfattning att det endast �r kampen p� arbetsplatserna som �r av betydelse. �vers. anm.

4. I Italien vid den h�r tiden syftade termen maximalism p� reformister med revolution�r terminologi. Detta till skillnad fr�n Ryssland d�r maximalism var en revolution�r riktning.

5. Ungef�r �inneboende�. �vers. anm.

6. Anton Pannekoek, �Parti och arbetarklass�

7. Ibid.

8. Ibid.

9. Detta misstag r�ttades till efter andra v�rldskriget i och med analysen av proletariatet som en klass �utan reserver�, t.ex. i Marxismo et miseria.

10. Anton Pannekoek, �Parti och arbetarklass�

11. Ungef�r �i stor m�ngd�, �kollektivt�, �alla tillsammans� och liknande. �vers. anm.

12. Anton Pannekoek, �Parti och arbetarklass�

13. Ers�tta. �vers. anm.

14. Anton Pannekoek, �Parti och arbetarklass�

15. Karl Marx och Friedrich Engels, M�nniskans frig�relse, Daidalos, G�teborg 1995, s. 190

16. N�rsynt. �vers. anm.

17. Se Lip et la contre-r�volution auto-gestionnaire av N�gation [1973], f�r en l�ngre diskussion om politiken, och om sj�lvf�rvaltningens politiska ekonomi.

18. Str�vande att st�rka staten eller den centrala statsmakten. �vers. anm.

19. Amadeo Bordiga, �Ta �ver fabriken eller ta makten?�, riff-raff nr 7, 2005, s. 47

20. Fredy Perlman och Roger Gregoire, Worker-student action committees

21. Ibid.

22. Ibid.

23. Wildcat, Outside and against the unions

24. Otto R�hle, Von der b�rgerlichen zur proletarischen Revolution

25. Barbara Winslow, Sylvia Pankhurst, Sexual politics and political activism

26. Sergio Bologna, Composizione di classe e teoria del partito alle origini del movimento consiliare

27. Jacques Camatte, �Bordiga et la r�volution russe�, Invariance, serie 2, nr 4, 1974

28. Se Le courant �bordiguiste� 1919–1999 f�r detaljer om de olika splittringarna och namnbytena.

29. Amadeo Bordiga, �Considerazioni sull’organica attivit� del partito quando la situazione generale � storicamente sfavorevole�, Il programma comunista nr 2 och 3, 1965

30. Amadeo Bordiga, 1926, Intervento alla commissione politica per il congresso di Lione.

31. Karl Marx, Kapitalet : kritik av den politiska ekonomin. Bok 3, Den politiska ekonomins totalprocess, Bo Cavefors bokf�rlag, 1978, s. 784f.

32. Se Lenins Vad b�r g�ras? (Se �ven FAM-/Folkmaktpamfletten Vad �r det f�r fel p� leninismen? samt IKS’ Communist organisation and class counciousness. �vers. anm.)

33. Anton Pannekoek, Massenaktion und Revolution, 1912, i Bricaner, s. 126

34. Syftar p� Kommunisternas f�rbund (1847–1852), en sammanslutning som Marx och Engels var engagerade i och f�r vilken de f�rfattade Det kommunistiska partiets manifest. �vers. anm.

35. Ett av Louis Auguste Blanquis hemliga s�llskap som f�rs�kte genomf�ra en statskupp 1839. �vers. anm.

36. Karl Marx till Ferdinand Freiligrath, 29 februari 1860, riff-raff nr 8, 2006

37. Se till exempel [Ernst Schneider,] Die Wilhelmshavener Revolte f�r en r�dskommunists betraktelse inifr�n av hur ett myteri organiserades p� ett strikt centraliserat s�tt.

38. Syftar p� arbetarklassens omformning av sin politiska klassammans�ttning. �vers. anm.

39. F�r en bra introduktion till den autonomistiska str�mningen, se K�mpa tillsammans!, Vi vill ha allting!, Subversiv media, 2003.�<www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/vi_vill_ha_allting.html> �vers. anm.

40. Riktningen som f�rknippas med tidskriften Race traitor har frambringat en del betydelsefullt arbete. Se Ignatiev, How the Irish became white. En annan intressant riktning �r Wages for housework, och speciellt skrifterna av Selma James och Dalla Costa (Se Fronesis nummer 9–10, �Kvinnorna och samh�llsomst�rtningen�, s. 80. �vers. anm.). Dessa har liknande styrkor, genom att t�lmodigt betrakta konflikterna inom proletariatet, men liknande svagheter d� de har en ben�genhet att �verbetona sin egen speciella intressegrupp.

41. Karl Marx och Friedrich Engels, M�nniskans frig�relse, Daidalos, G�teborg 1995, s. 166

42. Ibid.

43. Karl Marx och Friedrich Engels, �Kritiska anm�rkningar till artikeln ›Kungen av Preussen och socialreformen›. Av en preussare�, riff-raff nr 7, 2005, s. 214

44. A.a, s. 215, korr.

45. Karl Marx, Filosofins el�nde, Arbetarkulturs f�rlag, Stockholm 1949, s. 186

46. Amadeo Bordiga, �Dottrina del diavolo in corpo�, Battaglia communista nr 21, november 1951

47. Karl Marx, Kapitalet : kritik av den politiska ekonomin. Bok 2, Kapitalets cirkulationsprocess, Arkiv Zenit, 1985, s. 31

48. Kommunistpartiets dagstidning

49. Amadeo Bordiga, �Marxismo e miseria�, Battaglia communista nr 37, 28 september 1949

50. Karl Marx, Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokf�rlag, 1978, s. 144

51. Karl Marx, M�nniskans frig�relse, Daidalos, G�teborg 1995, s. 73

52. Karl Marx och Friedrich Engels, M�nniskans frig�relse, Daidalos, G�teborg 1995, s. 155, korr.

53. Karl Marx i ett brev till Wilhelm Bracke 1875, Brev i urval, Gidlunds, 1972, s. 136

54. Vi har redigerat denna bibliografi en del. Principen har varit att i f�rsta hand h�nvisa till svenska �vers�ttningar n�r de funnits. I andra hand har vi skrivit ut originaltitlarna och d�refter har vi h�nvisat till �vers�ttningar av texterna till andra spr�k. Red. anm.

Bordiga versus Pannekoek — riff-raff.se